Tema | Integrationsdebatt

De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig

| Respons 6/2019 | 37 min läsning

Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare undviker att ta sig an dem. En orsak till detta kan härledas till de tre integrationspolitiska maktutredningar som initierades i början av 2000-talet och som förvandlade området till ett politiskt slagfält. I stället för att föra en rationell dialog kring integration kom inflytelserika politiker, journalister och samhällsvetare att bidra till ett debattklimat och kunskapsläge som präglas av generaliserande slutsatser om främlingsfientlighet, utanförskap och rasism. Det är därför inte underligt att Sverige efter flyktingkrisen 2015 har haft svårt att hantera integrationspolitikens utmaningar.

Hur kommer det sig att Sverige inte hade någon vidare bra strategi för att ta emot det stora antalet flyktingar som kom hit 2015? Nog för att det var unikt många som kom under en kort period men beredskapen var låg och kunskapsbristerna stora. Problemen förvärrades av att när politiker från olika läger då yttrade sig om integrationspolitikens utmaningar spårade samtalen oftast ur. Och så är det fortfarande. Varför är det politiska samtalet om integration och invandring så minerat att dialoger hela tiden stängs ner eller slutar i något slags allmän ödeläggelse? Debatten om de ”apatiska flyktingbarnen” är ett exempel på hur svårt det har varit och fortfarande är att i offentlig debatt hantera frågor som berör invandring. Detsamma gäller diskussioner om ”utsatta områden” och gängkriminalitet bland invandrare. Att dessa frågor är så laddade gör att begåvande forskare i dag undviker att ta sig an centrala frågor som handlar om integration och invandring, fast det ju borde vara tvärtom. Sverige har gått från att vara ett relativt homogent land till att bli mer heterogent. Det innebär självfallet problem och krav på omställningar som måste lösas i dialoger där det är högt till tak och med politisk handlingskraft.

Men blickar vi bakåt bara 15–20 år finner vi en period och en serie händelser som fick en avgörande betydelse för hur den svenska debatten om invandring och framför allt integration allvarligt försämrades.

Naturligtvis har den mer övergripande frågan om varför det blivit så här inte bara ett svar. Det handlar om debattkulturer, krockar mellan olika forskningstraditioner och politiska miljöer som varit stadda i förändring under lång tid. Men blickar vi bakåt bara 15–20 år finner vi en period och en serie händelser som fick en avgörande betydelse för hur den svenska debatten om invandring och framför allt integration allvarligt försämrades. Det var en period när samtal havererade, när forskning och förvaltning politiserades och när alltför många inflytelserika politiker, journalister och samhällsvetare släppte alla ambitioner att föra en rationell dialog. Här skapades ett vakuum som sedan kunde utnyttjas och fyllas av politikens nya populister. Det handlar om vad som hände med tre integrationspolitiska maktutredningar som initierades i början av 2000-talet och som förvandlades till ett politiskt slagfält med bedrövliga konsekvenser.

Utredningar betraktades i Sverige fram till sjuttiotalets slut som ett respektabelt verktyg för den sociala ingenjörskonsten. Men i början av åttiotalet kom de stora utredningarna från sextio- och sjuttiotalet, där betoningen låg på att formulera politiska reforminriktningar med brett stöd, att betraktas som alltför tungrodda och långsamma, vilket ledde till reformer som innebar att utredningstiden kortades ner. De breda parlamentariska utredningarna blev allt färre, medan utredningar ledda av en särskild utredare – så kallade enmansutredningar – blev den vanligaste formen. I grannlandet Norge dök dock en tulipanaros upp. Där inleddes redan 1972 en så kallad maktutredning.

Syftet med en maktutredning är, precis som termen antyder, att kartlägga hur makt är fördelad i ett samhälle. Här låg från början tonvikten på att ta fram ett forskningsbaserat och djuplodande underlag, inte att formulera policyförslag. Den analytiska tyngdpunkten låg på de resurser medborgarna kan tänkas ha, eller redan använde sig av, för att påverka sin egen tillvaro. Maktutredningar är något av en nordisk tradition, förklarar statsvetaren Øyvind Østerud som beskriver hur norrmännen genomförde den första i sitt slag (”Statsvitenskapen og de nordiske maktutredningene”, Statsvetenskaplig Tidskrift, 2010, 112:5). Därefter följde de skandinaviska grannländerna upp med olika egna varianter och till slut plockades utredningsformen upp även i Finland. Initiativet bakom, och idén med, att genomföra omfattande statliga genomlysningar av maktrelationer i samhället, kom i Norge från socialdemokrater. Men i Sverige påhejades de även från höger. Trots politiska intressen bakom utredningsformen genomfördes utredningarna emellertid till en början på ett sådant sätt att forskarnas oberoende gentemot uppdragsgivarna upprätthölls, menar Østerud.

Enligt förvaltningsforskaren Shirin Ahlbäck Öberg utvecklades emellertid de svenska maktutredningarna på ett sådant sätt att de i början av 2000-talet utgjorde ett ”dråpslag mot hela det statliga kommittéväsendet” (Axess, 5/2004). Men skälet till detta handlade långt ifrån bara om förändringar i förvaltningspolitiska traditioner. Hela den politiska kulturen var på väg att förvandlas, från konsensuspolitik till oförsonliga sammandrabbningar där politisk identitet kom att stå i centrum.

Den första maktutredningen i Sverige tillsattes i mitten av åttiotalet av Ingvar Carlsson och leddes av Olof Petersson vid Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet i en kommitté som i övrigt bestod av historikern Yvonne Hirdman och nationalekonomen Inga Persson och med den norske statsvetaren Johan P. Olsen som sakkunnig. Huvudsekreterare var Anders Westholm som då var doktorand och som betraktades som en betydande resurs i arbetet. Westholms omfattande metodkunskaper och internationella utblick blev till stor nytta i utredningen. Utredningen respekterades av samhällsvetare och politiker och blev en viktig resurs för demokratiforskningen, som då kom att få en alltmer central roll i Sverige. I mitten av nittiotalet blev det dags för en ny maktutredning, den här gången med fokus på jämställdhet och fördelningen av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män. Återigen ombads Olof Petersson att ta sig an uppdraget mot bakgrund av att den förra maktutredningen kommit att betraktas som något av en succé. Emellertid satt Petersson inte kvar som utredare särskilt länge. Redan i utredningens inledningsskede skrev forskarna Maud Eduards, Yvonne Hirdman och Ulla Wikander (DN 1994-12-12) en kritisk debattartikel, i vilken Peterssons kunskap i ämnet ifrågasattes. Han försvarade sin forskarkompetens och hemlighöll inte sin upprördhet i sitt genmäle (DN 1994-12-12): ”Det måste vara något annat som ligger bakom och artikelförfattarna döljer inte att deras dom egentligen grundas på två anklagelser: jag är statsvetare och jag är man. Jag erkänner mig skyldig på båda punkterna, men jag tänker inte be om ursäkt för någondera.” Med de orden lämnade Petersson utredningen som sedan togs över av ekonomen Inga Persson.

Den färdiga Kvinnomaktutredningen fick även den uppskattning eftersom den behandlade och blottlade betydande könsbetingade klyftor och ojämlikheter i det svenska samhället. Den utgjorde liksom den första maktutredningen grund för fördjupad debatt om makt, men då med fullt fokus på jämställdhet. Emellertid fick den inte samma tyngd som maktutredning nummer ett, främst av två skäl, som statsvetaren Bo Rothstein lyfte fram i ett debattinlägg (DN 1998-05-12). Den första maktutredningen fick fem år på sig, kvinnomaktutredningen bara två. Utredningen fick aldrig en ärlig chans att producera ny kunskap i större omfattning. Dessutom intog politiska aktörer en central roll som bröt mot oavhängighetstraditionen. Det kom främst till uttryck genom att utredningens slutkapitel skrevs av en företrädare för det socialdemokratiska regeringspartiet, dåvarande landshövdingen i Jämtlands län, Kristina Persson. Rothstein formulerade här tidigt en kritik mot att politiker satte alltför kort koppel på samhällsvetarna i en tilltagande politisering av både forskning och förvaltning.

När socialdemokraterna ett par år senare fattade beslut om en ny maktutredning och integrationsminister Ulrica Messing frågade Anders Westholm om han kunde ta sig an uppdraget att undersöka hur det var ställt med integrationen av invandrare i Sverige, borde det således ha ringt varningsklockor hos den sistnämnde. Westholm hade omfattande kunskaper om maktfrågor och jämlikhet och hade studerat frågor som handlade om internationell migration och etniska relationer (IMER). Utomlands var Westholm bland annat känd för att han i slutet av 90-talet ifrågasatte och motbevisade en då mycket framträdande teori om väljarbeteende, som formulerades i polemik med Anthony Downs klassiska och mer rationalistiska idéer om hur väljarna resonerade. I den diskussionen kunde ingen klå Westholm. Men när han fick frågan om han kunde ta huvudansvaret för en integrationspolitisk maktutredning kan man – diplomatiskt uttryckt – säga att Westholm inte var särskilt bra på att läsa av den politiska kontexten. Han var ju en vit man utan invandrarbakgrund. Emellertid hade Messing specifikt efterfrågat Westholms breda kompetens. Av utredningsdirektiven framgick också att integrationsfrågorna skulle ses i det allmänna perspektiv på makt och demokrati som Westholm var väl förtrogen med, vilket ökade hans benägenhet att åta sig uppdraget. Trots att han satt med facit i hand om hur det gick för Petersson i kvinnomaktutredningen kunde han inte se vad som stod skrivet på väggarna. Han tackade ja till att bli ledare för utredningen.

Den första integrationspolitiska maktutredningen tillkom i kölvattnet av invandringen i slutet av åttiotalet och under nittiotalet. De flyktingar som då anlände till Sverige kom inte bara från det forna Jugoslavien utan även från delar av Mellanöstern och Afrika. Invandringens omfattning var mindre än den var toppåret 2015, men den var betydande och det stod redan då klart att Sverige hade omfattande problem med segregation och ojämlikhet som drabbade personer med invandrarbakgrund. Därför skulle, enligt sammanfattningen av kommittédirektiven:

En särskild utredare ges i uppdrag att beskriva och analysera fördelningen av makt och inflytande inom olika delar av det svenska samhället ur ett integrationspolitiskt perspektiv. Utredaren skall också söka utveckla och pröva hypoteser om vad som påverkar invandrares och olika invandrargruppers makt och inflytande.

Utredningen fick inledningsvis ett år mer på sig än kvinnomaktutredningen för att ta fram fundamentalt viktiga resultat i integrationsfrågan.

Westholm var inte helt politiskt tondöv när han antog erbjudandet att leda utredningen. Han hade en tydlig ambition att inkludera forskare med olika bakgrund i utredningen. Arbetet inleddes med en beskrivning av forskningsutmaningarna som publicerades i en debattartikel (DN 2001-10-08) och en riktad inbjudan till Sveriges IMER-forskare i juni 2001. I inbjudan beskrevs förslag på forskarvolymer som var öppna för medverkan. Strax därefter bildades en rådgivande expertgrupp för utredningen på tio personer och det stod snart klart att arbetet med utredningen skulle få fortgå till slutet av 2004. Utredningens undersökningar påbörjades och efter ytterligare ett år bestämdes det vilka forskarvolymer som skulle publiceras inom utredningen. Redan i början av utredningsarbetet ersatte Mona Sahlin Ulrica Messing som integrationsminister.

Så långt var till synes allt väl. Utredningen inledde undersökningar som var baserade på olika slags forskningsmetoder – arkivstudier, djupintervjuer, experiment och stora intervjuundersökningar. De resultat som redan i ett tidigt skede blev tillgängliga gav vägledning om vilka av integrationspolitikens utmaningar som framstod som stora och vilka som inte gjorde det. I den första delrapporten visade Annette Tegnemo i en analys av konkursakter att det inte fanns stöd för påståendet att invandrade småföretagare särbehandlades i jämförelse med infödda (”Diskrimineras invandrarföretagare i Sverige?” SOU 2003:17).

I andra delar av utredningen – de som fokuserade på arbetsmarknaden, hur individer anställs och vem som blir chef – kom det att framgå att det fanns betydande skillnader mellan dem som hade utländsk bakgrund och dem som inte hade det. Utredningen drog dessutom nytta av andra undersökningar, som visade att det spelade stor roll från vilka delar av världen immigranterna kom. Immigrationsfrågor måste rimligtvis inte bara handla om hur attityder och värderingar hos de infödda påverkar förutsättningarna för integration och hur diskriminering kan motverkas. Även variationer i attityder och värderingar hos de grupper som invandrar måste tas med i analysen. Så är emellertid inte alltid fallet i integrationsanalyserna. Men den westholmska utredningen öppnade i varje fall för en breddad diskussion, eftersom det konstaterades att den som kommit till Sverige från till exempel Somalia stod inför helt andra svårigheter än den som kommit hit från Norge, forna Jugoslavien eller Kanada. Utbildningsbakgrund förklarande en del, men inte allt. I rapporten ”Makten och mångfalden – Eliter och etnicitet i Sverige” (Ds 2005:12) dras till exempel slutsatsen att ”arbetsgivare väljer bort utlandsfödda arbetssökande, och att det finns en etnisk hierarki bland ursprungsländer när det gäller att konkurrera på arbetsmarknaden” (Anita Göransson, Kap 1, ”Utländsk bakgrund – tillgång eller hinder på vägen mot makt?”, sid. 29). Av en experimentstudie om förmedling av arbeten, genomförd av Peter Esaiasson och Christina Ribbhagen, framgick dessutom att det finns en generell tendens att tolka medlemmar av den egna gruppen mer gynnsamt än de som tillhör andra grupper (”Inför arbetsförmedlaren är vi alla lika?”, Ds 2006:14). Ett undantag utgjordes av individer som satte höga mål för sig själva att vara fördomsfria och toleranta. De hade en tendens att tolka situationer ”till fördel för personer med utländsk bakgrund”.

När utredningen kommit så långt i sitt arbete att återstoden av arbetsinsatsen mest skulle handla om att slutföra de planerade forskarvolymerna slog en bomb ner i medierna.

Med andra ord kunde utredningen blottlägga en mängd företeelser med varierande och tankeväckande resultat som var baserade på empiriska studier. Emellertid skulle mycket få av utredningens skrifter få något större genomslag eller bli det som den integrationspolitiska maktutredningen skulle kommas ihåg för. Under ytan fanns det nämligen djupgående motsättningar och konflikter.

När utredningen kommit så långt i sitt arbete att återstoden av arbetsinsatsen mest skulle handla om att slutföra de planerade forskarvolymerna slog en bomb ner i medierna. I en debattartikel (DN 2003-04-06) meddelade två av expertgruppens medlemmar – ekonomhistorikern Paulina de los Reyes och sociologen Masoud Kamali – att de hoppade av arbetet i utredningen. Som skäl angavs följande: ”Utredarens arbetssätt och utredningens perspektiv, fokus och prestationer hittills gör dock att vi i dag inte längre ser det som meningsfullt att sitta kvar i expertgruppen.” Av artikeln framgick att författarna ansåg att forskare med invandrarbakgrund var underrepresenterade i utredningen, att dessa inte släppts fram för att få vara redaktörer för forskarvolymerna och att valet av utredare – Anders Westholm – ansågs ”väcka många frågor”.

I flera avseenden hade kritiken samma upplägg som den som riktades mot Olof Petersson i samband med kvinnomaktsutredningen. Kompetensbrister angavs som ett huvudsakligt problem, men kritikernas invändningar handlade också om representation. Men här fanns det ytterligare invändningar och anklagelser som riktades både mot syftet med undersökningen och mot Westholm.

I debattartikeln angav de los Reyes och Kamali att de inte ställde sig bakom utredningens mest grundläggande utgångspunkter för de undersökningar som genomfördes. Enligt deras uppfattning hade utredningens ”arbetssätt inneburit inte bara ett oförtjänt osynliggörande av många forskares insatser utan också en allvarlig begränsning av utredningens möjligheter att ta vid där forskningsfronten står i dag”. Det framgick emellertid inte vilken forskning som osynliggjorts, inte heller på vilket sätt individers bakgrund i utredningen borde ha representerats. Men Shirin Ahlbäck Öberg genomförde 2004 en mycket noggrann granskning av de anklagelser som riktades mot utredningen – särskilt i representationsfrågan – och kom då fram till att de var helt grundlösa hur man än räknade (Axess nr 5/2004).

Utöver detta hävdade de los Reyes och Kamali att utredningens arbetssätt var felaktigt. De förtydligar i det avseendet vad de menar.

Den dikotoma föreställningsvärld där svenskhet och invandrarskap har ett självklart och givet förklaringsvärde är en grundläggande premiss för den forskning som bedrivs inom ramen för utredningen. Vår ståndpunkt är att dessa premisser är både teoretiskt ogrundade och politiskt tvivelaktiga.

Det ter sig underligt att det tog de los Reyes och Kamali ett och ett halvt år att komma på detta. Det var emellertid en fråga som tidigare tagits upp i expertgruppen och där Westholm och andra deltagare helt enkelt inte gav med sig. Westholm pekade främst på hur uppdraget utformats i kommittédirektiven. Att inte använda sig av den analytiska kategorin ”invandrare” var omöjligt givet regeringens direktiv. Just denna kritik lyftes även fram av andra forskare som visar att Westholm försattes i ett omöjligt läge i relation till de los Reyes och Kamalis kritik. Kritiken borde för att kunna besvaras konstruktivt ha riktats mot kommittédirektiven. Emellertid insåg sannolikt de los Reyes och Kamali att de själva hade föga att vinna på en sådan strategi när nu utredningen kommit långt i sitt arbete. Att rikta kritiken mot Westholm som person och att väcka anklagelser om diskriminering antog de på goda grunder skulle vara en mer effektiv strategi.

Masoud Kamali presenterar integrationsutredning i Rosenbad 2006. Foto Maja Suslin / TT Bild

Det bör tilläggas, utöver vad som redan sagts i granskningarna av kritiken mot utredningen, att det inte heller fanns stöd för uppfattningen att ”svenskhet” antogs som något slags statisk utgångspunkt för analyserna. Utredningen publicerade till och med en särskild skrift som problematiserade just begreppet ”svenskhet” och antaganden som det begreppet vilade på (”Kategorisering och integration – Om föreställda identiteter i politik, forskning, media och vardag” SOU 2004:48). Undersökningarna visar att utredningen inte sysslade med grovt förenklade antaganden om identitet. Termen ”svenskar” används för att beteckna både ”invandrare” och ”infödda”. Ett flertal av undersökningarna tog särskilt hänsyn till förändringar över längre tidsperioder och fokuserade på hur olika slags identitet bidrar i interaktionseffekter (det som under senare tid har kommit att kallas för intersektionella effekter) som påverkar jämlikheten.

Emellertid utvecklades begrepps- och metoddebatten inte i någon större utsträckning efter avhoppen från utredningen. Westholm besvarade de los Reyes och Kamalis angrepp i DN (2003-04-15) och försvarade arbetet i utredningen i samtal med regeringskansliet. Men snart stod det klart att avhoppen skulle få omfattande konsekvenser. Från mitten av april utbröt ett omfattande debattkrig i medierna som innebar att den integrationspolitiska maktutredningen alltmer framstod som en politisk belastning för Socialdemokraterna och för Mona Sahlin.

Politiker med invandrarbakgrund – både från höger (fp) och vänster (s) – började öppet kritisera Sahlin i riksdagen för att hon tillät en integrationspolitisk maktutredning ”utan invandrare” även om det påståendet alltså var empiriskt felaktigt. När tonläget i debatten skruvades upp meddelade sex av de ungefär 100 forskare som ingått i utredningen att de hoppade av. Trots detta och att forskningsarbetet fortgick beskrevs utredningen av några debattörer, däribland Kamali, som ett ”haveri”. Den stora mängd utspel som kom i allt hätskare tonläge utgör ett material som mer än väl skulle räcka till en bok. För att förstå vad det var för konflikt och vilka konsekvenser som följde är det emellertid viktigt att i stora drag påminna om vad som hände (se även Shirin Ahlbäck Öberg, Axess 5/2004).

Under våren 2003 inleddes en dialog mellan utredningens kansli och företrädare för Justitiedepartementet om hur arbetet med utredningen skulle kunna fortsätta. Sahlin hade dessutom ett flertal möten med Kamali. Det är uppenbart att Sahlin sympatiserade med Kamali, vilket är anmärkningsvärt eftersom Kamalis syn på till exempel hedersrelaterat våld inte rimmade väl med den feminism som Sahlin officiellt bekände sig till. Utöver det pågick en förhandling mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet i vilken man hade svårt att komma överens om vad som borde göras. Miljöpartiets Paul Lappalainen var mycket kritisk mot utredningen och oenig med Socialdemokraterna. Det hela slutade med att Sahlin som eftergift tillsatte en särskild utredning om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet ledd av Lappalainen själv. Den politisering av utredningsverksamheten som Rothstein varnade för några år tidigare nådde här helt nya nivåer. Men det slutade inte här.

Westholm insåg att kritiken blivit så allvarlig att det skulle bli nödvändigt att förr eller senare träda tillbaka till förmån för en ny utredningsledare. Även om han ansåg sig oskyldig till det han anklagats för fann han anledning att tro att ett byte på posten som utredningsledare skulle främja undersökningens legitimitet i andras ögon. Westholm efterfrågade en lösning som skulle tillåta att forskarvolymsredaktörerna kunde slutföra sina påbörjade arbeten. Det blev månader av turer fram och tillbaka i förhandlingarna. Men i oktober 2003 meddelade Sahlin att hon hade för avsikt att låta Kamali ta över som utredningsledare. Utredningens forskare blev minst sagt förvånade och förolämpade av idén att deras främsta kritiker skulle ta över arbetet. De skickade in protester till Sahlin och så gjorde även en handfull högt profilerade samhällsvetare utanför utredningen, verksamma vid universitet i hela landet. Strax före jul 2003 nådde uppmärksamhetsnivån för utredningen ett slags klimax när tv-programmet ”Uppdrag granskning” sände ett inslag om de pågående konflikterna, som i de flesta avseendena ställde sig bakom de los Reyes och Kamalis debattartikel och deras därpå följande uttalanden i medier och andra sammanhang.

Det är ingen överdrift att säga att det främst är Westholm som här ”hängs ut” i olika sammanhang. Westholm försökte med alla tillgängliga medel göra sin röst hörd. Bland annat publicerade han en redogörelse på utredningens webbplats som i detalj visade att ett flertal av de påståenden som förts fram av public service-företagets flaggskepp för kritisk granskning var ogrundade eller missvisande. Samtidigt mobiliserade andra samhällsvetare sitt stöd för Kamali genom debattinlägg till tidningar och propåer direkt till Sahlin och mot Westholm. Här kom dessutom ett stort antal organisationer som arbetar med diskrimineringsfrågor till Kamalis undsättning: Centrum mot rasism, Afrosvenskarnas riksförbund, Fackligt aktiva invandrare, Antidiskrimineringsbyråerna i Norrköping, Göteborg, Umeå, Malmö, och Stockholm samt ett antal konsulter i mångfaldsfrågor, politiker och kända journalister. I turbulensen som uppstod fick Westholm inte bara stå ut med att se sina främsta kritiker belönas med det politiska stöd som togs ifrån honom. Han blev dessutom på vägen ut som särskild utredare, tillsammans med utredningens medarbetare, av Kamali kallad för rasist (DN 2004-01-08).

Det som hände sedan var att den integrationspolitiska maktutredning som leddes av Westholm avvecklades under fortsatt förnedrande former. Det skulle gå undan att lägga ner utredningen. Det fick aldrig bli något slutbetänkande i form av en statlig offentlig utredning (SOU). De sista publikationerna degraderades till rapporter i Departementsserien (Ds) och Westholm fick för att kunna slutföra påbörjande arbeten byta titel från ”särskild utredare” till ”forskningsledare”. För Westholms del kom hela affären med utredningen att sätta djupa spår.

Kamali tilldelades under våren 2004 en egen utredning av Sahlin som ersättning för den nedlagda. Han fick i uppdrag att ”identifiera strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet” och ”dess konsekvenser för makt och inflytande” (Dir. 2004:54). Debattstormarna mojnade och det var bara några få skribenter på debattsidorna som invände mot utnämningen av Kamali. En av dessa var Dilsa Demirbag-Sten som i Expressen (2004-02-25) ställde frågan hur Kamali kunde utses av Sahlin som huvudansvarig för en integrationspolitisk maktutredning. Hon hade läst Kamalis kapitel i boken Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism (red. Stieg Larsson och Cecilia Englund 2004) och förfärades inte bara över hur ”hedersmord” beskrevs som en kulturrasistisk konstruktion. Hon reagerade också på hur aggressivt och urskillningslöst Kamali förde fram anklagelser mot forskare, aktivister, debattörer med flera, som han alla anklagade för att vara rasister. Men om detta blev det inte mycket debatt. I Dagens Nyheter väcktes kritiska frågor om Kamali och hans nya utredning egentligen bara av Hanne Kjöller (DN 2004-03-04). I övrigt skrev Dagens Nyheter positivt om Kamali på ledarplats och i två längre intervjuer utan några inslag av kritisk granskning.

Utöver vad som tagits upp här sade de flesta samhällsvetare inte heller särskilt mycket när Kamalis utredning sjösattes. Han lyckades rekrytera forskare till sin utredning – och några av dem som hoppade av den Westholmska undersökningen dök nu upp i Kamalis utredning. Under arbetets gång fick Jens Orback ta över Sahlins post som integrationsminister. Mot slutet av sommaren 2006 var utredningen klar och slutbetänkandet ”Integrationens svarta bok – Agenda för jämlikhet och social sammanhållning” (SOU 2006:79) presenterades. Men ministern var inte nöjd med resultatet.

Om det var något som Orback var särskilt missnöjd med är svårt att säga. Flera av slutrekommendationerna var svårsmälta och skulle bokstavligen kräva revolutionerande förändringar av lagstiftning och förvaltningen. Flera av dem var svårförenliga med demokratiska grundprinciper. Ett förslag som kan nämnas gick ut på att ge förtur till offentliga tjänster för låginkomsttagare och individer boende i ”utsatta områden”. Ogillandet kan även ha haft att göra med undersökningsmetoderna som blev hårt kritiserade för att vara ovetenskapliga. Ett flertal kritiker påpekade att utredningen inte alls undersökte variationer i åsikter om invandrare. Det förutsattes att en negativ syn på invandrare genomsyrade hela samhället. Missnöjet kan ha berott på Kamalis tonläge och hämningslösa utfall mot alla dem som någon gång väckt hans ilska. Mauricio Rojas sammanfattade delar av utredningen så här i ett inlägg i Svenska Dagbladet (2006-08-10):

Kamali diskvalificerar dem som förfäktar andra angreppssätt och tolkningar på ett sätt som starkt påminner om de metoder som blev så karakteristiska för det kommunistiska Östeuropa. Regeringsutredaren avfärdar de etablerade forskarna av svenskt ursprung eftersom de skulle företräda ett rasistiskt samhälles föreställningar. Forskare, politiker och debattörer med invandrarbakgrund som inte håller med Kamali får en ännu hårdare dom. De är helt enkelt köpta av majoritetssamhället. De ”gör karriär”, ”tjänar på”, ”skor sig” och ”blir förmögna” på att bekräfta det rasistiska majoritetssamhällets ”fördomar” och försvara dess ”privilegier”.

En av de undersökningar som Rojas uppmärksammar används av Kamali för att rikta hänsynslösa anklagelser bland annat mot Demirbag-Sten. Intrycket är att det handlar om ren hämnd. Orback förklarade kortfattat att slutprodukten inte var vad som hade önskats och kastade den, metaforiskt uttryckt, i papperskorgen direkt.

De flesta som arbetade i Westholms och Kamalis utredningar kunde gå vidare till en lugnare tillvaro. Många gick tillbaka till tjänster vid mer traditionellt utformade universitetsinstitutioner och högskolor. Flera av dem som ingick i Kamalis nätverk hamnade i tvärvetenskapliga forskningsmiljöer såsom Institutet för bostadsforskning och Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) i Uppsala. För dramats huvudrollsinnehavare slutade emellertid historien inte särskilt lyckligt.

Kamali gjorde ett slags sorti från sin utredning genom att deklarera att det var han som varit det huvudsakliga offret – inte bara när han protesterade mot Westholms utredning, utan även när han fick en egen. I en intervju i DN (2006-08-06) hävdade han: ”Jag kan säga att tortyren i Iran bleknar jämfört med det jag utsatts för sedan jag blev statlig utredare”. Han arbetade sedermera som lärare och forskare vid Mittuniversitetet, men tillvaron där präglades av konflikter och kontroverser. Han anklagades bland annat för mordhot mot universitetets rektor (Aftonbladet 2019-01-25) och stängdes av från undervisningen 2018. Några månader senare lämnade han sin tjänst med 32 månadslöner i avgångsvederlag.

Att inte heller Mona Sahlins fortsatta verksamhet blev särskilt stillsam är allmänt känt. När hon blev dömd för ”osant intygande” 2017 så blev det, sannolikt, slutet för hennes politiska karriär (SR 2017-03-02).

Uppdrag granskning utsattes själva för en granskning som genomfördes av teveprogrammet Mediemagasinet. Där drogs slutsatsen att inslaget om den Westholmska integrationspolitiska maktutredningen var så pass hårt vinklat att det gav en missvisande bild av vad som hänt i utredningen. Uppdrag granskning lovade därefter att se över sina rutiner (Uppdrag gransknings hemsida, nedladdat 2004-02-29). Men inslaget i Uppdrag granskning anmäldes även till Granskningsnämnden för Radio och TV och fick där en unikt hård dom. Flera delar av inslaget stred mot kravet på saklighet. Det fanns inga belägg för diskrimineringsanklagelserna, inte heller för påståenden om interna konflikter eller andra anklagelser som riktades mot Westholm. Och eftersom Westholm inte fick försvara sig stred inslaget även mot kravet på opartiskhet.

Men Anders Westholm fick aldrig någon ursäkt från någon. Han blev effektivt utsatt för ”deplattformering”, som det heter i dag, i en kampanj där rationell argumentation – något som Westholm själv stridit för i sin forskning och undervisning – visade sig ha föga genomslag. Det som blev kvar efter striderna i medierna och de politiska utspelen fram och tillbaka var mest bränd jord, stora klyftor i forskarsamhället och ett utredningsväsende som i dag har förändrats dramatiskt.

Fram till början av åttiotalet betydde utredning att ett frågeområde skulle undersökas och belysas med en massiv undersökning som bars upp av ett brett parlamentariskt stöd.

Vad var det här för slags konflikt? Är den en del av ett större fenomen? I vilken riktning leder den i så fall? Statsvetare som Shirin Ahlbäck Öberg och Sverker Gustavsson lägger tonvikten i analysen på förändringar i utredningsväsendet. Fram till början av åttiotalet betydde utredning att ett frågeområde skulle undersökas och belysas med en massiv undersökning som bars upp av ett brett parlamentariskt stöd. När ett slutbetänkande presenterats skulle relevanta samhällsaktörer få en chans att säga sitt. Men under åttiotalet byttes den modellen ut mot mer flyhänta utredningsmodeller, främst enmansutredningar. Det innebar också att utredningarnas kvalitet och legitimitet blev lidande. I dag är så kallade enmansutredningar det vanligaste. De ska göras på kort tid och regeringspartier kan i dag alltför mycket styra uppläggningen och resultaten. Gustavsson och Ahlbäck Öberg beskriver hur detta inkräktar på forskarnas autonomi. Det är en generell trend och analysen har relevans för det som hände med de integrationspolitiska maktutredningarna. Men i beskrivningen som presenterats här pågår något mer. För några år sedan lades en statlig utredning fram om styrning av universitet och högskolor. Den kritiserades mycket hårt för att ha vetenskapliga brister och för att vara politiserad. Den orsakade således en del debatt. Men den utlöste ju inte krig på det sätt som den integrationspolitiska maktutredningen gjorde. Vad var skillnaden?

Ett svar är att det som här har beskrivits är ett exempel på det som i dag kallas för ”kulturkrig”. Det är en populär term, men definitionen är ganska luddig. Vanligtvis avser den konflikter mellan sociala grupper om makt och dominans och det ska handla om frågor som är aktuella, mycket känsliga och där normer och ”maktordningar” som omfamnats i en ”majoritetskultur” blir starkt ifrågasatta. Men kulturkrig präglas av ytterligare en egenskap. Enligt den amerikanske författaren och journalisten Michael Grunwald (Politico, 2018-11-03) är kulturkrig en enkel metod för att i komplicerade politiska frågor som tar upp obekväma sanningar förflytta fokus till känslor och identitet. Var detta en sådan konflikt?

De integrationspolitiska maktutredningarna blottlade skillnader som fanns sedan tidigare, men utredningarna ”triggade” ett skeende där latenta konflikter blev öppna. Humanister och samhällsvetare hade under en längre tid med hjälp av nya metoder, först kommit att fokusera alltmer på klassklyftor, därefter på ojämlikhet mellan könen och sedan också på grupper som beskrevs som osynliggjorda i forskningen: sexuella minoriteter, invandrare och olika etniska grupper. Samtidigt som Sverige blev mer pluralistiskt blev det alltmer angeläget att rikta granskande blickar mot det som de los Reyes och Kamali beskrivit som ”svenskhet” och de maktstrukturer som det begreppet kan sägas representera. Emellertid hade Westholm och övriga forskare inget emot sådan forskning per se. De medverkade ju i maktutredningen för att de själva var bekymrade över ojämlika maktförhållanden som bottnade i att ha eller inte ha invandrarbakgrund. Men uppenbarligen var det provocerande att Westholm hade både hudfärg och kön som ansågs representera en majoritetskultur. Detta framkommer i debatterna i riksdagen såväl som i kritiken från de los Reyes och Kamali. Den irritationen skulle väl dock ha kunnat överbryggas? Huvudansvaret för forskningen vid till exempel tidigare nämnda CEMFOR har länge legat hos Mattias Gardell som är både vit och man – egenskaper som mig veterligen inte inneburit att han ådragit sig kritik i samma omfattning som Westholm, inte ens från dem som gav de los Reyes och Kamali sitt stöd och som i dag är verksamma vid CEMFOR.. Så vari bestod skillnaden egentligen? Det kan te sig som att den viktigaste utlösande faktorn för konflikten var synen på hur forskning ska bedrivas.

Westholm, och de forskare som stod på hans sida, betraktade till exempel ojämlikhet och främlingsfientlighet som något som måste beskrivas, definieras och påvisas för att sedan kunna förklaras. Kamali och de los Reyes och många forskare som stod på deras sida utgick i sin verksamhet från att xenofobi, invandrarfientlighet och rasism genomsyrar hela samhället och att själva användandet av en term som till exempel ”invandrare” skapar just de orättvisor och utanförskap som bör motverkas. De menar att ”forskningen” därför måste fokusera på hur skillnader ska utjämnas så att kategoriernas betydelse blir meningslösa i framtiden. Detta kan te sig viktigt för att förstå varför schismen inom den integrationspolitiska maktutredningen satte igång. Tankesättet har uppenbarligen rötter i marxismen, men det kommer också från studier av rasismens historia. Det är ingen tvekan om att det krävs försiktighet och gott omdöme när samhällsvetare skapar och anlägger termer på olika företeelser. Etiketter fastnar och rasbiologin har en egen historik av hur uppdelningar av människor i olika grupper tjänat de mest omänskliga syften som vi kan tänka oss. Det är delvis mot bakgrund av det som de los Reyes och Kamali varnar för negativa konsekvenser av kategoriseringar. Det finns emellertid två problem här: det första är ett mer generellt metodologiskt problem, det andra handlar om hur begreppskritiken tillämpas i praktiken av Westholms kritiker.

Som tidigare nämnts kom det starka invändningar mot att använda kategorin ”invandrare”. Den skulle undvikas eftersom den ansågs driva fram orättvisor. Westholm kunde inte gå med på den kritiken – och inte bara på grund av kommittédirektiven. Han ansåg också att det var olämpligt att göra antagandet om att förtryck, orättvisor och rasism genomsyrar i stort sett hela samhället, eftersom det bara är just ett antagande och det intressanta är de variationer som kan framträda när teori testas mot empiri. Frågor som måste ställas handlar om varför individer som tillhör en viss inkomstgrupp och kommer från en viss region är mer eller mindre socialt toleranta än de som kommer från ett annat samhällsskikt och region. Varför behandlas människor olika, i olika utsträckning, på grund av att de har en invandrarbakgrund? Och så vidare. Det westholmska lägret ansåg att just förekomsten av variation är nyckeln till vetenskapliga förklaringar, som sedan skulle kunna ge politiker ökad förståelse om problemens natur och orsaker och ge ett slags stöd för den som ville utveckla politiska åtgärdsförslag för att till exempel minska segregation, orättvisor och främlingsfientlighet. Den positionen i jämförelse med den som de los Reyes och Kamali företrädde vittnar således om oförenliga vetenskapliga ståndpunkter som det helt enkelt inte gick att förhandla om. Eller kunde man ha gjort det? Var de vetenskapliga motsättningarna verkligen kärnan i konflikten?
Den andra invändningen går nämligen ut på att de los Reyes och Kamali egentligen inte är emot allt användande av kategoriseringar av samhällsgrupper. Här skickas det nämligen ut motstridiga signaler. Å ena sidan kritiserades alla kategoriseringar och uttrycksformer som delar upp samhället mellan ”vi och dom” (SOU 2006:79, 3.3). Men hela Kamalis utredning och den verksamhet som bedrevs av hans kolleger i den utredning han fick ta ansvar för bygger på uppdelningar mellan ”vi och dom”. Det handlar hela tiden om vilka som är rasister, om vilka som tillhör gruppen ”vita” eller ”rasifierade”, och så självfallet uppdelningar efter klass och kön. Det är uppenbart att ”vi och dom” är en indelning som bör undvikas enbart i vissa sammanhang, inte i andra. Men det bestäms av forskarnas personliga uppfattningar om hur verkligheten är beskaffad och den präglas av en ideologisk förståelse. Det handlar inte om slutsatser baserade på rigorösa empiriska studier, utvecklade med ambitiösa metoder. Det handlar om åsikter.

Vad som utgör ett särskilt allvarligt problem här är att anklagelserna som riktas mot den westholmska utredningen, inte minst den framställning som återfinns i Kamalis utredning, består av grova generaliseringar när det kommer till känsliga och viktiga frågor som rör främlingsfientlighet, utanförskap och rasism. Det handlar om ett flertal utsagor som är uppenbart orimliga. När detta sker ser Kamali och hans kolleger sig själva främst som politiska företrädare för stora förtyckta grupper – som aktörer i ett slags politiskt revolutionskrig och alla som säger emot är företrädare för alltigenom onda eliter, ”etablissemanget”, vissa grupper av rasifierade, och förrädare. Men här är det ingen som har valts till företrädare, som när politiker utses att representera en grupp individer i ett samhälle. Kamali och fler av hans kolleger tar i stället forskarrollen till intäkt för att få uttala sig i de förtryckta gruppernas ställe. Och det slutar i godtyckliga utsagor, uttalanden i affekt, hämndaktioner och rena uthängningar.

Mot denna bakgrund är det inte underligt att de integrationspolitiska utmaningarna efter flyktingkrisen 2015 hanterats minst sagt valhänt.

Fokus läggs helt på identitetsfrågan. Och här förs det in beskrivningar via tillmälen – särskilt genom rasismanklagelser – som sannolikt skapar motsättningar där det kanske inte fanns några till att börja med. Westholm och hans kolleger sades vara rasister och den som ifrågasatte det antagandet riskerade att pekas ut som rasist. Därför blev det till slut omöjligt att föra en dialog. Och det var synd. För det handlade aldrig om att det ena lägret var en samling av Nordfrontsanhängare som hatade invandrare och att det andra lägret skulle skydda alla dem med utländsk bakgrund från rasistiska attacker. Men när konflikten kläddes i termer av rasism och diskriminering på det sätt som skedde drogs de politiska krafterna med i ett fall där alla till slut blev lidande. Det var en konflikt där allt kom att handla om vem det var som sade något – vad den personen antogs företräda för intressen – och där rationell argumentation helt enkelt inte tilläts spela någon roll. Ursprungsidén med maktutredningar, som Østerud beskrev, har här helt gått förlorad. Logiken som tog över byggde helt på det ”genetiska felslutet”, precis det som rasismforskningen borde motverka. Det gör dessutom att hela den politiska debatten tappar sitt fokus på allvarliga problem som redan är mycket svåra att lösa. Här begås därför en oförrätt som ingen tjänar på, oavsett hudfärg, kön eller etnisk bakgrund.

De etablerade politikerna anklagas i de känsliga integrationsfrågorna för att de inte ”gör något”. Samhällsvetarna anklagas för att de antingen bara bråkar om oväsentligheter eller för att de inte bryr sig alls. Som ”lösning” tillåter sig politiker och akademiker att spela med i identitetspolitiska spel med allt högre insatser. Problemet här är att taktiken så lätt kan tas över av andra intressenter. Identitetspolitik som den i dag tillämpas i förvaltningen och vid universitet och högskolor (Respons 1/2019) skapar prejudikat som kan bli ett kraftfullt verktyg som helt aningslöst lämnas över till dem som kan ha helt andra syften än vad många av oss vill ge stöd till. Problemet som uppstår har diskuterats en hel del i kulturpolitiska sammanhang. Bland annat beskrev Stina Oscarson (SvD 2019-09-22) i en artikel hur det blivit nästintill omöjligt att kritisera Sverigedemokraternas kulturpolitik i Sölvesborg – kulturpolitiken var ju redan politiserad av de partier som tidigare styrt i kommunen. Identitetspolitik i extrema former spelar alltför lätt motståndarna i händerna. Mot denna bakgrund är det inte underligt att de integrationspolitiska utmaningarna efter flyktingkrisen 2015 hanterats minst sagt valhänt. Svåra frågor om integration fick byta plats med ett allmänt tyckande om identitet. Det kan därför sägas att det som utspelade sig under och i kölvattnet av de maktpolitiska var något avsevärt större än några utredares och politikers enskilda öden. Det var ett kulturkrig. Vill någon nu ha fred?

 

 

* Sten Widmalm är verksam vid samma institution som Anders Westholm.

Publ. i Respons 6/2019 664
TEMA | Integrationsdebatt

Sten Widmalm

Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Han medverkar regelbundet i svensk debatt i politik- och forskningsfrågor i bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och – såklart – i Respons. För närvarande ansvarar han för två forskningsprojekt: TOLEDO-projektet som handlar om politisk tolerans och som beskrivs i den nyutkomna boken Political Tolerance in the Global South – Images from India, Pakistan and Uganda, och Persona-projektet, som handlar om krishantering i EU. Dessutom har Sten Widmalm, tillsammans med Peter Oscarsson, gjort en fotoutställning med namnet ”Images of the Global South”. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  4. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...