Verklighetens förlängningar

När den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty endast 53 år gammal hastigt gick bort i en hjärtattack år 1961 lämnade han efter sig över fyratusen sidor med manuskript och arbetsanteckningar. Vid sin död var han mitt i arbetet med att färdigställa det som var avsett att bli hans filosofiska huvudverk. Delar av detta manuskript publicerades postumt i Le visible et l’invisible (1964) och är ett försök att formulera en ny ontologi. Till den omfattande kvarlåtenskapen hör även manuskripten till de föreläsningar som Merleau-Ponty höll sedan han utnämndes till professor i filosofi vid Collège de France 1952. Dessa manuskript består till stora delar av små handskrivna lappar med anteckningar, kommentarer, överstrykningar och tillägg och vittnar om ett tänkande i konstant rörelse. 

Det är med utgångspunkt i dessa manuskript som filosofen Lovisa Andén i Mer verklig än verkligheten − Fenomenologi och poetik hos Merleau-Ponty, Proust och Stendhal kartlägger den litteraturfilosofi och ontologi som Merleau-Ponty utvecklade under sina sista år i livet. Inledningsvis beskriver Andén hur Merleau-Ponty i närläsningar av Proust och Stendhal utformar en egen poetik som tidigare endast varit delvis känd. Utifrån frågeställningar om hur litteraturen förhåller sig till den värld som skildras och vilka verklighetsanspråk man kan ställa på en litterär text, visar Andén att Merleau-Pontys fenomenologiska förståelse av levd erfarenhet till stor del formades genom läsning av skönlitteratur. 

Perspektiven vidgas i den andra delen, där Andén visar hur Merleau-Ponty genom undersökningar av författare, filosofer och konstnärer som Paul Cézanne, André Malraux, Edmund Husserl och Descartes tog del i de estetiska, vetenskapsteoretiska och filosofiska samtal som fördes i efterkrigstidens Frankrike. Här framhåller hon att Merleau-Ponty under sina år vid Collège de France formulerade en originell men oavslutad ontologi, djupt rotad i fenomenologin, där varseblivning, språk och kroppslighet spelar en central roll.

Utifrån frågeställningar om hur litteraturen förhåller sig till den värld som skildras och vilka verklighetsanspråk man kan ställa på en litterär text, visar Andén att Merleau-Pontys fenomenologiska förståelse av levd erfarenhet till stor del formades genom läsning av skönlitteratur.

I bokens första del ägnar Andén ett stort utrymme åt Merleau-Pontys föreläsningsserie »Om talets problem« (1953–54), som han inleder med den retoriska frågan: Är Proust en filosof? I dessa föreläsningar fokuserar han på sambandet mellan språk och erfarenhet – ett tema som för honom till en djupgående läsning av Marcel Proust.

Andén visar hur Merleau-Ponty närmar sig Prousts verk inte bara som litteratur, utan även som ett filosofiskt projekt. Särskilt intresserad är han av hur Proust genom sin prosa gestaltar erfarenhetens framträdande genom språket, och hur världen visar sig för oss genom våra sinnen och våra minnen. Merleau-Ponty framhäver hur Proust skildrar ögonblick där tingen – ett tak, en doft, ett ljusspel – tycks tala till berättaren genom subtila associationer och där det omedelbara perceptuella intrycket spelar en avgörande roll. Men tingens och ögonblickets betydelse är inte direkt gripbar. Det krävs tålamod för att nå fram till den. Dessa ögonblick får berättaren att känna sig kallad att skriva, men också rädd för den ansträngning som det kräver.

Enligt Andén är det i detta spontana och oförutsägbara möte med världen som Merleau-Ponty finner nyckeln till Prousts filosofi. Prousts litteratur visar hur världen uppenbarar sig för oss innan vi hunnit fånga den i ord – och därmed också hur vi måste gå till väga för att återfinna dess mening.

För Proust var det skönlitterära skrivandet att likna vid vetenskapligt arbete. »Sinnesintrycket«, skrev han, »är för författaren vad experimentet är för vetenskapsmannen, med den skillnaden att det intellektuella arbetet kommer först hos vetenskapsmannen och efteråt hos författaren.« Medan vetenskapsmannen börjar med tanken och sedan vänder sig till experimentet, börjar författaren alltså med intrycket och låter tanken komma efteråt. För Proust är författarens och litteraturens verkliga uppgift inte att beskriva det vi redan tror oss veta, utan att tränga igenom de lager av vanor och klichéer som fördunklar våra sinnen.

När Prousts berättare stannar upp inför ett plötsligt intryck – ett minne, en förnimmelse – befinner han sig i en varseblivning som ännu inte formats av tolkning. Enligt Andén är det här Merleau-Ponty ser litteraturens kraft: i passager där texten dröjer vid det ännu osäkra, där språket tvekar och söker. Genom denna rörelse mellan uttryck och erfarenhet förändrar det litterära skrivandet hur vi erfar verkligheten. Merleau-Ponty talar om en ömsesidighet mellan språk och erfarenhet: våra uttryck, både språkliga och konstnärliga, formar och omformar vår upplevelse av världen. 

I Merleau-Pontys läsning slås man av hur elegant, närmast friktionsfritt, han låter Proust skönlitterära skrivande sammanfalla med sin egen fenomenologiska ingång. Den som läst Proust, inte minst På spaning efter den tid som flytt, vet dock att det är ett verk som är långt ifrån friktionsfritt eller entydigt, varken till form eller innehåll. Med detta i åtanke hade det varit intressant att ta del av en något mindre följsam framställning än den som Andén presenterar här och som i högre grad utmanat Merleau-Pontys läsningar av Proust. Det följsamma och tillmötesgående är förstås ett stilistiskt val från Andéns sida, men som vi precis lärt oss av både Proust och Merleau-Ponty så spelar stil och form en viktig roll för hur vi som läsare närmar oss och uppfattar texten.

Sartre betonade litteraturens politiska funktion, att författaren bör förmedla ett budskap. I närläsningar av Stendhal visade Merleau-Ponty däremot hur skrivandet snarare blir ett sätt för författaren att upptäcka världen.

Andén framhåller att de föreläsningsserier som Merleau-Ponty höll på Collège de France byggde vidare på varandra och att frågor som inte besvarades ett år ofta togs upp igen året därpå. Under åren 1953–1954 fortsatte han sin utforskning av språk och litteratur genom att närma sig det litterära skrivandet. Merleau-Ponty återvände till samma frågor som Jean-Paul Sartre hade ställt i sin kända essä »Vad är litteratur?« (1948): Vad innebär det att skriva? Vem skriver, och för vem? 

Föreläsningarna, som hölls bara ett år efter brytningen mellan Merleau-Ponty och Sartre, kan läsas som en indirekt dialog – eller uppgörelse – med den tidigare vännen, och deras svar går i olika riktningar. Sartre betonade litteraturens politiska funktion, att författaren bör förmedla ett budskap. I närläsningar av Stendhal visade Merleau-Ponty däremot hur skrivandet snarare blir ett sätt för författaren att upptäcka världen. I romanvärlden är politiken något som griper tag i människorna, påverkar deras relationer och deras självbild, men den för inte nödvändigtvis med sig en större existentiell betydelse. Hos Stendhal såg Merleau-Ponty i stället en författare med förmåga att närvarogöra erfarenheten genom att fästa uppmärksamhet vid de små detaljerna, »små sanna fakta«, och på så sätt fånga händelser precis som de får betydelse för den enskilda människan. Därmed omvandlas det levda till litteratur och det blir möjligt för läsaren att träda in som en uttolkare av »det sagda och det outsagda, av tal och tystnad«. För Andén är detta en avgörande insikt. Det var genom sina läsningar av Stendhal, menar hon, som Merleau-Ponty nådde fram till sin övertygelse om att det är genom litteraturen som vårt språk förnyas.

Om Merleau-Ponty i Stendhal såg en författare som förebådade modernismen såg han i Ferdinand de Saussure en språkteoretiker som föregrep den franska strukturalismens och poststrukturalismens idéer långt innan de hade formulerats. I Saussures förståelse av språket som ett abstrakt system av regler och koder som bestäms i relation till sin lingvistiska omgivning finner Merleau-Ponty en utgångspunkt för att problematisera hur vi som människor närmar oss språk. I stället för att betona språkets inbördes skillnader väljer Merleau-Ponty att fästa uppmärksamheten vid hur orden får sin mening i samspelet med och mellan varandra. Han menar att språket inte enbart är ett abstrakt system av tecken utan en dynamisk process där språkliga termer och grammatiska kategorier hämtar sitt värde från sin lingvistiska omgivning. På detta sätt visar Andén hur Merleau-Ponty bidrar till en omtolkning av Saussures strukturalism genom att betona samspelet mellan språk och erfarenhet där inte minst skönlitteraturens förmåga att omförhandla och förnya vårt sätt att erfara och beskriva världen blir central.

Mot slutet av boken väcker Andén frågan om Merleau-Pontys aktualitet och hur vi ska närma oss hans ontologi i dag. Hon konstaterar att den å ena sidan är ett uttryck för filosofens egna, öppna metod, men att den också är ett resultat av hans plötsliga död.

Mot slutet av boken väcker Andén frågan om Merleau-Pontys aktualitet och hur vi ska närma oss hans ontologi i dag. Hon konstaterar att den å ena sidan är ett uttryck för filosofens egna, öppna metod, men att den också är ett resultat av hans plötsliga död. Hon skriver att de många tusen sidorna med opublicerade anteckningar »förstärker den gåtfulla, öppna och suggestiva karaktären i hans sätt att skriva«. Andén går inte närmare in på den komplexa editions- och mediehistoria som omgärdar Merleau-Pontys omfattande kvarlåtenskap. Det är synd. Andén hade varit en ytterst lämpad kommentator av de här speciella omständigheterna då hon själv varit med och transkriberat, redigerat och kommenterat Merleau-Pontys föreläsningsserie, »Talets problem« (» Problème de la parole«), som gavs ut i en textkritisk utgåva på franska så sent som 2020. Andra delar av de föreläsningsserier som Merleau-Ponty höll vid Collège de France är endast partiellt utgivna och återstår fortfarande att transkribera i sin helhet.

Editionshistorien omnämns visserligen helt kort i bokens inledning tillsammans med två fotografier av Merleau-Pontys fascinerade, handskrivna manuskript, men lämnas i övrigt okommenterad. Här hade en fördjupad diskussion om vad som sker i den transponeringsprocess av hans verk som fortfarande pågår – och som i hög grad är under aktiv ut- och omtolkning – bidragit med ytterligare ett konkret, historiskt lager till Andéns framskrivning av Merleau-Pontys tänkande. I stället nöjer hon sig med att konstatera att den ontologi som han höll på att formulera – om den hade färdigställts − kunde ha försett hans egen fenomenologi med en mer uttrycklig ontologisk grund och även gett strukturalismens och poststrukturalismens förnufts- och traditionskritik ontologisk tyngd.

En styrka i bokens första del ligger i att de teoretiska och filosofiska resonemangen är tätt sammanlänkade med litteratur- och språkanalyserna. Här förmår Andén göra Merleau-Pontys komplexa fenomenologiska teori och litteratursyn levande genom att hela tiden knyta an till konkreta exempel hos de författare och språkteoretiker han går i dialog med, vilket jag antar har att göra med hennes stora förtrolighet med dessa delar av materialet.

Som bokens undertitel antyder är det främst i mötet mellan fenomenologi och poetik som det verkligen bränner till.

När perspektiven vidgas i bokens andra del blir framställningen mer deskriptiv och redovisande. Paradoxalt nog gör det också bokens ärende vagare. Här framträder ett närmast deduktivt tillvägagångssätt där varje kapitel struktureras på samma vis: efter en kort inledning beskrivs vad som ska avhandlas i kapitlets olika delar, varpå Andén sedan redovisar för de idéer som Merleau-Pontys föregångare hade och därefter beskriver hur han inordnar dessa i sitt eget tänkande. Kapitlen avslutas sedan med en sammanfattning av vad som redan sagts och en redogörelse för vad som diskuteras i nästkommande kapitel.

I kapitlet »Vetenskapernas kris« innebär tillvägagångssättet exempelvis att Andén först redogör för den vetenskapsteoretiska diskussion som uppstod mellan Albert Einstein och Henri Bergson på 1920-talet, för att därpå beskriva Edmund Husserls fenomenologiska svar på denna debatt. Först därefter kommer Andén in på vilken roll dessa idéer haft för Merleau-Pontys eget tänkande. Då återstår dock bara fem av kapitlets totalt tjugoen sidor. Det är tydligt och pedagogiskt men innebär samtidigt att transportsträckorna mellan de resonemang som man kunde förvänta sig skulle stå i fokus för framställningen – det vill säga Merleau-Pontys filosofiska insatser – stundtals blir alltför långa. När Andén i slutet av boken återvänder till den modernistiska litteraturen och kopplar den till Descartes metodiska tvivel och Merleau-Pontys syn på hur verkligheten framträder genom erfarenheten, varseblivningen och språket, griper texten åter tag om mig som läsare. Som bokens undertitel antyder är det främst i mötet mellan fenomenologi och poetik som det verkligen bränner till.

Trots dessa anmärkningar är Mer verklig än verkligheten både ett översiktligt och fördjupande bidrag till kunskapen om filosofen, fenomenologen och – inte minst – den lyhörde litteraturläsaren Maurice Merleau-Pontys tankevärld. En eloge ska också ges till det lilla, men alltmer betydande, fackboksförlaget Appell för en omsorgsfullt formgiven och vackert inbunden utgåva försedd med tygbokmärke.