Kompisgängen samlas kring statliga köttgrytor

Omslaget till Lars Anders Johanssons Att dansa efter maktens pipa – Kultur i politikens tjänst är både vackert och oroväckande. Bilden föreställer en gycklare i röda kläder med den typiska mössan översållad med bjällror. Mannen sitter på en stol med löst knäppta händer, huvudet är böjt, blicken outgrundlig, han är till synes utmattad och varje rörelse medför en klang från bjällrorna. Han är fångad – om han inte tar av sig mössan, förstås. Som läsare undrar man om gycklaren föreställer Johansson eller svensk kulturpolitik.

Eftersom jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt 1970-talets Sverige fångas jag av Johanssons träffsäkra beskrivning av hur ett extremt kollektivistiskt kultur- och utbildningssverige formades och befästes genom olika myndigheter, dekret och ekonomiska styrmedel med staten som huvudmecenat. Under Olof Palmes ledning som ecklesiastikminister/utbildningsminister förstärktes den ideologiska kontrollen över och politiseringen av kulturen med hjälp av bidrags- och organisationsstrukturer. Kulturen reducerades till ett redskap för politiken och samhällsomdaningen. Jag och många andra valde under detta årtionde att utvandra till München. Där utgjorde vi en liten svensk koloni som uppskattade den tyska bildningstraditionen och det tyska språkets filosofiska rikedom.

Johanssons bok genomsyras också av tanken på Bildung som han kopplar till Wilhelm von Humboldts utbildningsideal. Kultur utan bildning är rumphuggen och en människa utan kultur och bildning riskerar att bli en lättlurad konsument och ett lätt byte för politisk retorik. Johansson lyfter också fram det antropologiska synsättet på kultur som något allomfattande och inte bara det som kom att kallas ”finkultur” under 1970-talet. Kultur handlar alltid om ett meningsskapande i ständig rörelse mellan det förgångna, nutiden och framtiden. Författaren skriver tydligt fram fallgroparna med den alltför politiserade kultursfär som Sverige har levt med i mer än ett halvt sekel.

Kulturen som politiskt instrument för samhällelig omdaning gäller fortfarande, inte bara i Kultursverige utan även inom universitetsvärlden. Vi skördar nu frukten av ett kollektivistiskt och relativistiskt synsätt på bildning och kunskap, där allt är lika bra, det förgångna negligeras och individen har ringa ansvar för sin egen utveckling. Vi ser hur förhållningssättet manifesterar sig i skarpt dalande kunskapsnivåer inom universitetet och i skolan. Det tragiska är att denna syn på kunskap, kvalitet och krav, motverkar sitt syfte och slår mot de mest sårbara i samhället. Därmed tappar samhället potentiella och nydanande museitjänstemän, konstnärer, musiker, forskare och författare som driver samhället framåt. Johansson beskriver ett kultur- och utbildningssverige i fritt fall, där stora pengar fördelas av myndigheter bestående av kompisgäng, tillsatta genom ett raster av identitetspolitik, till all sköns aktiviteter oaktat kvalitet.

Johansson återkommer ständigt till att ”kulturen är större än politiken” och särskilt kulturpolitiken. Mottot löper som en röd tråd genom bokens olika kapitel och förstärks när han går igenom olika synsätt på kultur och bildning samt hur dessa har format kultur- och utbildningspolitiken och vice versa. Han använder breda penseldrag när han skissar utvecklingen av olika gruppers förhållande till kultur, ideologiska och estetiska strömningar, politik och samhälle. Han visar hur modernismen på 1960-talet fick fäste och sin kulmen i Sverige under 1970-talets urskillningslösa rivande av stadskärnor. Här formulerades även kulturradikalismen, med dess historielöshet och respektlöshet för de etablerade konstarterna och akademierna, och den slog an tonen för 1974 års kulturpolitik, som än i dag spökar i kulturpolitiken.

Kulturradikalismen kan skönjas även i den nya museiutredningen (Kulturarvspolitik 2016/17:116) som Riksdagen beslutade om i maj 2017. De etablerade museiinstitutionerna kommer till korta, kunskap och expertis utarmas till förmån för detaljstyrning av Riksantikvarieämbetet, oavsett vad som sägs. Museerna förblir arenor på vilken riktad samhällsupplysning skall bedrivas utan, eller med liten, koppling till uppdrag och samlingar. Johansson visar hur denna styrning sker genom ekonomiska styrmedel, sammanslagningar, marknadshyror för stora magasin och utställningsytor, som började, om man frågar museerna, redan med MUS 65. Det finns de som försöker värja sig, men de undergrävs. De flesta museer tvingas bli opportunister, om man inte tillhör gruppen etablerade och stora Stockholmsmuseer.

Ett argument som sällan framkommer i debatten är det som jag vill beteckna som museernas dåliga självförtroende. De tycks inte längre tro på samlingarnas och kunskapens bärkraft och att folk verkligen kommer till museet för de är intresserade av ”the real thing”, det vill säga artefakterna, skrifterna, vapnen eller vad det nu är. Johansson tar inte upp detta explicit, men det ligger inbakat i argumentationen om skillnaden mellan att vara fri och ofri som alltid förr eller senare mynnar ut i en rädsla att förlora platsen vid ”köttgrytan”, för att citera Johansson.

Johansson argumenterar kraftfullt för att om staten är den huvudsakliga finansieringskällan medför detta att kulturområdet inte bara styrs av politiker och de senaste trenderna (oavsett talet om en armlängds avstånd); det blir framför allt sårbart, utarmat och likriktat, eftersom alla som söker bidrag måste skriva in de senaste trendorden i ansökningar och senare utställningar och enligt Johansson även vara en del av kompisgänget. Inom den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen finns en liknande trend; först måste man identifiera vad som eftersöks och sedan söka pengar. Grundforskningen får tyvärr lida. Den senaste trenden inom humaniora och samhällsvetenskaperna är migration, ras, identitet och hbtq, vilket är oroande likt det som kulturarvsområdet ägnar sig åt.

Myntet har dock två sidor. Den nya museilagen ger Riksantikvarieämbetet ett utvidgat uppdrag och maktposition i den nya linjeorganisationen, vilket innebär att de behöver anställa personal för att klara uppdraget. Detta kommer att bli till gagn för alla utexaminerade musei- och kulturarvsstudenter som jag själv utbildar på universitetsnivå, vilkas arbetsmarknad annars är allt annat än lätt. Vi får bara hoppas att jag har skolat studenterna väl.

Boken lider tyvärr av redaktionella svagheter, såsom upprepningar, felanvända ord, oavslutade meningar, felskrivningar som kan bli direkt missvisande och irriterande anglicismer, men också i flera fall försvårar läsningen och förståelsen av argumenten. Johansson gör en god ansats i att försöka förklara de olika kulturbegreppen, såsom antropologiskt, humanistiskt och kulturarv, men når inte riktigt fram. Det är dock svåra begrepp, som både analytiskt och operationellt är knepiga att låsa fast i tydliga definitioner (vilket i och för sig kan ses som en styrka).

Men Johanssons bok är läsvärd, oavsett vilken politisk ståndpunkt man har. Den väcker tankar och irriterar, liksom biter sig fast i huvudet. Boken lämpar sig väl för diskussioner i olika sammanhang, till exempel i studiecirklar, utbildningar och arbetsgrupper. För en del kommer den att vara ett rött skynke. Det är fel inställning, vill jag kontra, läs och begrunda i stället. För att återknyta till gycklaren på bokomslaget, är min tolkning att han är både Johansson och kulturpolitiken. Båda dansar efter maktens pipa, men bara så länge mössan sitter på. Tag av mössan, bli ljudlös, och du blir en joker, en trickster, som i den antropologiska litteraturen beskrivs som farlig genom sin ambivalens och sina gränsöverskridande aktiviteter.

Publicerad i Respons 2017-5