Tidsuppfattningar som underminerar framstegstanken

Konstutställningen documenta 12 ställde 2007 frågan om den moderna epoken är vår antik. Med start under 1600-talet gjorde allt fler upp med tanken att det antika arvet var överlägset. Då uppstod självuppfattningen om les modernes. På samma sätt, tycks documenta 12 ha föreslagit, var det kanske dags att föreställa sig en ny period som förändrade det moderna samhällets tankeramar. Denna utställning var den tolfte upplagan av en återkommande konstutställning i Kassel. Den första invigdes 1955 för att i Tyskland tillgängliggöra modernistisk 1900-tals konst som beskrivits som degenererad under naziregimen. Om documenta från början var ett sätt att föra tillbaka Tyskland till modernismen, verkar alltså den tolfte upplagan i stället ha lekt med tanken att revoltera mot det moderna.

Även andra har föreslagit att 2000-talets planetära tillstånd motiverar en uppgörelse med en modern föreställningsvärld. I slutet av sitt liv – han gick bort 2022 – låg sociologen Bruno Latour bakom en serie konstutställningar och böcker som utforskade begreppet »den kritiska zonen«, hämtat från jordsystemforskningen. Det är den tunna plats – några meter ner i marken och några tusen meter upp i luften – där liv är möjligt. I boken Critical Zones – The Science and Politics of Landing on Earth från 2020 undersöker Latour och medredaktören Peter Weibel – tillsammans med en lång rad andra – hur tanken om den kritiska zonen kan användas för samhälls- och kulturanalys. 

Begreppet utmanar ett flertal moderna övertygelser. Det gäller tidsuppfattningar: föreställningar om dåtid, nutid, framtid, historisk utveckling och förändringsrytmer, inklusive en återkommande trop om en kultur som accelererar. För vad händer om vi, liksom documenta 12, betraktar moderna tidsuppfattningar som vår antik, som något att göra uppbrott från precis som les modernes under 1600-talet gjorde med deras antik? Vad händer om vi föreställer oss tid som något annat än kronologisk utveckling och en process som accelererar? 

Sociologen Hartmut Rosa, till exempel, har svepande beskrivit perioden sedan 1500-talet som präglad av en ständigt accelererande kultur. Livsstilar och relationer förändras snabbt, och hastigheten syns i globalisering och digitalisering.

I The Order of Things från 1966 hävdar Michel Foucault att det moderna tänkandet med start under 1700-talet präglades av en förändrad syn på historisk tid. Alla fenomen – naturen, samhället, människan – kom att förstås som tillblivande processer. Ordningen inuti dem, och skillnaden mellan dem, antogs uppstå genom förlopp som sträckte sig över tid. Under 1700-talet, menar historikern Reinhart Koselleck, skedde en omkastning i förståelsen av tidens karaktär, riktning och hastighet. Nuet började separeras från det förflutna; människors erfarenheter från förgången tid kom att skilja sig från deras förväntningshorisonter. Det förflutna blev en enhet – Historien – som hade en riktning. Det var den moderna världens historieteori, en filosofi som inte funnits tidigare och som blev unik för västerlandet. Hos Koselleck fanns också idén att den moderna epoken handlade om acceleration, och tanken har tagits över av en lång rad kulturteoretiker. Sociologen Hartmut Rosa, till exempel, har svepande beskrivit perioden sedan 1500-talet som präglad av en ständigt accelererande kultur. Livsstilar och relationer förändras snabbt, och hastigheten syns i globalisering och digitalisering. 

I hjärtat av sådana beskrivningar av det moderna ligger tanken om vetenskapernas utveckling. Den vetenskapliga kunskapen är starkt förknippad med en kronologisk utveckling, och den har för det mesta förståtts som en process av ständigt nya insikter. Sociologen Max Weber förklarade 1917 att vetenskapens särprägel var att den levde med premissen om sin egen förändring. Ett konstverk kunde ha evigt liv, men vetenskap föddes som ett provisorium, den var dömd att förändras med tidens gång. År 1955 beskrev den amerikanska informationsvetaren Eugene Garfield något liknande. Han presenterade ett index över vetenskapliga citeringar – ett Science Citation Index. Det innehöll, påstod Garfield, all relevant information om vem som hade citerat vem i forskningen. I praktiken var det en alfabetisk lista över tidskrifter och artiklar där varje post gavs ett nummer. För varje artikel listades också nummer på de artiklar som hade refererat publikation i fråga. 

Garfields index var del av den framväxande bibliometrin. Termen myntades av ryssen Vassily Nalimov 1969, men sedan åtminstone 1940-talet fanns initiativ för att mäta forskningens storlek och utveckling. Amerikanen Derek de Solla Price har kallats bibliometrins fader tack vare inflytelserika böcker som Science Since Babylon från 1961 och Little Science, Big Science från 1963. Både han och Garfield beskrev sitt arbete som en »vetenskap om vetenskap«. Enligt Price hade det dittills inte varit någons uppgift att förstå forskningens mönster. Forskare visste mer om månen och planeterna än de gjorde om den kunskap som de själva producerade.

Science Citation Index erbjöd också en förståelse av vetenskapens utveckling över tid. Kartläggningen av citeringar visade hur vetandet förmerades genom sin historiska gång. Indexet fungerade som en »tidskarta« med Garfields ord, varje artikel byggde på tidigare artiklar och representerade ett vetenskapens byggnadsverk. En tegelsten av kunskap lades på en annan, ytterst med målet att uppföra en hel konstruktion. Bibliometrin visade vetenskapernas historia som en kronologisk sekvens.

Publikationsmätningarnas tidsbilder kunde även visa genombrott där vetenskapen intensifierades. Eugene Garfield och andra bibliometriker talade under 1950- och 1960-talet om en »informationsexplosion«. Vetenskapen genomlevde en period då den individuella forskaren fann det hart när omöjligt att hålla jämna steg med en snabbt rörlig forskningsfront. Derek Price beskrev i början av 1960-talet en vetenskapens »exponentiella tillväxt« som han menade gick att beräkna. Vetenskapen fördubblades på tio till femton år, och den samhälleliga betydelsen fyrdubblades varje generation. Runt 80 till 90 procent av alla forskare som någonsin existerat, berättade Price, var fortfarande i livet. 

De tidiga bibliometrikerna bidrog också till mörkare beskrivningar av vetenskapens exponentiella utveckling som utmynnade i ett tvetydligt nu. Om accelerationen fortsatte, menade Derek Price, skulle det leda till att det fanns »två forskare för varje man, kvinna, barn och hund i befolkningen«. Ungefär samtidigt, år 1960, höll president Dwight D. Eisenhower ett traditionsenligt tal i samband med att han avgick efter åtta år i Vita huset. Han beskrev en ny situation: den amerikanska nationens demokratiska beslut höll på att bli fångade i klorna på en vetenskaplig elit. Vetenskap var inte längre en frihetsrörelse för människans revolt mot religiösa dogmer eller en tyrannisk kungamakt. Den hade i stället blivit del av etablissemanget, en samhällsinstitution som svalde enorma summor av gemensamma medel med svag politisk kontroll. Efter andra världskriget och atombomben var en aningslös tro på att forskning automatiskt genererade frihet och politiska framsteg inte längre gångbar. 

För forskningsdebattörer var publiceringssystemet ett prisma för att förstå accelerationens hotbild. Filosofen Paul Weiss hävdade 1960 att vetenskapens snabba utveckling skapade ett behov av god kosthållning för att undvika den »fetma« som ständigt ny information förde med sig. Alla observationer var inte värda att rapportera, alla rapporter inte värda att dokumentera och alla dokument inte värda att publiceras. Derek Price föreslog att publicering borde vara ett privilegium för dem som faktiskt upptäckt något nytt. Byråkratiska dokument om genomförda forskningsprojekt skulle inte belasta en redan överfull vetenskaplig litteratur. Svaret på informationsexplosionens problem var att vidmakthålla en lärdomens etik: viljan och förmågan att sammanfatta vunnen kunskap i effektiva uttalanden. 

Frågorna om tidens gång och hastigheten i vetenskaplig kunskap är fortfarande föremål för debatt. Med en snigel som framsidesbild vill boken Slow Professor från 2016 utmana en »snabbhetens kultur« i vetenskapen. Just universiteten bör ge plats åt långsamt och djupgående tänkande menar författarna Maggie Berg och Barbara K. Seeber. Men trots det finns, menar de, växande krav på forskare vid universiteten att producera kunskap snabbare. Det har existentiella följder – en alienation inför det arbete som borde vara forskarens kärnverksamhet. 

Hanne Kjöller använder tanken om acceleration för att diagnostisera svensk forskning. I boken Kris i forskningsfrågan eller – Vad fan får vi för pengarna? (2020) undrar hon retoriskt vad de hundratals miljarder som går in i vetenskaplig kunskap bidrar med. Svensk forskning får mindre internationellt genomslag och många resultat är meningslösa eller oanvändbara. 

»Forskningsvolymen är gigantisk« och takten på tillväxten kolossal. Både pengar och antal forskare har i vissa fall dubblerats under 2000-talet. För Kjöller är forskning en historisk process, det bästa vi har, en metod »överlägsen alla andra«. Kunskap är kumulativ och kronologisk – ett faktum, en tegelsten, lagd på ett annat. Kunskap blir till över tid, men processen verkar ha spårat ur och det råder »kris«. Hur har pengaregn och expansion kunnat pågå så länge utan att någon sagt till eller rent av »strypt utbetalningarna«? 

Ett ytterligare exempel finns i boken Return to Meaning från 2017. I den menar Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen att det sedan 1990-talet skett en publiceringsexplosion. Så mycket vetenskapligt väsen, så lite som faktiskt sägs. I floden av forskningslingo görs stora anspråk, men resultaten angår ofta bara en mikroskopisk grupp av redan involverade. Därför bevittnar vi enligt författarna en spridning av vetenskapligt nonsens, inte minst i samhällsvetenskapen. I larmet av meningslösa studier försvinner den potentiella kraften i verkligt viktiga undersökningar. Samma tanke har formulerats av bibliometriker under 2020-talet. Även Hanne Kjöller pekar på en vansinnig publiceringstakt. Var 22:a sekund publiceras en ny artikel, och antalet publikationer har fördubblats på bara en handfull år under 2000-talet. Mycket forskning, menar Kjöller, »mynnar ut i ett hav av texter som aldrig blir lästa av någon«. 

Tanken att vetenskapen producerar för mycket är emellertid lika gammal som den moderna vetenskapen själv. Redan under 1500-talet undrade renässanstänkaren Erasmus av Rotterdam retoriskt om det fanns någon respit, något ställe som inte var på djupet påverkat av svärmen av nya böcker som förhindrade läsandet av verkligt stora skrifter. Filosofen Gottfried Wilhelm Leibniz menade 1680 att den växande bokfloden kastade författare in i glömskan. Konsekvensen hotade att bli en tillbakagång till ett barbari som människan en gång lyft sig ur. Också i 1600-talets tro på naturvetenskapen fanns farhågan att för mycket redan var känt för att nå nya insikter. Referensböcker och – ironiskt nog, med tanke på 1900-talets diskussioner – tidskrifter var ett sätt att reducera överflödet av nya böcker och skapa ett överblickbart vetande. Enligt en anekdot förstörde den brittiske kemisten Humphrey Davy (1778–1829) sina skrifter efter att han läst dem. Det fanns så mycket att studera, menade han, att det inte gavs någon tid att läsa om, så varför spara? Även lösningsförslag ekar genom århundrandena. Det bör finnas mindre men bättre forskning, vetenskapen bör bedrivas av rätt anledningar. Det ska finnas reglage på forskningsfloden. 

Mot en sådan fond ter sig 2000-talets diskussioner kronocentriska. Hanne Kjöllers analys har ett obefintligt tidsdjup, den sträcker sig tillbaka till det tidiga 2000-talet. Också Maggie Berg och Barbara K. Seeber ger i sitt rop efter långsam vetenskap en bild av samtiden som saknar historiska referenser. Det ökade tempot på universitetet, menar de, speglar ett accelererande och medierat, teknologiskt samhälle. Förmågan att skapa mening har, enligt Alvesson, Gabriel och Paulsen, visat sig bli svårare i det moderna samhällets fragmentering där politik, religion och traditionella uppfattningar skjuts sönder av splittrande teknologi och massmedier. Till diagnosen hör en suddig men nostalgisk förståelse av historiska förhållanden. Det finns ett förflutenhetens landskap, höljt i dunkel, som forskningen avlägsnat sig från. Det går förstås att avfärda Erasmus, Leibniz och Humphrey Davy som rörande historiska exempel, människor som trodde sig se acceleration när ingen egentligen fanns. Om vi i stället tar deras världsbild och erfarenhet på allvar blir konsekvensen att det inte finns något förflutenhetens landskap att fly till. 

I floden av forskningslingo görs stora anspråk, men resultaten angår ofta bara en mikroskopisk grupp av redan involverade.

Går det i stället att föreställa sig tiden på nya sätt? Den kritiska zonen är en metafor för att fånga det utrymme mellan jordlager och den övre atmosfären där biologiskt och mänskligt liv kan vidmakthållas. Där påverkar geofysiska, biologiska, mänskliga och politiska faktorer varandra i förvirrande konstellationer. I stället för att utgå från ett tidsligt flöde kastar begreppet ljus på ett vertikalt sammanhang från atmosfär via samhällsbyggen på marken till förhållanden i jordlagren. Från noder i den kritiska zonen går det att se hur många tider samsas och vecklar ut sig i en mångfald av riktningar.

»Mountain top removal« är en gruvbrytningsteknik som började användas på 1970-talet, framförallt i Appalacherna i West Virginia och Kentucky. Med sprängmedel, grävskopor och hjullastare tas helt enkelt toppar på bergen bort. När bergstoppen skalats av friläggs lager av kol som berget gömmer, öppna att skördas i fria luften i stället för i djupa bergrum. För varje ton kol som bärgas måste gruvarbetare bryta loss sexton ton geologiskt material som sedan förflyttas till kringliggande dalgångar. Hundratals bergstoppar har försvunnit. Drygt 3000 åar och bäckar i de berörda dalgångarna har förstörts av gifter från det kasserade materialet, vattendrag som i flera fall bidrar till vattenförsörjningen i området. Dumperlastbilar i Appalacherna är bara ett exempel på processer som pågår över hela jorden. Framtida fossil – »teknofossil« – kommer att bestå av plast, glas och betong som minnen av människoskapade miljöer.

Tanken om den kritiska zonen upphäver en åtskillnad lika modern som idén om en kronologisk och accelererande historia – den mellan natur och kultur. Från det sena 1700-talet och framåt kom naturens historia att betraktas som hisnande lång och långsam. Ett nästan obegripligt utsträckt kretslopp av nedbrytning och nybildning av land, jord och hav. Ungefär samtidigt uppstod tanken om den mänskliga individen och om en föränderlig mänsklig kultur som rörde sig mot ett allt högre stadium. Natur och kultur tillskrevs separata tidsskalor och rytmer.

Söndersprängda bergstoppar i Appalacherna befinner sig i det som kommit att förstås som naturen, men de bär också spår av det som oftast kallas kultur. Såren i landskapet är lämningar av en fossilberoende amerikansk livsstil och ett samhälle där bil, kött och luftkonditionering är självklarheter. I det tidiga 2000-talet förs kategorier som »politik«, »miljö«, »natur« och »kultur« ihop. Västerländsk politisk teoribildning sedan 1600-talet – frågor om parlament, rättigheter, demokrati – har utgått från att de grundläggande levnadsvillkor som möjliggör existensen är självklara; färskvatten, ren luft, skydd från hetta. Uppdelningen är inte längre självklar när geologi har blivit livsstil och vice versa. 

Accelerationsteorier återskapar i stället gränsen mellan natur och kultur eftersom de bara beskriver hur kulturen accelererar. I de kritiska zonerna har därför den moderna tidsuppfattningens linjära kronologi tappat i förklaringskraft. För Bruno Latour var historiefilosofin och tanken om en historisk rörelse framåt en stor missuppfattning i det moderna samhället. Det människor med en modern världsuppfattning glömde i sin upptagenhet vid den kronologiska, accelererande historien var att all faktisk förflutenhet utspelar sig i den kritiska zonen. 

De bortsprängda bergstopparna i USA är ungefär 480 miljoner år gamla, formade under ett mycket långt skeende. Tanken på ett födelseår i en kronologi är meningslös. Gruvtekniken blir möjlig tack vare delstatsparlament och kongressen där enskilda senatorers röster blott är ögonblick i ett större tidsligt perspektiv, ett plötsligt brott i en utdragen förflutenhet. Samtidigt inverkar stundens parlamentariska beslut på miljoner år av geologiska förhållanden. Det som tagits bort kommer inte att återställas. Människor i en svindlande avlägsen framtid kommer att leva med spåren. Sådana skalor trotsar den moderna upptagenheten vid år som avlöser varandra. Hastigt och långsamt blandas på omtumlande sätt, tidslinjer bryts sönder, olika tider blottas för varandra, det mycket gamla bryts mot nuet och det fjärran kommande.

Den kritiska zonens sammanblandningar av geologi, biologi och sociologi gör det också möjligt att se hur moderna kategorier kastas om. I ett tillstånd av klimatförändringar finns accelerationen snarast i den mänskligt påverkade biosfär som visar plötsliga förändringar och ankommande tröskeltider. Det är en natur som i vissa avseenden förändrar sig hastigare än den mänskliga historien. Samhällsstrukturer och övertygelser är i stället fast i svårföränderliga mönster. Den amerikanska livsstilen är, förklarade president George H. W. Bush i samband med klimattoppmötet i Rio 1992, inte förhandlingsbar. Den skulle ligga fast. Det var repetition snarare än acceleration, brist på förändring, en ovilja att modifiera politik. Intrycket är än starkare 2025: människornas kultur visar en förlamande tröghet.

Avståndet mellan debatter om vetenskaplig publiceringstakt och gruvdrift i USA verkar långt vid första anblicken. Men när debattörer har analyserat vetenskapens acceleration har de samtidigt gjort samhällsanalyser. Debatter om forskning har förblivit en arena för att repetera uppfattningar om samhällets förändringar. Premissen har varit vad Max Weber tog för självklart 1917: vetenskapen är uppbunden med tanken om processuell tillväxt och en kronologisk tid. 

Om det är dags att omvandla de modernas tidsuppfattning, är det också möjligt att tänka annorlunda om vetenskapens tider? Det är svårt att ändra sina tankeramar och fantasin kommer ofta till korta. En modern tidsuppfattning har varit med oss i 300 år. Argumenten om att förändra den har inte mer än ett par decennier på nacken. Det är också något särskilt med vetenskapens tidsliga paradox. Å ena sidan är den djupt förknippad med det moderna och kronologiska framsteget. Å andra sidan förser den oss med insikter – till exempel i klimat- och jordsystemforskning – som underminerar ett kronologiskt utvecklingstänkande. Vetenskapens ökade kunskap banar väg för insikter som ifrågasätter dess egen moderna tvilling: tillväxten och framstegstanken.

Tidsuppfattningar kommer till genom människoskapade och formbara beskrivningar av omvärlden. För att finna nya sätt att tänka – för att omfamna samtidigt långa och korta, intensiva och utdragna tidsskalor – behövs ett kraftfullt språk. Det behövs objekt, bilder och en estetik för att beskriva hur långa tider påverkas av korta och vice versa, hur konsekvenser av mänskliga handlingar kan vila i årtusenden för att sedan plötsligt få stor betydelse. Tanken om kritiska zoner är ett försök att språkliggöra och därmed revidera grundläggande kategorier, beskrivningar och föreställningar. Det har hänt förut. Kanske kan det hända igen.