Debatt

Replik till recension av ”Krisernas Grekland i politik och litteratur”

| Respons 4/2016 | 6 min läsning

I avhandlingen The Battlefield of Memory hävdar historikern Erik Sjöberg att ALL vetenskap ägnar sig åt att försöka få en i förväg fattad slutsats bekräftad. I teorikapitlet skriver han: ”Furthermore, the research questions asked and theoretical point of departure of the historian may always be criticized as moving toward a preconceived conclusion. This is a critique which applies to all scientific or scholarly inquiry.”

En besläktad tanke framför Sjöberg i bokens slut: ”As we have seen, there are no sharp boundaries between the cognitive and politicial realm of historical culture.” Om man läser detta påstående mot bakgrund av definitionerna i teorikapitlet får man ett koncentrat av grundtanken i avhandlingen: ALL historieskrivning är styrd av politiska fördomar bottnande i en vilja till makt.

Denna tes har utan tvivel också varit utgångspunkten för hans recension av en bok som jag skrivit i samarbete med Christina Heldner, Krisernas Grekland i politik och litteratur. Sjöberg försöker visa att vår skildring av den grekiska historien är ett exempel på vad han i avhandlingen kallar politisk historieskrivning. För att ge denna tes sken av trovärdighet måste han dock teckna en grovt missvisande karikatyr av vad vi skriver.

Ett exempel är ett påstående som fått särskild emfas genom att det upprepas i artikelns enda underrubrik. Där hävdas med fetstil att vi skulle ha påstått att Sokrates skulle ha varit fascist, eftersom han beundrades av den militärjunta som styrde Grekland åren 1967-1974. Detta befängda påstående är givetvis helt gripet ur luften.

Något liknande gäller om recensionens centrala tes – att vi skulle ha gjort Greklands moderna historia till en enkel moralitet med vänstern på den goda sidan och högern på den onda. I själva verket är vi mycket mera kritiska mot den grekiska vänstern än vad som varit vanligt i svenskspråkig litteratur om Grekland. I avsnittet om andra världskriget konstaterar vi sålunda att den vänsterledda motståndsrörelsen gjorde sig skyldig till övergrepp och terrorhandlingar. I skildringen av efterkrigstiden konstaterar vi att den ideologiska rigiditeten och oförmågan till kompromisser har gjort kommunistpartiet KKE till en omöjlig samarbetspartner för den demokratiska vänstern. I avsnitten om det socialdemokratiska PASOK hävdar vi att den korrumperade partikulturen och maktfullkomligheten hos den i Sverige vanligtvis idealiserade partiledaren Andreas Papandreou varit en av orsakerna till Greklands kris. Dessutom förutspådde vi i bokens epilog att vänsteralliansen SYRIZA skulle misslyckas med att få det skadeskjutna landet på fötter.

Sjöberg hävdar vidare att vi inte skiljer mellan nazister, nyliberaler och konservativa, för att på det viset framställa våra egna ”handlingar i ett rättfärdigt skimmer”. Om man bortser från den diffusa insinuationen om behovet att rättfärdiga våra handlingar, är detta ett uppenbart orimligt påstående. En stor del av vår bok handlar i själva veket om skillnaderna och maktstriderna mellan de nyliberala, konservativa och nynazistiska delarna av den grekiska högern.

Men det finns också många andra felaktigheter i Sjöbergs recension. Flera av dem rör vår skildring av händelserna under andra världskriget. Så skulle vi enligt Sjöberg ha gjort gällande att den vänsterledda motståndsrörelsen lät sig avväpnas redan i oktober 1944. Men av boken framgår klart (s. 72) att vi liksom de flesta andra forskare förlägger denna händelse till februari 1945.

Sjöbergs vantolkningar av vår bok kan se ut som olycksfall i arbetet, men så är det nog inte. Förmodligen har de ett alldeles bestämt syfte – att ge stöd för teser han driver i The Battlefield of Memory. Med vår bok som exempel vill han hävda att all vetenskap består i att söka bekräftelse på förutfattade slutsatser och att all historieskrivning skulle vara ett uttryck för politiska ställningstaganden bottnande i en vilja till makt.

Att all historieskrivning skulle vara driven av viljan till makt är en tanke som nog varit i säck innan den kommit i påse. Den viktigaste inspirationskällan torde vara Michel Foucault och hans efterföljare inom det postmoderna etablissemanget. Det framgår, då han i avhandlingens teorikapitel hänvisar till postmodernistisk kritik av ”established Western readings of linear history, truth and identity”. I avhandlingens fortsättning talar han dessutom uppskattande om ”den postmoderna utmaningen”.

Problemet med Sjöbergs position är att han liksom postmodernisterna försöker sitta på två stolar på en gång. Å ena sidan hävdar han att ALL historieskrivning är styrd av politiska fördomar som bottnar i viljan till makt. Å andra sidan gör han anspråk på att själv sitta inne med den ultimata sanningen.

Torsten Rönnerstrand är historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap.

Svar av Erik Sjöberg

Torsten Rönnerstrand har i sitt genmäle bemödat sig att recensera min avhandling Battlefields of Memory – The Macedonian conflict and Greek historical culture, som den korrekta titeln lyder. Tyvärr är det inte bara titeln som han har fått om bakfoten. I det av honom anförda citatet från metodavsnittet skriver jag att historisk och annan vetenskaplig forskning alltid kan kritiseras för att genom teorival, forskningsfrågor och selektivt urval föregripa resultaten och därmed bekräfta en given tes. Vidare hävdar jag att inga historiker står helt oberörda av sin samtids politiska och ideologiska strömningar eller samhällsdebatt. Det är ingalunda den lovsång till ”det postmoderna etablissemanget” som Rönnerstrand tycker sig se, i vilken all vetenskap döms ut som tendentiös. De flesta forskare är medvetna om och undviker fallgroparna, oavsett politisk hemvist.

Kärnan i min kritik av Rönnerstrands och Heldners bok är inte författarnas politiska uppfattningar i sig, utan att den trots högt ställda anspråk inte är god historieskrivning. Mycket skulle kunna ursäktas som olycksfall i arbetet om det inte vore för det sätt på vilket författarna utan övertygande belägg anklagar andra för ohederlighet, som när Sture Linnér beskylls för att medvetet försöka ”vilseleda sina läsare genom att utelämna viktiga omständigheter”.

Jag menar att Rönnerstrand och Heldner själva utelämnar viktiga omständigheter, med konsekvenser för läsarens förståelse av det historiska skeendet, för att belägga att det ”ytterst är Churchill som bär ansvaret för den utveckling som lett fram till den djupa kris som drabbat dagens Grekland” (s. 58). Författarna har, enligt min mening, okritiskt anammat ett problematiskt historiebruk från grekiska vänsternationalister och presenterat det som historievetenskapligt grundat. Det är ett historiebruk som haft olyckliga konsekvenser för det politiska samtalet i Grekland, varav den mest extrema var terrorgruppen ”17 novembers” övertygelse att dess ”antiimperialistiska” kamp rättfärdigar alla offer, även av oskyldiga. För dess handlingar bär författarna givetvis inget ansvar, lika litet som Churchill kan skyllas för Breiviks illdåd. Man kan dock ifrågasätta om de ensidiga perspektiv och förenklingar som de reproducerar leder till en djupare förståelse av Greklands 1940-tal eller dess nutida kris.

Erik Sjöberg är fil. dr och vik. lektor i historia vid Mittuniversitetet.

Relaterat

Bidrar mer till att befästa myter än att demaskera dem

Författarna till denna bok menar sig ha avslöjat en historieförfalskning som hindrar inte minst den svenska allmänheten att se de verkliga orsakerna till dagens kris. Men det moderna Greklands historia låter...


Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...