Slätar över den kommunistiska regimens förtryck i dagens kina

Är det över huvud taget möjligt att skriva en bok om relationen mellan Sverige och Kina, utan att nämna det fall som lett till överlägset mest spänningar mellan länderna, nämligen kidnappningen av den svenska förläggaren Gui Minhai? Ingemar Ottosson, docent i historia vid Lunds universitet har nästan lyckats. Men mer om det senare. För modern politik är inte huvudfokus i hans nya bok Möten i monsunen – låt vara att det är just på detta område texten är som allra djärvast.

Relationen med Kina blir allt viktigare, och därför måste vi lära oss mer om landet. Gott så. I detta syfte ger sig Ottosson i kast med att sammanställa vad han beskriver som en “kavalkad” av svensk-kinesiska mellanhavanden genom tiderna, för den som vill ha en behändig blick över våra relationer fram till nuet. Målsättningen är att göra detta genom en sammanhängande och läsvärd kronologisk berättelse. Det låter som en bra idé. Vår kontakt med Kina spänner trots allt över drygt tre och ett halvt sekel. Föga förvånande var det till en början, liksom i dag, handeln som lockade. Det nederländska ostindiska kompaniet var på 1600-talet världens mäktigaste företag. Svenskar sågs som hårt arbetande och var dessutom protestanter. Många fick därför anställning vid kompaniet och seglade till Kina redan vid seklets mitt.

Den första skildringen av Kina på svenska är från 1667, skriven av en prästson som arbetade för kompaniet. Den innehöll skrönor om monster och människor samt rövarhistorier som att den kinesiska muren rivits. Vi får även följa flera intressanta svenska människoöden vid sidan av supande och svärande sjömän, exempelvis Poltavafången Lorenz Lange, som sägs ha blivit adoptivson till Peter den stores livmedikus och sedermera Kinakännare för rysk räkning, efter att ha rest dit tillsammans med läkaren. Lange blev i början av 1700-talet rysk resident i Kina och det första västerländska ackrediterade sändebudet dit. Han fick flera audienser öga mot öga med kejsaren, något som handelsmännen aldrig kom i närheten av. Han blev senare såväl tsarrysk konsul som underrättelseagent i Kina.

Det svenska ostindiska kompaniet bildades först 1731 och var relativt litet i jämförelse med det nederländska. Ändå gjordes 132 expeditioner fram till 1806, vilket skapade en ny svensk “köpmannaadel”. Många använde delar av sin nyrikedom till att bygga upp vårt kulturliv, något som sammanfaller med det så kallade kineseriet i Sverige och delar av Europa i mitten av 1700-talet. Vid denna tid blev importerat porslin en ny statussymbol, liksom te, som stod för 85–90 procent av sjömännens vinster. Kinesiskt inflytande märktes även kulturellt, i allt från konst till musikalisk komposition. Bland annat fick drottning Lovisa Ulrika 1753 ett rokokoslott vid namn Kina i 33-årspresent av sin make kung Adolf Fredrik. Även politiska och ekonomiska tänkare tog intryck från öst.

Men respekten för riket i öster dog ut i takt med kejsardömets förfall. Opiumkrigen i mitten av 1800-talet blev ett kvitto på västmakternas överlägsenhet. Liksom i fallet med Lorenz Lange, red svenska personer och myndigheter även nu på större nationers våg, denna gång genom att dra nytta av andra länders kanonbåtsdiplomati, för att 1847 teckna ett orättvist handelsfördrag med Kina. Svenska örlogsfartyg fick tillstånd att anlöpa i kinesiska hamnstäder för att ”inspektera” handeln, samtidigt som svenskar fick extraterritorialrätt och alltså inte kunde ställas inför rätta i kinesiska domstolar.

Därmed, konstaterar Ottosson, blev Sverige en del av den koloniala ordningen i öster, även om detta opportunistiska klipp inte följdes upp av särskilt mycket handling. Det fanns enstaka svenskar som i skydd av andra länders vapenmakt ägnade sig åt opiumhandel och konstplundring, men det var först vid sekelskiftet 1900 som en verklig svensk etablering ägde rum i Kina. Ett generalkonsulat öppnades i Shanghai, där 439 personer av svensk och norsk bakgrund bodde 1897 – en icke obetydlig andel av det totala antalet på cirka 3 000 européer.

Det låter som en bra idé. Vår kontakt med Kina spänner trots allt över drygt tre och ett halvt sekel. Föga förvånande var det till en början, liksom i dag, handeln som lockade.

De ojämlika fördragen med flera västländer kom att omförhandlas när Kina blev en republik. Sverige avstod 1928 från sina tidigare privilegier. Ändå var Sveriges export 14 gånger större än importen från Kina 1934. Bland annat var Sverige vid denna tid – sin vana trogen – ett tag Kinas ledande vapenleverantör. Sedan ändrades balansen, dels på grund av mer åtråvärda importvaror från Kina, dels för att kommunisternas seger i inbördeskriget innebar kraftigt försämrade förutsättningar för vår export.

I och med grundandet av Folkrepubliken Kina 1949 blev svenska insatser, liksom de flesta andra utländska, beskrivna som en del av en ond och gammal ordning. Detta gällde även missionsinsatsen 1840–1950, som uppges vara den kvantitativt största i kristendomens historia. Den innefattade flera hundra svenska missionärer, varav många fick sätta livet till. Icke desto mindre blev Sverige det första landet i väst att erkänna Folkrepubliken. Vi blev också ett av de första länderna att sluta ett handelsavtal med landet, något som främst berodde på att Sverige var en neutral stat som kunde utnyttja låsningen mellan maktblocken under kalla kriget.

Samtidigt väckte Kinas utveckling djup fascination, vilket kan relateras till den svenska tidsandan. Mao Zedong blev tillsammans med Che Guevara nya förebilder bland unga radikala svenskar som ansåg att Sovjetunionen svek de socialistiska idealen. Många vänsterintellektuella, som författaren Artur Lundkvist, började hylla Folkrepubliken Kina i skrift och rapporter redan från mitten av 1950-talet. En grupp svenskar från den socialistiska föreningen Clarté bjöds in till Kina 1966, mitt under brinnande kulturrevolution och kom tillbaka som hängivna maoister. Så sent som 1969 skrev Tore Zetterberg i Den kinesiska utmaningen att Kina höll på att skapa en ny och osjälvisk människotyp. Olof Lagercrantz, chefredaktör på Dagens Nyheter, meddelade 1971 på tidningens ledarplats: ”Det är en väldig tillgång för ett land att ha Mao Tse-tung som lärofader därför att han är praktiskt erfaren och fylld av levande medkänsla med det kinesiska folket.”

Mao Zedongs död 1976 och Kinas efterföljande reformer ledde till förvirring och kursförändring bland dessa svenskar. Rörelserna som hyllade Maos Kina dog ut och försvann. Bland allt arkivmaterial vore det intressant med intervjuer eller kommentarer från någon av dessa svenskar. Hur tänkte de? Nåväl. Som Ottosson påpekar så blev maoismen ett mellanspel i relationen Sverige–Kina. Det var först efter Deng Xiaopings reformpolitik som handeln och utbytet kom igång på allvar, med Sverige liksom med övriga världen. Vi får veta att 500 svenska firmor nu finns på plats i landet och att 10 000 företag gör affärer med Kina.

Så långt erbjuds vi alltså en sammanställning av de viktigaste svenska aktörer som genom tiderna haft någonting med Kina att göra, varken mer eller mindre. Det är en kavalkad som säkert kan vara användbar och intressant, låt vara att den inte innehåller så mycket nytt. Detta gäller även den handfull kännetecken i vår bilaterala relation som läggs fram i de avslutande reflektioner som utgör bokens sista del. Där hävdas att bilderna vi gjort oss av Kina oftast har sagt mer om oss själva än om Kina, eftersom de skapats utifrån våra egna trender eller behov. Det är handel snarare än kultur som varit drivande i den bilaterala relationen och förbindelserna har präglats av upp- och nedgångar samt cykler av minskad och ökad aktivitet. Det stämmer förvisso, men skiljer de sig verkligen från relationen med många andra länder?

Utan förhandskunskaper kan det uppfattas som att ISIS bär ansvar för vår tids största inlåsning av en etnisk minoritet. Jag skruvar besvärat på mig över att en svensk forskare uttrycker sig på detta vis.

Desto mer kontroversiell får delen före de avslutande reflektionerna sägas vara. ”För att sätta tavlan i ram”, meddelar Ottosson i förordet, “har jag bifogat ett avsnitt som presenterar allmän kinesisk historia.” Där förekommer en del förenklingar, som att “lika lön infördes” och att kvinnorna i Maos Kina gick ut på arbetsmarknaden i större utsträckning än i det samtida Europa. Detta skedde alltså under svältkatastrofen det stora språnget, när Kinas bönder i princip blev livegna och dukade under i tiotals miljoner. Om denna fasansfulla period finns mer att läsa i Frank Dikötters utmärkta Mao och den stora svälten samt The Tragedy of Liberation (inte översatt till svenska). Himmelska fridens torg nämns flera gånger i Ottossons bok, men beskrivs aldrig som en massaker. Det urskillningslösa dödandet sommaren 1989 kallas i stället för ”händelser”, ”oroligheter” eller ”incident”. Särskilt den sista benämningen är vanlig i Kinas officiella historieskrivning.

Och värre blir det. I regionen Xinjiang pågår just nu fruktansvärda övergrepp. Över en miljon etniska minoriteter har på senare år tagits till politiska fångläger, helt utan föregående rättsprocess. Vi får dock främst veta att det i regionen formats ”en militant jihadistisk rörelse med inspiration från Afghanistan och andra oroshärdar”, något som ”inte oväntat” lett till en skärpning av politiken i Xinjiang. Inte ett ord står att läsa om den sorgliga våldsspiral som myndigheternas repression framkallat under det senaste årtiondet, heller inget om president Xi Jinpings ”slå-hårt-kampanj” i området, som gjort innehavet av en koran eller ett ”onormalt skägg” livsfarligt. Givetvis nämns heller inte själva lägren. Snarare framstår kinesiska myndigheter som offer: ty det var nu Kinas tur att ställas inför den terrorism som västvärlden fått vänja sig vid. Utan förhandskunskaper kan det uppfattas som att ISIS bär ansvar för vår tids största inlåsning av en etnisk minoritet. Jag skruvar besvärat på mig över att en svensk forskare uttrycker sig på detta vis.

Särskilt stort är ändå Ottossons svek mot Gui Minhai. Den svenska förläggaren, som kidnappades 2016 och har suttit fängslad i Kina i över fyra år utan rättegång, nämns bara i ett par meningar. Det konstateras kort att hans böcker innehöll sensationella historier om Kinas ledande politiker som väckte ilska i den inhemska opinionen. Det korta påståendet är därtill felaktigt. Dels har Gui Minhai publicerat andra böcker än den genre som Ottosson framhäver, dels har mer än 99 procent av alla kineser aldrig läst ett enda skrivtecken från Guis penna. Det har kontrollen och censuren sett till. Däremot väckte böckerna ilska inom Kinas politiska ledning, vilket är orsaken till den skamlösa behandlingen av honom.

Under rubriken ”Fruktan för Kina”, hävdar Ottosson att oron för Kinas uppsving i Väst beror på att man inte vet vad som ska hända när en stat med värderingar som avviker från västerländsk liberalism blir globalt inflytelserik. Det nya välmående Kina sägs ha gett upphov till gnagande farhågor att Västs ledarställning är på avskrivning. Det påstås vidare att kritiker som efter den så kallade incidenten 1989 föreslagit att företag borde vara återhållsamma med att verka i Kina, argumenterar på detta vis främst för att det handlar om ett land som ”i flera avseenden tydligt avviker från den västerländska mallen”. Detta är på sin höjd en del av förklaringen. En annan del är att det handlar om världens största diktatur, som under Xi Jinping blivit alltmer hårdför och numera har som uttalad ambition att sprida sitt politiska system till andra delar av världen.

Ottosson vill dock mena att många bedömare ser distanserat och ibland närmast fientligt på Kina. Och det kan stämma, om man med ”landet” menar kommunistpartiet. Tyvärr faller Ottosson här i regimens fälla genom att likställa det kinesiska ledarskapet och Kina som nation. Kritiserar du kommunistpartiet är du fientlig mot Kina, ger propagandan vid handen. Men är det egentligen ”fientligt” mot Kina att ha invändningar mot den repressiva riktning som president Xi Jinping sedan 2013 fört landet i? Många skulle hävda att det tvärtom är tecken på omsorg.

”Alla vinner på att Asien får det bättre”, säger Ottosson diplomatiskt. Det stämmer givetvis. Men får Asien verkligen det bättre under ett alltmer aggressivt kommunistparti, med en president som avskaffat många av Deng Xiaopings viktiga reformer, bland annat tidsbegränsningen för presidentämbetet, för att ge sig själv rätten att regera på livstid?

Att bli nekad visum eller på andra sätt förlora tillgången till Kina är en mardröm som kan äventyra karriärer, något som landets regim känner till och gärna utnyttjar.

Också svenska medier får en känga av Ottosson. Det kan ”diskuteras om urvalet av nyheter ger oss en pålitlig bild av verkligheten”, skriver han i ett stycke som säkert är uppskattad läsning på Kinas ambassad. Bilden som svenska medier ger av Kina påstås varken vara allsidig eller nyansrik. Bland annat får civilsamhällets tillväxt och den tilltagande personliga friheten(!) inte nog med utrymme.

När Gui Minhai i mitten av november tilldelades Tucholsky-priset av Svenska PEN, lät reaktionen från Kina inte vänta på sig. Man hotade först organisationen och de personer som hade att göra med prisutdelningen. Kinas ambassadör väste sedan ilsket att kulturminister Amanda Lind kommer portas från Kina om hon deltog vid prisceremonin. Även statsminister Stefan Löfven hotades med svartlistning om han närvarade. Lind delade ut priset som planerat, i en lokal där Säpo trappat upp säkerheten betydligt. Sveriges kulturminister är nu alltså persona non grata i Kina. Detta är ett hot som ligger över alla politiker, akademiker eller journalister som arbetar med landet. Att bli nekad visum eller på andra sätt förlora tillgången till Kina är en mardröm som kan äventyra karriärer, något som landets regim känner till och gärna utnyttjar.

Givetvis är inte heller Ottosson förskonad från detta hot. Hans ställning i Kina gör dessutom riskerna med att bli ovän med myndigheterna potentiellt större. Sedan tidigt 2000-tal har fokus i Ottossons forskning skiftat från främst Japan till Kina. Sedan millennieskiftet har han rest till jättelandet närmare 50 gånger och varit gästföreläsare vid flera kinesiska universitet. Redan 2005 blev Ottosson utsedd till hedersprofessor vid Universitetet i Ningbo, där han årligen tjänstgör som gästföreläsare. Ningbo är för övrigt Gui Minhais hemstad, tillika platsen där han nu hålls fängslad. Samtal om den svenska förläggaren är särskilt känsligt just där.

Bilden av Kina, konstaterar Ottosson, skulle bli ”mer verklighetstrogen” med hjälp av större ambition och mindre förutsägbarhet inom svensk journalistik. När jag slagit ihop Möten i monsunen står det klart att Ottosson har fallit ner i den grop han själv grävt. För nog skulle bilden av Kina bli mer verklighetstrogen om Ottosson var rakryggad nog att tala ur skägget om angelägenheter som Gui Minhai eller de politiska fånglägren för över en miljon muslimer.

Publicerad i Respons 2019-6