Tema | Love Me Tinder

Själva sökandet ändrar vad vi letar efter

| Respons 4/2019 | 21 min läsning

Dejtingappen är inte ett oskyldigt verktyg, det påverkar hur vi förhåller oss till kärleken. Vi kanske söker efter något magiskt, men det vi får är systematiskt och genomrationellt. Vi tror att vi vet vad vi letar efter men sökandet förändrar vår syn på andra och oss själva. Våra jag framställs som hårda kärnor av tydligt definierbara egenskaper, inte som något som förändras i mötet med andra. Det kan te sig som om appen främjar frihet och jämlikhet, men i realiteten gynnar den en maskulint kodad autonomi.

Mirjam Katzin är doktorand i juridik vid Lunds universitet. Foto Allis Greco

Reklamen för en av de mest använda dejtingapparna lyder: ”Swipe life!”. Den är förförisk, för den projicerar heta drömmar på något så simpelt som ett svep med fingret. Livet – en kraft man bara stundtals känner sig nära, en dryck man kan ana sötman av i vardagens enahanda tristess – är bara ett svep bort. Botemedlet mot den existentiella ensamheten. Lockelsen av en kroppens eller själens symbios, där man får slippa oket av individualiteten, av ett själv som ständigt ska duga och utvecklas. Glädjen i lusten som för en stund upplöser tiden i ett överväldigande nu. Längtan efter allt det där är förstås något reklam ofta försöker spela på. Men den som har kärleken som utlovad fångst lyckas kanske bäst.

Samtidigt vet alla som liksom jag tillbringat någon tid i dejtingappens våld att också andra, mer smärtsamma, aspekter av livet lätt gör sig påminda. Spöklikt försvinner någon jag knutit an en dröm till. Plötsligt är jag övergiven, kanske utbytt mot någon som matchade bättre? Jag hittar själv den perfekta människan för mina fantasier, men den verkar ha svept åt andra hållet, kanske av misstag i bläddrandet bland den stora mängd av bilder som möter en i appen. Futtigheten i våra strävanden är också smärtsamma att se. Med bilder på plutande läppar och fångade fiskar tror vi att det där livet ska låta sig snärjas. 

Jag läser Eva Illouz Därför gör kärlek ont – En sociologisk förklaring, som är skriven 2011 (svensk översättning 2016), flera år före dejtingapparnas genombrott, men som ändå lyckas placera fenomenet i den senkapitalistiska samtiden och förklara vad i våra sätt att organisera kärleken i dag som bidrar till att göra den till en så central och destruktiv kraft i våra liv. Illouz använder kultursociologin för att visa att även våra innersta platser präglas av strukturella förändringar i organiseringen av kärleken, där sådant som teknik – en dejtingapp – inte bara är ett symptom eller ett oskyldigt verktyg, utan också skapar vissa sätt att förhålla sig till kärleken, att leva den, och att lida. Enligt undersökningen ”Svenskarna och internet” var det 2018 nästan tio procent av de svenska internetanvändarna som använde den mest populära dejtingappen Tinder. I den yngre och största målgruppen (16–25) var det nästan tre gånger så många. De allra flesta Tinderanvändare är under 35 år. Dejtingappen kommer alltså att sätta sin allt tydligare stämpel på hur vi skapar kärlek.

Det finns en motsättning i att vi alltmer betonar individualitet och autonomi samtidigt som kärleken får en ökad betydelse för oss i sökandet efter trygghet och transcendens.

Berättelsen om den moderna kärleken är ofta en berättelse om individualism och om valfrihet. Min strävan efter att hitta den som bäst matchar mina preferenser stämmer väl med vår moderna kärleksideologi. Att göra kärleken till en marknad har visserligen utmanat patriarkatet och familjen som institution, men också gjort privatlivet mer instabilt och det romantiska medvetandet mer olyckligt. Detta sätt att organisera kärleken ser också ut som att det bygger på frihet och jämlikhet, men som Illouz visar är det bara ett nytt sätt att organisera könade ojämlikheter genom att understryka en maskulint kodad autonomi. 

Våra sätt att organisera kärleken är inte naturgivna. Hur jag relaterar till kärleken och förhåller mig till intimitet kan så klart delvis förklaras av personliga faktorer, men dessa individuella berättelser rör sig i ett mönster. Att organisera kärleken som en marknad är en samtida social konstruktion, där vi också kan hitta några av samtidens paradoxer. Det finns en motsättning i att vi alltmer betonar individualitet och autonomi samtidigt som kärleken får en ökad betydelse för oss i sökandet efter trygghet och transcendens. Självständighetens ideal står nämligen i konflikt med det kärleken kräver, vilket är att ge upp autonomi. Att samtidigt drömma om närhet och om oberoende är uttryck för den ambivalens som kärleken omges med i vår tid. Samtidigt som vi söker självupplösning ska vi behålla våra gränser, i en svårlöslig ekvation där vår sårbarhet står på spel. Detta väcker också frågor om kärlekens möjligheter i den extrema individualismens tidevarv, eftersom kärlek är den plats vi flyr till för att försöka undkomma individualismens ensamhet. Vårt sätt att organisera kärleken bygger också på teknikens torra rationalitet, samtidigt som det är en mystisk transcendens vi söker. Dejtingappens fokus på bilder och representation kan dessutom sägas utveckla förtingligandet och alienationen hos samtidens människa.

Vi inbillar oss lätt att vi vet vad vi är ute efter. Men själva sökandet ändrar vad vi letar efter, själva valet får oss att vilja maximera, att hitta den ännu mer perfekta bland mängden.

Att jakten på kärlekspartner fungerar som en marknad och vi själva som varor är ju inget helt nytt fenomen, men dejtingapparna drar det till sin spets. Tekniken – dejtingappen – hjälper oss att rationellt behandla valet, visualisera det stora antalet möjligheter och jämföra människor som vore de jämförbara. Vi inbillar oss lätt att vi vet vad vi är ute efter. Men själva sökandet ändrar vad vi letar efter, själva valet får oss att vilja maximera, att hitta den ännu mer perfekta bland mängden. Att knyta an till någon fullt ut, att älska, kräver också att man ger upp möjligheten till framtida val. Vilken ångest! Tänk om jag genom detta högersvep med tummen sätter igång en process som landar i något annat än det bästa möjliga utfallet! Om jag bläddrar litet till, finns kanske någon ännu mer intressant för min framtida lycka? Att tillmäta kärleken en så stor betydelse som vi gör innebär också att valet av kärleksobjekt blir väldigt viktigt. Jaget är ju indraget i ett ständigt självförbättringsprojekt, där valet av kärlekspartner är en del. Du ska inte bara matcha vem jag är, utan vem jag försöker att bli. 

Informella sociala strukturer, som intersektionen av klass, kön och rasifiering, spelar förstås fortfarande en stor roll för hur attraktivitet och begär konstrueras, men detta låtsas vi inte om. Marknadsmetaforen förutsätter att vi alla kommer som jämlikar till detta utbyte och att det bara är våra individuellt formade preferenser som avgör. Våra sätt att organisera kärleken framstår som spontana och fria, kanske friare än någonsin, när vi kan agera som kunder på en – åtminstone om vi bor i ett tillräckligt tätbefolkat område – otroligt omfångsrik marknad, jämfört med de cirklar i vilka människor tidigare varit begränsade att göra sina val. Men detta sätt att organisera kärleken är i själva verket politiskt och styrt av stränga sociala mönster och koder. Eftersom vårt samhälle i så hög utsträckning gör oss skenbart fria från omkringliggande sociala och ekonomiska strukturer, framstår individuella val och förmågor att hantera det som möter oss i livet som centrala, men valet sätter den egna individualiteten på spel på ett sätt som skapar osäkerhet. Vem ska jag välja om jag inte vet vem jag är? Valde jag rätt – är jag rätt? Vad har jag för värde egentligen och enligt vilken värdeskala mäts jag på denna marknad? 

Senkapitalismens brist på trygghet för de allra flesta, dess individualism och konkurrens, medför svårigheter för oss att skapa självkänsla baserad på en given plats, ett jobb eller en stadig gemenskap. Kärleken är det utrymme där vi oftast försöker kompensera för bristen på stabilitet i övrigt, vi hoppas på kärleken som en plats fri från otrygghet, individualism och konkurrens. Men hur vi söker efter kärlek präglas i sig självt mer än någonsin av just otrygghet, individualism och konkurrens. När vår självkänsla i allt högre grad är beroende av vår status på kärleksmarknaden, blir den där appen desto mer ångestladdad. Det är mycket som står på spel för mitt vilsna ego i detta svepande. 

I en allt hårdare tillvaro växer också behovet av illusioner för att täcka över tillvarons brister. Därför är illusionerna om kärleken som det som ger livet mening eller ljusning så viktigt för vårt samhälle – då är det bristen på kärlek som förklarar varför livet är svåruthärdligt, inte orättvisorna i de sociala relationerna som de är organiserade. Modernitetens frihetsideal samstämmer dåligt med möjligheten till verklig frihet i kapitalismen och därför fortsätter vi att längta efter möjligheten till frigörelse utanför det rådande. I idén om den romantiska kärleken placerar vi mycket av denna längtan. 

Sökandet efter kärleken får en marknadsmässig prägel också genom att den kommer att handla om handeln med något slags definierbara egenskaper som vi förväntas ha och byta med. Detta sätt att förhålla sig till kärlek bygger på en essentialisering av jaget, en syn på personer som bestående av relativt fasta, tydliga kärnor som kommer eller inte kommer att passa ihop med varandra. Vi föreställer oss gärna att vi i kärleksvalet känner oss själva så väl att vi kan förstå vad vi behöver för att bli lyckliga i termer av egenskaper hos en partner. Kanske har vi till och med gjort en lista. Det innebär att när jag ser dig i appen så föreställer jag mig att du består av något absolut som jag kan bedöma dig efter. Detta är också en del av förtingligandet av människan; har hon en fast kärna så är hon ju ett mätbart objekt, inte något obestämbart flytande och särskilt. När kärleken blir en fråga om utbyte förutsätter det ett värdesystem. Vi är alltså i vår kärna attraktiva eller inte attraktiva, intressanta eller inte intressanta. Vad kan vara mer sårbart än att ställa ut min innerstas kärna till försäljning i en app? Och vad är tråkigare än att mekaniskt svepa i en app när det är existentiell transcendens jag längtar efter? Här finns också kravet på autenticitet: är mina känslor verkligen de jag tror att de är? Att söka efter äktheten i känslor är som att försöka bli klar över sina konturer i en skrattspegel. Inte bara jag ska vara fast och beständig, inte bara du ska vara det – känslorna mellan oss ska också vara det. Men jaget är ju inte hårt och oföränderligt, jaget påverkas ständigt av och anpassar sig till omständigheterna och dem vi möter.

Du ska inte bara matcha vem jag är utan också vem jag försöker bli… Foto Andrew Harrer/Bloomberg

När jag letar efter kärleken söker jag ju efter någon annan, men i appen upplever jag att det är mitt själv som framträder. Presenterad i appen ser jag mig själv utifrån, begränsad till en uppsättning egenskaper, erfarenheter och fysiska drag. Om min längtan efter kärlek är längtan efter upplösning, efter att komma i kontakt med en underjordisk ström som tar mig bort från mig själv, ut på världsalltets vidder, mot närhetens utsuddande av gränser, är detta motsatsen till appens spegel, där jag i stället blir tydligare avbildad, smärtsamt medveten om mina begränsningar. Lättheten med vilken jag kan bli avvisad gör detta än mer påtagligt. 

Fantasin om kärleken som något som på ett magiskt sätt ska ta mig bortom mig själv stämmer egentligen mycket dåligt med att använda ett verktyg som dejtingappen för att finna denna kärlek. Dejtingappens snabba rytm kräver att jag använder förnuftet för att försöka optimera mina val. Även om förnuftet ju behöver spela en roll när vi skapar relationer, är det framför allt på ett annat plan vi måste vara engagerade. När vi ger oss in i vårt inre på jakt efter våra sanna känslor, försvårar vi samtidigt möjligheten att faktiskt uppleva de känslor som kommer ur framför allt icke-rationella processer. I stället för att möta en människa öppet och intuitivt möter vi ett antal varor som vi ska välja mellan och för att kunna jämföra och väga de olika alternativen mot varandra måste vi dela upp personen i olika beståndsdelar, en rationell bedömningsprocess som står i vägen för möjligheten att engagera sig känslomässigt i en annan människa, att knyta an. När jag bläddrar i appen, kalkylerande och alltmer slarvigt, blir det svårare för mig att närma mig någon annan intuitivt och emotionellt. Begär som spelet mellan brist och tillgång, mellan dröm och verklighet, ersätts av en algoritm. Dejtingapparnas överflöd på möjligheter är snart avtändande. Det påverkar inte bara begäret, utan begäret att få begära. Det jag söker är något metafysiskt, kanske magiskt, förrationellt. Det jag får är metodiskt, systematiskt och genomrationellt. 

Dejtingapparna betonar också indirekt att valet av kärlekspartner i samtiden är valet av en sexuell partner. Utseendet är vid en snabb första anblick en starkt sållande faktor. Det gör att den rent visuella berättelsen om vad vi ska begära samspelar med en berättelse om hur lycka skapas. I den mediala tidens ständiga möte med bilder lär vi oss alltså att känna igen vägen till existentiell transcendens och utvägen ur existentiell ensamhet som en attraktiv uppsyn. Senkapitalismen präglas av bilder, reklambilder, rörliga bilder, telefonens bildskärm där blädderbilder alltså är mitt främsta verktyg i jakten på kärlek. Dessa bilder formar våra fantasier, ramar in våra föreställningar och ger näring åt inre drömvärldar, där det som bilderna förmedlar – utopier om det goda livet i vissa givna former – omvandlas till personliga visioner om jaget, duet och den gemensamma framtiden. Det är en allt extremare version av det Guy Debord beskrev i Skådespelssamhället: ett samhälle där allt estetiseras och ersätts av sin representation, av bilder och berättelser. När verkligheten medieras blir den också alltmer trivial. Den som åskådar alieneras i relation till det betraktade och ”ju mer han betraktar desto mindre lever han, ju mer han accepterar att känna igen sig i de förhärskande bilderna av mänskliga behov, desto mindre förstår han sin egen existens och sina egna begär.” (Skådespelssamhället, tes 30). Bilder konstruerar vår föreställning om vad vi ska sträva efter och ger på avstånd sken av ett nåbart ”verkligt liv”. Men detta som föreställer verkligt liv är fortfarande ett skådespel som inbjuder till betraktande och efterapning – det som presenteras som det verkliga livet visar sig helt enkelt vara ett verkligt skådespel. I den berättelse som möter oss i bilderna finns också få av de skuggor och mörka drag, den smärta och trasighet som verkligheten besitter. De människor vi lär oss att drömma om och föreställa oss att vi ska vara, är inte bristfälliga. På så sätt kommer vi ofta bli besvikna på det vi får och fortsatt förhoppningsfulla på det som vi eventuellt skulle kunna få några svep bort. 

Det går inte att tala om kärleken utan att tala om kön. Ibland hör man argumentet att dejtingapparna har stärkt kvinnors ställning på den heterosexuella kärleksmarknaden, eftersom kvinnor får relativt fler matchningar och en ökad möjlighet att styra över sin interaktion med män. Man kan också tillföra ett intersektionellt perspektiv och visa hur vissa män blir tydligare förlorare, i och med att ”marknadsvärdet” också styrs av klass och rasifiering, särskilt för män. Det är argument som visst stämmer, om man accepterar dess underliggande premisser om att marknaden är en metafor som vi måste leva med, om att förtingligandet och säljbarheten inte själva är de grundläggande problemen. För egen del tycker jag att marknadiseringen, särskilt i dejtingappens form, samspelar väl med en objektifiering av kvinnor och en maskulinisering i våra sätt att gestalta relationer i och med den ökade betoningen på autonomi. 

I den otrygga situation som kärleksmarknaden skapar, blir avståndstagande förstås ett sätt att agera för att skydda sig. Närhet är det man längtar efter, distans är det man behöver för att barrikadera sig mot det existentiellt osäkra läge man befinner sig i som vara på denna marknad. Att hålla ett kyligt avstånd blir rationellt, men står i vägen för själva operationens mål, att finna någon som kan vara nära och hålla en i handen genom samtidens osäkerhet. Men det finns genuskodade mönster i hur vi förhåller oss till detta.

Min utgångspunkt är att kvinnor och män befinner sig i en konstruerad hierarki, vilket tar sig nya uttryck i det heterosexuella samspelet när kärleken organiseras som marknad. I denna ojämlikhet får den starkare parten större möjligheter att bestämma villkoren för relationen. Det heterosexuella spelet utspelar sig ofta (men givetvis inte alltid) utifrån dessa roller: hon som behöver, han som sätter gräns, han som är rädd för förbindelsen, hon som är rädd för övergivelsen, han som backar, hon som kompenserar genom att gå den sträcka han retirerat. Autonomin är ett ideal primärt förknippat med maskuliniteten, något som män hårdast håller fast vid och slungar ut mot kvinnor som kommer för nära. 

I kvinnorollen av i dag ingår givetvis också att söka autonomi, men slitningen mellan autonomins och omsorgens ideal gör den kvinnligt kodade positionen än mer sårbar.

Mäns spelande av autonomikortet fungerar som ett slags symboliskt våld, svårt att upptäcka i en tid som sätter likhetstecken mellan autonomi och frigörelse. En beskrivning av verkligheten där autonomi har högre status än omsorg är dominerande. Däri består det symboliska våldet, i att vara infångad i en berättelse där ens egna behov och begär förnekas eller förlöjligas. Vi som lärt oss femininitet har fått vanan att vara tillgängliga och tillmötesgående – förutsättningar för att relationer ska kunna skapas och upprätthållas – men det tycks bli en strukturell nackdel när kärleken uppträder som en marknad som organiserar makt och emotionella styrkeförhållanden. I kvinnorollen av i dag ingår givetvis också att söka autonomi, men slitningen mellan autonomins och omsorgens ideal gör den kvinnligt kodade positionen än mer sårbar. Vi tvingas bekänna oss till självständighetens helighet, vilket gör att vi, paradoxalt nog av omsorg, också tar ansvar för männens behov av autonomi. I denna ojämlikhet känner många kvinnor igen sig i att det krävs en typ av spelat ointresse eller avståndstagande i en heterosexuell interaktion, för att behålla sitt marknadsvärde och för att inte skrämma bort den i allmänhet mer känslorädda och distanserade motparten. Detta är konstruerade och sorgliga roller, som för oss långt bort från romantikens och passionens potentiellt emanciperande kraft.

Som jag tidigare varit inne på blir kärleken viktig som potentiell lösning på de existentiella kriser som andra aspekter av vårt sätt samhälle skapar. Men kärleken är också en kraft i sig, en energikälla som driver detta samhälles hjul framåt, begäret efter kärlek en motor för kultur och konsumism. Kärleken är som en hägring, suddigt läcker i relation till denna trista värld av ängsligt svepande med gamnacke över mobilen i morgonrusningen. Men vår fantasi är ingen oskyldig, neutral kraft. Det är en kraft som styrs av vilka möjlighetshorisonter våra drömmar ges, av vilka bilder vi serveras, vilka föreställningar om världen och dess ramar som omger oss. Fantasin är politisk, den är formad av klichéer och troper, dominerad av figurer vi mötts av i bilder, positionerad i relation till sådant som kön. Den konstruerade fantasin skapar begär som skapar konsumtion, så rullar konsumtionssamhället på. Dejtingappen är inte ett neutralt forum, den är konsumtion och den smyger på mig reklam där jag sveper runt på jakt efter något helt annat. Den samlar också in säljbar information om oss, det stora användandet skapar big data som kan säga mycket lönsamt om våra beteenden. Det finns helt enkelt någon bakom den som tjänar pengar på mina konstruerade drömmar om att hela livet skulle kunna vara annorlunda, vara magiskt. Match Group, som äger Tinder, har fördubblat sin omsättning på fem år och gjorde förra året en vinst på nästan en halv miljard dollar efter skatt. 

Dejtingappen är ett radikalt steg på en väg vi redan slagit in på i vårt sätt att organisera samhället. Den otålighet och hastiga rytm som dejtingappen skapar ökar instrumentaliseringen i våra sätt att försöka möta varandra. Samtidigt som vissa, på något för mig svårförståeligt sätt, lyckas finna kärleken den vägen, innebär det som samhällsfenomen en farlig liberalisering i vårt sätt att förhålla oss till andra människor. Appen och dess bilder bygger på en dehumanisering och alienation som innebär att vi får allt svårare att förhålla oss till våra egna och andras imperfektioner.

Kanske är det inte konstigt, och på flera plan väldigt talande, att jag, efter att slutligen ha blivit så trött på att behöva välja och bli vald, så uttråkad av marknaden och förtingligandet av mig själv och andra, så pushad mot autonomi när allt jag vill ha är närhet, helt enkelt sveper höger när det dyker upp en bild på den unge Josef Stalin? Match!

Publ. i Respons 4/2019 649
TEMA | Love Me Tinder
Relaterat
Tema

”Vi är däggdjur och inte skapta för att uppvakta en potentiell partner via en maskin”

Dejtingsidor och -appar kommer inte att förändra kärleken, menar den amerikanska antropologen Helen Fisher. Relationer styrs av vår grundläggande biologi som inte förändras. Matchmakers har alltid funnits, skillnaden nu är...


Mirjam Katzin

Mirjam Katzin är doktorand i juridik vid Lunds universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...