Intellektuellas roll i försöken att undergräva demokratin

Under det kalla krigets dagar var världsbilden svartvit – det var enkelt att sära på gott och ont. Taggtråd och vakttorn visualiserade konfliktens skiljelinje i det europeiska landskapet. I dag är förhållandena mer sammansatta. Ideologiska och politiska gränser syns knappast i geografin. Politikens traditionella höger-vänster skala fungerar inte heller längre som tolkningsram. Ett allt maktrusigare Kina, ett allt auktoritärare Ryssland, terrorism med olika ideologiska och religiösa förtecken, strukturell och explicit rasism, klimatförändringar och växande flyktingströmmar gör världspolitiken mer komplex.

En ny konfliktbild har emellertid fått skärpa: motsättningen mellan demokrati och populism, mellan respekt för kunskap och kunskapsförakt. En liberal samhällssyn står mot en illiberal, mångsidighet mot ensidighet och globalt tänkande mot nationell retorik. En annorlunda politisk världskarta är i sikte, präglad av tvära kast i väljarnas hållningar och partitrohetens sönderfall.

Utvecklingen har varit tydlig under Donald Trumps fyra år som president. I rasande tempo utmanades tilltron till den amerikanska demokratin av lögner, klimatförnekelse, enfald och stöd till militanta grupper. Högernationalister lär dessutom av varandra och Trump har bidragit till att göra auktoritära synpunkter ”rumsrena”. Populistiskt tänkande grasserar också litet varstans på jordklotet, exempelvis i Brasilien och Indien. I Europa finns flera auktoritära ledare som Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdoğan. Lägg därtill en rad illiberala partier, av vilka några har fått plats i regeringskoalitioner, som i Italien och Österrike, andra innehar regeringsmakten som Lag och rättvisa i Polen och Fidesz i Ungern. Veckor före USA-valet deklarerar Viktor Orbán att han inte vill ha tillbaka den moraliska imperialism som Demokraterna står för. Som inbiten nationalist har han säkert också stor förståelse för parollen ”America first”.

Författaren och journalisten Anne Applebaum har länge skrivit om illdåd i det förflutna, såsom Stalins kamp mot Ukraina, det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa efter andra världskriget och Gulag. I sin nya bok Demokratins skymning” synar hon emellertid samtidens illiberala och antidemokratiska rörelser, framför allt i USA, Storbritannien, Spanien, Ungern och Polen. Sannolikt är det studierna av Sovjetunionens maktövergrepp som väckt hennes vaksamhet för nutida försök att devalvera frihet. Det förflutna verkar i nuet och finns dessutom i hennes närhet. Hon bor själv i Polen och är gift med den tidigare polska ministern Radek Sikorski.

Auktoritära ledare behöver skribenter, bloggare, spinndoktorer och journalister, som marknadsför deras åsikter och politik.

En nyårsfest inleder boken. Applebaum och hennes man håller stort kalas 1999 för att fira inträdet i det nya millenniet. Gästerna från när och fjärran, familj som vänner, ser ljust på framtiden, har likartade politiska åsikter och likartad syn på demokrati och vägen till välstånd. Festen pågår hela natten, övergår i brunch och alla är glada. Men numera är feststämningen historia. I dag, tjugo år senare, skulle hon gå över gatan för att undvika att träffa några av gästerna. De skulle i sin tur skämmas för att känna henne. Så skarpa har de personliga motsättningarna blivit i Polen, som enligt Applebaum är Europas mest polariserade land. Lag och rättvisa vann valet 2015 och valde den auktoritära vägen. Partiet bröt mot konstitutionen när det utnämnde nya domare i författningsdomstolen, tog över det statliga tv-bolaget, avskedade tusentals offentligt anställda som ersattes med partigängare eller släktningar. Steg för steg vann lögn och maktmissbruk terräng.

Demokratins skymning berör flera aspekter av dagens populistiska rörelser. En röd tråd är de intellektuellas svek eller rättare sagt engagemang i högernationella rörelser, där de fyller en viktig funktion. Auktoritära ledare behöver skribenter, bloggare, spinndoktorer och journalister, som marknadsför deras åsikter och politik. De behöver folk som med sofistikerat juridiskt språk kan argumentera för brott mot konstitutionen och vränga lagen. De behöver en bildad elit som kan förklara krig mot resten av de intellektuella, även om det rör sig om kurskamrater eller förtrogna.

Numera försvarar flera av Applebaums tidigare kollegor, vänner och bekanta högernationella ledare runtom i världen. De har inget till övers för de universella värden som utgör demokratins fundament, och flera skäms för att tidigare ha imiterat det västerländska demokratiska projektet. För att spetsa till kritiken av forna förtrogna refererar Applebaum till Julien Bendas La trahison des clercs från 1927, klerkernas eller rättare sagt de intellektuellas förräderi. I det klassiska verket pekar Benda på att många intellektuella är själviska, har svikit uppdraget som förnuftets frontkämpar och i stället stödjer extrema politiska rörelser. Likheter med dagens situation är enligt henne iögonfallande.

Frågan om de intellektuellas förräderi har förstås också en mer generell dimension. Applebaum inskärper att det är viktigt att motarbeta antidemokratiska krafter, eftersom vilket samhälle som helst kan vända demokratin ryggen. Men i en tid när djupgående politiska förändringar dramatiskt klyver familjer och vänkretsar finns det bortom principiella resonemang möjligen också mer privata bevekelsegrunder, mer emotionellt betingade vidräkningar.

I boken samtalar författaren med flera före detta vänner och bekanta, som nu stödjer högernationella rörelser. Samtalen tar relativt stort utrymme och vittnar om ett journalistiskt anslag. Applebaum spelar själv en huvudroll i framställningen, bokför åsikter, analyserar, argumenterar och avfärdar. Stilistiskt tangerar texten ibland dagboksgenren – jag har hört rykten, jag har träffat och jag känner. Boken framstår således som en personlig resa i närhistorien, och läst på det sättet kan den även tolkas som en uppgörelse med tidigare förtrogna och besvikelse över vänskapsrelationer som brustit.

De senaste årens framgångar för högernationalistiska och populistiska rörelser i Centraleuropa förklaras ibland med att länderna misslyckats med att komma tillrätta med sitt kommunistiska förflutna. Men som Applebaum framhåller resulterade 1989 inte i auktoritära och nationalistiska strömningar, med undantag för Jugoslavien. Det är först senare sådana ideologier fått fäste och blivit märkbara. Populistiska rörelser har dessutom även framgångar i länder som saknar en kommunistisk historia.

Mer allmänt menar Applebaum att människor dras till auktoritära idéer därför att de föredrar att leva i ett samhälle med ett enda narrativ. De störs av komplexitet och känner sig inte hemma i demokratiernas kakafoni av röster. Besvikelsen över det moderna samtalets aggressiva och kverulantiska karaktär tillmäts också förklaringsvärde, liksom auktoritära ledares skickliga utnyttjande av konspirationsteoriernas enkelhet och förmåga att skapa mening.

Sambandet mellan ökat flyktingmottagande och auktoritära partiers framväxt är däremot inte solklart. Förvisso upplever många invandringen som provocerande, som en källa till oro och vantrivsel. Samtidigt framhåller Applebaum att antisemitismen växte sig stark i Tyskland först när judarna väl assimilerats, inte när de kom.

Men som Applebaum framhåller resulterade 1989 inte i auktoritära och nationalistiska strömningar, med undantag för Jugoslavien. Det är först senare sådana ideologier fått fäste och blivit märkbara. Populistiska rörelser har dessutom även framgångar i länder som saknar en kommunistisk historia.

För att ringa in populismens och de högernationella krafternas väsen och begripliggöra människors revolt mot etablissemanget vid valurnorna krävs emellertid ett mer djuplodande resonemang om de socioekonomiska förändringarnas genomgripande betydelse. Samhällets mer eller mindre marginaliserade känner sig utmönstrade och åsidosatta och upplever att den styrande eliten ignorerar deras livsperspektiv. För dem är meritokratin fienden.

Framtiden ser inte heller ljus ut i det nya politiska landskap som formas av corona. Applebaum menar att pandemier i alla tider lett till att staten förstärker sin makt. I slutet av mars införde Viktor Orbán också tillstånd att härska med dekret och att gripa journalister om de kritiserar statens insatser mot viruset.

Boken kan ses som en varningssignal. Den börjar i dur med nyårsfest och slutar i moll. Även om anslaget är personligt mer än analytisk, skriver Applebaum engagerat och insiktsfullt om omvälvande politiska förändringar som utmanar demokratiskt tänkande, och som ännu saknar facit.

Publicerad i Respons 2020-6