På språngmarsch mellan sammanträdesrum

Av alla genrer måste väl ändå arbetsplatsmemoaren vara den svåraste. Hur skriva medryckande och belysande om tjänsteutlysningar, omorganisationer och nybyggnationer? Det säger sig självt att uppgiften är grannlaga, men inte omöjlig. Det finns många lyckade exempel från bokbranschen. Förläggarbiografin är till exempel en genre som blomstrat sedan 1800-talet, både i Sverige och internationellt. När Per I. Gedins Bäste bokförläggare – Från en förläggares vardag utkom tidigare i år, så var den hans andra memoarbok i ordningen. Även bokhandlare har skrivit infallsrikt, tänkvärt och – faktiskt – underhållande om bokhandelns utveckling och utarmning under de senaste decennierna. Böckernas värld har en särskild lockelse. Den är en tacksam miljö att skildra, befolkad av storslagna personligheter och dramatiska berättelser. 

Trots det verkar motsvarande skildringar av biblioteksvärlden ha varit tunnsådda. Detta gäller inte minst berättelser om och från våra forskningsbibliotek. Ett undantag är den rafflande Brottsplats KB – Jakten på de stulna böckerna (2023) av Lars Korsell, i samarbete med Greger Bergvall och Jan Ottosson. Där beskrivs hur några medarbetare på Kungliga biblioteket genom ett idogt detektivarbete lyckats söka reda på några av de sammanlagt 62 värdefulla böcker som stulits och sålts vidare av den så kallade »KB-mannen« mellan 1995 och 2004. Men det borde väl finnas fler historier att berätta? Exempelvis något om själva biblioteksarbetet och hur det har förändrats i vår tid av digitalisering och informationsöverflöd? 

Trots att idén om en nationell bibliotekskatalog och söktjänst för böcker fanns redan på 1970-talet skulle det dröja många år innan det vi känner som Libris hade slagit igenom.

Kanske var det så tankarna gick när Tomas Lidman, före detta riksbibliotekarie, riksantikvarie, överbibliotekarie på Stockholms universitetsbibliotek och styrelseordförande för bland annat Högskolan i Borås, beslutade sig för att nedteckna sina minnen. Resultatet blev boken Utsikt från sjätte våningen – Min vandring bland böcker, bibliotek och arkiv, som nyligen utgivits på Ekerlids förlag.

Projektet är motiverat. Som Lidman konstaterar i sitt förord saknas en sammanhållen framställning av de svenska forskningsbibliotekens och arkivens utveckling under de senaste femtio åren. Under dessa år, från cirka 1970 fram till och med 2010-talet genomgick Sveriges forskningsbiblioteks- och arkivväsen flera större systemförändringar. I sin yrkesroll har Lidman ofta stått i centrum för denna utveckling. Han borde alltså vara särskilt väl skickad för en minnesbok av det här slaget. 

Så, hur väl lyckas han? Jag kan väl säga att Utsikt från sjätte våningen ger ett ambivalent intryck. Redan efter några sidor får läsaren anledning att stanna upp och fråga sig vart det hela egentligen är på väg. I förordet slår författaren fast att boken ska betraktas som en icke-vetenskaplig arbetsplatshistorik om forskningsbibliotekens och arkivens utveckling. Själv vill Lidman inte stå i centrum. »Den som kanske är intresserad av mera personliga förhållanden blir inte bönhörd«, skriver han. 

Därför förvånar det mig att det första kapitlet är en tillbakablick på den egna barndomen. Lidmans första år utspelade sig i 1950-talets Hägersten, närmare bestämt på barnhemmen Eolshäll och Nybodahemmet där hans far Ivar var föreståndare. Det framgår tydligt att fadern alltid varit en viktig förebild för författaren. Han skildras som en mystisk gestalt, både frånvarande och engagerad på samma gång. Det är en finstämd framställning av en ovanlig uppväxtmiljö, som kanske hade kunnat bli en bok i egen rätt. Här framstår den tyvärr som rätt så apart.

Lidmans bibliotekskarriär inleddes 1971 med ett vikariat som vaktmästare på Stockholms universitets bibliotek (på den tiden skulle namnet särskrivas). Det nystartade forskningsbibliotekets verksamhet låg då under Kungliga biblioteket, vilket det skulle göra fram till 1977. Vid denna tidpunkt hade det nyss beslutats att universitetets olika små institutions- och fakultetsbibliotek, vilka fanns utplacerade på olika adresser runt om i huvudstaden, skulle integreras i det nybyggda universitetsområdet vid Frescati. Det var en vansklig uppgift, inte minst med tanke på de olikartade rutiner och arbetsplatskulturer som utvecklats inom dessa verksamheter under årens lopp. Således fanns här ett stort behov av arbetskraft, varför Lidmans vikariat snart blev till en fast tjänst.

Författaren beskriver 1970-talets biblioteksmiljö som fast förankrad i en månghundraårig tradition: »Hantverket var i stort sett detsamma. Olika former av kortkataloger, eller kartotek som många kallade det, var allenarådande. Sättet böckerna sorterades på hyllorna var desamma: skönlitteratur, historia, samhällskunskap«. Böckerna katalogiserades i den så kallade Centralkatalogen och inga datoriserade hjälpmedel fanns att tillgå. 

Vägen från manuell till datoriserad katalogisering av böcker var lång, av tekniska, såväl som sociala och kulturella skäl. Trots att idén om en nationell bibliotekskatalog och söktjänst för böcker fanns redan på 1970-talet skulle det dröja många år innan det vi känner som Libris hade slagit igenom. I Lidmans bok får man en inblick i hur komplicerad denna process måste ha varit, samt vilka svårigheter som behövde övervinnas på vägen. 

Här finns ett enormt stoff att ta del av för den som vill veta mer om de kulturpolitiska diskussionerna bakom, eller den tekniska utvecklingen inom svenskt biblioteks- och arkivväsende under de senaste femtio åren.

Utan att detta skrivs ut explicit, är det uppenbart att Lidman redan från början måste ha varit exceptionellt läraktig och kompetent. Samtidigt som han arbetade med en doktorsavhandling i historia, avancerade han snabbt i bibliotekshierarkin. Efter några få år som anställd hade han blivit antagen till KB:s prestigefulla internutbildning, med lärare som Uno Willers, Harry Järv och Ulla Ehrensvärd. Så fort disputationen var avklarad blev Lidman erbjuden en mängd olika anställningar. Valet föll på en chefstjänst på Stockholms universitetsbibliotek, och sedan dess tycks det ha rullat på. 

Lidmans yrkesbefattningar har varit många, men alltid prestigefulla. Till de kortare anställningarna hörde den som chef för Nordiska museets bibliotek. Här hamnade han i mitten av 1980-talet, när han trodde sig ha tröttnat på administration och utvärdering och längtade efter praktiskt biblioteksarbete. Mötet med den gammeldags miljön vid museibiblioteket blev dock något av en kulturkrock för författaren. Efter en kort tid på museet flydde han »nästan i panik« till en annan arbetsplats, med mer avancerade uppgifter. Han tycks ha trivts som bäst vid verksamheter som legat i framkant, teknologiskt, administrativt eller forskningsmässigt. Kanske var han ändå mer av administratör än en biblioteksman. 

Genomgången av Lidmans olika uppdrag, chefspositioner och arbetsplatser är minutiös. Mötesanteckningar, promemorior och kalendrar har sparats för att ge stadga och trovärdighet till de skeenden som beskrivs. Händelseförlopp och ordväxlingar underbyggs med hänvisningar till specifika dokument eller tidningsartiklar.

Här finns ett enormt stoff att ta del av för den som vill veta mer om de kulturpolitiska diskussionerna bakom, eller den tekniska utvecklingen inom svenskt biblioteks- och arkivväsende under de senaste femtio åren. Lidman ger till synes transparenta beskrivningar av beslutsprocesser han deltagit i, samt delar med sig av sina egna överväganden rörande olika beslut. 

Tyvärr går akribin ut över själva berättelsen, som ofta blir protokollbetonad. Det går fort och det är kortfattat. Den utlovade vandringen bland böcker, bibliotek och arkiv känns ofta mer som en språngmarsch mellan olika sammanträdesrum. »Mina första tre år på KB var verkligen fyllda av energi och verksamhetsutveckling och nytänkande«, skriver författaren på ett ställe. Må så vara, men som läsare hade jag uppskattat en mer substantiell beskrivning av vad som faktiskt skedde.

Här trampas inte på många tår, och läsaren snuvas på både skvaller och saftiga anekdoter.

Texten innehåller en del korrekturmissar, vilka sammantagna stör läsningen onödigt mycket. Någon på förlaget borde ha gjort en mer noggrann genomgång av bokmanuskriptet innan det gick till tryck. Ett annat störningsmoment är alla förkortningar som texten strösslas med. Att Kungliga biblioteket kallas KB och Riksarkivet RA må väl vara hänt, men det är svårt att även hålla reda på DFI, NAD, ADB, SUB, BHS, KKH, TPB och SPPB. Boken är »inte skriven för den som var med, utan för dem som idag undrar hur det var«, skriver författaren. För en utomstående blir det ändå ganska internt. 

Lidman har verkat i en konfliktfylld bransch, ständigt balanserande mellan tradition och förnyelse, men är själv påtagligt lågmäld. Här trampas inte på många tår, och läsaren snuvas på både skvaller och saftiga anekdoter. Kollegor, chefer och andra samarbetspartners – eller »aktörer« som författaren hellre kallar dem – förblir i de flesta fall anonyma. I andra fall beskrivs de med klichéartade adjektiv som »dynamisk«, »fascinerande«, eller »särdeles kunnig«. 

Den enda person som framstår i all sin oskönhet, är död sedan många år. Han kan följaktligen inte försvara sig, som man brukar säga. Jag talar förstås om den redan nämnde »KB-mannen«, även känd som Anders Burius. Att just han skulle få ett eget avsnitt i boken är väl givet. Lidman tillstår att han aldrig kände KB-mannen närmare, men ger en hel del hintar om hur han uppfattades av sina medarbetare. 

Trots Lidmans uppenbara ambition att vara rättvis, framställs den ökände figuren mest som en serietidningsskurk. Han var en arrogant mobbare med tydliga misogyna och fascistiska drag, får vi veta. Med sina billiga cigarrcigaretter och sitt färgade hår verkade han driven av osäkerhet och mindervärdeskomplex. Själv undrar jag varför bibliotekstjuvens namn skrivs ut som en förkortning. I Utsikt från sjätte våningen kallas Burius genomgående för AB. Därmed blir han ett med den flod av akronymer som fyller sidorna.