Föregående

nummer

Onsdag 26 april 2017

6/2016

Tema: Respons diskuterar den aktuella medieutredningen och den kvalitativa journalistikens kris och framtid

Analys/Reportage

”Antisemitism utanför den yttersta högern uppmärksammas sällan”
Johannes Heuman

Brittiska Labour skakas av antisemitism bland medlemmar och försämrade relationer till den judiska befolkningen. Men den antirasistiska rörelsen blundar för detta problem som sprids i västvärlden. Respons har träffat Dave Rich som skrivit en uppmärksammad bok om utvecklingen. Han uppmanar till större vaksamhet mot detta hat som förkläds i grova angrepp mot Israel.

För snart femtio år sedan ritades kartan över Mellanöstern om med djupgående konsekvenser även för gränsdragningarna i västvärldens politiska kultur. Det så kallade Sexdagarskriget i juni 1967 föranleddes av de arabiska grannländernas militära uppladdning intill Israels gränser. En chock spreds i världen när det stod klart att den unga nationen riskerade att försvinna helt från kartan. Såren från andra världskriget och Förintelsen öppnades igen. När Israel framgångsrikt förekom den väntande attacken och slog tillbaka fienden med kraft drog många därför en lättnadens suck. Men i krigets fotspår följde också flyktingströmmar av palestinier. Det blev alltmer uppenbart att det fanns en svagare part i konflikten.

Den västeuropeiska vänstern hade fram till dess betraktat Israel i huvudsak som ett viktigt socialistiskt, demokratiskt och även antikolonialt projekt. Nu började vindarna blåsa i annan riktning och ibland var de riktigt kalla. Den växande sympatin för palestinierna innehöll också antijudiska inslag. Idéhistorikern Henrik Bachner har beskrivit antisemitismens återkomst under denna tid i ny antisionistisk förklädnad inom delar av den radikala västeuropeiska vänster som fullständigt förnekade Israels existensberättigande. Inspirationen kom både från Sovjetunionen och från stater och rörelser i arabvärlden. Ledningen i Moskva påbörjade en hätsk antisemitisk kampanj i anslutning till utvecklingen i Mellanöstern. Sionismen utmålades som ett redskap i en global kapitalistisk konspiration och en rasistisk rörelse med målsättning att förslava alla utomstående. I arabvärlden hade antisionismen från början ofta varit mer relaterad till förståeliga intressekonflikter i regionen. Men vid denna tid hade den också tillägnat sig en hatisk retorik som nådde radikala grupper i Västeuropa.

Fortfarande lever delar av vänstern kvar i denna ideologiska världsbild. Traditionella antisemitiska stereotyper får nytt liv, ofta endast genom att ordet jude byts ut mot sionist, och legitimeras genom engagemang för palestinierna. Det visar inte minst dagens problem inom det brittiska Labourpartiet. Sedan Jeremy Corbyn valdes som ledare har partiet tagit en vänstersväng. Det har också inneburit att partiets problem med antisemitism kommit upp till ytan. Den radikala fraktion inom Labour som ifrågasätter Israels rätt till existens, med konspiratoriskt tänkande kring sionism, har fått medvind. Under första halvan av 2016 uteslöts minst arton medlemmar på grund av detta språkbruk, bland dem Londons förre borgmästare Ken Livingstone. Men det kan röra sig om många fler som blivit avstängda i hemlighet. Inte mindre än tre interna utredningar om antisemitism har inletts. Resultatet är försämrade relationer med Storbritanniens judiska befolkning som traditionellt stått Labourpartiet nära.

I boken The Left’s Jewish Problem – Jeremy Corbyn, Israel and Anti-Semitism (2016) visar Dave Rich de historiska rötterna till denna utveckling. Det börjar under sent 1950-tal, blommar ut med Sexdagarskriget och i dag har denna antisionism fått fotfäste i kretsen runt Corbyn. Rich arbetar på Community Security Trust, som är en fristående organisation som verkar för de brittiska judarnas säkerhet, och boken är en vidareutveckling av hans doktorsavhandling i ämnet. Respons träffade Rich under en konferens i Stockholm anordnad av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) för ett samtal om dessa problem.


Respons:
Vilka antisemitiska uttryck ser du inom det brittiska Labourpartiet i dag?
Rich: Den form av antisemitism som finns inom partiet i dag är inte traditionell och inte så explicit. Det handlar inte om människor som pratar om judar på samma sätt som extremhögern, vilket är anledningen till att den ignoreras av många inom partiet. I stället handlar det oftare om sionism, ibland genom att traditionella antisemitiska tankefigurer återvänds, till exempel konspirationstänkande om sionister i stället för judar. Men det finns också en generell misstänksamhet utifrån föreställningen att judar inte tillhör vänstern, förutom de som är aktiva socialister, utan tillhör det styrande etablissemanget.

Respons: Kan du ge några konkreta exempel på dessa uttryck?
Rich: Det är bara att titta på hur många människor som blivit avstängda från partiet på grund av antisemitism, framför allt för saker de har skrivit på sociala medier. Här finns konspirationsteorier om att sionister skapat IS, jämförelser mellan Israel och Nazityskland, idéer om världssionismens dominans och över huvud taget en mycket hatfull användning av ordet sionist. Detta är idéer som cirkulerat inom vänstern år efter år och de har aldrig riktigt blivit motsagda eller utmanade. Man har bara tillåtit detta att bli en del av vänstern och det normala språkbruket.

Respons: Vilken är Corbyns roll och ansvar i detta?
Rich: Självklart har han ett ansvar som ledare. Corbyn använder visserligen inte själv detta språkbruk på samma sätt som Ken Livingstone eller George Galloway, som direkt gett uttryck för dessa åsikter vid upprepade tillfällen. Men han har samtidigt i decennier varit del av de politiska miljöer där sådana åsikter uttrycks. Han har bjudit in personer med dessa uppfattningar och talat på möten där idéerna artikuleras. Corbyn är en inflytelserik person inom denna del av vänstern.

Respons: I vilken utsträckning är detta ett europeiskt problem?
Rich: Jag tycker att vi kan se detta inom den västerländska vänstern i allmänhet. Men det sker på olika sätt, beroende på olikartade politiska traditioner, språk och kulturer. Den brittiska vänstern har till exempel ett annorlunda och mer okomplicerat förhållningssätt till Förintelsen eftersom landet inte var ockuperat av nazisterna. Däremot har det koloniala arvet spelat en betydligt viktigare roll. Det brittiska imperiet är en viktig förståelsehorisont för frågor kring rasism och det förklarar antikolonialismens starka ställning.

Respons: Hur mycket av denna antisemitism är relaterad till den marxistiska tradition som associerade det judiska till kapitalism och ett hinder för människans frigörelse?
Rich: Detta marxistiska tänkande är en del av problemet och vänsterns attityder till judar. Men det ger inte hela förklaringen till varför vi får så massiva demonstrationer utan motstycke när Israel är i krig. På dessa demonstrationer uttrycks ett oförblommerat hat med antisemitiska undertoner. Men hur många av dessa aktivister har egentligen läst Karl Marx eller Abraham Léons skrifter om judefrågan? Troligtvis inte många, och det är därför inte tillräckligt att säga att marxistiska teorier om judar förklarar vänsterns förhållningssätt till Israel i dag. Rötterna till dagens språkbruk kring Israel går framför allt tillbaka till 60-talet, när antikolonialism och ras började bli viktiga frågor inom delar av den brittiska vänstern. Då började man se på Israel och betrakta befolkningen som vita kolonialister som stod i vägen för palestiniernas självständighet. Vi kan också se att Labourpartiet efter millennieskiftet har haft ökade kontakter med olika islamistiska rörelser, vilket ytterligare har stärkt dessa idéer.

Respons: När går Israelkritiken över i antisemitism enligt dig?
Rich: Det är ofta en enkel fråga därför att de exempel vi ser i dag är i själva verket inte i närheten av någon gräns. Dessa uttalanden är helt enkel antisemitiska eftersom de, som jag nämnde tidigare, återanvänder traditionella stereotyper men i stället för jude använder man ordet sionist för att komma undan. För några år sedan sade till exempel en Labourledamot i parlamentet att Tony Blair var influerad av en judisk kabal (sammansvärjning), vilket uppenbart var antisemitiskt. En journalist gick genast i försvar genom att hävda att han borde ha sagt sionistisk kabal för att vara korrekt. Det är ett typiskt sätt att resonera på. Däremot är det viktigt att skilja på antisionism och kritik av Israel. Jag anser att detta är två olika saker. Att kritisera Israel och den israeliska politiken som vilket annat land som helst är ju inget problem. Antisionism handlar däremot om att ifrågasätta Israels existens och ofta om att beskriva Israel som den unika ondskan i världen. Då blir saker och ting problematiska även om antisionism kan ha olika innebörder.

Respons: Finns det ingen risk med att definitionen av antisemitism blir för bred när den används i relation till Israel?
Rich: Ja, som med allt annat. Man måste vara försiktig med hur man beskriver dessa företeelser och många kommer inte att hålla med om definitionerna. Det viktiga är att skilja på kritik av Israel och den antisionism som förnekar Israels existensberättigande, ser landet som roten till all ondska och betraktar judar i västvärlden som på något sätt sympatiserar med landet som rasister. Om vi kan lära oss att känna igen dessa två idéer har vi kommit långt.

Respons: I Sverige har beskrivningen av Israel som en apartheidstat förekommit i medierna, vilket du också diskuterar i din bok. Varför är detta problematiskt?
Rich: Det är inte nödvändigtvis antisemitiskt. Däremot är det en kritik som är oriktig, orättvis och problematisk eftersom den används för att rycka undan Israels legitimitet. I boken visar jag att jämförelsen med Sydafrikas apartheid existerade redan före 1967 när Västbanken och Gaza inte var ockuperade. Den jämförelsen har nästan blivit en dogm inom den antisionistiska vänstern. Den framläggs sällan utifrån någon noggrannare analys eller jämförelse. Däremot så är det underförstått att Israel ska nedmonteras på samma sätt som Sydafrika. Det är också en retoriskt stark jämförelse med tanke på det stora stöd som antiapartheidrörelsen hade. Därmed kan den skapa viss nostalgi inom vänstern.

Respons: Diskussioner om hudfärg och vad som kallas rasifiering har blivit viktiga inslag i den svenska diskussionen om det mångkulturella samhället, särskilt inom den antirasistiska rörelsen. Vilka följder kan detta få för hur vi uppfattar antisemitism?
Rich: Det innebär ofta att man missar antisemitism eftersom judar av vänstern och den antirasistiska rörelsen numera i regel betraktas som vita. Så har det dock inte alltid varit. Men saker och ting ändras och den antirasistiska rörelsens fokus har nyligen beskrivits som hudfärg, klass och kolonialism. Det gör att judarna hamnar utanför när de ses som välbärgade vita och Israel förknippas med kolonialism i stället för antikolonialism. Antisemitism utanför neonazistiska grupper eller den yttersta högern uppmärksammas sällan. En annan orsak till denna ignorans är idén om att sionism är rasism. Anklagelser om antisemitism inom den propalestinska rörelsen avfärdas ofta som påhitt som fabricerats för att tysta kritik av Israel.

Respons: I din bok beskriver du okritiska allianser mellan vänstern och reaktionära islamistiska grupperingar. Är den blinda fläcken för antisemitismen snarare ett symptom på en större kris inom vänstern?
Rich: Jag anser att detta är en del av en större berättelse som handlar om att vänstern i stort, sedan Sovjetunionens kollaps, inte har utvecklat en relevant och sammanhängande uppsättning av idéer som kan förklara världen. Vänstergrupper har flutit omkring politiskt under tjugo år och landat i alla slags radikala, trendiga och provokativa politiska rörelser som är mot Amerika, Väst och kapitalismen. Denna röra visar sig tydligt nu när det är miljontals människor som vantrivs med den aktuella politiska situationen, men som i stället för vänstern går till högerpopulistiska partier.

Respons: Hur påverkas antisemitismen av den tilltagande högerpopulismen i USA och Europa?
Rich: Jag tror det finns ett potentiellt hot. Hur mycket det kommer påverka judar är svårt att säga och kommer att variera från land till land. I Ungern påverkar denna populism troligtvis judarna mer än i Storbritannien. Men judar kommer alltid att drabbas, även om det kan vara indirekt som när Marine Le Pen talar om att bannlysa alla offentliga uttryck för religion. Då kan man säga att de påverkas som en bieffekt av den antimuslimska policyn. Eller om du tittar på Donald Trump som drivit en främlingsfientlig populistisk kampanj som till slut också innehöll antisemitism eftersom det är en del av denna världsbild. När man har attackerat den mest synliga måltavlan, oavsett om det är muslimer, mexikaner eller något annat, så slutar det med judarna. Det är där konspirationsteorier alltid hamnar.

Respons: Sverige har på kort tid tagit emot många flyktingar från Mellanöstern. Vad finns det för utmaningar här när det gäller antisemitism och finns det någon lärdom vi kan dra från Storbritannien som har en längre tradition av invandring?
Rich: Jag anser att antisemitism är del av en större utmaning av våra liberal-demokratiska värden. Hur mycket kraft är vi villiga att lägga på att uppmuntra eller tvinga nya invandrare att ta till sig dessa värden för att bli en del av våra samhällen? När folk talar om integration av nya invandrargrupper handlar det mest om materiella aspekter som bostad, jobb och bidrag med mera. Men vi behöver också tala om värderingar, där frågan om antisemitism är viktig. särskilt med tanke på att många kommer från Mellanöstern där antisemitism i hög utsträckning kan vara en social norm. Vi måste bli mer bestämda på den här punkten när vi välkomnar nya medborgare och tydligare förmedla våra grundläggande värden och visa vilka värderingar som inte hör hemma här.

Respons: Du menar en starkare kulturell integration. Går det inte emot den traditionella brittiska mångkulturalismen?
Rich: I viss mån går det emot den mångkulturalistiska filosofin som velat lämna grupper att utvecklas separat eftersom man tyckte det var fel att tvinga på dem våra kulturella värden. Men svagheten i detta perspektiv har blivit tydligare i våra samhällen i dag. Därmed vill jag inte säga att mångkultur i sig är dåligt och vi ska vara försiktiga i vår kritik här eftersom mångkulturalismen fört mycket positivt med sig. Men ett samhälle måste också sätta gränser, vi kan inte tänja på våra värderingar hur som helst. Gruppidentiteter av olika slag i samhället skapar en viktig känsla av tillhörighet men vi måste också ha en övergripande delad gemenskap med grundläggande värderingar.

Respons: Många har på kort tid blivit uteslutna ur Labourpartiet på grund av antisemitism. Betyder detta inte att vi ser en förändring i positiv riktning?
Rich: Ja, men det är komplext, för när vi talar om Labourpartiet finns det flera olika fraktioner och positioner. Det finns många inom partiet som verkligen bryr som den judiska gemenskapen, vill ha goda relationer och är förfärade av antisemitismen. Framför allt konfronterar de problemen. Men detta gäller inte riktigt ledarskapet nu. Corbyn och hans supportrar och många nya medlemmar är fortfarande inte helt medvetna om dessa problem.

Johannes Heuman är historiker och redaktör på Respons.

 

– Publ. i Respons 6/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet