Philip N. Cohen: »Det kommer att bli värre innan det blir bättre«

Den politiska pressen på universitetssektorn i USA har aktualiserat gränsdragningen mellan forskning och politik på ett nytt sätt. Fram till helt nyligen var oron påtaglig runt om i Europa för att amerikanska fenomen som cancelkultur och woke skulle sprida sig som en smitta till europeiska lärosäten. Nu har pendeln svängt, och allt fler oroar sig i stället för hur dessa företeelser används som förevändningar för att begränsa den akademiska friheten. Skulle även anrika västeuropeiska universitet, vid ett politiskt regimskifte liknande det i USA, betraktas som bastioner för progressiva idéer och bli politiska måltavlor för en repression förklädd till ekonomisk rationalisering? Den amerikanske sociologen Philip N. Cohen blev medveten om denna ideologiska utveckling redan under Donald Trumps första presidentperiod, när Trump blockerade Cohen på Twitter på grund av att han öppet kritiserat presidenten på plattformen. Tillsammans med andra kritiker som också blockerades gjordes en stämningsansökan där de argumenterade för rätten att kunna kommunicera med presidenten, även i den digitala världen. De fick upprättelse i två instanser innan ärendet lades ned i samband med att Trump lämnade presidentposten.

Cohen är professor i sociologi vid University of Maryland och har länge kombinerat sin forskning om familjer och ojämlikhet med ett starkt samhällsengagemang och ett intresse för forskningens roll i samhället. Dessa erfarenheter ligger till grund för boken Citizen Scholar – Public Engagement for Social Scientists (2025), som gavs ut av Columbia University Press kort efter att Donald Trump återvänt till makten. I boken delar Cohen med sig av reflektioner kring kunskapsförmedling och ger konkreta råd om hur forskare kan nå ut i offentligheten och förena politiskt engagemang med vetenskapligt arbete – utan att förlora sin legitimitet vare sig som akademiker eller som samhällsmedborgare. Här placerar sig Cohen mellan två ytterligheter: de som ser forskning som aktivism och de som kräver strikt neutralitet. I stället förespråkar han ett offentligt engagerat akademiskt liv – bortom snäva ämnesgränser och specialisering – där forskningen bör präglas av öppenhet, möjlighet att utkräva ansvar och en nära förankring i samhällsutvecklingen, med särskild tonvikt på de kommunikativa sidorna. När Respons når honom för en intervju om den nya bokens övergripande tema har det politiska klimatet för forskare i USA hårdnat påtagligt.

Respons: Har du omprövat något i boken sedan den gavs ut?

Cohen: Jag inser nu att jag skrev boken under vad som visade sig vara en övergångsperiod. Jag började arbeta med den efter att Biden valdes, och avslutade den precis när Trump började ta ledningen i primärvalen – alltså innan han återvaldes som president. Jag skulle säga att det övergripande förhållandet mellan akademisk forskning och allmänheten i stort sett är oförändrat. Men den snabba utvecklingen mot ett mer auktoritärt styre har verkligen överraskat mig. När jag avslutade boken visste jag att det fanns en chans att Trump skulle bli återvald, men jag hade inte förutsett att det redan under de första hundra dagarna skulle ske en nedskärning med 60 procent i anslagen till NIH (National Institutes of Health) och 50 procent till NSF (National Science Foundation). Många forskningskontor har stängts, tusentals människor har förlorat sina jobb, och det har införts katastrofala nedskärningar och begränsningar av forskningen vid institutioner som Centers for Disease Control and Prevention. Det får råden i boken att kännas otillräckliga. Jag ger ju karriärråd som om vi fortfarande levde i normala tider. Kanske är dessa råd mer relevanta för akademiker i Europa nu, där situationen fortfarande är mer stabil? Men för oss här och nu känns mitt tillvägagångssätt inte i proportion till de problem vi står inför.

Jag har många vänner som fått
sina forskningsanslag indragna, projekt stoppade, postdoktorala stipendier avslutade, forskningscentra stängda
– och tidigare studenter som förlorat
sina jobb inom staten eller i statligt
finansierade verksamheter.

Respons: På ett personligt plan – hur påverkar den politiska utvecklingen dig och din forskningsmiljö, med tanke på rättsprocessen du varit inblandad i mot presidenten och dina offentliga uttalanden?

Cohen: Trump kommenterade aldrig vår stämning offentligt. Vi vann i federal domstol, därefter i appellationsdomstolen. Sedan överklagade han, via sitt justitiedepartement, till Högsta domstolen. Men hans mandatperiod tog slut innan ärendet prövades, och det avskrevs och föll i glömska. Nu när fiendelistor och repression har blivit mer algoritmiska, känner jag mig mer oroad än tidigare. Om någon av Elon Musks anhängare samlar in data från Wikipedia så kommer de att hitta mig. Jag är inte direkt rädd – jag tittar ut genom fönstret, och allt verkar lugnt. Situationen tycks oförändrad. Förmodligen känns det ofta så i auktoritära samhällen. Något som däremot oroar mig djupt är attackerna på forskning och universitet som pågår just nu. Jag har många vänner som fått sina forskningsanslag indragna, projekt stoppade, postdoktorala stipendier avslutade, forskningscentra stängda – och tidigare studenter som förlorat sina jobb inom staten eller i statligt finansierade verksamheter. Vi är just nu fullt upptagna med att hantera katastrofen i vardagen.

Respons: Hur passar detta in i den bredare bilden av hotet mot demokratin?

Cohen: Med tiden tror jag att vi kommer se Trumps första år vid makten som inledningen på ett krig mot vetenskap och kunskap. Det är dock inte uppenbart för allmänheten än – det framställs mest som nedskärningar eller attacker på medborgerliga rättigheter, jämlikhet och andra politiska mål. Men i grunden är det frågan om en klassisk auktoritär strategi: att försvaga forskningsinstitutioner som potentiella maktkonkurrenter. Det handlar inte bara om budgetnedskärningar – det är ett försök att underminera hela kunskapsinfrastrukturen. Det är en berättelse som ännu inte helt har utkristalliserat sig, men som jag hoppas snart kommer att göra det för detta är farligt för demokratin. Utan en gemensam kunskapsgrund kan demokratin inte fungera. I stället främjas »sunt förnuft« och intuition som alternativ till vetenskap. Ett talande exempel är nedskärningarna i vädermyndigheterna, vilka lett till att folk får lita på gamla bönders metoder eller att det börjar regna om mormor får ont i knät. Att ersätta evidens med folktro är en klassisk antidemokratisk taktik.

Ett talande exempel är nedskärningarna
i vädermyndigheterna, vilka lett till att folk får lita på gamla bönders metoder eller att det börjar regna om mormor
får ont i knät.

Respons: Vilka lärdomar drog du som forskare av rättsprocessen?

Cohen: Något som intresserar mig är hur legitimitet och trovärdighet kan föras över mellan olika arenor. Om jag är en etablerad forskare och publicerar peer review-granskad forskning, böcker eller artiklar – skulle du då automatiskt lita på mina politiska åsikter? Inte nödvändigtvis, men kanske skulle de uppfattas som mer relevanta. Om jag uttrycker en politisk åsikt som liknar din egen – skulle det då öka ditt förtroende för min vetenskapliga gärning? Kanske. Det kan kännas bekräftande, men samtidigt är det riskabelt. Eller om jag skriver en populär essä i ett magasin – innebär det att du borde se mer positivt även på min akademiska forskning? Det är just sådana samband jag tycker är intressanta, och de blev särskilt tydliga under rättsprocessen. Jag var varken ett internettroll eller någon extrem figur – jag uttryckte rimliga, vanliga politiska åsikter. Att Trump blockerade mig bidrog till att vi kunde visa att hans agerande utgjorde ett orimligt ingrepp i vår yttrandefrihet. En av de viktigaste lärdomarna för mig handlade om för- och nackdelarna med att använda sin trovärdighet i ett sammanhang för att påverka i ett annat.

Respons: Det är i detta sammanhang du utvecklade begreppet citizen scholar – kan du kort förklara vad du menar med det?

Cohen: Först och främst, när jag säger citizen syftar jag inte på en juridisk medborgare i ett visst land. Jag menar en medborgare i bemärkelsen deltagare i ett samhälle. En scholar är en person som både skapar och samlar kunskap – vi läser lika mycket som vi skriver. Idén med citizen scholar är att vi producerar kunskap och använder denna i vår roll som samhällsmedlemmar. Det är ett försök att förena två ofta åtskilda delar av våra liv – det personliga och det professionella – och ett förslag på hur vi kan kombinera dem på ett produktivt sätt.

Respons: Vad kan detta begrepp tillföra diskussionerna om forskning och samhällsengagemang?

Cohen: Jag tror att det finns ett slags mellanposition som jag har försökt formulera – en plats mellan å ena sidan en forskare som försöker hålla sig objektiv och på ett konstlat sätt distanserar sig från allt som rör det verkliga samhällslivet, och å andra sidan en aktivistisk forskare som är så djupt engagerad i politiken att forskningsintegriteten riskerar att äventyras. Någonstans mellan dessa två ytterligheter finns en roll där vi kan uttrycka våra åsikter, delta i politiken och vara öppna med relationen mellan våra idéer och vår forskning. När vi sedan bedriver forskning praktiserar vi öppen vetenskap. Vi underkastar oss principer för transparens och möjligheter till ansvarsutkrävande, och vi öppnar oss för kritisk granskning. Genom att följa dessa normer för vetenskap och forskning kan vi – hoppas jag – på ett legitimt sätt integrera våra politiska och vetenskapliga roller utan att kompromettera någon av dem. Det är det jag försöker åstadkomma.

Respons: I vilken utsträckning är dina argument också relevanta för den humanistiska forskningen?

Cohen: I mycket hög grad. Sociologi är ett slags hybriddisciplin; det finns personer inom sociologin som i grunden hör till humaniora, eller verkar på liknande sätt som humanister, och det finns mer vetenskapligt orienterade sociologer. Jag är väl medveten om den spänningen. I mitt språkbruk försökte jag hänvisa till vetenskap och forskning, eller kunskapsproduktion, i allmänhet. Men inom samhälls- och naturvetenskap finns det en större betoning på replikerbarhet, att någon ska kunna upprepa våra experiment. Inom humaniora, som historia eller litteraturvetenskap, är det inte möjligt på samma sätt även om transparens och insyn fortfarande är viktigt. Du ska fortfarande kunna kontrollera arbetet genom att till exempel besöka arkivet. Själva handlingen att publicera forskning är ju en form av öppenhet, ett sätt att ställa sig till svars. Vi deklarerar inte bara våra resultat och slutsatser, vi visar hela arbetets etiologi – och det är något som humaniora och samhällsvetenskap har gemensamt.

Respons: Frågan om sanning, tillit och sanningsanspråk spelar en central roll när du beskriver det du kallar modernitetens konflikter. Kan du förtydliga vad du menar?

Cohen: I det moderna samhället har vi lyft vissa mekanismer för tillit till en institutionell nivå. Det är en sak om jag hjälper dig och du sedan litar på mig. Men det är något helt annat att tillhöra en institution som i sig är inbäddad i ett nätverk av tillit. Vi har examina, publikationer, pampiga byggnader, högtidliga ceremonier och titlar kopplade till våra namn – allt detta ingår i ett system av auktoritet och legitimitet. Ur ett cyniskt perspektiv kan det framstå som självförhärligande: att vi kräver förtroende enbart i kraft av vår auktoritet. Men i vår samtid är den dimension som rör möjligheten att ställas till svars särskilt viktig. Vi underkastar oss granskning och bedömning av kollegor och andra experter. Därigenom spelar vi en avgörande roll i relationen mellan kunskap och demokrati – för människor kan inte fatta välgrundade beslut i en demokrati utan tilltro till en gemensam verklighetsbild och en pålitlig kunskapsbas. Forskningsstrukturen – som inte nödvändigtvis måste vara strikt akademisk – är en grundbult i denna kunskapsekonomi. Vår trovärdighet kan inte vila enbart på faktagranskning. Frågan är inte bara om ett enskilt påstående är korrekt, utan varför någon över huvud taget ska ha förtroende för oss. När jag till exempel anger en inflationssiffra eller en arbetslöshetssiffra, länkar jag till en offentlig källa – en statlig webbplats baserad på en undersökning, som i sin tur bygger på en teori formad genom långvarig forskning och kollegial granskning. Att få människor att lita på detta system är en stor utmaning. Vi måste agera med öppenhet och möjlighet till ansvarsutkrävande – om vi lyckas är detta en av demokratins bärande pelare.

Respons: I vilken utsträckning har forskare eller akademiska trender själva bidragit till att underminera tilliten och sanningsanspråken?

Cohen: Två saker är viktiga att ha i åtanke. Det ena är att vi måste bli bättre på att kommunicera och möjliggöra ansvarsutkrävande inför de människor som stöder oss, finansierar oss, läser vårt arbete och litar på vårt omdöme. Men samtidigt är det inte så enkelt som att säga att om vi bara hade varit mer återhållsamma – om vi exempelvis hade sparkat de radikala – så skulle Trump inte göra det han gör. I det läge vi befinner oss i nu är det avgörande att förstå att de angrepp vi ser inte är ett resultat av vårt eget misslyckande. Det handlar snarare om klassiskt auktoritärt beteende. Med det sagt finns det mycket vi behöver förbättra. Om vi vill återskapa ett levande civilsamhälle och ett politiskt system där det är möjligt att hållas ansvarig, måste vi också hitta nya vägar framåt. En sak jag vill uppmana forskare till är att återknyta kontakten med de samhällen som påverkas av deras arbete – att faktiskt vara närvarande. När vi säger »lita på mig, här är viktig information«, ska det inte vara första gången människor hör av oss. Vi bör redan ha deltagit i samtalet, byggt förtroende i de berörda samhällena, så att det finns en grund att stå på när vår röst verkligen behövs. Det är detta jag försöker få akademiker att reflektera över i sina karriärval.

En sak jag vill uppmana forskare till är att återknyta kontakten med de samhällen som påverkas av deras arbete – att faktiskt vara närvarande.

Respons: I detta sammanhang betonar du värdet av beskrivande forskning framför den teoretiskt innovativa samhällsvetenskapen. Varför?

Cohen: Jag tycker att det är en viktig aspekt i den del av arbetet som handlar om att bygga förtroende. Vår avancerade samhällsvetenskapliga forskning – våra komplicerade statistiska modeller och detaljerade teorier – är ofta imponerande, men de är också den svåraste delen att kommunicera. Det arbete som ligger till grund för detta är vår beskrivande förståelse av verkligheten, och det är helt naturligt om man tänker på Darwins arbete eller den tidiga demografiska forskningen, som i hög grad var deskriptiv. Det handlade om att skapa kategorier, revidera begrepp och fastställa relationer mellan dem – det är grundläggande vetenskap, och det gäller även inom samhällsvetenskapen. Om vi kan göra det beskrivande arbetet mer tillgängligt för allmänheten, skapar vi en möjlighet att dela vår kunskap på ett sätt som bjuder in till återkoppling och idéutbyte. I stället för att bara presentera färdiga resultat – enligt den traditionella modellen för publik sociologi, där forskaren säger »här är min artikel, den är fri att läsa« – bör vi lyfta fram värdet i den deskriptiva fasen. Det är ofta där vi tydliggör problemet, vad vi redan vet och vad data visar om en viss situation. Just det steget öppnar oftare för större engagemang och meningsfull dialog än slutresultaten gör.

Respons: Ett centralt argument i din bok är hur vi kan förena rollerna som politiska medborgare och forskare. Vilka spänningar ser du mellan dessa roller?

Cohen: Den opartiske forskarens hållning är att inta ett universalistiskt perspektiv som inte gynnar en grupp framför en annan, att förhålla sig sakligt och inte låta sig styras av samtidens politiska strömningar. Med andra ord handlar det om att bygga en viss distans, att skapa barriärer mellan oss själva och den vardagliga sociala verkligheten. Detta ses ofta som god forskning – men priset är att arbetet tenderar att inte utmana status quo. En sådan hållning riskerar att tappa förankringen i det dagliga livet och i det offentliga samtalet. Å andra sidan är aktivisten djupt förankrad i det som sker utanför akademin och i lokalsamhället, och kan därmed offra ett mer avlägset och opartiskt perspektiv i tjänst för sin sak. Håller du ett tal vid en demonstration är du inte skyldig att ge lika mycket utrymme åt motståndarens argument eller överväga alternativa hypoteser – även om det kanske vore idealiskt, blir du knappast en särskilt övertygande talare om du gör det. Spänningen mellan distans och positionering, mellan universalitet och partiskhet, löper alltså genom dessa dubbla roller som forskare och som medborgare. Jag försöker hitta en balans mellan de två.

Respons: Men hur balanserar du mellan dem?

Cohen: Om man är medveten om fallgroparna i båda ytterligheterna kan man försöka hitta en medelväg. Vi kanske inte är de mest karismatiska talarna på ett massmöte, men vi kan ändå bidra med viktig information till en samhällsfråga – även om det inte är kärnan i det politiska budskapet. Vi kan spela en viktig roll genom att säga: här finns det kunskapsunderlag som kan ligga till grund för en politisk kampanj. Å andra sidan, om vi är medvetna om riskerna med att inta en alltför distanserad, universell hållning, som utesluter känslostämningar och informationskällor bland befolkningen och som tenderar att bevara status quo, då kan vi också motverka detta i vår forskning. Vi kan inta en hållning där vi tydligt visar att de problem vi undersöker gäller till exempel marginaliserade grupper eller minoriteter, och att vi bryr oss om de sociala frågorna, utan att för den skull ge upp vår analytiska distans. Så det är en ständig balansgång, det är nog det enda jag egentligen kan säga.

Respons: Kan du förklara mer konkret?

Cohen: En fråga som sociologer – åtminstone i USA – ofta brottas med är hur vi ska förhålla oss till vår egen position och identitet. Om jag till exempel studerar en viss grupp, bör jag då informera läsaren om jag själv tillhör den gruppen? Påverkar det mitt perspektiv? Ofta anser vi att man bör vara öppen med det om det är relevant. Men det behöver inte prägla hela ens arbete. Jag har beskrivit det som att vi närmar oss den värld vi studerar, och den kunskap vi förmedlar, som hela människor. Vi har våra sociala medier, våra politiska övertygelser, vårt medborgarengagemang, vår forskning, vår undervisning, vårt skrivande – och mycket av detta sker i offentligheten. Det går därför inte riktigt att dölja våra kopplingar. Om jag forskar om skilsmässotrenden och det är känt att jag har vänstersympatier och förespråkar en mer generös välfärdsstat – och du blir misstänksam mot min forskning av den anledningen – då är det okej. Jag välkomnar det. För i min forskning försöker jag vara öppen, transparent och göra det möjligt att utkräva ansvar. Du kan granska mitt arbete och se om det finns några tecken på partiskhet. Jag kommer inte att skriva om mina politiska åsikter i detalj i en vetenskaplig artikel om skilsmässor, och jag är inte emot granskning. Men om jag bedriver etnografisk forskning eller gör fältarbete nära samhället, då kan min position, identitet och relation till gruppen jag studerar vara avgörande. I sådana fall måste det bli en del av det jag skriver. Det är en ständig balansgång. 

Jag tror att tiden då vi försökte hålla isär dessa delar av oss själva är förbi. På ett sätt var det Mark Zuckerberg och Facebook som satte punkt för det – han tillät inte att man hade olika identiteter på olika plattformar. Det blev ett slags grundvillkor för Facebook. Det ledde till mycket övervakning, marknadsföring och algoritmiskt inflytande över våra liv. Men det har också, tror jag, stärkt vår integritet – i meningen att vi öppnar oss för granskning, så länge vi är medvetna om riskerna och jag vill inte bagatellisera dem. Den som träder fram offentligt riskerar att bli trakasserad, hotad eller förlöjligad. Men det är något vi måste försöka hantera.

Respons: Med tanke på hoten mot den akademiska friheten och den växande misstron mot elituniversitet i USA – i vilken utsträckning bör universitetsforskare ägna sig åt kritisk självreflektion kring gränserna mellan politik och forskning?

Cohen: Elitutbildning har ett allvarligt trovärdighetsproblem, delvis på grund av de höga kostnaderna och uppfattningen att utbildningen inte ger tillräcklig avkastning. Ett annat problem är bilden av universiteten som vänstervridna och intoleranta, att vi indoktrinerar snarare än utbildar. Det är inte nytt – varje generation ser sina barn komma hem från college med nya idéer. Filmen Breaking Away från 70-talet fångar det väl. Men vi måste också vara självkritiska här och sträva efter större tolerans och öppenhet för olika perspektiv. Det innebär dock inte att vi ska ge plats åt exempelvis antivetenskapliga idéer inom medicin eller historierevisionism. Akademin har standarder – vissa fundamentala ståndpunkter kan diskvalificera dig som seriös forskare.

I min bok diskuterar jag Max Webers syn på om en lärare bör uttrycka sina politiska åsikter i klassrummet – och jag gör faktiskt det ganska ofta. Men jag är också noga med att gång på gång klargöra att studenter inte behöver hålla med mig för att få bra betyg.

I min bok diskuterar jag Max Webers syn på om en lärare bör uttrycka sina politiska åsikter i klassrummet – och jag gör faktiskt det ganska ofta. Men jag är också noga med att gång på gång klargöra att studenterna inte behöver hålla med mig för att få bra betyg. Jag presenterar min åsikt tillsammans med de empiriska och teoretiska grunderna för den, och samtidigt uppmuntrar jag studenterna att kritisera, ifrågasätta och lägga fram egna perspektiv. Det måste vi göra, och jag tror att de flesta akademiker gör det – utan att oroa sig särskilt mycket. Men den allmänna uppfattningen formas till stor del av aktörer som agerar i ond tro och förväxlar intellektualism med radikalism och försöker underminera kunskapsproduktionen genom att associera den med extrema idéer. Det bästa vi kan göra är att visa värdet i det vi gör. Cancerforskning är lätt att försvara – alla förstår nyttan. Men vi måste också kunna försvara humaniora och samhällsvetenskap med samma kraft. Det är svårt just för att vårt arbete är tillgängligt och därmed mer utsatt.

En sak jag vill tillägga är att samarbetet mellan stat och universitet, som växte fram efter andra världskriget, också är under press. Staten har överlåtit åt forskarsamhället att utvärdera vad som är sant och viktigt – det är unikt. Men det bygger på ömsesidigt förtroende. Vi har dessutom en modell där en cancerforskare eller fysiker också läser litteratur, sociologi eller historia – eftersom de är en del av ett universitet. Jag tycker det är mycket värdefullt, och vi måste hitta ett sätt att förklara det för människor. Vetenskap kan existera utan demokrati – Kina visar det. Men vetenskap utan ett demokratiskt sammanhang, utan bredd och humaniora, blir smal och fattig. Vi måste kunna säga: Vill du ha höghastighetståg eller vacciner? Då behöver du forskning. Men också: De där datanördarna som Elon Musk har släppt lös på staten – kanske hade det varit bra om de tagit några fler lektioner i historia, litteratur eller sociologi. Då hade de kanske varit lite mindre sociopatiska.

Men vetenskap utan ett demokratiskt sammanhang, utan bredd och humaniora, blir smal och fattig.

Respons: Ser du några förändringsmöjligheter inom forskarsamhället som kan påverka den politiska utvecklingen i USA?

Cohen: Vi befinner oss fortfarande i ett tidigt skede av en mycket problematisk politisk situation här, så det är egentligen för tidigt att säga något med säkerhet. Det finns dock vissa positiva tendenser inom vårt arbete. Till exempel har öppen vetenskap och öppen forskning gjort betydande framsteg, vilket är mycket lovande. På vissa håll har vi också lyckats väl med undervisning i vetenskapskommunikation, som en del av den bredare akademiska kommunikationen – särskilt när det gäller att presentera våra data och resultat på ett engagerande sätt, vid rätt tidpunkt och i rätt sammanhang. Så inom vissa delar av samhällsvetenskapen finns ett visst momentum. Samtidigt är jag ganska säker på att situationen kommer att förvärras innan den förbättras.

Philip N. Cohen är professor i sociologi vid University of Maryland, College Park, och forskar om ojämlikhet i familjen med fokus på kön och etnicitet. Han har bland annat publicerat The Family – Diversity, Inequality, and Social Change (2014) samt Enduring Bonds – Inequality, Marriage, Parenting, and Everything Else that Makes Families Great and Terrible (2018). Cohen är nu aktuell med boken Citizen Scholar – Public Engagement for Social Scientists (2025). Den senaste boken anknyter till Cohens intresse för den tredje uppgiften. Han är även initiativtagare och ledare för SocArXiv – ett öppet arkiv för samhällsvetenskaplig forskning. Cohen är en stark förespråkare för öppen vetenskap.