Kanonbra ciceron till litteraturhistorien

Liksom i tidigare essäsamlingar visar Anders Cullhed på förbindelser mellan antik, tidigmodern, modern och modernistisk litteratur. Analyserna av verk ur den europeiska och latinamerikanska kanon är genomgående eleganta och uppslagsrika och det finns mycket att upptäcka i denna bok.

I en numera klassisk text från 1945 frågar T.S. Eliot: What Is a Classic? Redan i antiken upprättades listor över föredömliga verk och författare som borde studeras som rättesnöre för litterärt skapande. Kanon är ett fenomen som rör upp känslor, och om just kanonbegreppet handlar den första essän i Anders Cullheds nya bok Tidens guld – Essayer om kanon, liv, poesi.

Det har förts ”kanondebatter” på många håll i Sverige det senaste decenniet och politiker och pedagoger till höger och vänster har producerat allsköns listor över vilka verk som de anser bör ligga till grund för skolundervisningen i ämnet svenska (ofta utan att själva ha läst särskilt många av dessa verk, har det visat sig). Det torde ha skett i all välvilja men ter sig inte desto mindre klåfingrigt. Uppgiften att, som Cullhed förordar, ”sätta upp en för skolor rekommenderad, mångsidig läslista” bör emellertid menar jag – och underförstår Cullhed – anförtros personer av facket: litteraturvetare, belästa, klarsynta, omdömesgilla. 

Anledningen till att en sådan lista är önskvärd är i grunden demokratisk: den klassiska litteraturen tillhör alla, därför är det också allas rätt att beredas möjlighet att finna fram till den. Vissa människor föds med Sapfo, Ovidius, Marcel Proust, Edith Södergran, Djuna Barnes, Gunnar Ekelöf, Franz Kafka och Anna Maria Lenngren alldeles runt hörnet; de uppammas i de klassiska texternas närhet och kommer att ha alla goda förutsättningar att senare i livet låta sig berikas av deras magi, stuns och sinnrikhet. Andra får höra talas om dem först i skolan, om det vill sig väl. Och om det vill sig ännu mer väl bereds de även möjligheten att läsa dem. Men för att det ska bli verklighet krävs framsynta lärare – och gärna just en mångsidig lista över klassiska verk. ”Det behöver inte vara märkvärdigare än så”, konstaterar Cullhed, och i detta har han alldeles rätt.

Precis som i sina tidigare essäsamlingar, Solens flykt (1993) och Minnesord (1998), visar Cullhed i Tidens guld på perspektivrika förbindelser mellan antik, tidigmodern, modern och modernistisk litteratur. Han är didaktiskt omsorgsfull som få, utan att för den skull bli naiviserande i sin framställning och utan att ge avkall på kvalitet; han formulerar sig klart, rappt och enkelt om sammansatta ting. Analyserna är genomgående eleganta och uppslagsrika. De tjugoen essäerna innehåller både goda referat och analyser av verk ur litteraturhistorien som tillhör just en europeisk och latinamerikansk kanon, men som i vissa fall – Tasso, Stampa, Sor Juana – i dag är okända för de flesta svenskar. Därför är det en kulturgärning att lyfta fram dem, referera delar av deras mest centrala, men inte sällan abstrusa texter och bringa ljus och klarhet över dem. Här finns någonting för alla. Envar kan lära – och lära mycket! – av Horatius, Petrarca, Oscar Levertin, Hjalmar Gullberg, Tua Forsström och Alejandra Pizarnik. Cullhed bottnar dessutom i samtliga språk som de behandlade texterna är skrivna på, något som inger förtroende och bidrar till känslan av att ciceronen som håller i pennan går på stadig mark och kan sin terräng synnerligen väl.

Ofta glimmar det till i essäerna och läsaren blir rikligt belönad och får ta del av mycket givande litteraturhistoriska och litteraturestetiska händelser och skeenden. En av de behandlade författarna, den spanske barockpoeten Luís de Góngora (1561–1627), blev exempelvis på sin tid indragen i en spansk obegriplighetsdebatt. Góngora ansågs skriva så dunkla dikter att det inte gick att begripa dem över huvud taget. Anledningen var att hans poesi bland annat innehåller kluriga troper och omskrivningar, som tiden inte var redo för, till exempel cítaras de pluma, ”befjädrade lyror”, och esquilas dulces de sonora pluma, ”ljuva klockor i välljudande fjädrar”. (I båda fallen åsyftas fåglar.) I barockpoetiken var läran om admiratio en central doktrin och poeten ville förbluffa sina läsare och åhörare och väcka deras beundran. Det skedde genom bruket av concetti och medelst oxymoroner och ordlekar. I sin bok om en annan spansk barockpoet, Francisco de Quevedo (1580–1645), skriver Cullhed att denne följde ”den barocka estetikens rekommendationer – att väcka läsarens häpnad […] genom att förtäta och ställvis kryptera teman eller formler”. (Diktens tidrymd, 1995) I svenskt 1600-tal, närmare bestämt i Andreas Arvidis poetik från 1651, Manuductio Ad Poesin Svecanam. Thet är, En kort Handledning til thet Swenske Poeterij, Verß- eller Rijm-Konsten, kallas admiratio kongenialt för ”Förundringz Teckn”; och i ett nordiskt sammanhang ligger det nära till hands att tänka på Góngoras uttryck som kenningliknande, det vill säga en sorts metaforisk konstruktion som i den isländska medeltida eddapoesin närmast är en sorts genitivmetafor, exempelvis ”humrars båtskjul” (havet) och ”ljungens fisk” (ormen).

Cullhed framhåller att Góngora ’förvred den spanska syntaxen starkare än någon före eller efter honom, fyllde sina strofer med mytologiska anspelningar, bildade nya ord från latinet och ackumulerade de retoriska figurerna’.

Góngora kritiserades av sina motståndare för att åsidosätta decorum. I tidigmodern tid (det vill säga cirka 1500–1800) reglerades alla nivåer i den retoriska apparaten av decorum eller aptum (”det passande”, ”det lämpliga”, gr. to prepon), som rekommenderas redan i antik stilteori och behandlas av Aristoteles i både Retoriken och Poetiken. Decorum – tanken att varje tema och ämne borde ges ett uttryck som var stil- och formmässigt avpassat till det – var sammanlänkat med samhällets struktur och hierarkier, den levande offentligheten, den sociala organisationen. Cullhed framhåller att Góngora ”förvred den spanska syntaxen starkare än någon före eller efter honom, fyllde sina strofer med mytologiska anspelningar, bildade nya ord från latinet och ackumulerade de retoriska figurerna”. Hans diktsamling Soledades, ”Ensamheter”, kritiserades hårt. I Sverige påminner debatten om både dispyten kring Erik Lindegrens mannen utan väg och Jan Wictors Camera obscura på 1940-talet och om den så kallade Jäderlundfejden på 1980-talet.

Cullhed skrev sin doktorsavhandling om just Lindegren, och om denne metaforernas mästare handlar även en av texterna i Tidens guld. Cullheds essä om Lindegren – ”de samlade sköna konsternas förste älskare i vårt land” – är den mest personligt hållna i hela boken. Inte minst Lindegrens insatser med den magnifika tidskriften Prisma (1948–50) lyfts fram som central – ”ett märkvärdigt projekt som borde bli föremål för en monografisk undersökning. Varken förr eller senare har så många konstarter – poesi, måleri, dans, musik, arkitektur, film – analyserats så samordnat, och med en så eminent estetisk sensibilitet, i vårt land”.

Lindegren har rykte om sig att vara en mycket tungsint bard och han hade ”nära till den grandiosa gestiken”, som Cullhed träffande skriver. Men detta är, som han också konstaterar, bara delvis sant. ”Dikterna är inga marmorblock”, framhöll änkan Karin Lindegren, i en intervju av Åsa Beckman i BLM 1990, om poemen i samlingen Vinteroffer (1954), som enligt henne missförstods när boken kom ut. Vinteroffer är visserligen en mycket mörk diktsamling, påpekade hon, men den har också en annan sida. Lindegren ”hade en bisarr humor, en patafysisk humor”, som satte sin prägel på hans poesi. Han var ”en medveten patafysiker”. (Enligt Alfred Jarrys så kallade patafysik – de imaginära lösningarnas vetenskap – är alla människor patafysiker men endast ett fåtal är medvetna om det och Lindegren var alltså en medveten.) 

Både Ekelöf och Lindegren har skrivit en rad humoristiska dikter, som kritiker har felbedömt genom att uppfatta dem som allvarliga – eller som de konsternerats av och därför valt att inte kommentera. Ekelöf odlade en speciell form av humor i till exempel diktsamlingen Strountes (1955) och i Grönköpings Veckoblad, men även tidigare. Lindegren var uppsåtligt dråplig i inte så få av sina dikter, bland annat i Vinteroffer. Men Lindegren spelar på humoristiska strängar redan i mannen utan väg. Medvetna katakreser som ”ögonbrynet ryckte på de mullfärgade axlarna” och ”rabieshunden dricker ur den sjunkna stormens strupe / och den flygande holländaren halar ombord sin brud / för att begrava sig i hennes furieklippta hår” har en komisk klang. Och Cullhed berättar att kritikern Bengt Holmqvist enligt hörsägen brukade sjunga början på dikten ”Arioso” (Sviter, 1947) till tonerna av Ulf Peter Olrogs slagdänga ”Samling vid pumpen”. Själv har jag noterat att det går utmärkt att sjunga den dystraste av alla svenska dikter till den ystraste av alla svenska melodier, nämligen Esaias Tegnérs poem ”Mjeltsjukan”, ”Jag stod på höjden af min lefnads branter / der vattendragen dela sig, och gå” etcetera, till Evert Taubes toner i ”Fritiof i Arkadien”, ”På Collabellas höjd där geten skuttar, / där höga furor skugga ginst och sand…” etcetera. Texterna har samma jambiska struktur (ottave rime) och därför gifter sig den tegnérska texten mönstergillt med den taubeska melodin.

Mellan pärmarna i Tidens guld – Essayer om kanon, liv, poesi finns således mycket att upptäcka. Här finns även givande betraktelser över den höviska kärlekens tradition, om den erotiska sonetten, med exempel från Francesco Petrarca naturligtvis, men även från vår egen Skogekär Bergbo, om blygsamhetspoetik, om Atlantismotivet i modern svensk lyrik och mycket annat. Anders Cullhed har återigen givit oss en bok som manar till eftertanke och som väcker sann läslust. Jag hoppas att många hittar fram till denna volym om texter i guld från mer än 2000 år.

Publicerad i Respons 2018-3