Klämda mellan antisemitism, kommunism och sionism

Håkan Blomqvist har i en lång rad böcker och artiklar diskuterat kombinationen socialism å ena sidan och etnicitet, rasism och antisemitism å andra sidan. I hans senaste bok är det delvis samma tematik som går igen, men Socialism på jiddisch handlar framför allt om de judar som var anslutna till arbetarrörelsen Bund och som på grund av förföljelser och krig tog sin tillflykt till Sverige. För många av dem var emellertid tillvaron på de nordliga breddgraderna inte vad de hoppats på. Interna motsättningar i kombination med att många hellre sökte sig till länder som USA, Kanada, Australien och Argentina, där andra Bundmedlemmar slagit ner sina bopålar, bidrog till att aktiviteter i organisationens namn blev allt sällsyntare under 1950-talets gång. En följdverkning av denna utveckling är att mycket av det källmaterial som Blomqvist använt sig av för att analysera Bund i Sverige återfinns i New York, och därtill har han intervjuat ålderstigna bundister i Paris och Tel Aviv.

Det var långtifrån bara i Sverige som de som anslutit sig till Bund hade svårt att göra sig gällande. Den judiska arbetarrörelsen grundades i november 1897 i det tsarryska imperiet. Dess geografiska omfattning var betydande. Judar anslöt sig till organisationen i bosättningar i Centraleuropa, från Vilnius i nordväst via samhällen i nuvarande Polen och Belarus till svartahavskusten i Ukraina. En förenande faktor var språket – jiddisch – och förändrade arbetsvillkor. Den fortgående industrialiseringen innebar att invanda levnadssätt och traditioner hotades eller gick under, däribland de småverkstäder och hantverksyrken, i vilka många av de sammanlagt fem miljoner judarna i området hade varit verksamma. Bund var ett svar på denna utveckling och utvecklades till att, med Blomqvists ord, bli ”ett proletärjudiskt kosmos kring en sekulär och socialistisk jiddischkultur” som omfattade allt från politiska och fackliga verksamheter till kvinnoorganisationer, barnhem och självförsvarsgrupper.

Hindren och hoten var många. Den judiska arbetarrörelsen betraktades med misstänksamhet av andra judar, av andra socialister och av ytterligare andra politiska grupperingar. Att judar var en utsatt grupp i Tsarryssland, där pogromer och andra typer av antisemitism var vanligt förekommande, tonades ned i internationella, socialdemokratiska sammanhang. Sådana påpekanden riskerade att splittra arbetarklassen. En annan och än mer betydande motgång för Bunds del kom med den ryska revolutionen 1917 och det påföljande inbördeskriget. Inledningsvis motsatte sig bundisterna det bolsjevikiska maktövertagandet, men de pogromer som de antikommunistiska vita trupperna återkommande gjorde sig skyldiga till innebar att flertalet bundister bytte sida. Det var början till slutet för Bund i det bolsjevikiska Ryssland, eftersom organisationen försvann som en självständig kraft när den blev en del av kommunistpartiet. I stället fortsatte bundisterna att verka i mellankrigstidens Polen. Under andra världskriget var många av dem aktiva i motståndet mot de tyska ockupanterna, inte minst under Warszawaupproret i april 1943. I efterkrigstidens minneskultur kom det att bli en av de viktigaste händelserna för bundisterna.

Svenska socialdemokrater närmade sig gärna Bund, eftersom de delade en djup misstro mot kommunisterna, och erbjöd stöd via ABF och tillhandahöll lokaler i Folkets Hus runtom i landet.

Det polska Bund hade redan 1941 etablerat sig i New York. Efter krigsslutet återuppstod Bund i ett flertal länder, inklusive Sverige. Fastän bland andra den välkända författarinnan Zenia Larsson skrev om Bund i Sverige har dess verksamhet sällan varit omskriven. De bundister som kom till Sverige uttryckte emellanåt en djup tacksamhet för det bemötande som de fick. Svenska socialdemokrater närmade sig gärna Bund, eftersom de delade en djup misstro mot kommunisterna, och erbjöd stöd via ABF och tillhandahöll lokaler i Folkets Hus runtom i landet. De bundister som fann sig bäst tillrätta i Sverige hade stor nytta av de kollektivboenden som etablerades, som Pension Wermé i Saltsjöbaden och Mälardalen utanför Eskilstuna. De blev noder för bundisterna i Sverige. Jiddisch var det givna språkvalet och på dessa platser kunde de arrangera konferenser och minnesstunder.

Andra bundister fann sig av olika skäl emellertid aldrig tillrätta. Vissa bar på djupa fysiska och mentala spår, och bland dem var dödstalen höga. Förutom hemlängtan och begränsade möjligheter att få prata jiddisch och vara en del av den kultur som Bund varit med om att skapa, var några djupt besvikna på det svenska bemötandet. En kvinna satte ord på sin frustration när hon skrev att hennes familj antagligen hade haft en bättre tillvaro i ett polskt fängelse.

En annan anledning till missnöje var intern splittring. Den litauiskfödde tysk-svenske journalisten Paul Olberg, som häromåret var föremål för Per Eneruds biografi Den farligaste av flyktingar: Paul Olberg – Antinazist, antikommunist och dissident i folkhemmet, spelar även en betydelsefull roll i Socialism på jiddisch. Under lång tid var Olberg synonym med Bund i Sverige, men i det tidiga 1950-talet tilltog konflikterna i organisationen. När Olberg dog 1960 var i praktiken Bund i Sverige ett minne blott.

Till skillnad från sionisterna såg bundisterna inte grundandet av staten Israel som en välsignelse, tvärtom.

Till de intressantaste partierna i Socialism på jiddisch hör hur bundisterna orienterade sig i den tidiga efterkrigstidens politiska landskap, en process som resulterade både i interna motsättningar och strider med andra politiska grupperingar. En stridsfråga var vilken position som Bund skulle inta i den pågående kampen mellan ett kapitalistiskt Väst och ett kommunistiskt Öst. Ett förslag var att Bund framöver skulle utgöra en dritn koyekh, en tredje kraft som tog avstånd både från USA och från den sovjetiska och ”totalitära varianten av socialism”.

Det var emellertid en annan internationellt gångbar fråga som dominerade diskussionerna och det var staten Israel. Till skillnad från sionisterna såg bundisterna inte grundandet av staten Israel som en välsignelse, tvärtom. Med en dramatisk formulering betraktades den i stället som en ”palliativ lösning”, och en israelisk expansion på bekostnad av araber och palestinier gjorde bara ont värre. Det var en uppfattning som svenska Bund delade med den internationella organisationen. Vid en konferens i Bryssel 1948 fördömdes tillblivelsen av staten Israel. Det geografiska läget var allt annat än gott och därtill riskerade uppkomsten av en judisk nation att leda till att dess befolkning skulle drabbas av samma ”förgiftande chauvinistiska tendenser” som utmärkte så många andra nationer. Dessa uttalanden resulterade i en lång rad fördömanden från judiska organisationer av vitt skilda ideologiska och politiska hemvister.

I Sverige märktes motsättningarna mellan bundister och sionister i flera olika sammanhang, inte sällan i anslutning till finansiering av olika minnes- och kulturevenemang. På så vis uppstod stridigheter mellan olika artister som kunde resultera i konkurrerande dansuppvisningar samma dag i samma stad. I kölvattnet på mordet på Folke Bernadotte 1948 tilltog och fördjupades motsättningarna mellan svenska Bund och sionisterna.

Mot slutet av boken diskuterar Blomqvist nationen som en föreställd gemenskap. I det sammanhanget blir Bunds avvisande av nationalstaten som idé och samtidiga bejakande av judisk etnicitet intressant, men resonemanget hade vunnit på att fördjupas och utvecklas. Det är dock en randanmärkning. Genom Socialism på jiddisch har Håkan Blomqvist gjort en viktig insats för att skriva en historia som i mångt och mycket är förlorarnas. Det är inte bara den kultur som under lång tid var rik och levande i Central- och Östeuropa som gick under i världskrigens epok. Även en organisation som Bund, intimt förknippad med detta område, hamnade alltmer i historiens skugga.

Publicerad i Respons 2020-6