Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

5/2016

Tema: Respons tecknar bakgrunden till dagens populism och frågar hur den ska bemötas
Tema i detta nummer:
Vår tids populism – Demokratins självskadebeteenden

Vad menar vi med populism och varför växer den? I detta nummer diskuterar statsvetaren Sverker Gustavsson ett antal böcker som försöker ge begreppet en mer precis innebörd. Fenomenets utbredning relateras här framför allt till nyliberalismens undergrävande av politikens möjligheter. Den italienska statsvetaren Nadia Urbinati, som intervjuats av statsvetaren Sofia Näsström, menar att populister reducerar demokrati till en politisk identitet eller ett parti som ska representera ”folkets vilja”. I temats avslutande text beskriver statsvetaren Peter Esaiasson populismens utbredning som en konsekvens av att politiska representanter inte är lyhörda inför medborgarnas uppfattningar.

Se alla texter

Tema

Vår tids populism – Demokratins självskadebeteenden
Politiker måste vara lyhörda – annars breder populismen ut sig
Peter Esaiasson

Det hävdas ofta att dagens populism är en konsekvens av ett tilltagande politikerförakt som resulterat i en förtroendekris. Men denna analys stämmer inte överens med systematiska mätningar. Det krävs att politiska representanter är lyhörda inför medborgarnas uppfattningar, för om de misslyckas – som i flyktingfrågan – vet populister att utnyttja den inneboende spänningen i relationen mellan medborgare och deras valda representanter.

Populismen oroar. Hur, frågar man sig, kan figurer som Donald Trump, Marine Le Pen, Nigel Farage, Gert Wilders, Viktor Orbán, Norbert Hofer, Pia Kjærsgaard och Jimmie Åkesson locka så många sympatisörer? Och hur kan britterna mot all sans och balans rösta för att lämna Europeiska unionen?

En vanlig utgångspunkt för analyser av denna sakernas ordning – den skymtar också i Sofia Näsströms intervju med Nadia Urbinati och i Sverker Gustavssons text om populismen som utmaning – är att politikerföraktet tilltar och att förtroendet för demokratiska nyckelinstitutioner minskar. Denna utgångspunkt stämmer dock inte överens med de systematiska mätningar av medborgarnas samhällsförtroende som görs på europeisk nivå och i Sverige. Det stämmer att medborgarnas förtroende för politiker och institutioner är lägre i dag än på 1960-talet, men det finns ingen linjär, nedåtgående trend i västvärlden. I flera länder, Sverige inkluderat, har i stället samhällsförtroendet ökat under 2000-talet. Mätt på detta sätt råder ingen legitimitetskris i de etablerade demokratierna.

Likväl finns det spänningar i relationen mellan medborgarna och deras valda representanter som utnyttjas av Trump och de andra populistiska politikerna (demagogerna som Urbinati kallar dom). För framgångsrika populister handlar det om att med trovärdighet lyfta fram en antagonism mellan folket och en maktfullkomlig elit. Om retoriken skall fungera måste den svara mot uppfattningar som finns hos rimligt stora medborgargrupper. När populistisk retorik fungerar finns det alltså anledning att inte bara reflexmässigt förfasa sig utan också fråga sig varför många människor lyssnar. Och i ingen fråga är fältet för populistisk opinionsbildning så öppet som när det gäller invandring och hanteringen av migrationen mellan länder och kontinenter. Om vi gör tankeexperimentet att de internationella migrationsströmmarna fortfarande sett ut som på 1960-talet, ja då hade sannolikt populistiska politiker haft svårare att göra sig gällande.

Det populistiska perspektivet, folket mot eliterna, ligger latent i den representativa demokratin. För att se hur kan vi utgå från karaktären på det representativa styrelseskicket. Systemet är inte enbart demokratiskt (egalitärt) utan har också elitistiska inslag. Noga räknat finns det tre inslag som skapar en ojämlik relation mellan medborgarna och deras representanter.

För det första lämnar medborgarna över makten att bestämma i gemensamma angelägenheter till ett fåtal utvalda individer. Medborgarna är fria att välja sina representanter, men när valet är gjort kan medborgarna bara försöka att påverka sina representanter. Med undantag för några intensiva kampanjveckor då maktpyramiden vänds upp och ned – minns Tony Blairs besked till Gordon Brown efter parlamentsvalet 2005 att han inte tänkte lämna över makten omedelbart efter att ha genomlevt de där helvetesveckorna – är vardagen i representativa demokratier att de många underordnar sig de få.

För det andra kan de fåtaliga ledarna forma medborgarnas önskemål och preferenser efter sina egna önskemål. Representanterna kan alltså själva skapa den folkvilja som de antas representera. Föreställningen om ett folk som styr sig självt är vacker men brutalt ofullständig.

För det tredje är valproceduren i sig ett elitiskt sätt att utse representanter. När man väljer representanter kommer endast vissa personer som besitter eftertraktade egenskaper att få rätten att fatta de bindande besluten; ett mer jämlikt system är att i stället lotta fram beslutsfattarna och att rotera uppdragen så att många får chansen att bestämma. (För en illustration av argumentet, se David Van Reybroucks YouTube-video ”Against elections”.)

De elitistiska dragen motverkas av att det står medborgarna fritt att på valdagen välja sina ledare, antingen genom att utvärdera den gångna mandatperioden och bestraffa och belöna dem som haft förtroendet, eller genom att titta framåt på den kommande perioden och utse representanter som man har förtroende för personligen eller politiskt (exempelvis genom att man gillar det program som representanterna söker mandat för).

Därutöver, och detta är centralt för populistiska politiker, tillskriver den representativa demokratidoktrinen de valda representanterna en moralisk skyldighet att under mandatperioden förhålla sig aktivt till medborgarnas uttalade uppfattningar och preferenser. Och denna representanternas moraliska skyldighet backas upp institutionellt av vetskapen om att medborgarna kommer att tillfälligt ta tillbaka makten på nästföljande valdag. (Den institutionella restriktionen förutsätter att representanterna är intresserade av att fortsätta sitt uppdrag. Ett system där representanterna struntar i om de blir omvalda är en väg till undergången.)

Den representativa demokratin är alltså inte någon okomplicerad tillämpning av de demokratiska principer som en gång utvecklades i antikens Grekland. Jean-Jacques Rousseau, som ogillade tanken på representativt beslutsfattande, hävdar till och med att medborgarna röstar sig till slavar på valdagen. Påståendet provocerar, men rymmer ett korn av sanning.

För våra valda ledare är relationen till medborgarna en balansgång. Å ena sidan har de makten och till och med skyldigheten att fatta kloka beslut som de tycker är i medborgarnas intresse. Å andra sidan måste de ta hänsyn till de många åsikter och uppfattningar som finns bland medborgarna, uppfattningar som ofta understöds av organisationer som ger extra tryck på ledarna och av opinioner som kommer till uttryck i medier, nyhetsinriktade likaväl som sociala. För representanterna duger det alltså inte att köra på enligt eget huvud, men det är heller ingen lösning att slaviskt spela med den rådande opinionen.

Representanternas balansgång kan också beskrivas med hjälp av begrepp som ”majoritetsuppfattning” och ”minoritetens rättigheter”. Kärnan i det demokratiska systemet är att majoriteten bestämmer. Följaktligen betraktar Robert Dahl den väl fungerade demokratin som ”en ordnad och fredlig process genom vilken majoriteten av medborgarna kan förmå staten att göra det de helst vill att den skall göra och låta bli att göra det som de helst vill att den inte skall göra”. Men samtidigt kan majoritetens uppfattning inte gälla ovillkorligen. Den goda representativa demokratin måste också finna sätt att säkerställa minoritetens legitima rättigheter även när dessa ifrågasätts av majoriteten bland medborgarna. Och likaså måste ett välfungerande system kunna motivera de förlorande medborgarna, som inte får den politik de vill ha, att acceptera sin lott och fortsätta att samarbeta.

För att hantera balansgången förfogar representanterna över ett antal verktyg. Det uppenbara sättet att hantera balansgången är att allt som oftast fatta det beslut som majoriteten av medborgarna för tillfället står bakom. Om ledarna gör som majoriteten vill att de skall göra har förlorarna dubbel anledning att acceptera beslutet: de beslutsfattande ledarna är utsedda genom en legitim valprocess (spelreglerna har följts) och beslutet stämmer med vad de flesta andra medborgare vill att beslutsfattarna skall göra (majoritetsprincipen är respekterad).

Två kompletterande verktyg för representanterna är att hålla sig väl informerade om medborgarnas uppfattningar och preferenser och att ge goda förklaringar till sina beslut. Att känna till opinionsläget – exempelvis att veta hur intensiva preferenserna är hos olika grupper av medborgare – är en nödvändig förutsättning för att kunna fatta informerade beslut om att följa eller gå emot den rådande majoritetsuppfattningen. Och att kunna förklara sina beslut för berörda personer är ett sätt att bekräfta medborgarna.

I kombination med lyssnandet lägger förklarandet grunden för en mogen relation mellan representanter och medborgare också när det gäller kontroversiella beslut som många tycker illa om: ”Vi vet att ni inte tycker som vi i den här frågan, men här är skälen till att vi ändå gör som vi finner klokast givet allt som vi behöver ta hänsyn till!”

Den representativa demokratin kan omöjligen lova att alla får som de vill hela tiden. Vad den däremot kan lova är att upprätthålla en kommunikation mellan ledarna och medborgarna. Och genom att lyssna, förklara och eventuellt anpassa sig till majoritetsuppfattningen har representanterna gjort vad de kan för att relationen skall fungera.

Balansen i systemet upprätthålls av flera mekanismer. Normalt sett och vanligen över västvärlden är valda politiker noga med att anpassa sig till majoritetsuppfattningen bland medborgarna. Forskningen om systemens lyhördhet (”responsivitet”) visar att partier i regeringsställning som regel ändrar sin politik i takt med att opinionsläget skiftar (systemet fungerar ”termostatiskt”). Det finns en diskussion om att beslutsfattande politiker tillskriver resursstarka medborgare större vikt än resurssvaga, men det finns starka belägg för att representanterna överlag är följsamma gentemot medborgarnas preferenser. Och i de fall som de maktinnehavande representanterna inte anpassar sig till opinionen står oppositionen redo att ta över makten. Beskrivet i generella termer finns i fungerande demokratier en konkurrens mellan politiska eliter, som säkerställer att besvikna medborgare har en möjlighet att kanalisera sin frustration och byta till andra ledargrupperingar.

En ytterligare balanserande mekanism, som klickar in när de annars konkurrerande eliterna är överens om att driva en politisk linje, är opinionsbildning för att ändra medborgarnas uppfattningar (detta kallas ofta ”att visa politiskt ledarskap”). Det kan finnas ett inledande motstånd från många medborgares sida, men efterhand brukar de flesta medborgare övertygas om att eliten faktiskt har en poäng. Ett vanligt mönster är att de mest politiskt intresserade och engagerade medborgargrupperna ändrar sig först och att sedan övriga grupper följer efter.

Ett typexempel på när elitens opinionsbildning fungerar är inställningen till HBTQ-personers rättigheter i Sverige. När frågan lyftes av en samlad elit av politiker, kulturpersoner och opinionsbildare i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet skedde en snabb opinionsförändring i tillåtande riktning. Balansen kan också upprätthållas i situationer när den samlade eliten misslyckas med att få med sig medborgarna. Det händer när medborgarna visserligen framhärdar i sin avvikande uppfattning, men inte tillskriver frågan någon avgörande betydelse (eller inte lyckas samordna sina protester). En sådan fråga gäller hårdare tag mot brottslingar, en annan gäller krav på censur av pornografi och annat misshagligt.

Men det finns också tillfällen när de balanserande mekanismerna inte fungerar – när representanterna inte anpassar sig till vanliga uppfattningar bland medborgarna, när det inte finns någon fungerande opposition, när den samlade elitens opinionsbildande ansträngningar inte biter och när många medborgare har starka åsikter i frågan. Dessa tillfällen är mumma för populistiska politiker.

I Näsströms intervju pekar Nadia Urbinati på en tendens i dagens demokratier som av det skälet bereder marken för populistiska politiker – överlämnandet av makten till teknokrater som förväntar sig att demokratin skall leda till rätt beslut. På motsvarande sätt talar i Gustavssons artikel Peter Mair om att ”(d)omstolar, ämbetsverk, centralbanker och bindande internationella normer i växande utsträckning görs oåtkomliga”, medan Jan-Werner Müller varnar för att ”kalla alla uttryck för folklig vrede och arga påsikter som man själv ogillar för populism”.

Flyktingpolitiken är ett område där en enad samhällselit, bland annat med hänvisning till påstått oåtkomliga internationella normer, bedrivit en politik med bristande förankring hos medborgarna. I Sveriges fall har det sannolikt aldrig funnits majoritetsstöd för att landet skall ha Europas generösaste flyktingpolitik. Och i ingen annan fråga där medborgarnas och riksdagsledamöternas åsikter har jämförts med varandra sedan 1994 har det funnit lika stora skillnader som när det gäller förslaget ”att ta emot färre flyktingar i Sverige”. Det skall särskilt noteras att åsiktsklyftan kvarstått trots att ett enat politiskt etablissemang närmast hegemoniskt argumenterat för en generös flyktingpolitik.

Kritiken mot flyktingpolitiken har varit en viktig förutsättning för Sverigedemokraternas frammarsch till positionen som landets tredje största parti. Kritiken har också kostat betydande förluster i samhällsförtroende bland de ungefär 15 procent av medborgarna som varit mycket kritiska mot den generösa flyktingpolitiken, men som ändå hållit fast vid något av de etablerade partierna.

Gustavsson målar upp ett ideal om en utredande, överläggande och förhandlande demokrati. Inte minst mot bakgrund av populismens härjningar är det lätt att instämma i hyllningen av detta glanslösa, men stabiliserande ideal. Men för att det skall fungera i praktiken måste representanterna klara av att upprätthålla en meningsfull kommunikation med medborgarna mellan valen när de politiska besluten fattas. I flera frågor, bland annat när det gäller invandring, har man lyckats mindre väl med denna centrala uppgift.

När skulden till dagens olyckliga förhållanden skall fördelas måste de politiska eliterna bära sin del av bördan. Det vi upplever i dag är sannolikt en reaktion mot ett arrogant etablissemang som avlägsnat sig från det som många medborgare håller för värdefullt. Vi går mot en period av konflikt innan i bästa fall systemet återfinner sin jämvikt.

Peter Esaiasson är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet