Man planerade för framtiden även före moderniteten

Att framtiden har en historia är en sliten truism, men det gör inte själva frågan ointressant, tvärtom faktiskt. Eftersom det är omöjligt att tänka sig en människa som aldrig någon gång grubblat och glatt sig, våndats och gråtit inför tanken på att livet fortsätter, i morgon och dagen efter det, och så nästa och nästa och nästa, ända tills det plötsligt inte finns mer, ja, helt enkelt eftersom den mänskliga existensen definieras av sin tidslighet, går det att med framtiden som utgångspunkt skriva den kanske allra mest kittlande formen av historia: den som förmår ge form åt mänskliga erfarenheter som förefaller lika giltiga i dag som för 10 000 år sedan. Kanske är det mest romantik, något att drömma om. Men möjligheten att det vore så, att de där sambanden faktiskt finns, den är så kittlande att det inte går att låta bli. 

Jag föreställer mig att idéhistorikern Henrik Brissman också känner den lockelsen. I hans bok Framtidens historia vecklar en rik gobeläng av framtidstänkande ut sig. Att framtiden är evig tar han till utgångspunkt för en redogörelse för vad människor har tänkt på när de har tänkt på framtiden, från antiken till våra dagar. Man behöver inte öppna boken för att inse att spännvidden i den skulle kunna vara enorm, ja, rent omöjlig att få bukt med.

Sympatiskt nog är den framtid som möter oss i Brissmans bok inte en utan flera. Början tas under antiken, med det Brissman kallar den filosofiska och religiösa framtiden. Sedan för färden vidare framåt, över vetenskapligt framtidstänkande under den vetenskapliga revolutionen och upplysningen, politiskt framtidstänkande, särskilt i sociala rörelser, från 1800 till 1920, föreställningar om framtiden som löftesrik under hundraårsperioden mellan 1850 och 1950, för att sedan landa i de tre sorters framtidstänkande som Brissman menar är särskilt kännetecknade för tiden från 1900-talets början fram till i dag: den skrämmande framtiden, den kalkylerbara framtiden och den ekologiska framtiden.

Mer än något annat, faktiskt mer än själva framtiden som sådan, handlar boken om hur människan kom att sättas i tidens centrum och ta kontroll över den så till den grad att hon till sist förlorade kontrollen. Det är alltså i första hand den moderna framtidens historia som skildras, framstegstankens konjunkturer, från den vetenskapliga rationalismen och förnuftstron som växte ur den vetenskapliga revolutionen under 1500- och 1600-talet fram till vår egen tid och dess möte med klimatkrisen. Har man läst en del om modernitetens idéhistoria känner man igen sig. Har man inte gjort det får man en folkbildande och gedigen introduktion. Tonvikten ligger på idéerna och tänkarna, från Platon och Augustinus till 1900-talets sociala ingenjörer och 2010-talets klimataktivister.

Rent berättartekniskt blir det förstås snyggt. Ur skuggan av religionens låsta framtidsperspektiv stiger människan fram och skakar av sig bojorna, tänker sig rationell och fri och duglig, och sätter sedan av efter de framtider hon själv drömmer fram, bara för att sedan tvärt inse sina begränsningar när all denna framtidsproduktion visar sig skapa djupa och irreversibla sår i jordsystemet. Det blir en berättelse av det, ett slags framstegssagans dystra förlängning. Det är en mycket modernistisk berättelse så klart, som visserligen har fog för sig, och som berättas av goda skäl och med goda intentioner, men som ändå är för låst vid sin utvecklingsoptimistiska tvilling för att riktigt komma någon vart.

Att sortera Brissmans olika framtider kronologiskt låter sig nämligen inte göras utanför berättelsen. Ingen av dem är egentligen så låst till en viss tid som den gör gällande, och för att få dem att bli det, binda dem så, måste Brissman utföra ett arbete som väl i och för sig utförs av alla historiker, men som här ändå får rätt långtgående följder när det gäller hur undersökningsobjektet framträder. 

Konsekvensen blir inte minst att allt som hände före moderniteten inte riktigt tas på allvar. Man får känslan att det inte var ett riktigt framtidstänkande som de ägnade sig åt där i Rom eller Babylon eller Memfis, mer som ett slags förövningar för det sätt att föreställa sig framtiden som fick sin födelse i Europa med den vetenskapliga revolutionen och ännu präglar oss. Framtidens vikt och inflytande har ökat med tiden, skriver Brissman och fortsätter: “Att föreställa sig eller teckna en bild av framtiden är en sak, att aktivt och målmedvetet planera inför den samma är en annan sak. Samhällsplaneringen är en logisk konsekvens av det rationella förnuftets seger i västvärlden på 1600-talet.” Det är möjligtvis sant om man talar specifikt om den moderna samhällsplaneringens historia, men att låta resonemanget handla om framtidstänkandets hela historia, ja, det blir helt enkelt missvisande. 

För första gången försökte människan göra framtiden kalkylerbar, skriver Brissman till exempel om kvantifieringen av samhället under den sociala ingenjörskonstens 1900-tal. Jag tänker på romarna och deras folkräkningar. De sammanställde med stor precision befolkningsstatisk över både de egna medborgarna och de besegrade folken på den italienska halvön. De slöt avtal och skapade allianser som i detalj redogjorde för hur många man som dessa folk skulle ställa till Roms förfogande i tider av krig och hur de då skulle utrustas och användas. 

Till inte så liten del är det svaret på frågan varför den romerska republiken kunde expandera i en sådan häpnadsväckande omfattning från det tredje århundradet f.v.t. Förmågan att snabbt sätta upp nya arméer, som utrustats och tränats enligt förutbestämda riktlinjer, förklarar hur Rom kunde absorbera förluster och komma åter till slagfältet, till synes utan en skråma, gång efter gång efter gång. Här finns förmodligen också en viktig delförklaring till den romerska oviljan att förhandla om fred, även efter katastrofala nederlag som Cannae år 216 f.v.t. Möjligheten att i detalj beräkna storleken på framtida härar och långt i förväg kunna planera för deras utrustning, mobilisering och träning, gav helt enkelt romarna handlingsmöjligheter som andra stater vid tiden saknade. Eller annorlunda uttryckt: de sträckte sig med statistikens hjälp in i framtiden och tog kontroll över den.

Tanken att man genom att se noggrant på verkligheten i någon mening kan se in i framtiden är långt äldre än moderniteten. Babyloniska astronomer var de första som med hjälp av empiriska studier förvandlade himlavalvet till en pålitlig tidmätare.

Och är det verkligen så att den vetenskapliga revolutionen gjorde att planering blev viktigare, vilket Brissman påstår? Jag är inte alls övertygad om att det stämmer. Alla avancerade samhällen, oavsett tid och plats, har ju krävt just planering och förmåga att överblicka längre tidsrymder. Annars byggs inga städer, företas inga handelsresor. Ett vidare exempel kan hämtas från det forntida egyptiska samhället och dess beroende av Nilen. Floden var rikets pulsåder och viktigaste transportled. Dess periodvisa översvämningar lade grunden för det överskott av livsmedel som gjorde det möjligt för samhället att blomstra och den fick en central kulturell betydelse, blev viktig både religiöst och politiskt. För att säkerställa att den även i framtiden översvämmades med samma pålitliga periodicitet krävdes en farao som blidkade gudarna.

Det framtidstänkande som kommer till uttryck här är förstås på flera punkter olikt den moderna vetenskapliga rationaliteten, tron på det mänskliga förnuftets förmåga att på egen hand avkoda skapelsens innersta hemligheter och ta kommandot över den. Men är det verkligen väsensskilt? Något liknar – detta att man ser på en flod, att man för bok över dess rörelser och söker förklaringar, och sedan transponerar situationen i nuet på kommande tider och binder samman observationerna med ideologi, är ändå inte så olikt våra tiders försök att förvandla framtiden till ett vetenskapligt undersökningsobjekt, åtminstone inte i antropologisk mening. Att blidka en gud är något annat än att sätta sin tilltro till vetenskapens förmåga att förklara verkligheten. Men till exempel när det gäller tron på att framtiden går att påverka med handlingar, utförda såväl som underlåtna, finns intressanta paralleller värda att utforska. Detsamma gäller sambandet mellan observationer gjorda i nuet och världens framtida beskaffenhet.

Tanken att man genom att se noggrant på verkligheten i någon mening kan se in i framtiden är långt äldre än moderniteten. Babyloniska astronomer var de första som med hjälp av empiriska studier förvandlade himlavalvet till en pålitlig tidmätare. De insåg att rörelserna däruppe var regelbundet återkommande, de räknade sig fram till det, mätte upp året och gav framtiden systematik och förutsägbarhet. Kunskapen blandades med mytologi och astrologi, vilket gav dessa tankesystem ökad trovärdighet. Astronomin blev en siarkonst, som att spå i inälvor, en möjlighet att förutsäga det avlägsna och av människan oberoende och skåda inåt i det gudomliga.

Ett exempel på hur betydelsefull den förmågan kunde vara i praktiken är slaget vid Pydna år 168 f.v.t., där Rom slutgiltigt befäste sin överhöghet över de hellenistiska kungadömen som följt på Alexander den stores imperium i Grekland och Anatolien. Dagen före slaget skedde en månförmörkelse. Under forntiden och antiken, men även senare, var det ett järtecken att tyda. Betydde det seger eller undergång? I så fall för vem? I den romerska hären fanns en militärtribun, Gaius Sulpicius Galus, som hade kunskaper i astronomi och han kunde därför förbereda legionärerna på vad som skulle hända. Det var alls inget ont omen, bara ett uttryck för himlakropparnas och naturens ordning. Hos makedonierna på andra sidan fältet fanns ingen som kunde förmedla samma budskap. Där tolkades månförmörkelsen i stället som ett tecken på att deras kungadöme snart skulle möta sin undergång. Till vilken grad detta avgjorde slaget till romarnas fördel går förstås inte att säga. Det hade varit minst sagt spännande om Brissman intresserat sig mer för sådana korsbefruktningar mellan vetenskapliga observationer och andra tankesystem, och undersökt hur perspektiv från olika slags framtidstänkande fungerat som motvikt, men också som komplement till varandra, inte bara under antiken, utan över hela den period som boken omfattar. 

Något måste jag till sista också säga om valet att basera framtidshistoriken på idéerna. De måste förstås var en del av en historia om framtiden, men framtiden som tema rymmer samtidigt långt mer än så. För att på djupet skildra historien om den moderna framtidsdynamik som Brissman ägnar så mycket utrymme åt i boken måste man till exempel ställa frågor om hur materialitet och föreställningar samverkar, hur de går in i och ut ur varandra och ger upphov till ofta svårgenomträngliga feedbackloopar som binder samman tiden, människan och planeten. Det handlar inte bara om det enkla att val nu får konsekvenser sedan, utan styr också hur framtiden framträder som objekt i kulturell och samhällelig mening. Man lämnas kort sagt med en svårutredd knut av drömmar och produktionsvillkor, ekologiska konsekvenser och medieteknologiska förutsättningar, tekniska landvinningar och politiska visioner, problematiseringar, ideologi och konstnärliga gestaltningar. Att isolera en av dessa faktorer kommer oundvikligen att ge ett litet rumphugget intryck. Hade Brissman kunnat reda ut knuten en gång för alla? Nej, och det kan förmodligen ingen. Men han hade kunnat göra mer för att försöka. 

Framtidens historia kan sammantaget mest rättvisande beskrivas som en läsebok om den moderna framtidens idéhistoria. Som sådan är den läsvärd, om än konventionell och litet förutsägbar till sin utformning, vilket i sig inte är ett problem för den läsare som vill skaffa sig en första överblick över frågan om framtiden i det moderna. Samtidigt finns det förstås andra sätt att närma sig framtidens historia på. Vissa av dem skulle ställa det konventionella på ända och ge oss möjlighet att upptäcka nya historiska samband. Vi skulle komma rikare från en sådan bok. Samtidigt är det en smula orättvist att hålla det mot Brissman. Framtiden som historiskt fenomen liknar nämligen framtiden som sådan. Den äger en oändlig variationsrikedom och håller för hur många böcker som helst.

Publicerad i Respons 2022-1