Vi minns hur vi använde medier men inte deras innehåll

Denna antologi om hur svenskar minns 1900-talet kan också läsas ur ett mediehistoriskt perspektiv. Boken visar hur medierna under detta sekel fick en alltmer framträdande plats i vår vardag och blir de krokar vi hänger upp våra minnen på. Ändå är frånvaron av reflektioner kring mediernas innehåll påfallande.

Vad kommer du ihåg från det förra århundradet? Svenska Dagbladets läsare uppmanades under hösten 2016 att nedteckna och till kulturredaktionen skicka in sina 1900-talsminnen. Instruktionerna löd att de insända berättelserna skulle vara kortfattade och inledas med orden ”Jag minns”. Idén byggde på Englunds bok Jag kommer ihåg från 2016, som i sin tur hämtade tydlig inspiration från internationella förebilder, framför allt den amerikanska konstnären Joe Brainards I remember från 1970.

Många kände sig kallade och resultatet är fint sammanställt i boken Jag minns. En av bokens två redaktörer Madelaine Levy skriver i sitt efterord att redaktionen under några månader ”bokstavligt talat översköljdes av minnesfragment”. Representativitet har inte varit ledstjärna för urvalet; läsare och kända kulturpersonligheters röster blandas, några skribenter har fått bidra med många texter. Bokens kvaliteter ligger på helt andra plan.

I sin anmälan under hösten 2017 talade Majgull Axelsson varmt om hur egna minnen frigörs i läsningen av Jag minns. Det var också just det mottagande Brainards bok fick i början av 1970-talet; formen är helt enkelt så tillåtande att allting ryms, inget faller utanför. En anledning kan vara att de korta textfragmenten omges av en vit rymd som ger rikt med utrymme för pauser och egen reflektion hos läsaren. På så sätt blir också varje fragment en öppning mot andra berättelser, den potentiellt oändliga mängd hågkomster som inte fick plats mellan bokens pärmar – egna förflutenheter och andras.

Det säger sig självt att detta anslag gör Jag minns helt omöjlig att sammanfatta. Det som följer här är därför en av många möjliga läsningar av denna brokiga samling minnen, en mediehistorisk läsning. Det är alltså en skärva av boken som lyfts fram – en skärva som inte helt otippat framträder för just denna läsare – men som inte desto mindre är angelägen eftersom den kan ge upphov till tankar kring den mediala situation i vilken så många av oss blev till, växte upp och formades. Och kanske hur just det förra århundradet skilde sig från mediehistoriska epoker som föregick det och som möjligen har avlöst det.

Likväl framstår i ett historiskt perspektiv 1900-talet som århundradet då mediemättnaden ibland uppvägde mediehungern också i det lilla livet.

I en vanlig karakteristik av 1900-talets kommunikationshistoria läggs tonvikten vid det vi ofta kallar massmedier. Ändå kan vi inte, som många gör, utnämna 1900-talet till mediernas århundrade. Det skulle vara att bortse från exempelvis 1800-talets globala nyhetsexplosion med telegrafer och telefoner eller tidningarnas snabba framväxt under 1700-talet. Och i jämförelse med 1600-talets medierevolution med böndagsplakat, politiska pamfletter, nyhetsbrev, skillingtryck och hela etableringen av ett modernt postväsende står sig förmodligen till och med 1900-talet slätt.

Likväl framstår i ett historiskt perspektiv 1900-talet som århundradet då mediemättnaden ibland uppvägde mediehungern också i det lilla livet. Detta kan ha att göra med mediernas ökande grad av tillgänglighet och närvaro i våra liv. När svenskar i olika generationer berättar om sitt 1900-tal i Jag minns är mediernas närvaro i vardagen självklar. Familjelivets många skiftningar framträder genom och understöds av hemmets mediala infrastruktur. Inte minst tidningar, radio och sedermera television och internet skapade tydliga orienteringspunkter i 1900-talsmänniskans hem. Sammantaget ger boken en bild av mediernas under förra seklet alltmer framträdande plats i våra liv och deras centrala plats i våra hågkomster.

Medierna är nämligen, vilket blir tydligt i Jag minns, inte bara inflätade i våra liv utan är ofta just de krokar på vilka vi hänger upp våra minnen. Mer specifikt kan det handla om dansen till musiken ur vevgrammofonen, högtidliga och ändlösa poseringar framför lådkameran, bläddrandet i veckotidningar på folkbiblioteket, väntan på telefonister som kopplar interurbana samtal, Farbror Svens röst i hörlurar vid kristallmottagaren, känslan av träsmak efter det första biobesökets långa träbänkar eller euforin då ljudet av U2 på ett kassettband liksom pulserar i blodet.

Vi minns inte bara våra medier utan också hur vi lärde oss att använda dem. Det inom dagens mediehistoriska forskning så vanliga begreppet mediebruk riktar ljuset mot alla de skiftande användningar av medier som det förflutna visar upp, djupt förankrade i specifika historiska kontexter, som handlar avsevärt mindre om innehåll och idéer än om form och materialitet. När det nya mediet är införlivat i vardagslivet är mediebruket oftast osynligt – kanske automatiserat – men det finns alltid, som många mediehistoriker har påpekat, ett historiskt ögonblick när utgången inte är given, när användningen inte är självklar och när till och med experimentella åtgärder är möjliga.

För en mediehistoriker finns det därför ett självklart värde i de till synes triviala hågkomster som listas i Jag minns, inte minst eftersom minnena åkallar detta ögonblick i skarven mellan gammalt och nytt. Nya medier ska inpassas, anpassas och finna sin plats i hemmet, på arbetet eller i skolan. Processen är alltså inte bara en tillvänjning utan en inskolning. Hur lär vi oss att ringa, fylla i en blankett eller skruva på radion? Hur införlivas nya medier och teknologier i redan existerande vardagliga rutiner och meningsskapanden? Jag minns ger faktiskt, om vi väljer att läsa den så, rikliga glimtar av hur detta sker och inte minst vilka känslor som var inblandade i inskolningsprocessen. Solveig minns hur överraskad och förväntansfull hon blev när hennes far gav henne en kulspetspenna i julklapp. Och Petter minns när han var liten och skrev upp sina morföräldrars telefonnummer, fem klumpiga siffror i svart tusch. ”Jag kunde ringa när jag ville. Tryggheten på en skrynklig papperslapp”, skriver han.

Läsningen av Jag minns visar också att i våra minnen har medierna ofta inte bara en emotionell laddning, de är dessutom multimediala. Minnet återkallar plinget från ett ljudband från Pogo Pedagog i ett 1970-talsklassrum, den skarpa spritlukten från en blåstencil, förnimmelsen av fingrar som tvinnar in sig i en telefonsladd. Det taktilas betydelse i våra medieminnen är stor. ”Jag minns i mina fingrar hur det kändes att ringa till min bästis Berit”, skriver Gunilla. ”Man lyfter den svarta luren till örat, stoppar in fingrarna i något av de numrerade hålen och drar i nummerskivorna runt, 60218.”

Minnena som skildras i boken handlar inte sällan just om hur det kändes att uppleva något nytt. På så sätt synliggör de återgivna berättelserna också den ständiga samverkan mellan gamla och nya medier som har kännetecknat och som fortfarande präglar vår tillvaro. Ett betydande antal av 1950-talsfragmenten kretsar kring televisionens inträde i de svenska hemmen. I dessa minnen är frånvaron av reflektioner kring mediernas innehåll påfallande. Desto mer handlar det om mixtrandet med testbilden på tjock-tv:n, den känsla av hisnande samtidighet då något upplevs live, den nya tv-möbeln med skåpsluckor, grannar som kom vandrande med stolar för att få titta en stund. ”Jag minns när min pappa, som hade radioaffär i lilla Gökalund, Kalmar län, hade satt upp en tv-antenn på taket”, skriver Mia-Li. ”När jag frågade vad det var, svarade han: ’Det är till en apparat som ska komma. Den liknar radion, men vi kommer att se när de sjunger och dansar’.” Förväntan blandas med en nyfikenhet och experimentlust som kännetecknar vårt liv med nya medier – och som på ett uppenbart och självklart sätt läser nya medier i ljuset av gamla.

Televisionen kunde också smaka. Gunnel minns hur hon och hennes kusin köpte varsin brun tv-klubba i mjölkaffären och när de slickat på den en stund framträdde en bild som skulle föreställa en tv-ruta. Det var spännande, trots att ingen av dem hade någon egentlig erfarenhet av television. Den multisensoriska erfarenheten av tv föregick televisionen som apparat i hemmet. Och vissa medieformer är för evigt sammankopplade med andra sinnliga upplevelser, som när Kristina minns att radion meddelade att drottning Louise hade dött och hon samtidigt för första gången fick smaka tomatketchup. Det personliga blandas samman eller vävs in i större berättelser. Ytterligare andra vittnesmål kretsar kring längtan efter Fickjournalen eller Stålmannen, den enorma lyckan när tidningen anlände och sedan hur minnet av läsningen blandar samman tidningarnas innehåll med den ljuva smaken av mjölk och limpmackor.

Om vi låter mediebruksperspektivet genomsyra vår läsning av Jag minns, öppnas också dörren till en lång rad helt andra medier som fyllde 1900-talsvardagen: lönekuvert och skolbetyg, bokmärken och klistermärken, affischer och annonser, filmisar och autografer, biobiljetter och myndighetsblanketter, mynt och sedlar, museer och utställningar, skyltfönster, telefonkiosker, monument, grammofoner, cyklar och mopeder. Samtliga får utrymme inom denna boks ramar. Inte sällan flätas olika medieformer tillsammans och skapar en komplex medial erfarenhet eller förtätning, som när Bosse minns de handskrivna referaten av bandylagets matcher i Länstidningens skyltfönster. ”Togs de ned hade det blivit mål, och väl uppe igen följde jubel eller ett stönande neeej. Folk anslöt, par och flanörer med söndagsbakelserna i vita kartonger. Bekanta fann bekanta. Det blev lite som ett party när också en korvgubbe hittade dit.”

Våra liv med medierna handlar alltså långt ifrån alltid – och kanske inte ens i första hand – om deras innehåll utan om den mångfald av sätt på vilka vi använder dem. ”Jag minns att far hade Helsingborgs Dagblad över huvudet när han slumrade en stund på kökssoffan efter maten”, skriver Torsten. Säkert är det många känslor kopplade till detta minne och tidningen användes av fadern som ett redskap för vila och rutin snarare än för aktivitet och uppdatering.

Det finns som tidigare nämnt många tänkbara ingångar i Levys och Englunds bok, många minnets stigar att utforska. En kan lyfta fram de många identitetsskapanden och sociala tillhörigheter som minnena bygger på – inte minst de som rör klass, generation och kön. En annan lika fascinerande läsning skulle kunna diskutera det uppenbart sekulariserade samhälle som framträder i boken. Det som en mediehistorisk läsning av denna rika samling kan ge oss är en djupare förståelse för 1900-talsvardagens små mediala praktiker – ibland rutinartat oreflekterade, ibland nyfiket experimentella. Från och med januari 2018 har vi faktiskt vuxna personer i Sverige som inte upplevt det förra seklet. Vilken är vår mediala situation i dag och vilka minnen kommer denna att ge upphov till? Hur kommer dagens mediebruk att te sig i den framtida backspegeln, nu när vi tycks befinna oss i ett skede då våra så kallade nya medier inte längre är nya utan något vi införlivat i våra vardagsrutiner?

Publicerad i Respons 2018-1