Människan är ett flockdjur som styrs av berättelser

På 50-talet skrev britten C. P. Snow en berömd essä om vad han betecknade som de två kulturerna. Tesen var att humaniora och naturvetenskap alltmer har fjärmats från varandra, vilket han såg som ett problem. Själv var han både romanförfattare och naturvetenskapsman och försökte överbrygga denna klyfta, som haft en stor betydelse för samhällsdebatten. Man kan notera att naturvetare och medicinare knappt syns i svensk samhälls- eller kulturdebatt.

Men till all lycka är denna indelning i två kulturer överspelad och det är framför allt själva utvecklingen inom de olika vetenskaperna som medfört detta. Då tänker jag i första hand på hur genetisk forskning och historisk och arkeologisk dito ömsesidigt befruktat varandra så att en helt ny bild av människans historia har tagit form. Denna blir alltmer detaljerad och innehåller spektakulära överraskningar, som att de av oss människor som härstammar från en grupp som utvandrade från Afrika för 50–60 000 år sedan har någon eller några procent Neandertal- eller Denisova-gener. De tycks finnas där av evolutionära skäl; de tycks ha kunnat ge vissa fördelar, åtminstone i forntiden, till exempel i förhållande till vissa sjukdomar.

I litteraturen finns nu försök från olika håll att skildra denna utveckling utifrån ett brett perspektiv, där evolutionära faktorer spelar en självklar roll när människan ska beskrivas och tolkas. Nestorn är nog E. O. Wilson, myrforskaren med mera, som skrivit ett flertal böcker (även en roman). Mest känd om vi ser till exponering och försäljningssiffror är förmodligen Richard Dawkins, biolog och, får man väl säga, journalist (har haft en professur i Public Understanding of Science vid Oxford).

Yuval Harari är ovanlig i sammanhanget, eftersom han är historiker och humanist. Han blev internationellt känd med sin bok Sapiens, som först skrevs på hebreiska och publicerades 2011. Av någon olycklig anledning har många inflytelserika humanister och samhällsvetare, även i Sverige, snöat in på socialkonstruktivism, postmodernism och intersektionalitet, där evolutionens betydelse för människan inte diskuteras eller vägs in, ja i värsta fall helt enkelt definieras bort, som det ju tycks förhålla sig inom genusvetenskap. Harari är ett undantag eftersom han väger in evolutionära perspektiv som en självklar del i förståelsen av människans historia, kultur och beteende. I sin nya bok, 21 tankar om det 21:a århundradet, fortsätter han väva samman mänsklig evolution, människans natur och historia.

Risken när specialister skriver allmänna böcker är förstås att de utanför sina specialområden hamnar fel i detaljerna och där dväljes ju som bekant inte sällan djävulen. Jordan B. Peterson är ett exempel. Han är professor i psykologi och har mycket intressant att säga om hur unga män ska ta sig själva i kragen. Han tar Jungs psykoanalys och arketyplära på allvar, vilket är klokt, men de evolutionära resonemangen är svagare; det blir för mycket fokus på manligt och kvinnligt och på dominanshierarkier som något slags evolutionära essenser. Mäns och kvinnors beteende överlappar varandra i hög utsträckning även om han har rätt i att det finns statistiska skillnader, som han dock tenderar att överdriva, liksom han gör med dominanshierarkier – som tur är finns det gott om människor som håller sig utanför dessa och som skapar mycket av utvecklingen! Tänk bara på Newton och Darwin.

Harari ger i Sapiens en elegant sammanfattning av mänsklighetens historia och tar även med förmänniskor av olika slag, vilket historiker brukar avhålla sig från. Han tänker sig att människan har genomgått en kognitiv revolution för ungefär 70 000 år sedan och att Homo sapiens till följd av intellektuell och organisatorisk överlägsenhet utplånade Neandertalarna. Men det finns inga säkra belägg för att Homo Sapiens var smartare än Neandertalarna, som även de hade konst och kultur samt större hjärnor än vi. Förmodligen har vi inte med en kognitiv revolution att göra, utan en kognitiv evolution som pågått under miljontals år. Det finns flera andra tänkbara skäl till att de och inte vi dog ut.

Den nya boken, 21 tankar om det 21:a århundradet, är välskriven och intressant och kretsar kring centrala frågor som artificiell intelligens, Big data, krig, nationalism, religion, Gud, fake news och postsanning, och avslutas litet oväntat med meditation, som Harari själv ägnat sig åt. Liksom i Sapiens är en del av de evolutionära resonemangen svagare än de som utgår från Hararis eget ämnesområde, historia. Han är historiker som disputerat i Oxford på en avhandling om medeltida krigares texter. Boken ter sig som en essäsamling, och har mycket riktigt tillkommit som kortare texter, svar på frågor han fått i olika sammanhang. Han betecknar boken som ett urval funderingar.

Centralt i Hararis skildring är berättelser. Han menar att vi människor tänker i berättelser; vi är inte, som till exempel den gängse nationalekonomin hävdar, rationella och nyttomaximerande, tvärtom är vår rationalitet högst begränsad. Vi är flockdjur, benägna till grupptänkande, där vi strävar efter att tänka som vi förväntar oss att gruppen och ledaren vill, inte fritt med sanningssökande i blickfånget. Tyvärr stämmer det nog. Harari menar att denna benägenhet, att leva i och tänka med hjälp av berättelser, fiktioner, som nationer, religioner och pengar (eller för den delen diagnoser, kan man som läkare tillägga) har en evolutionär grund. Det är en för människan unik evolutionär strategi, som gjort oss till det mest framgångsrika djur som någonsin funnits (eller, nåja, ett av dem!).

Här kan man fråga sig vilken berättelse som styr Sverige i dag? Själv skulle jag säga att den handlar om en framgångssaga: Sverige har en speciell roll att spela i världen, en mission. Dessutom har världen en riktning, den pekar mot förbättring, och Sverige ligger längst fram i denna utveckling (inte illa av ett litet land i Europas periferi). Sverige måste fortsätta att ”gå före” och visa vägen mot en utveckling som ändå är på väg. Vad händer när denna berättelse torpederas, vilken kommer i stället?

Människan är som tur är inte bara ett flockdjur som ägnar sig åt grupptänkande, som hos Harari; verklig individualitet finns. Man kan betrakta människans närmaste släktingar: hos schimpanserna finns verkligen dominanta hannar, dominanshierarkier, våld; dvärgschimpansen, bonobon tycks leva mer fredligt, där sex är en viktig ingrediens för att lösa konflikter och där honorna har mycket makt; hos gorillorna möter vi alfahannar som dominerar hela flocken och tränger undan andra hannar, som inte får träffa honorna i haremet. Orangutanghannar lever som ensamma solitärer utom när de får enstaka herdestunder med de mer grupplevande honorna. En tänkbar slutsats är att evolutionen gjort oss flexibla och som tur är finns verkliga individualister. Hos Harari blir denna diskussion litet ytlig. Däremot har han viktiga poänger när han beskriver hur vi som sociala djur har en medfödd moral, som påminner om den gyllene regeln, vilken ju finns i de stora världsreligionerna i litet olika formuleringar. Olyckligtvis finns det oklarheter på sina håll: är nästan en nästa även om denna tillhör en annan religion eller stam?

Människan är som tur är inte bara ett flockdjur som ägnar sig åt grupptänkande, som hos Harari; verklig individualitet finns.

Harari spekulerar friskt när det gäller den medicinska utvecklingen. Han tänker sig att den kommer att bli spektakulär och innebära både risker och möjligheter: dramatiskt förlängt liv, chips som avläser kroppsvätskornas balans, och där informationen lagras i ett väldigt moln, färdig att användas av myndigheter eller försäkringsbolag (eller vem som nu ska betala för sjukvården i framtiden). Även här finns det svagheter i Hararis evolutionära tänkande. Modern medicin handlar rätt så mycket om att om möjligt bota, ofta lindra som under antiken och till viss del om att trösta (här sviktar nog modern medicin). Verkligheten för en doktor i dag skiljer sig inte så mycket från det som en skolkamrat beskrev för mig på 70-talet om sin pappa, hjärtläkaren, som mest av allt skrev ut piller till gamla tanter och farbröder. Numera har förstås utvecklingen med invasiv kardiologi gått framåt, men läkare sysslar även i dag i högsta grad med att skriva ut piller eller sprutor åt äldre herrar och damer. Att livslängden skulle öka ännu mer än den redan gjort är förstås möjligt, till och med mycket troligt, men då handlar det mest om små steg på många områden, som sammantaget skjuter upp de vanliga stora dödsorsakerna som hjärtkärlsjukdomar, åderförkalkning, cancer och demens.

Förklaringen till att vår tid är utmätt är evolutionär, vilket Harari helt förbiser. Att vi blir så gamla hänger samman med mormorshypotesen (morfar, farmor och farfar får också vara med på ett hörn). De äldre behövs för att undervisa det uppväxande släktet. De måste ju lära sig inte bara hur man samlar och jagar, utan även allehanda berättelser, så att de kan tänka ordentligt. Men naturen bryr sig allt mindre om oss när vi blir äldre och har alltfler reproduktiva år bakom oss. Skyddet mot sjukdomar minskar och åldrandet är en konsekvens av att reproduktion är evolutionens hårdvaluta. Det är alltså inte särskilt förankrat i ett evolutionärt tänkande att spekulera i att vår livslängd skulle öka kolossalt.

De äldre behövs för att undervisa det uppväxande släktet. De måste ju lära sig inte bara hur man samlar och jagar, utan även allehanda berättelser, så att de kan tänka ordentligt.

Att AI kommer att spela en viktig roll inom medicinen är det få som betvivlar, men jag gissar att det mer blir som beslutsstöd än som ersättning för läkare. I sista hand kommer förstås patienterna att avgöra saken: vill man prata med en robot eller en människa om man tror sig vara eller är sjuk? Diagnos (som ju i sig är ett slags fiktion) och mediciner är förstås viktiga, men själva pratandet ska man inte underskatta. Visst kan vi få sensorer som mäter allehanda kroppsvätskors sammansättning och hjärtats slag, men vad ska vi med den kunskapen till om det inte finns mediciner när AI skulle hitta något fel? Huruvida AI kan komma på nya läkemedelskandidater som fungerar eller för den delen skriva poesi och musik, återstår att se.

Harari diskuterar artificiell intelligens utförligt och visar på potentiella risker med denna, som att en liten elit kan komma att förslava det stora flertalet människor, som kan bli alltmer övervakade och styrda. Låt oss hoppas att vi med gemensamma krafter kan motarbeta en sådan utveckling. Däremot blir resonemangen om att vi med biomedicinska metoder skulle skapa en överlägsen gudalik människa mer science fiction. Att man skulle kunna framställa en generellt ”bättre” människa påminner för mycket om havererade eugenik-försök i historien för att man skulle behöva ta dem som mer än oroväckande sciencefiction-berättelser.

Har Harari rätt i att den gamla plugg- och kunskapsskolan har spelat ut sin roll, eftersom det viktigaste numera är att lära ut beredskap för förändring? Kunskaperna finns ju ett klick bort. Om han har rätt så kanske Sverige tvärtom ligger bra till. Skype, Minecraft med mera är trots allt svenska produkter.

Sammanfattningsvis: underskatta aldrig den mänskliga dumheten, som titeln på ett kapitel lyder. Man får hoppas att Hararis böcker innebär en ny utveckling där humanisterna tar evolutionen på allvar.

Johan Frostegård är professor i medicin vid Karolinska Institutet samt överläkare, aktuell med essäsamlingen Försjunken i Goethe och andra essäer samt romanen Det nya sjukhuset (Lava förlag).

Publicerad i Respons 2019-1