Putin återskapar den ärftliga aristokratin

Anders Åslunds omdöme om Vladimir Putin, när denna i år överträffade Leonid Brezjnevs tid som härskare i Kreml, lyder: ”Han har spelat sin dåliga hand väl.” Åslund, som sannolikt är den störste Putin-kännaren utanför Ryssland, har uppmärksammat märkesåret med en ny bok om Rysslands förvandling under Putin till en tämligen fullt utvecklad kleptokrati, Russia’s Crony Capitalism – The Path from Market Economy to Kleptocracy.

Boken är ingen psykologisk studie av Putin, utan huvudsakligen en beskrivning av den ekonomiska och institutionella utvecklingen under hans regim, Den innehåller emellertid också en bra sammanfattning av Jeltsin-åren och vad som gick snett i övergången från den sovjetiska totalitära samhällsordningen och planhushållningen till marknadshushållning och demokrati. Åslund såg utvecklingen inifrån när det forna Sovjetunionen upplöstes. Han var rådgivare till Boris Jeltsins regering och samarbetade med Jegor Gajdar 1991–1994. Han var därefter i tre år rådgivare till regeringen i Ukraina. Det var också Åslund som före Sovjetunionens sammanbrott konstaterade att den amerikanska underrättelsetjänsten grovt överskattade den sovjetiska ekonomins styrka. Han hade som svensk diplomat i mitten av 1980-talet varit stationerad i Moskva och där lärt känna de reformekonomer som ett knappt decennium senare skulle avveckla planhushållningen.

Supermakten, som de tog över, karakteriserades av Zbigniew Brzezinski som ett tredje-världen-land med kärnvapen. Richard Pipes beskrev Sovjetunionen i slutskedet som ett land i en revolutionär situation med en elit som inte längre kunde styra och ett folk som inte längre ville följa. Efter snart tre decennier är Ryssland materiellt sett i betydligt bättre skick än under Sovjetunionens långa stagnationsperiod. Men institutionellt, menar Åslund att landet har fallit tillbaka till tsardömets sista decennier. Tillbaka är det auktoritära styret och den välbeställda, men hopplöst korrupta eliten – en plutokrati, som Åslund också betecknar som en begynnande aristokrati, en gynnad krets som bestjäl staten under statsledningens välvilliga överinseende och delaktighet. En ”auktoritär kleptokrati” är det epitet som Åslund förser dagens Ryssland med.

Med stor systematik och betydande slughet har Putin byggt sin maktställning med hjälp av säkerhetsorganen och genom att överta kontrollen över regionerna. Hans parti kontrollerar duman och hans krets både massmedier och de statsägda, strategiskt betydelsefulla företagen. Beslutsvägarna är centraliserade, även om Putin utövar sin egen makt genom att medla och döma, snarare än genom att proaktivt ingripa i processerna.

Hans maktkombinat utgörs av fyra cirklar. Den första är den exekutiva makten och det nationella säkerhetsrådet med trogna namn som Sergej Ivanov, Nikolaj Patrusjev och Alexander Bortnikov. Den andra består av de statliga företagen. Juvelen i kronan är Gazprom som var det första stora företag som Putin tog kontroll över 2001. Statsföretagen är mer maktinstrument än affärsdrivande verksamheter. De skyddas av protektionistiska åtgärder och ges i praktiken en monopolställning inom sitt område. Lojaliteten gentemot Putin kommer i första hand. Nedgraderat är däremot intresset för investeringar, teknologisk modernisering, konkurrens och entreprenörskap, skriver Åslund. Gazprom leds av Aleksej Miller, Rosneft av Igor Setjin och konglomeratet Rostec av Sergej Chemezov, alla trogna män i Putins närhet.

Den tredje cirkeln är Putins ”cronies” – vännerna – och deras bolag. Här möter vi namn som Timtjenko, känd i Sverige för sina affärsrelationer med Torbjörn Törnqvist och hans bolag Gunvor, bröderna Rotenberg och Yuri Kovaltjuk. De beskrivs av Åslund som kleptokrater, favoriserade av Putin i statliga upphandlingar och i lagstiftningsprocesser. Det är via den kretsen som Putin bygger sin privata förmögenhet. Storleken är okänd men mytomspunnen och mycket som tidigare var fördolt dök upp i avslöjandena av ”Panama Papers”.

Den fjärde cirkeln finns utanför Ryssland och är de stora förmögenheter som har placerats utomlands, företrädesvis i USA och Storbritannien, som båda tillåter anonymt ägarskap. Systemet är ett nätverk av monopol och karteller som kontrollerar strategiska branscher: olja, gas, infrastruktur. Gemensamt för dem är att de ger gott om utrymme för kick-backs. ”Systemet är motsatsen till marknadsekonomi med konkurrens”, konstaterar Åslund, som hittar de närmaste internationella jämförelserna i Kina och Brasilien. Kina är dock mer decentraliserat med en statlig sektor som är väsentligt mindre än den ryska och Brasilien är trots allt fortfarande en demokrati, menar Åslund och konstaterar torrt att det brasilianska rättsväsendet har satt de tre senaste presidenterna i fängelse.

Putins institutionella bygge syftar alltså inte främst till att utveckla Ryssland utan till att berika honom själv och hans inre krets. Varje försök att modernisera Rysslands näringsliv och diversifiera ekonomin har dött sotdöden på grund av den högsta ledningens ointresse.

I boken ställs frågan varför oligarkerna lever ett så utsvävande liv. Åslunds förklaring, som jag tror är helt riktig, är det svaga skyddet för äganderätten. Privategendomen är bara till låns och kan tas ifrån en människa lika snabbt och godtyckligt som hon har förvärvat den. Detta främjar kortsiktighet och lyxkonsumtion i stället för investeringar och sparande för framtiden. Så uppträdde den gamla aristokratin under tsarerna och samma mönster upprepas under Putin av de nya aristokraterna i den ”ärftliga plutokrati” som är hans hov.

Åslund för två resonemang kring detta tema som blir ett slags framtidsspaning. Det ena handlar om traderingen av makt och förmögenheter till en ny generation. Putins krets har nått upp till den ålder när den måste tänka på sina arvtagare, menar han. I valet mellan de tre vägar som står till buds – demokratisering och modernisering, att upprätta den fascistiska polisstaten eller att etablera en aristokrati som ärver positionerna och pengarna – tycks Putin ha valt det sistnämnda. Åslund ser familjens växande betydelse i det ryska samhället som ett element i landets avinstitutionalisering. Prinsarna är omåttligt rika, men deras rikedomar är precis som fädernas beroende av härskarens nåd. Han noterar också hur det har blivit populärt att bygga sig palats i sjuttonhundratalsstil efter mönster från de stora, importerade arkitekterna Rastrelli och Cameron.

Det andra resonemanget är hämtat från ekonomerna Daren Acemoglus och James Robinsons uppmärksammade bok Why Nations Fail (2012). De hävdade att problemen i form av avtagande tillväxt till följd av ett svagt äganderättsskydd växte i takt med att ekonomierna blev alltmer sofistikerade och företagen mer komplexa. Så länge ekonomin domineras av råvaror och tidig förädling av dessa kan en oligarkstyrd hushållning fungera hyggligt, men när ekonomin når högre stadier skärps kraven på lagstyre, förutsebarhet och skydd för immateriella rättigheter.

Här finns således två utvecklingshämmande tendenser i en aristokratisk samhällsmodell, där makt och pengar traderas genom arv i stället för genom transaktioner i en konkurrensutsatt miljö. Den första tendensen är att arvsekonomin upprepar sig själv och arbetar efter invanda mönster. Den andra är att innovationskraften försvagas och entreprenörskapet uteblir när äganderätten reduceras till en arrenderelation med en mer eller mindre godtyckligt begränsad dispositionstid och inte kan traderas fritt på marknaden eller vidare inom familjen.

Putins institutionella bygge syftar alltså inte främst till att utveckla Ryssland utan till att berika honom själv och hans inre krets. Varje försök att modernisera Rysslands näringsliv och diversifiera ekonomin har dött sotdöden på grund av den högsta ledningens ointresse. Intresset har i stället riktats mot sådant som har gällt landets internationella prestige och roll i omvärlden. Ambitionen att återupprätta Rysslands internationella status är uttryck för en genuin känsla hos Putin att ha förlorat av ett imperium och en världsordning som gav Ryssland och Sovjetunionen en plats vid bordet. Men den är också del i en legitimeringsprocess för ett system som utifrån alla andra perspektiv skulle sakna all legitimitet hos den vanlige medborgaren.

Åslund understryker att Rysslands inre omvandling inte innebär en återgång till förhållandena under Sovjettiden. När Stalin återupprättas, vilket numera sker frekvent, är det inte för hans inrikes terror utan för hans roll i världspolitiken och de stora territoriella och geopolitiska erövringarna. Den inhemska utvecklingen innebär snarast en återgång till det förrevolutionära Ryssland, ett slags tsaristisk restauration.

Men i utrikespolitiken är det annorlunda. Åslund lyfter självfallet fram de fyra krigen under Putins vakt – Tjetjenien, Georgien, Ukraina och Syrien. Han noterar deras roll för att i kritiska skeden stärka Putins legitimitet och öka hans popularitetssiffror. Men han pekar också på kostnaderna. Militärutgifterna steg från 3,3 procent av BNP år 2000 till 5,3 procent av BNP 2016 (Sipri). Så länge BNP växte med 7 procent per år var det föga ansträngande, men i en stagnerande ekonomi och med växande krigskostnader blir prioriteringen en politisk belastning. Putins popularitetssiffror har också sjunkit i takt med de senaste årens ekonomiska stagnation. Till krigsnotan ska de signifikanta sanktionskostnaderna räknas, framför allt de finansiella sanktionerna och de som riktas mot Putins närmaste krets. Handelssanktionerna är inte lika politiskt effektiva, menar Åslund; det är personsanktionerna som har upprört Putin mest.

Samtidigt konstaterar Åslund att Putin har uppnått sitt mål: den multipolära världen. Det är en konsekvens inte enbart av Kremls dispositioner utan av att demokratin retirerar globalt. En kartell av auktoritära regimer har bildats, som har mer gemensamt med ett auktoritärt Ryssland än med ett demokratiskt Väst, en utveckling som har understrukits av den amerikansk-brittiska abdikationen från positionen som den fria världens banerförare.

Men den ryska framgången är dyrköpt. Vem vill göra upp med ett land vars ledning systematiskt bryter ingångna avtal? Åslund pekar på brotten mot FN-stadgan och Helsingforsavtalet och andra bilaterala avtal som Ryssland har slutit med Ukraina. Till det kommer alla lönnmord som har utförts i Storbritannien, USA och Tyskland och den gråzonskrigföring som har bedrivits på cyberområdet. Allt detta undergräver naturligtvis tilltron till Ryssland som samarbetspartner. Det postsovjetiska Ryssland har i likhet med Tsarryssland svårt att finna sin roll på den globala arenan, konstaterar Åslund. Putin återkommer då och då till Wienkongressens Europa när han argumenterar för en ny europeisk, geopolitiskt baserad säkerhetsordning, i vilken Ryssland tillerkänns intressesfärer som förutsätter grannländernas underordning.

Den bild som ges i boken är av ett Ryssland som styrs av gamla reflexer, somliga från tsartiden, andra snarare hämtade ur den sovjetiska dominansmanualen. Det är en förhållandevis brutal beskrivning av ett land utan riktiga vänner och med ett inre liv som inte är hållbart. Det är också Anders Åslunds mest läsarvänliga bok, en väl komponerad skildring av tre decenniers rysk utveckling. Allt är inte svart. Författaren ser också de ljusa sidorna. Det klär honom, liksom också de generösa hänvisningarna till andras texter och reflektioner. Hans analys ligger nära Lilia Shevtsovas mörka bild av Rysslands ledarskap. Hon får också, med stor rätt flera positiva omdömen i boken. Shevtsova är utan tvivel en av de mest briljanta Rysslandsanalytikerna som ser mer än de flesta och dessutom före alla andra.

Russia’s Crony Capitalism ger både experten och den normalt Rysslandsintresserade en riktigt bra och koncentrerad sammanfattning av förutsättningar och läge i vårt östra komplicerade och frustrerade grannland.

Publicerad i Respons 2019-5