Politisk analys med känslor i fokus

Imitatörens tillvaro, skriver Ivan Krastev och Stephen Holmes, är ”präglad av otillräcklighetskänslor blandade med underlägsenhetskänslor och känslor av beroende, identitetsförlust och ofrivillig falskhet”. Efter att de hade befriats från den sovjetiska ockupationen fick medborgarna i de östeuropeiska länderna veta att allt de behövde göra var att imitera Västeuropa – vilket var lika med att gå en snabbkurs i den nyliberala politik som var på modet just då. ”Den västerländska liberala demokratin”, förklarade Francis Fukuyama, var ”slutpunkten för människans ideologiska evolution”.

Om jag hade dött låt säga 1991–92, efter Sovjetunionens fredliga upplösning, hade jag kunnat dö som optimist. De första åren efter murens fall såg det ut som om världen hade satt kurs mot en bättre framtid, men riktigt så vackert har det inte blivit. I Ljuset som försvann skriver Krastev och Holmes att den nationalpopulistiska vågen i Östeuropa bör förstås som en motreaktion mot att polacker, ungrare, tjecker med flera betraktades som andra klassens européer, som bara behövde följa ett färdigt recept.

Krastev är den bulgariske statsvetaren som slog igenom med Efter Europa, där han gav ett östeuropeiskt perspektiv på EU:s kriser (se Kay Glans recension i Respons 2/2018). Holmes är professor vid New York University School of Law. Originaltiteln The Light That Failed har de lånat från en roman av Kipling, men den är nog också en blinkning till The God that Failed, en uppgörelse med kommunismen från 1949, skriven av bland andra Arthur Koestler och André Gide.

Holmes och Krastev lägger fram en övertygande tes, även om det säkert inte är hela förklaringen till den östeuropeiska populismen. De behöver uppriktigt sagt inte särskilt många sidor för att få sin tankegång att framstå med all önskvärd tydlighet. Därför blir Ljuset som försvann ganska repetitiv, även om de smashar in ett par snygga poänger. De som efter 1989 självbelåtet talade om den enda vägen framåt och om liberalismens totala seger ”brydde sig inte om den liberala teorins budskap att monopolleverantörer som inte har några konkurrenter flåsande i nacken blir slösaktiga och lättsinniga och upphör att fundera på priset, allra minst utpriset till konsumenterna av vad de och endast de tillhandahåller”.

Västtyskland tog gärna på sig uppgiften att undervisa de nybildade demokratierna i öst. Men, noterar Holmes och Krastev, de fackföreningar som var en del av den tyska modellen ”sökte Västtyskland aldrig förmå EU att exportera till öst”. Var det meningen att Östeuropa skulle bli något annat än en leverantör av billig arbetskraft?

För min del hoppades jag, de där optimistiska åren, att trafiken också skulle gå i motsatt riktning, så att Västeuropa lärde sig några saker av Öst. Det föreföll som om dissidenter som Václav Havel och Adam Michnik hade något att ge oss, en blandning av civilkurage och intellekt som vi behövde lika mycket som de behövde frihet. Jag var väl naiv, som svenska politiker har lärt sig att säga nuförtiden.

”Fallet Polen visar att Centraleuropas högervridning inte kan skyllas på ’ekonomin, dumhuvud’”, skriver Krastev och Holmes. Den polska ekonomin har nämligen klarat sig ”ganska bra”. I stället för ekonomi pratar de känslor. Ljuset som försvann är en bok som till stor del analyserar politiken ur ett emotionellt perspektiv – det är känslorna, dumhuvud!

Men riktigt så enkelt är det inte. Samtidigt som jag läser boken släpper tankesmedjan Friedrich-Ebert-Stiftung en rapport om fattigdomen i Tyskland. Trettio år efter murens fall är en karta över de fattigaste förbundsländerna identisk med en karta över det forna DDR – och identisk med en karta över de distrikt där stödet för AfD är störst. Och om man vidgar perspektivet till brexitväljarnas Storbritannien och trumpsympatisörernas USA har William Davies ett par viktiga poänger att göra. I Nervous States (2018) skriver han att i de områden där stödet för Brexit och Trump är som störst är människors ekonomi och hälsa som sämst. På flera håll sjunker medellivslängden så drastiskt att det bara är jämförbart med ett krig eller en epidemi. Davies menar att de senaste årtiondenas ekonomiska förlorare lever under traumatisk stress. Det finns något som skadar människor djupare än smärta, påminner han, och det är upplevelsen av total kontrollförlust. I det läget framstår en röst på Trump som en relativt mild protest – och som ett uttryck för självdestruktivitet, eftersom det accelererar den process som gör att de redan missnöjda får det ännu sämre.

Det är märkligt att Krastev och Holmes ägnar så mycket tid åt känslor när hårda siffror är deras bästa argument. Siffrorna gör ett utmärkt jobb när de talar om migrationen inom EU – vilket också var Krastevs viktigaste budskap i Efter Europa. ”Antalet central- och östeuropéer som lämnade sina länder och flyttade till Västeuropa som en följd av finanskrisen 2008–2009 var fler än det totala antalet flyktingar som kom till Västeuropa som en följd av kriget i Syrien”, skriver Krastev och Holmes. Att Orbán eller Kaczy n´ ski inte vill tala om det här ämnet förstår jag, men varför är det så tyst i övriga EU om de konsekvenser det kommer att få?

Inom EU sker samma sak som tidigare har skett inom varje land när glesbygden avfolkas för att folk flyttar till storstäderna. Östeuropa ”har den snabbast krympande befolkningen i världen”. Mellan 1989 och 2017 förlorade Lettland 27 procent av sin befolkning, Litauen 22 procent, Bulgarien drygt 20 procent. Som Krastev skrev i Efter Europa: ”det är lättare att åka till Tyskland än att få Bulgarien att fungera som Tyskland.” Det är inte svårt att förstå varför folk emigrerar när man kan fördubbla sin lön genom att flytta ett steg västerut, från Polen till Tyskland. Och gissa vilka det är som flyttar? Ju fler ur den unga generationen som försvinner, desto svårare framtid för dem som blir kvar. ”Jag brukar säga att det numera är lättare att hitta en hederlig politiker i Bulgarien än att hitta en sjuksköterska”, skämtade Krastev när jag träffade honom under hans stockholmsbesök i december 2018.

Här, skriver Krastev och Holmes, hittar man förklaringen till varför flyktingmottagande är en så känslig fråga i Östeuropa. De populistiska östeuropeiska politikerna kan inte stoppa utvandringen. Deras nationalistiska, invandringsfientliga retorik är en förbittrad emotionell motreaktion, ägnad att vinna röster hos den kvarvarande befolkningen, som känner sin nationella stolthet hotad. Fast invandring får de i alla fall: den förlorade arbetskraften fylls på österifrån. De senaste åren har 1,5 miljoner ukrainare flyttat till Polen för att jobba, enligt Krastev.

”Skräcken för en invandringsinvasion i Central- och Östeuropa ter sig oförklarlig om vi inte förstår den som ett förvrängt eko av en mer befogad rädsla för att stora delar av den egna befolkningen, däribland de mest begåvade unga människorna, ska lämna landet och bli kvar utomlands”, skriver Krastev och Holmes. ”Tvärtemot vad många teoretiker tror är den populistiska ilskan egentligen inte riktad mot mångkulturalismen, utan snarare mot den postnationella individualismen och kosmopolitismen” – det är den som får ungdomarna att flytta.

Politiker av Orbáns slag har tiden emot sig. Vad tänker de göra när läget är ohållbart? Ännu en statlig anti-Soros-kampanj kommer inte att hjälpa dem, den kommer att stöta bort fler unga och ambitiösa människor.

På tal om ordet ”postnationell” är det värt att uppmärksamma Krastevs och Holmes inställning till nationalstaten. Vill man bekämpa de populistiska politikernas nationalistiska retorik är det lätt att få uppfattningen att vår tids grundläggande konfliktlinje är för eller mot nationalismen, men så resonerar inte Krastev och Holmes. Det är orealistiskt att förvänta sig att nationalismen ska försvinna, ”eftersom lojalitet mot nationen är ett nödvändigt villkor för alla stabila liberala demokratier”, skriver de. Samt: ”den effektivaste människorättsorganisationen i världen är ändå den liberala nationalstaten.”

’Tvärtemot vad många teoretiker tror är den populistiska ilskan egentligen inte riktad mot mångkulturalismen, utan snarare mot den postnationella individualismen och kosmopolitismen’ – det är den som får ungdomarna att flytta.

Bokens andra del handlar om Ryssland och den tredje om Trump. I ett avslutande kapitel skisserar de sin syn på Kinas långsiktigt kalkylerande framtidsplaner. Xi Jinping är inte intresserad av att få resten av världen att känna som Kina, bara av att handla med Kina, anser Holmes och Krastev. För kineserna spelar känslor tydligen ingen roll i politiken, men jag har svårt att tro att ekonomisk makt kan existera helt frikopplad från kulturell makt. De brukar hänga ihop – och ju större ekonomisk makt, desto större makt över populärkultur, livsstilar, trender och värderingar. Jämför med USA:s inflytande under 1900-talet.

”Putin kontrollerar allt i Ryssland utom sådant som är av betydelse: priset på kolväten, stämningen bland folket”, skriver Krastev och Holmes. Nåja, hans kontroll av massmedierna är väl inte helt betydelselös, liksom hans makt att beordra utomrättsliga avrättningar. Det informationskrig han riktar mot Väst är en svagare parts strategi för att ”förbrylla och demoralisera” en starkare motståndare. Oron för en ny rysk imperialism, Alexander Dugins eurasiatiska ideologi – ”allt sådant är helt missvisande”, anser de. Tvärtom för Putin en aggressivt isolationistisk politik. ”Genom att burdust hota väst kan han rent av hoppas på att väst ska ’betala för muren’”.

De oroar sig i stället för att ”väst har börjat påminna om Putins Ryssland mer än vi själva vill medge”. Trump ”passar in i den globala missnöjes- och offerkultur” dit politiker av Putins och Orbáns slag hör – nationella populister vilkas enda ideologi ”är att bete sig som en skurk och framställa sig som ett offer.”

Huvudbudskapet i deras kapitel om Ryssland är att regimen älskar att peka finger åt Väst – ni tror att ni är finare än vi, men egentligen är ni lika korrupta! Cynism, konspirationstänkande och illusionslöshet är Putins bransch; samma sak som rysslandskännaren Masha Gessen brukar förklara. Du vet att medierna ljuger, att domstolarna och valen är riggade och att du inte kan göra något – resultatet är apati och hånfull misstro mot alla som påstår sig erbjuda något bättre.

Detta samhällsklimat vill Putin gärna exportera till Väst, vilket Trump inte har någonting emot. Han strävar i samma riktning. Blinkningen i Putins öga säger att i en sådan förgiftad miljö kommer ryssarna att klara sig bäst, eftersom de är hårdare och är mycket mer vana vid det.

Trump är inte ideologisk utan emotionell. När Krastev och Holmes tar sig an honom kommer deras sätt att analysera politik – som om känslor var viktigare än ekonomi och idéer – till sin rätt. Sällan har väl en nationalist (”make America great again!”) talat så illa om sitt land. När Bill O’Reilly på Fox News nämnde att Putin är en mördare svarade Trump ”Vi har många mördare […] tror du att ditt eget land är så oskyldigt?”

Det som verkligen gör Trump irriterad, skriver de, är Amerikas missionerande anspråk på att vara en moralisk stormakt. Trump ”har suggererat sin nationalistiska bas att tycka exakt som de mest liberala och självtvivlande demokrater utan att tvinga dem att ge upp sina intoleranta och xenofobiska fantasier”. Skillnaden är att liberalerna erkänner USA:s historiska brott i syfte att bättra sig eller åtminstone plocka moraliska poäng, medan Trump erkänner dem ”för att kasta av sig alla kvarvarande hämningar.” Han vill göra USA till en självisk stat bland andra själviska skurkstater.

Den hetaste punkten i boken är, för mig, ett citat som visar vilket slags mentalitet som håller på att gå förlorad i den emotionella populismens epok. 1946 skrev den amerikanske diplomaten George Kennan sitt berömda ”The Long Telegram” från Moskva, om vad som var att vänta när de forna allierade USA och Sovjetunionen övergick till kallt krig. ”Vad som skilde västliberalismen från dess fiender både vänsterut och högerut var enligt Kennan viljan att ta till sig opartisk information, särskilt när denna sätter i fråga grundläggande och på förhand intagna uppfattningar”, skriver Krastev och Holmes. ”Den sovjetiska ovana som han var mest angelägen att amerikaner inte skulle imitera var ’den bristande respekten för objektiv sanning – ja rent av tvivlet på dess existens’, som ’kommer ryssarna att betrakta alla konstaterade sakförhållanden som medel för främjande av än det ena, än det andra bakomliggande målet.’” Detta är viktigare än det kanske låter. Motsatsen är inställningen att allt är manipulation och konspiration – och med den inställningen kommer vi aldrig att kunna lösa de problem vi står inför, vare sig det gäller klimat, migration, ekonomi eller något annat.

Om Krastev och Holmes har rätt när de skriver att alla de ovanstående problemen är den segervissa nyliberalismens fel börjar det pris vi betalar för nyliberalismen att bli ganska högt. Nyliberalismen födde populismen – vilket slags motreaktioner kommer den populistiska vågen att ge upphov till?

Publicerad i Respons 2020-1