Vilse i sin egen beläsenhet

Har snön en historia? Ja, självklart, men inte bara en. Snön rymmer en mångfald av historier. Jag minns en vinterkväll, nu är det längesedan, men jag minns det fortfarande, hur snön föll och föll medan pappa skottade. Brorsan och jag pulsade runt ute i djupsnön, klädda i termobyxor och tumvantar. Ur snöslungan sprutade snön som vattnet ur en gejser. För mig, och just bara mig, är detta vinterns urscen. Varje gång jag upplever ett snöfall ser jag den framför mig. Jag vet inte vilket år det skedde, inte heller vilken månad. Förmodligen är det inte ett minne av en enskild händelse, utan snarare ett slags legering av barndomens alla vintrar, sammansmultna till en bild av snö som faller, mycket tätt, medan mörkret sänker sig. 

Scenen må vara min, men jag är knappast ensam om den. Allt annat vore förstås omöjligt, det förstår man instinktivt. Efter att ha läst journalisten och författaren Mats Ekdahls Snöns historia går det inte heller att göra sig några illusioner om det. Alla som levt på platser där snö faller om vintrarna bär på ett eget kartotek av liknande snöscener. Precis som vi formar den, till vallar och gubbar och lyktor, formar snön oss. 

Med boken vill Ekdahl visa oss hur. Det är en löftesrik bok, skriven av en författare med uppenbar passion för sitt ämne. Man känner det så fort man plockar upp den, texten vibrerar nästan av lust att berätta, men också av kärlek till snön och det som Ekdahl på ett ställe kallar vinterlivet. Genom bokens fyrtiofyra korta kapitel förmedlas en brokig samling perspektiv på snöns platser och aktiviteter, dess tillstånd och människor. Vi möter den i storstaden och på Antarktis isvidder, ser den rusa förbi från grönländska hundslädar och observerar spåren efter ett förmodernt snöliv i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. I ett kapitel lär Simone de Beauvoir under stor förtjusning Jean-Paul Sartre att åka skidor. I ett annat borrar sig den amerikanska armén, mitt under det kalla kriget, ned i de arktiska ismassorna för att anlägga en bas under isen. Persongalleriet rymmer polarfarare och skidlöpare, författare och frusna konstnärer. Bland scenerna finns snön som vardag, som äventyr, som metafor, som resurs och som hot. 

Lika mycket som den handlar om snö, handlar boken också om de fenomen som ligger snön nära eller fungerar som dess förutsättningar – vintern, kölden, isen. Ekdahl vill vara en snöns försvarsadvokat, skriver han: ”föra dess talan, förmedla dess röst”. Behöver snön en sådan? Ja, menar Ekdahl. Snön, egentligen kölden, är hotad. Klimatförändringarnas stegring av temperaturen innebär kortare vintersäsonger, smältande glaciärer och farhågan att framtidens människor helt ska berövas möjligheten att uppleva snö och knyta an till dess historia. 

Förlusten av snön, isen och kylan är inte bara en förlust av vissa slags landskap och livsmiljöer för människor och djur. Den är också intimt knuten till klimatförändringarna i sig. Polerna fungerar nämligen som en form av klimatregulatorer som håller temperaturen på jorden nere, inte minst genom att reflektera en del av de solstrålar som annars hade omvandlats till värme. När isarna smälter accelererar temperaturhöjningen. Dessutom bidrar smältande glaciärer förstås till höjningen av havsnivån, en av klimatkrisens många hotfulla förgreningar. Parallellt med dessa nedkylande effekter fungerar polarisarna dessutom som en viktig källa till kunskap om klimatförändringarna, påpekar Ekdahl. De är en sorts klimatarkiv där till exempel sambandet mellan koldioxidkoncentration och klimatförändringar blir synliga ur tidsperspektiv som annars vore osynliga för oss. 

Förlusten av snön, isen och kylan är inte bara en förlust av vissa slags landskap och livsmiljöer för människor och djur. Den är också intimt knuten till klimatförändringarna i sig.

Ett återkommande tema i boken är den mångtydighet som alltid präglat människans förhållande till snön. På samma gång, skriver Ekdahl i ett av kapitlen, kan snö och is innebära våldsam dramatik och skänka fantasi, lek och glädje. Snöns historia är historien om svåra umbäranden och prövningar. Ett talande exempel ur boken är redogörelsen för den stora snöstorm som drabbade Mellansverige under den så kallade yrväderstisdagen i januari år 1850. Inte minst på landsbygden fick ovädret katastrofala följder. På landsvägen mellan Stockholm och Uppsala fann man dagarna efter stormen elva döda, stelfrusna på de platser där de förgäves försökt söka skydd. Samtidigt innebar emellertid vintern i det förflutna också större rörelsefrihet. Vinterföret gjorde det möjligt att ta sig fram snabbare med hjälp av slädar och skidor, och vintervägarna kunde därtill dras rakare genom landskapet, utan att hänsyn behövde tas till exempelvis höjdskillnader och vattendrag. Eller som den danske polarfararen och antropologen Knud Rasmussen formulerat det: ”Vintern är ingen fiende; den är den store Hjälparen som lägger broar över haven, täcker fjällens stenar och jämnar ut klyftorna.”

Minst lika tongivande är hur människor så uppenbart glatt sig över snön och sökt sig till den på jakt efter skönhetsupplevelser eller rekreation. I Ekdahls bok finns gott om exempel på just detta, på det vackra vinterlivet som turistmål eller tillflyktsort, på snön som ett välkommet avbrott eller ett vänligt undantagstillstånd. I ett av kapitlen citeras till exempel den turkiske författaren Orhan Pamuks beskrivning av hur snön förändrar hemstaden Istanbul. När snön lagt sig över staden sker en märklig metamorfos: betongen och smutsen försvinner, ögat kan uppfatta andra ting. Allting framstår plötsligt som både helt nytt och mycket gammalt. Snön frilägger ett förflutet stadsrum, den dämpar den moderna storstadens slammer och gör dess invånare uppmärksamma på andra ljud. På det här viset, skriver Pamuk, innebär snön att ”man börjar se andra kvaliteter i föremål, gatornas poesi, värdet av mänskligt liv”.

Så finns förstås också den dragningskraft som i brist på ett bättre ord skulle kunna kallas snöns sublimitet. En del av förklaringen till dess lockelse kan spåras till den blandning mellan skönhet och utsatthet, möjligheter och begräsningar som den innebär. Det finns något sublimt med landskap som täcks av snö och grips av kraftig kyla. Den vanliga världen förvandlas och blir en annan, både vackrare och mer hotfull. Kanske är snövidden, tillsammans med öknen och djuphavet, det närmaste vi kommer ett utomjordiskt landskap på jorden. Erfarelsen av att befinna sig mitt i en omgivning som är lika vacker som dödlig exemplifieras i boken inte minst av författaren Kerstin Bergström. Hon söker sig till fjällen, till kölden och stillheten på vidderna, helt enkelt för att det är den plats där hon kommer närmast döden utan att dö.

Kanske är snövidden, tillsammans med öknen och djuphavet, det närmaste vi kommer ett utomjordiskt landskap på jorden.

Mats Ekdahl har som synes skrivit en mycket innehållsrik och mångfacetterad bok, full av perspektiv och infallsvinklar. Den är emellertid inte utan brister. Det övergripande temat – snöns historia – är förstås svindlande stort. För att en sådan bok ska hålla samman krävs mycket av formen. Tyvärr är det just här som Ekdahls framställning börjar skorra. Jag är visserligen glad över att han vågat prova något djärvare än ett upplägg som börjar med antiken och löper fram till våra dagar, men boken hade samtidigt utan tvekan vunnit på en tydligare struktur. Snö är i sig inte ett tillräckligt distinkt fenomen för att på egen hand kunna hålla ihop en bok av det här slaget. Det kräver att författaren på något vis bryter upp och konkretiserar det, särskilt om man som Ekdahl vill att boken ska vara så mycket, på samma gång en skildring av snöns mångskiftande historia och ett slags väckelseskrift som ska få läsaren att inse kopplingarna mellan den hotade snön och klimatförändringarna. 

Ekdahl har valt att disponera sin framställning i korta, tematiska kapitel som vart och ett utforskar någon facett av det större snötemat. Tanken är god, men genomförandet brister. Delvis beror det på att de teman som är menade att hålla samman kapitlen ofta är vaga och inte tillräckligt väl avgränsade. (Ett talande exempel är kapitlet ”Snö i böckernas värld”.) Ibland är det över huvud taget svårt att förstå exakt vilket temat är menat att vara, i andra fall finns en olycklig glidning där Ekdahl plötsligt börjar tala om något annat mitt i kapitlet eller flikar in sidospår som stör läsningen. 

Delvis är problemet också ett gestaltningsproblem som har att göra med hur Ekdahl valt att skriva samman sina exempel. Ekdahls ambition är helt uppenbart att skriva en vindlande essäistik som för läsaren mellan ofta väsensskilda nedslag. Han lyckas när det gäller bredden, men är mindre lyckosam när det kommer till gestaltningen. Formen är närmast associativ och de enskilda kapitlen känns bara undantagsvis som essäer i egen rätt. Ekdahl redovisar det ena exemplet efter det andra och förlitar sig alltför ofta på satser i stil med ”Ett ytterligare exempel på…” eller ”Någon annan som också skrivit om…” för att driva texten vidare. Boken lider dessutom stundtals av en besvärande sammanhangslöshet. Ett kapitel som ”Stadssnö”, där Ekdahl redogör för gestaltningar av snö i stadsrummet, kunde till exempel gärna ha innehållit mer om staden som plats och om hur dess historia förhåller sig till snöns. I flera kapitel lämnas framställningen helt enkelt hängandes i luften, med ett citat eller en redogörelse, utan att Ekdahl knyter ihop de trådar han lagt ut. Det finns förstås undantag; särskilt kapitlen om det sena 1800-talets turistvåg till Alperna, om isen som klimatarkiv och om de norska polarexpeditionerna kring sekelskiftet 1900 är lyckade. Men helhetsintrycket blir ändå rapsodiskt. 

Den associativa formen förvandlar boken till en sorts klippbok. Se här, tycks Ekdahl vilja säga, se här på alla som skrivit om snö, på alla nedslag och synvinklar! Även om exemplen genomgående är väl valda blir det till sist en smula enerverande. Framställningen hade tveklöst vunnit på om Ekdahl hade gjort mer av sina exempel och oftare bemödat sig om att skriva ihop dem till sammanhängande resonemang eller växlat ut dem mot tydligare tecknade sammanhang. Problemet hade till exempel kunnat avhjälpas om boken utöver kapitelindelningen också haft en ytterligare sorteringsnivå som organiserat kapitlen i större tematiska delar. Då hade det blivit lättare att få styrsel på texterna, för läsaren såväl som för författaren.

Ytterst tror jag att bokens problem beror på att Ekdahl har gått vilse i sin egen beläsenhet, kanske förledd av en glädje som liknar den som kan drabba en då man ställs inför ett häftigt snöfall. Att han besitter djupa kunskaper råder det knappast några tvivel om. Litteraturlistan är minst sagt gedigen, materialet omfattande. Han förefaller dock ha gripits av den sjuka som så lätt drabbar den som sitter med ett större arbete: redovisningslustan. Det är begripligt att det blir så, man vill förstås visa allt man läst och lärt sig. Kruxet är bara att ett sådant läsefruktsskrivande aldrig blir lika givande för läsaren som för författaren. På ett vis påminner sådana texter om den sorts samtal man ibland kan fastna i med särskilt talföra människor, som brinner av lust att dela med sig av sina kunskaper. Har man väl börjat fundera på frågan vart utläggningen egentligen är på väg är det svårt att släpp den.

Snöns historia är en bok som inte fullt ut förmår infria allt den lovar. Trots det är den ändå värd att läsa, inte minst eftersom Ekdahls passion för snö i alla dess former är så smittande. Alla som någon gång slagits av nysnöns skönhet, som kämpat sig över ett fält om vårvintern när skaren bara nästan bär eller gått på skidor genom midvinterns förunderligt varma skymningsljus har mycket att hämta här. Den läsare som bläddrar i den som i ett fotoalbum kommer att finna en bok lika variationsrik och intresseväckande som ett tätt snöfall. Med en stramare, mer genomtänkt och bättre realiserad form hade den kunnat bli mästerlig.

Publicerad i Respons 2020-1