Upplevelsen av nazismen gjorde honom okritisk till DDR

Stellan Arvidson (1902–1997) väcker starka känslor. Å ena sidan ses han ofta från borgerlig sida som ansvarig för de mindre lyckade delarna av den svenska enhetsskolan och inte minst som en servil tillbedjare av den östtyska diktaturen. Å andra sidan framställs han som en älskvärd humanist, med huvudet fullt av lärdom och hjärtat fullt av högstämda ideal. Också tjugo år efter sin död frammanar han dessa motstridiga impulser. Det är inte dåligt för en gammal läroverksrektor från Hudiksvall. Arvidson är centralgestalt i Birgitta Almgrens biografi Dröm och verklighet. Stellan Arvidson – kärleken, dikten, politiken. Almgren har tidigare publicerat sig flitigt kring relationerna mellan Sverige och Östtyskland i sina böcker Inte bara Stasi… samt Inte bara spioner…, och givet fokus i biografin om Arvidson frestas man att här se en fullbordad trilogi. Bokens titel är densamma som på kapitlet om Arvidsons roll i Vänskapsförbundet Sverige-DDR. Mellan 1968 och 1987 var Arvidson ordförande för detta förbund.

Hur kom det sig att han hamnade där? Vad såg han för specifika kvaliteter i det östtyska samhället? Almgren försöker närma sig frågan, men når aldrig mer än ganska allmänna svar. Under sina studieår i Lund tillhörde Arvidson Clarté och var en av de ledande figurerna kring tidskriften. I denna miljö knöt han också kontakter av bestående värde. I Lunds Clarté förde Lennart Geijer ofta protokollen, Tage Erlander fanns i närmiljön, likaså Per Nyström. Här mötte han också Arnold Ljungdal, som han många år senare skulle avlösa som ordförande för Vänskapsförbundet.

I likhet med många intellektuella blev Arvidson socialist genom läsfrukter. ”Jag blev socialist på rent teoretisk väg”, skrev han senare. Till detta principiella förhållningssätt lade tiden småningom levd erfarenhet av vad som uppfattades som socialismens antites: nazismen. Vid 30-talets ingång hade Arvidson blivit svensk lektor vid universitetet i Greifswald. Att vara socialist och svuren antinazist blev efter Hitlers maktövertagande dock en omöjlighet och han tvingades bort från sin tjänst. I den nazistiska erfarenheten, inhämtad på plats, fick Arvidson senare en starkt motiverande faktor för sitt DDR-engagemang. DDR var ju en antifascistisk stat som rentav byggt en antifascistisk skyddsvall genom hela Berlin. Om fascism var så dåligt, då måste ju antifascism principiellt vara bra? Något större intellektuellt raffinemang än denna grovt tillyxade dialektik lyckas Almgren inte mejsla fram hos Arvidson. Kanske räcker det som förklaring, men är i sin enkelhet ganska frapperande.

Arvidsons verksamhet som ordförande för Vänskapsförbundet skildras hos Almgren sakligt och utan överord, men likafullt på ett sätt som knappast framstår i ljusa toner. Exemplen är talrika. När den östtyske regimkritikern Wolf Biermann stämplades som fiende till staten och inte fick återvända dit ombads Arvidson att protestera. Detta gjordes i upprop i Ny Dag och det gjordes av Kommunistisk ungdom. Men Arvidson vägrade, trots uppmaningar. Då svenska läromedel av företrädare för den östtyska staten befanns alltför kritiska mot DDR, inledde Arvidsons livskamrat Britta Stenholm en serie granskningar i syfte att dessa skulle förändras. När Amnesty delade ut kritiska flygblad vid en östtysk kulturvecka, blev Arvidson rasande och såg det som uttryck för en ”korstågsstämning mot socialistiska stater”. Han såg också kritiken mot andra sovjetiska satellitstater och av Sovjetunionen självt som hätsk alarmism utan egentlig kontakt med verkligheten. Kritiken av Solzjenitsyns utvisning från Sovjet sågs exempelvis som en antisovjetisk hetspropaganda. Den officiella östtyska blicken flyttade in i Arvidsons egen.

De östtyska förbindelserna må vara ett centralt tema i Almgrens biografi, men är långt ifrån det enda. Tvärtom skulle man kunna säga att Almgrens bok väl illustrerar biografiförfattandets knepiga predikament. Att skriva en biografi är bokstavligt talat att skriva livet, med alla de spänningar och inkoherenser som det bär med sig. Ingen människa är gjuten i ett stycke. Samtidigt är vetenskapens uppgift att tolka det levda, försöka bringa ordning i fragmenten och hitta underliggande sammanhang och röda trådar. Möjligen skulle man här säga att Almgren lyckas ganska väl med det första men sämre med det andra. Här virvlar olika aspekter av Stellan Arvidsons liv förbi: Clartéisten, Thorildforskaren, riksdagsledamoten, skolreformatorn, rektorn, byråkraten, DDR-apologeten, humanisten, lyrikern, fredsaktivisten, försteälskaren, medlemmen i författarförbundet och så vidare. Sammanhanget delarna emellan är mindre uppenbart. Almgrens forskning bygger på donerat material i Kungliga Bibliotekets arkiv, och man har som läsare intrycket av att arkivmapparna redovisas i tur och ordning snarare än att problematiseras. Detta förhållningssätt leder förvisso till att den kronologiska disposition, som är gängse i biografigenren, ibland bryts upp, men ofta skulle framställningen ha mått bra av ett ramverk och en fastare hand.

En sådan möjlighet vore att studera parförhållandets betydelse för livsverket, i Arvidsons fall med den tidigare nämnda Britta Stenholm. I linje med den häromåret utgivna antologin Par i vetenskap och politik hade en mer genomgripande reflektion kring tvåsamheten som hinder eller resurs i livsverket kunnat bedrivas. Almgren nämner denna bok, liksom dess tematik i inledning såväl som avslutning, men ganska kort och löst påhängt. Det är synd, för ett mer konsekvent genomfört perspektiv hade här också kunnat bidra till att utveckla biografigenren.

Det faktum att man som läsare kan sakna ett ramverk innebär förvisso inte att underliggande samband är omöjliga att se. Ett sådant rör förhållandet mellan socialismen, den liberale upplysningsmannen Thomas Thorild och Greifswald som en plats för erövrad frihet. Thomas Thorild var en stridbar skald i det sena 1700-talets Sverige som dömdes till landsflykt och småningom hamnade som professor och bibliotekarie i Greifswald, alltså vid samma universitet där Arvidson själv senare blev lektor. Alldeles uppenbart såg Arvidson drag av Thorild i sig själv. Han kan omvänt också sägas ha sett drag av sig själv i Thorild. Det senare innebar att Arvidson med tiden transformerade Thorild från att vara upplysningsman och radikal på sin egen tids premisser till att på 80-talet utnämna honom till Sveriges förste socialist. Han var också böjd att tolka Thorilds sentenser på ett sätt som han själv kunde försvara och tillämpa på sig själv. Satsen att ”tänka fritt är stort men tänka rätt är större” kan exempelvis lätt ses som att tanken inte skall stå i strid med de maktägandes åsikt, och således strider mot åsiktsfriheten. Men så var det inte enligt Arvidson. Att tänka rätt var att tänka i linje med sig själv och sin inre eld. Det rätta ligger således inte i att böja sig för yttre omständigheter, tvärtom. Det var viljan att fritt kunna följa sin inre eld som i förlängningen fört Thorild ur Sverige. För Arvidson blev Greifswald därför en fristad med mytiska kvaliteter.

Då han efter Hitlers maktövertagande kördes bort från staden innebar detta också att fristaden intogs av mörkermän. Men DDR gav honom åter det Hitler berövat honom. Nu regerades fristaden av en makt som svurit att värna arbetarnas och inte minst böndernas rätt, just det som Thorild i Arvidsons tanke slagits för.

I oktober 1808 dog Thorild i Greifswald och begravdes i Neuenkirchen. Vid graven diktade lyrikern Arvidson långt senare följande rader:

Jag står här
Socialdemokrat
Vid en liberal upprorsmans grav.
Hans sista sånger gällde bondens frihet
Han kan vila lugnt
I DDR:s jord

Greifswald som fristad och dess återerövrande ur nazisternas händer ger ytterligare kontur åt Arvidsons antifascistiska ställningstagande. Diktpassagen visar också hur all sorts radikalism vävdes samman, och i förlängningen gjorde DDR till ett upplysningsprojekt. Här finns säkert ännu en grund för Stellan Arvidsons selektiva seende.

Publicerad i Respons 2017-2