Rysslands regression till repression och aggression

Följande torra konstaterande ligger djupt inbäddat i en rapport från 1983 om den sovjetiska rustningspolitiken: ”Men man måste samtidigt konstatera att ett land knappast utvecklas till världens största stat enbart genom att avvärja invasioner.” Författaren var Tomas Bertelman som hade lånats ut av UD till Försvarsdepartementet för att göra långsiktiga analyser av Sovjetunionens säkerhetspolitik. 

Året därpå blev Bertelman ambassadråd i Moskva och sedan Sveriges generalkonsul i Leningrad. Det var de händelserika åren efter Gorbatjovs makttillträde, när hela världen lärde sig uttryck som glasnost och perestrojka. Efter ett viktigt mellanspel som kanslichef i riksdagens utrikesutskott i början av 1990-talet, när Sverige inledde avvecklingen av neutralitetsdoktrinen, kom Bertelman att följa Rysslands fortsatta utveckling från Riga och Warszawa, innan han blev Sveriges ambassadör i Moskva 2008–2012.

Tomas Bertelman tillhörde den kader av svenska diplomater som var fullt verksamma under hela perioden från det kalla krigets slutfas, över Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning och till det ryska återfallet under Vladimir Putin. Han var en observatör, men också en aktör under ett skede när svensk säkerhetspolitik lämnade ett nästan tvåhundraårigt paradigm och bröt sin europeiska isolering för att i stället välja den europeiska integrationens och samarbetets väg.

Han är inte den ende svenske diplomat som har skrivit om Ryssland under detta tidsskede. Ambassadörerna Örjan Berner och Lars Fredén, som var Sveriges utsände under den baltiska befrielsen och hade en central roll i förhandlingarna om det ryska trupptillbakadragandet, har gett utmärkta skildringar från sina horisonter. Bertelmans bidrag är annorlunda och skapar sin egen nisch. Han har gett ut skarpa texter från tiden, sina egna Sovjet- och Rysslandsanalyser och sin rapportering hem till Stockholm. Det är en synkron säkerhetspolitisk Rysslandsanalys med hjälp av egna diakrona texter. Anslaget är modigt. Inte alla analytiker kan med hedern i behåll presentera flera decennier gamla texter om revolutionära skeenden och ett imperiums sammanbrott. Bertelman räddas av sina långa perspektiv och sin historiska medvetenhet. Dagens läsare känner – tråkigt nog – ofta igen sig. Många skulle ha föredragit att historien hade fått förbli historia och visat en mindre obstinat vilja att upprepa sig.

Boken inleds med två nyskrivna kapitel om Sovjetunionens/Rysslands utveckling från det kalla krigets sista decennium till i dag. Där sätter författaren in sina texter i dess säkerhetspolitiska sammanhang. Perspektiven är Sovjetunionens/Rysslands avsikter och val av metoder för att uppnå sina mål liksom den initierade svenska bilden av hur man tänkte i Kreml.

Därefter kommer den ovan citerade rapporten som handlar om det allt murknare Sovjetsamhällets militarisering. Det är en analytiskt väl underbyggd rapport, men med tämligen tunna slutsatser, och Bertelman skriver själv att just detta förmodligen bidrog till att den fick ett så pass gott mottagande av den då nytillträdda socialdemokratiska regeringen. Konstaterandet att det inte gick att finna ”något entydigt svar på frågan om sambandet mellan de sovjetiska rustningarna och sovjetledningens avsikter”, passade väl in i Palmekommissionens plädering för konceptet ”gemensam säkerhet” som förutsatte att det inte fanns några aggressiva planer mot Sverige. Men de facto var rapportens innehåll mer sinistert än så, menar Bertelman. I Sovjet lästes den noggrannare och ambassaden ”ställde frågor”, skriver han. Och här hemma lästes den utanför Rosenbad framför allt i ljuset av de pågående ubåtskränkningarna. Drygt trettio år senare framträdde den ryske historikern Aleksej Komarov på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm och förklarade då, berättar Bertelman, att rapporten fortfarande ”gav en i allt väsentligt korrekt tolkning av den ryska synen”.

Symbiosen och dominansen, som utmärkte det kalla krigets sista decennium, var resultatet av ett kontinuerligt, men långsamt växande inflytande för militären inom flera olika maktsfärer, som ekonomi, utrikespolitik och utbildning.

Vilken är då den sovjetisk-ryska syn som framträder hos Bertelman, som beskriver landet som ”Europas och Sveriges stora och problematiska granne som ännu inte har hittat någon balans i sin tillvaro eller frid med sig självt och sin omvärld”? Det är ett land som gärna tar på sig offerkoftan och känner sig ständigt hotat av invasioner från Öst och från Väst, men också ett imperium med all den arrogans som hör till standardutrustningen för sådana. Det är ett tsarvälde som övergick i en totalitär kommunistisk diktatur och som sedan utvecklades till en supermakt och en säregen emulsion av socialism och nationalism. 

En central fråga gällde militärens politiska inflytande. Bertelman använde sig av tre analytiska begrepp: konflikt, symbios och dominans. I det första fallet – konflikten – låg fokus på kampen om resurserna mellan militären och den civila sektorn. Symbiosen och dominansen, som utmärkte det kalla krigets sista decennium, var resultatet av ett kontinuerligt, men långsamt växande inflytande för militären inom flera olika maktsfärer, som ekonomi, utrikespolitik och utbildning. 

De växande rustningarna och militärens alltmer framgångsrika konkurrens om resurserna speglar skedet efter symbiosen, vilket Bertelman beskrev som dominans. Efterblivenheten, som Sovjetunionen visade på nästan alla civila områden, kontrasterade skarpt mot militärens supermaktstatus. Denna hade inte kunnat upprätthållas utan tillgång till en egen autonom produktionsapparat som kunde undvika partibyråkratins planeringsmisslyckanden.

Återpubliceringen av en annan rapport ”Sovjetunionens operationella principer” (1985), tillhör de avsnitt som ger starkast associationer till dagens Ryssland. Med utgångspunkt i ubåtskränkningarna mot Sverige argumenterade Bertelman mot det då ganska vanliga påståendet att dessa inte skulle kunna vara ryska, eftersom en rationell rysk politik borde vara att hålla Sverige neutralt. Bertelman menade tvärtom att besluten i Moskva mycket väl kunde vara ”både rationella och kontraproduktiva”. Det var i själva verket vanligt förekommande inslag i den sovjetiska historien. Berlinblockaden skyndade på tillkomsten av Västtyskland, angreppen på Tito 1948 alienerade Jugoslavien, som aldrig gick med i Warszawapakten, Koreakriget ledde till en permanent amerikansk närvaro på den koreanska halvön. I dag har Kreml grundligt och med stor precision raserat relationen till sin viktigaste granne – Ukraina.

Analyserna är rika på referenser till de stora namnen inom den västerländska sovjetforskningen. Läsaren möter den Rysslandfödde Nathan Leytes, sociolog och statsvetare, som formulerade teorin kring den ”operationella koden”, Alexander George, behaviorist i Leytes fotspår, som studerade strategier för kärnvapnens användning och så förstås Harvardprofessorn och historikern Richard Pipes. Han var en av Reaganadministrationens viktigaste rådgivare och lanserade teorin om Lenins ”militarisering” av Sovjetunionen genom en permanent mobilisering av sovjetmedborgarna. Han visade även hur det leninistiska tänkandet i denna del byggde på Clausewitz snarare än Marx. 

Analytiker i regeringskansliet ska inte bara kunna beskriva hur saker och ting förhåller sig. Deras texter måste också vara policyrelevanta och kunna användas för att dra operativa slutsatser. För Bertelman var därför den givna frågan hur Sverige skulle handskas med en totalitär supermakt i vårt omedelbara närområde och som levde i en antagonistisk relation till västvärlden. Skulle politiken präglas av eftergivenhet eller fasthet? Då, i början av 1980-talet, var det ingen tvekan om att Olof Palme och hans generation socialdemokrater föredrog eftergivenhet framför att riskera konfrontation. Men ubåtskränkningarna gjorde eftergiftspolitiken omöjlig. Dessa var ju tvärtom en manifestation av vår politiska oförmåga att värna Sveriges territoriella integritet. Regeringen tvingades agera, protesterade skarpt i Moskva och förstärkte ubåtsskyddet. 

I en ambassadrapport från Moskva i mars 1985 behandlas den sovjetiska synen på den svenska neutralitetspolitiken. Bertelman citerade Örjan Berner som några år senare skulle bli vår ambassadör i Moskva. Sovjets politik karakteriserades som ”fingret i magen” på Sverige och han fortsatte: ”Var man hejdar sig eller hejdas beror främst på motpartens stamina. Målen för det egna inflytandet är flexibla och anpassas till den fasthet man möter.” Sett så är kontinuiteten i dagens ryska politik mot sina grannar närmast övertydlig.

Längre fram i samma rapport konstaterade Bertelman att Sovjetunionen aldrig har brytt sig om grannstaternas neutralitet i någon annan mening än om den kan erbjuda sovjetiska fördelar. Han hänvisade till de nio nonaggressions- och neutralitetsfördrag som slöts under mellankrigstiden: ”När andra hänsyn gjorde det påkallat, bröt Sovjetunionen mot bestämmelserna i vart och ett av dess nio fördrag.”

I dag ser vi samma mönster upprepas i Putins Ryssland. Samtliga 10 element i Helsingforsavtalet bröts när Ukraina angreps militärt, Krim annekterades och Donbass invaderades. Och politiskt arbetar Ryssland systematiskt sedan mer än ett decennium på att ersätta den existerande freds- och säkerhetsordningen i Europa. Den gamla, som bygger på alla staters lika rätt till politisk och territoriell integritet, vill Putin ersätta med en ordning där Ryssland tillerkänns särskilda intressesfärer, som förutsätter de svagare grannarnas underordning. 

Bertelmans senare rapportering som ambassadör fram till 2012 illustrerar det ryska återfallet tillbaka till de gamla reflexerna – ökad inrikes repression och en allt tydligare, antagonistiskt betingad aggression gentemot omvärlden. Hans bok som beskriver historiens revansch är ingen uppmuntrande läsning. Men genom att återge ett antal skarpa texter från förr hålls läsaren i en förtjänstfull och illusionsfri kontakt med omvärldens realiteter. För framtidens svenska Rysslandsanalytiker kommer den att vara en så kallad måste-läsning.

Publicerad i Respons 2019-4