Konturerna av en ny världsordning

Efter kalla krigets hastiga slut med murens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps hamnade världspolitiken i friläge. Konflikten mellan de två supermakterna hade uppfattats som beständig, men försvann som dagg i solen. Etablerade föreställningar omförhandlades, politiken ändrade färdriktning och under några år blev det svårare att skilja vän från fiende. Samtidigt framkallade det maktpolitiska tomrummet en våg av optimism och förhoppningar om en fredligare värld. Det handlade dock sällan om fräscha idéer eller kreativt framtidstänkande.

USA:s president George Bush utlovade en ny världsordning, men preciserade inte vad den innebar. Forskare lanserade dels idéer om historiens slut eftersom liberalismen utropades som segare, dels om civilisationernas kamp med referens till religionernas ökade politiska betydelse. Men verkligheten i en postkommunistisk värld visade sig betydligt mer komplex än politiker och experter hade kalkylerat med. De nya framtidsvisionerna och utopierna var sällan entydiga och övertygade bara fåtalet.

I Vägen till ofrihet försöker Timothy Snyder på sätt och vis utmejsla huvudlinjer i 2010-talets världsordning. Den amerikanske historikern har tidigare skrivit flera uppmärksammade böcker om andra världskriget, men förflyttar sig nu till vår tid. I fokus står länder han känner väl till; Ryssland, Ukraina, Polen och USA. Framför allt tecknar han en mörk bild av Putins Ryssland, ett land där de styrande monopoliserar korruption och lögner i stället för lagstiftning.

Demokratin har knappast heller slagit igenom eftersom makten inte byter händer efter fria val. I stället har auktoritarianismen åter fått fäste, på samma gång som fascistiskt tänkande vinner terräng. Under det senaste decenniet har Kreml dessutom fört ett globalt cyberkrig som skapar oro och turbulens, inte minst i USA och Europa. Analytiskt synliggör Snyder förändringarna på den politiska arenan med hjälp av tankefigurerna ”ofrånkomlighetens politik” och ”evighetens politik”.

”Ofrånkomlighetens politik” betyder att historiens gång är given och framåtskridandets lagar fastlagda. Några alternativ finns inte och idéer saknar därför betydelse. Marknaden förväntas medföra välstånd och integration och världen går mot en alltmer avreglerad kapitalism som per automatik leder till demokrati. I västvärlden räknade politikerna länge med att Kina och Ryssland skulle följa ofrånkomlighetens väg efter murens fall. Men under 2010-talet har sådana förhoppningar grusats.

Enligt Snyder håller ofrånkomlighetens politik på att kollapsa och ersättas med ”evighetens politik”, som är vägledande för extremnationalistiska rörelser. Nationen placeras i centrum för en cyklisk offerberättelse och potentiella förändringar uppfattas som hot. Ärofulla händelser i det förflutna tolkas däremot som ögonblick av rättfärdighet. Evighetspolitikerna frestar med nostalgi och levererar konflikter. De förringar och motarbetar andra länders framgångar, som kan framstå som förebilder för invånare i deras egna länder. Sanningen avfärdas som ointressant och politik reduceras till fiktion och skådespel.

Evighetspolitiken har rötter i Ryssland som också går i spetsen för utvecklingen. Snyder utpekar Ivan Iljins (1883– 1954) filosofi i den kristna fascismens fåra som inspirationskälla. Andra har sedan förstått utnyttja hans idéer och anpassa dem till det moderna massmediesamhällets infrastruktur. Logiken i Iljins tänkande är mycket enkel och innebär en devalvering av traditionella dygder i en värld där sanningen saknar värde. Att den ryska filosofen fått nytt liv under 2000-talet beror på att han utstakar vägen till ofrihet som leder från ofrånkomlighet till evighet. Putin hyllar honom som en moralisk auktoritet och refererar även till andra fascistiskt orienterade tänkare.

Politiska skådespel och fiktioner är förstås inte exklusiva ryska grenar. Det som hänt i Ryssland under 2010-talet anser Snyder också håller på att hända i USA och Europa. Ofrånkomlighetens politik övergår i evighetens. Ryssarna utnyttjar dessutom amerikanska och europeiska svagheter. Facit är nya antidemokratiska rörelser, brexit och Trump, företeelser som överraskade amerikaner och européer.

Putins cyberkrig är nyckeln till evighetspolitikens framgångar på 2010-talet. Rysk propaganda sprids även med hjälp av protegéer i den europeiska extremhögern, som delar Rysslands intressen av att rasera västvärldens institutioner. Den övergripande målsättningen är i all enkelhet att göra andra länder svagare, det vill säga mer lika Ryssland, eftersom man inte själv lyckas bli starkare. Konkret går taktiken ut på att få USA:s och Europas invånare att misstro varandra och sina institutioner. Ambitionen är att så tvivel, så att medborgarna inte ser alternativ, inte kan föra förnuftiga diskussioner om reformer eller lita tillräckligt mycket på varandra för att åstadkomma politiska förändringar. När civilsamhället förtvinar försvinner också tilliten och journalister kan inte fungera om de ständigt möts med skepsis. I evighetens politik är verkligheten alltså ointressant och sanningen dess första offer. Flera anser till och med att den inte ens finns och upprepar därför helt enkelt det människor vill höra, vilket i sin tur leder till auktoritära system.

Den ryska inblandningen i det amerikanska presidentvalet är knappast helt klarlagt. Men Snyder anser att Ryssland levererade myten om ”den framgångsrika affärsmannen Donald Trump” till amerikanerna. Ledarna i Kreml utvecklade som evighetspolitikens frontfigurer instinkter och metoder förenliga med framväxande tendenser i det amerikanska samhället. Moskva försökte inte projicera egna ideal, utan i stället använda lögner som appellerade till det sämsta i USA.

Den ryska dubbelmoralen är dessutom i samklang med Trumps ambition att göra lögnen till sitt livsprojekt. Vid minsta misstag av en journalist misstänkliggörs hela yrkeskåren. Han härmar Putin och påstår att hela journalistkåren ljuger. Medierna utpekas som det amerikanska folkets fiender.

Den ryska presidentens cyberkrig har även hittat den europeiska ofrånkomlighetspolitikens blinda fläck. Moskva värvar europeiska ledare och partier som mellanhänder för att splittra och sönderdela EU. Lägg därtill digitala intrång i det offentliga samtalet för att misstänkliggöra unionen och rekrytering av extrema nationalister och nazister för att lansera ryska intressen. Eftersom EU bygger på samförstånd är det också sårbart för manipulerade kampanjer och lögnaktiga debatter på internet, som dessutom är nya fenomen för unionens invånare.

Den ryska dubbelmoralen är dessutom i samklang med Trumps ambition att göra lögnen till sitt livsprojekt.

Snyders bok är både skrämmande och tankeväckande. Den är skrämmande eftersom han visar hur enkelt Ryssland infiltrerar västvärldens demokratier och hur friktionsfritt antidemokratiska och fascistiska rörelser når framgång. Den är tankeväckande därför att han med hjälp av begreppen ofrånkomlighetens och evighetens politik förmår inringa centrala utvecklingslinjer i den aktuella världspolitiken. Dock är de två tankefigurerna vaga och leder ibland till svepande resonemang. Att Snyder för att precisera och underbygga sina teser staplar belägg på belägg leder emellanåt även till känslan av empirisk övermättad.

Visserligen kan det sägas att Snyder frilägger konturerna av vad som framstår som en ny världsordning. Men det saknas en fokuserad blick i backspegeln, vilket aktualiserar frågan om vad som i realiteten är nytt. Den politiska propagandans lögner har många år på nacken och fanns så klart långt före murens fall. Evighetens politik har också tangeringsytor med totalitärt tänkande som utstakas av 1900-talets diktatorer och tyranner under en period då främlingsfientlighet, rasism och förakt för demokrati hade högkonjunktur. Många antidemokratiska företeelser kan tillskrivas Putin, men knappast högerextremistiska rörelser.

Evighetspolitiken har alltså ett rotsystem i 1900-talets blodiga historia. Det är även intressant att jämföra med den kronologiskt mer närliggande kallakrigsepoken, när spioner arbetar för högtryck och skillnaden mellan sanningar och lögner sällan var knivskarp. Båda supermakterna förde propagandakrig och stödde oppositionella grupper i varandras länder. Den USA-finansierade Radio Free Europe med propagandasändningar till Östeuropa innebar förvisso inte samma möjligheter till infiltration som sociala medier gör i dag, men ambitionen var att påverka. På liknande sätt främjade Sovjetunionen oppositionella grupper i Väst. Prioriteringar av det nationella, totalitärt tänkande och desinformation i dagens Ryssland har påtagliga likheter med kommunisttidens ideologiska projekt.

En historisk jämförelse visar på uppenbara likheter. Skillnader finns förstås och en helt avgörande stavas teknologiskifte. Informationsteknologin skapar betydligt gynnsammare förutsättningar för spridning av falska påståenden i ett kretslopp som saknar traditionella massmediers kontrollinstanser. Lögnarna har med sociala mediers genombrott fått en effektiv infrastruktur med friktionsfria genvägar.

Frågan är alltså hur ny evighetspolitiken egentligen är eftersom det finns tydliga förebilder i det förflutna. Klassiska värden som demokrati och sanning räknades inte heller tidigare nödvändigtvis som hårdvaluta. Att det likväl är en särpräglad politisk kultur som Snyder inringar beror alltså mindre på innehållet än på teknologiskiftet. Tidens informationsteknologi formar en ny och annorlunda historia som kräver vaksamhet.

Publicerad i Respons 2019-4