Sjunger etablerade institutioners lov

Det börjar, uppriktigt sagt, se ut som om en vacker moralisk pekpinne håller på att ta form inför våra ögon. De kriser som världen just nu står inför – klimatet, migrationen, de ekonomiska orättvisorna, internets förvandling till en rättslös arena för övervakning och exploatering – kan bara lösas genom globalt samarbete. Det har blivit dags att ta ett mentalt språng upp till en högre nivå. Ett språng av det slag som vi har gjort flera gånger tidigare i mänsklighetens historia: från klan till stam, hövdingadöme och så vidare, fram till nationalstaten. Kanske kommer det snart att bli naturligt att tänka lika stort som Diogenes gjorde för 2 400 år sedan. Tillfrågad om var han hörde hemma svarade han att han inte räknade sig som medborgare i Sinope, Aten, Sparta eller någon annan känd stad – han var världsmedborgare. Och när vi väl har blivit världsmedborgare – vad kan vi därefter utvecklas till?

I det här sammanhanget är jag frestad att associera till Isaac Asimovs science fiction-klassiker om Stiftelsen. En liten vetenskaplig stiftelse vid Vintergatans rand har fått i uppdrag att överleva tusen års barbari, för att sedan lämna sitt bidrag till en kommande, galaktisk civilisation. Under berättelsens gång ställs Stiftelsen inför ett antal kriser som hotar dess existens. Varje gång är det rätta svaret att överge den strategi som fungerade så bra under den förra krisen och i stället lära sig att tänka större, djärvare och fräckare. Trilogin om Stiftelsen avslutades 1953, men den verkar fortfarande inte ha blivit upptäckt av den politiska klassen.

Peter Singer har ett liknande budskap i sin senaste bok En värld nu. Globalisering är inte problemet; en värld av globalt samarbete är lösningen. Singer är moralfilosof och professor i bioetik vid universitetet i Princeton, New Jersey. Han beskriver boken som en fortsättning på En värld från 2002; så mycket har hänt sedan dess att det är dags för en uppdatering.

Som så ofta är den största behållningen med boken de sidofakta jag kan stoppa i fickan under läsningen. Enligt FN släpper den globala boskapsuppfödningen ut mer växthusgaser – genom djur som fiser metan – än hela transportsektorn med flyg, lastbilar och fartyg. Vilka länders livsstil har störst påverkan på klimatet? Kuwait är värst, med 64 ton koldioxid per capita. USA släpper ut 20 ton, EU-länderna i genomsnitt 9 och Kina 7. Läsarna får också träffa Afrikas rikaste kvinna – Isabel dos Santos. Hon kommer från oljelandet Angola, rankat ”som världens värsta land mot bakgrund av hur många barn i landet som dör före fem års ålder”, och är god för tre miljarder dollar. Henne vill jag komma ihåg nästa gång jag läser en debatt om att kvinnliga makthavare skulle vara bättre, eller åtminstone annorlunda.

Australiensaren Singer slog igenom med Animal Liberation (1975). Kanske har somliga läsare en föreställning om Singer som något slags extrem djurrättsaktivist. I så fall är det dags för dem att revidera sin uppfattning. Det går att ha Singer i möblerade rum, till exempel i Davos, där han 1999 var inbjuden att hålla tal för Tony Blair, Bill Clinton och tunga företagsledare.

Trots den klimatpanik han ger uttryck för i början av En värld nu vänder sig Singer mot dem som vill avskaffa kapitalismen för miljöns skull. ”Talet om att avskaffa kapitalismen”, skriver han, är ”ett distraherande element, som skymmer de många sätt på vilka vi kan göra världen till en bättre plats inom gränserna för en kapitalistisk ekonomi.” Han tvivlar på att något annat ekonomiskt system ”skulle göra ett bättre jobb när det gäller att förse människor med mat, kläder, bostäder, sjukvård, utbildning och allt annat som är centralt för vårt välbefinnande”.

Andelen människor i extrem fattigdom har minskat från 37 procent av världens befolkning 1990 till 10 procent 2015. Men om den globalt höjda levnadsstandarden har köpts till priset av ökande koldioxidutsläpp – vad är den värd? Singer förklarar aldrig hur klimatpaniken i kapitel 2 rimmar med hyllningen till den höjda levnadsstandarden i kapitel 3. Det växande välståndet beror inte på att rika länder tar från de fattiga, skriver han; globaliseringen har ökat ”storleken på kakan”. Visst, men hur hänger det ihop med den klimatskadliga tillväxt som han alldeles nyss varnade för?

Singer framstår som de etablerade institutionernas vän. Han är särskilt förtjust i Världshandelshandelsorganisationen (WTO), som han anser ha oförtjänt dåligt rykte. ”Har någon icke-kriminell organisation någonsin fördömts så häftigt”, frågar han sig. Singer hoppas att WTO kan ”ersätta den globala handelns laissez faire-politik med ett globalt regelverk som främjar minimikrav för miljöskydd, arbetares säkerhet, fackliga rättigheter och djurskydd.” 

I kapitel 2 har han bråttom; vi måste rädda klimatet nu. I kapitel 3 vill han få läsaren att lita på institutionerna; de kanske inte är perfekta, men om vi ger dem tillräckligt med tid kommer de så småningom att leva upp till de principer som de ger uttryck för i sina högtidstal. Eventuella invändningar bemöter han med små, positiva favoritexempel. WTO har kört över Kanada och Norge när det gäller säljakt (EU:s förbud mot import av sälprodukter utgör inget handelshinder, anser WTO). Detta får Singer att hoppas att WTO kommer att försvara miljön även när det krockar med ekonomiska intressen.

Hos Singer är steget från akuta problem till abstrakta tankeexperiment så kort att jag undrar om han över huvud taget är medveten om att han tar det.

Det viktiga är inte vad en författare skriver om, utan hur han gör det. Hos Singer är steget från akuta problem till abstrakta tankeexperiment så kort att jag undrar om han över huvud taget är medveten om att han tar det. Först: andelen växthusgaser i atmosfären är i dag högre än någonsin under de senaste 800 000 åren. Därefter: antag att det ligger en baby på spåret, och din enda möjlighet att rädda den är att lägga om en växel, så att spårvagnen i stället förvandlar din älskade Bugatti till skrot. Mellan dessa båda resonemang går det fortare än i en skenande spårvagn, rentav fortare än i en Bugatti. De akuta problemen kopplas aldrig till några praktiska lösningar.

Stort utrymme ägnar han också åt att argumentera mot John Rawls, som – enligt Singer – bara är intresserad av ekonomisk rättvisa inom nationens gränser. Den ojämlikhet som råder i en värld med fattiga och rika nationer är Rawls däremot blind för.

De globala problem som vi måste lösa ”leder i riktning mot ett världssamfund med sin egen direkt valda lagstiftande församling”, skriver Singer. Han erbjuder inte ens den flyktigaste skiss av hur en sådan församling skulle kunna se ut i praktiken – eller hur man hittar en rimlig balans mellan vad som ska beslutas på global, regional och lokal nivå.

Hur ska människor som inte har någonting gemensamt känna global samhörighet? Den spanske filosofen José Ortega y Gasset skulle ha svarat: kollektiva identiteter är inte naturgivna. De utvecklas. Räknar man honom som konservativ blir man nog förvånad över hans syn på nationen. Spanien finns inte för att människorna på den iberiska halvön har en gemensam kultur, skriver han i Massornas uppror (svensk översättning 1934). Tvärtom, de har en gemensam kultur för att Spanien finns. Nationalstaten var ett inkluderande projekt; först i ett läge när människor börjar tänka globalt framstår den som exkluderande.

Just som jag börjar tro att Singer numera ägnar sig åt att försvara status quo citerar han – lugnt och instämmande – ett stycke av den amerikanske filosofen Robert Goodin. ”Om det har skett en felaktig fördelning av något slag, så att vissa stater har tilldelats långt fler människor än de tilldelats resurser för att ta hand om dem, så krävs en omfördelning” (ur Utilitarianism as a Public Philosophy, 1995). Jag har nog aldrig hört ett mer radikalt budskap uttryckt med större nonchalans – som om människor inte var svårare att omfördela än spelkulor! Om man utgår från vad som är effektivt, tillägger Singer, kan man inte ta någon särskild hänsyn till nationalstaten. Gör en skattekrona större nytta i Bangladesh bör den spenderas där, inte på sjukvård i det egna landet.

Hur mycket av EU:s svagheter beror på att unionen grundades på samma sorts allmänt välvilliga förhoppningar som Singer nu vill överföra på en världsregering?

Kan Singer föreställa sig att införandet av en världsregering är förknippat med vissa svårigheter och risker? Jodå: ”Hur man förhindrar att globala organ blir antingen farliga tyranner eller självförhärligande byråkratier, för att i stället göra dem effektiva och lyhörda för de människor vars liv de påverkar, är något vi fortfarande måste lära oss av erfarenheterna, på gott och ont, från andra multinationella organisationer.” Jag, som måste erkänna att jag är sympatiskt inställd till någon form av globalt förenad mänsklighet, blir inte lugnad av sådana luftiga fraser. Tvärtom. Det vi har lärt oss av erfarenheten är att EU har svikit sina principer varje gång unionen har ställts inför en kris eller ett stort problem, och den har varit fullständigt handfallen när medlemsstater har börjat angripa rättsstatens grundvalar. Hur mycket av EU:s svagheter beror på att unionen grundades på samma sorts allmänt välvilliga förhoppningar som Singer nu vill överföra på en världsregering?

I framtiden kommer nationalstaternas betydelse att minska, tror Singer. De sociala storformer som överskrider nationalstaten – hur skulle de kunna se ut? Singer erbjuder inga tankeväckande spekulationer, men jag skulle vilja nämna ett exempel. Facebook har nu 2,9 miljarder användare. Det är jämförbart med Indiens och Kinas sammanlagda befolkning. Jag gillar att leka med tanken på vad som skulle hända om facebookanvändarna börjar uppfatta sig själva som medborgare i en nation – medborgare som börjar kräva rättigheter och representation, medborgare som börjar organisera sig i partier eller fackföreningar för att tillvarata sina gemensamma intressen. På nätet är vi ännu livegna, en sorts informationsboskap som storföretagen kan exploatera obegränsat. Den resa som industriarbetarna har gjort under 1800- och 1900-talet återstår att göra en gång till, på en ny nivå.

Det har nu blivit allmänt accepterat, skriver Singer, att andra länder har en skyldighet att ingripa mot folkmord eller andra brott mot mänskligheten. Vad en diktator gör mot sitt lands befolkning är inte längre en inre angelägenhet. Det är ett klart framsteg, även om det är lätt att hitta motexempel: Belarus, uighurerna i Xinjiang, kristna som förföljs i Mellanöstern.

Det är rätt att gå i krig för att förhindra en humanitär katastrof, menar Singer. ”Krig orsakar enorma lidanden och förlust av liv och bör alltid vara en sista utväg, som väljs när det inte finns något annat sätt att förhindra ännu större lidande och det finns goda utsikter till framgång till låg kostnad, i termer av förluster av liv eller av andra skador.” Det är lätt att säga. Fanns det goda utsikter till framgång när USA gick in i Afghanistan? När Storbritannien förklarade krig mot Hitler? 

Singer ställer relevanta och svåra frågor kring en global etik, men han besvarar dem alldeles för lättvindigt. Tänk om det blir ett värre kaos när man ingriper militärt för att stoppa en diktator eller ett folkmord? Singer är medveten om risken, och han har en lösning. Den låter så här: ”I den mån som sådana utfall går att förutsäga bör en militär intervention inte ske.” Gick det att förutsäga utfallet när Österrike-Ungern bestämde sig för att straffa Serbien? Av en filosof med Singers status hade jag väntat mig litet mer.

Målet borde vara en framtida värld där människor är fria att resa som de vill, för att arbeta, studera eller bara för att de har lust att göra nya erfarenheter. Det förutsätter en värld där ingen behöver fly. Det vill säga en värld utan krig, svält och diktatur, och utan groteska skillnader mellan rikedom och fattigdom. Diskussionen om migration blir inte vuxen förrän den skaffar sig ett sådant globalt perspektiv – och kanske ett tidsperspektiv på ett par hundra år – men jag har ännu inte sett någon presentera en trovärdig vision för hur vi ska närma oss en sådan framtid.

Det hittar jag inte heller hos Singer. Trots de stora ambitioner som antyds i En värld nu föredrar han när allt kommer omkring att stanna i seminarierummet och bråka med Rawls.

Publicerad i Respons 2021-6