Umgänge mellan klasser på överklassens villkor

I Moa Martinsons självbiografiska svit om barnet Mia får huvudpersonen stanna hemma från sin systers begravning för att vänta på farmor som varit i Söderköping en månad och druckit brunn för sin förfärliga reumatism. I Söderköping hade hon naturligtvis inte varit en vanlig badgäst, berättar Mia, utan tillhörde en grupp tredjeklassare som bodde hemma hos bekanta där de lagade mat innan de gick till badanstalten. Så kunde en kvinna från en fattig del av arbetarklassen söka avkoppling och bot i början av 1900-talet, även om det är tveksamt om vare sig det ena eller det andra fanns att få för henne i Söderköping. Trots brunnsdrickningen kom farmodern att sluta sitt liv nästan helt invalidiserad av reumatismen, inkvarterad i en fattigstuga utanför staden. 

Kanske var det denna typ av kvinnor som Ellen Key såg framför sig när hon bestämde att bostaden Strand efter hennes död skulle bli ett vilohem för kroppsarbetande kvinnor. Där skulle arbetarkvinnorna få ”räta ut sig både kroppsligt och själsligt”. Mer troligt är dock att hon tänkte på en något annorlunda arbetarkvinna: en driftig och bildningstörstande kvinna som framför allt längtade efter att få tid till att förkovra sig. Det var sådana kvinnor som hon själv träffat i egenskap av värdinna för Tolfterna, en förening med det uttalade syftet att skapa möten över klassgränserna. Vid deras samkväm kunde arbetarkvinnor och kvinnor ur det bildade borgerskapet träffas över te och smörgås för att diskutera en rad intressanta ämnen ur tidens kultur- och samhällsliv. Om dessa möten, från starten 1892 till efter den kvinnliga rösträttens genomförande 1921, skriver bibliotekarien Lisbeth Håkansson Petré i Tisdagar med Tolfterna. 

Tolfternas ”samkväm för kvinnor från olika yrkesområden” ordnades till en början på initiativ av Ellen Key och vännen Amalia Fahlstedt. Som en av tidens intellektuella fixstjärnor drog Key många intresserade till den nya föreningen. Även de år då hennes internationella aktiviteter förhindrade henne att närvara vid Tolfternas möten, märks behovet av hennes karisma och strålglans i brevväxlingen med deltagarna. Håkansson Petré aktar sig dock noga för att låta boken utveckla sig till ännu en biografi över Ellen Key eller någon av de andra namnkunniga väninnorna. Boken bygger på bevarade mötesanteckningar och brev och erbjuder en lättsam och lättillgänglig berättelse om föreningens verksamhet, med utvikningar om enskilda deltagare och näraliggande organisationer. Framställning åtföljs dessutom av illustratören Maria Perssons vackra kvinnoporträtt samt av fotografier och bilder från källmaterialet. 

Att Tolfterna ingick i ett betydligt bredare nätverk av föreningar och sammanslutningar gör att det ibland blir rörigt, även för den som har en viss förkunskap om sekelskiftets föreningsliv. ”Samkvämen är berättelsens röda tråd”, skriver Håkansson Petré, men det är en tråd som ibland är svår att följa. Flera av deltagarna var medlemmar i andra föreningar och vissa av arbetarkvinnorna ingick även i de fackförbund för kvinnor som startats som svar på att de kvinnliga arbetarna ofta fann sig utestängda från männens organisationer. I synnerhet förekommer Stockholms allmänna kvinnoklubb flitigt i bokens framställning. Allmänna kvinnoklubben var en av de första socialdemokratiska kvinnoorganisationerna och anslöts till partiet kort efter grundandet 1892. Med den organisationen delade Tolfterna uppenbarligen så många medlemmar att författaren får svårt att hålla isär skildringarna av de två föreningarna. Detta blir ibland problematiskt eftersom det trots de många likheterna ändå var en helt annan sak att ansluta sig till det oppositionella socialdemokratiska partiet eller riskera avsked till följd av sin fackliga aktivitet, än att tillsammans med borgerliga kvinnor ingå i studiegrupper under Ellen Keys beskydd. 

Även om inbjudarinnorna var medvetna om att obalansen kunde förhindra att samtalet flöt otvunget, verkar en mer jämn rollfördelning ha varit otänkbar.

Samförstånd mellan klasserna var på modet i liberala borgerliga kretsar i slutet av 1800-talet och tanken med Tolfternas samkväm var att kvinnorna skulle träffas som likar för att lära sig av varandras erfarenheter. God vilja fanns således i överflöd från initiativtagarnas sida, men det skulle visa sig svårt att i praktiken realisera visionen om ett möte på lika villkor. Det var kvinnorna från den bildade överklassen som planerade programmen och bestämde vilka ämnen som skulle behandlas. De kallades för ”inbjudarinnor” eller ”tolfter” eftersom de delades in i grupper med tolv personer som efter ett rullande schema skulle förestå samkvämen. Arbetarkvinnorna kallades däremot för ”medlemmar” eller ”de inbjudna” och delades in i två stora grupper som bjöds in till vartannat samkväm. Eftersom de senare inte var med i planeringen så hade de små möjligheter att påverka innehållet. Håkansson Petré konstaterar att inbjudarinnorna både satte normen för vad bildning innebar och ofrivilligt gjorde samkvämen till en avbild av klassamhället, där en mindre grupp kvinnor från de övre klasserna hamnade för sig, utan att helt kunna få kontakt med den betydligt större gruppen av arbetarkvinnor. Även om inbjudarinnorna var medvetna om att obalansen kunde förhindra att samtalet flöt otvunget, verkar en mer jämn rollfördelning ha varit otänkbar.

Samtidigt aktade sig tolfterna för att ta upp alltför känsliga, politiska ämnen. I diskussioner om samhällets orättvisor kunde medlemmarnas ilska riktas mot inbjudarinnorna, vilket definitivt inte gynnade den eftersträvade känslan av förståelse och god stämning. Hur liknande frågor diskuterades i Allmänna kvinnoklubben eller på fackföreningsmötena får läsaren inte veta, vilket gör att en del av sammanhanget går förlorat. Bittra anklagelser hade en tydlig funktion inom arbetarrörelsens agitation, men passade illa i de samtal som skulle föras över en kopp te i trivsamma sällskapsrum. Ironiskt nog blev också den teavgift som togs ut vid samkvämen symbolisk för ojämlikheten. Till en början subventionerades medlemmarnas tedrickning genom att inbjudarinnorna betalade ett högre pris. Detta ogillades av många av medlemmarna, som såg det som ett uttryck för en bristande ömsesidighet. Först efter tio år fick medlemmarna sin vilja igenom och avgiften blev lika för alla.

Håkansson Petré beskriver hur det gång på gång uppkom situationer där den av inbjudarinnorna så eftertraktade goda stämningen hotades av att klassklyftorna blev plågsamt uppenbara. När inbjudarinnorna ett år tagit med sig små julgåvor till medlemmarna blev det generande stökigt när alla medlemmarna samtidigt trängde sig fram för att få med sig sitt paket. Andra gånger lät tolfterna märka en besvikelse över att de inbjudna skilde sig för mycket från bilden av den bildningstörstande unga arbeterskan. Ibland gick de utan att säga tack och adjö eller började ställa krav på ett mer underhållande program. ”Laga så vi får något riktigt muntert nästa gång”, hade en kvinna klagat efter ett föredrag om tsardömet Ryssland. Sådana uttryck för otacksamhet väckte bestörtning hos inbjudarinnorna. Håkansson Petré påpekar att visat missnöje skulle kunna tolkas som att medlemmarna faktiskt började känna sig tillräckligt bekväma för att uttrycka sina önskemål, men att inbjudarinnorna endast upplevde detta som krävande och bortskämt.

I diskussioner om samhällets orättvisor kunde medlemmarnas ilska riktas mot inbjudarinnorna, vilket definitivt inte gynnade den eftersträvade känslan av förståelse och god stämning.

De medlemmar som bättre levde upp till idealen fick däremot mycket uppmuntran. Porträtteringen av dessa arbetarkvinnor tillhör bokens mest värdefulla bidrag till den gängse bilden av sekelskiftets kulturliv. Särskilt utmärkte sig hattsömmerskan Anna Almqvist. Hon upphöjdes till tolfteledare och fick senare plats som bibliotekarie på en av de nystartade läsestugorna i arbetarkvarteren. Arbetsförhållandena för läsestugornas föreståndare var krävande och Almqvist arbetade vanligtvis tio timmar i sträck utan avlösning. De få måltiderna och den dåliga kosten gjorde att hon snart insjuknade och dog på sjukhuset, där hon vårdats för skörbjugg till följd av svält. En annan av medlemmarna, den politiskt aktiva Anna Söderberg, fick tillfälle att arbeta med sociala undersökningar, först i Stockholm och sedan i London. Därifrån flyttade hon till New York och vidare till Chicago. För att försörja sig tog hon plats i familj där hon hade hand om tvätt och strykning. När hon återvände till Sverige var hon utarbetad och försvagad av sjukdom. Med viss bitterhet skrev hon i ett brev till Ellen Key: ”jag trodde som mina vänner att om jag blott fick tid att studera och tillfälle till utveckling det skulle bliva något utav mig och fann mig bedragen”. Författaren tolkar detta som klassresenärens känslor av otillräcklighet, men Söderbergs upplevelser tycks snarare visa hur ekonomiska och sociala förutsättningar trots allt bestämde vilka fördelar den enskilda människan kunde dra av bildningen.

Att det i första hand är de redan röststarka inbjudarinnorna som producerat merparten av Tolfternas efterlämnade texter gör att även bokens skildring har en slagsida liknande den som författaren iakttager vid samkvämen. Därför är det när det skär sig som Tisdagar med Tolfterna blir som mest intressant. I kontrasten mellan inbjudarinnornas förväntningar och de inbjudnas uppträdande skymtas även fragment av medlemmarnas liv. De glipor i välviljan som författaren förtjänstfullt identifierar i materialet skulle ha förtjänat ytterligare fördjupning. Lisbeth Håkansson Petré skriver medryckande och det är lätt att dras med i entusiasmen över hur det nya århundradets kvinnor bryter in i offentligheten. Samtidigt blir boken ibland en ofrivillig berättelse om bildningens begränsade makt i ett orättvist samhälle och om hur blinda även så engagerade och inkännande personer som Ellen Key och hennes vänner kunde vara för de skilda omständigheternas konsekvenser. Key trodde tvärtom på bildning som trotsande alla yttre förhållanden. Att inte ha tid att läsa var ingen ursäkt för att inte kultivera sitt inre. Det är svårt att se hur den utfattiga, men också trötta och ofta inskränkta farmor i Moa Martinsons bok någonsin skulle ha kunnat försäkra sig om en av Strands fyra platser för vila och rekreation.

Publicerad i Respons 2020-1