Politik & samhälle

Motstånd mot invandring måste inte bero på okunskap

Global migration – Orsaker och konsekvenser
Joakim Ruist

SNS
226 sidor
ISBN 9789188637154

| Respons 1/2020 | 13 min läsning

Att begreppetinvandring” döljer en oerhörd variation av fenomen och att migrationens konsekvenser beror på hur den ser ut hör till de viktigaste insikterna i Ruists bok. Men i framställningen prioriteras mätbar empirisk kunskap. Den normativa dimension som krävs för att få till en konstruktiv diskussion om migrationspolitik saknas i denna i övrigt utmärkta bok.

Joakim Ruist presenterar rapporten Global migration på SNS. Foto SNS

I slutet av boken Global migration uttrycker Joakim Ruist förhoppningen att den skulle kunna hjälpa till att ”göra diskussioner om migration lite bättre underbyggda av kunskap”. Mycket riktigt fungerar boken utmärkt som kunskapsöversikt. Bokens underrubrik ”Orsaker och konsekvenser” ger en bra ledtråd till innehållet: kapitlen handlar exempelvis om från vilka länder och under vilka omständigheter som människor tenderar att migrera, hur det går för dessa människor i deras nya länder och vilka effekterna blir för det mottagande landet med avseende på samhällsekonomi respektive social sammanhållning. Ruist sammanställer och värderar den empiriska forskningen på ett både samvetsgrant och pedagogiskt sätt.

Bland de viktigaste övergripande insikterna hör att ”invandring” som generellt begrepp döljer en oerhörd variation av fenomen och att konsekvenser skiljer sig markant åt när det gäller typ av migration och migrantgruppers olika egenskaper. Tendensen i den politiska debatten att prata svepande om invandring som helhet eller att oproblematiserat jämföra med andra länder vilkas invandring och integrationsprocesser ser helt annorlunda ut, är olycklig och minskar vår förmåga att resonera nyktert kring invandringspolitikens utformning.

Arpis hållning tolkades som rasism eller åtminstone som ett ursäktande av rasistiska attityder. Oförsonligheten i den offentliga debatten ökade från en redan hög nivå.

Med tanke på ambitionen såväl som förtjänsterna med Ruists bok så framstår det som ironiskt och sorgligt att reaktionerna på boken snarast ökade polariseringen ytterligare. Det var i respons på Global migration som SvD:s Ivar Arpi hävdade att det var invandringens ”demografiska” konsekvenser, inte de ekonomiska, som låg bakom missnöjet med invandringspolitiken – att människor först och främst reagerar på och inte önskar sig att ens lokalsamhälle får ett stort tillskott av ”främmande” människor som inte delar språk och kultur. Arpis hållning tolkades som rasism eller åtminstone som ett ursäktande av rasistiska attityder. Oförsonligheten i den offentliga debatten ökade från en redan hög nivå.

Offentliga debattörers ömsesidiga och medvetna missförstånd av varandra bör naturligtvis inte kasta en skugga över Ruists bok. Men med det sagt måste det också sägas att Ruist inte ”bara” är en empirisk forskare som lägger fram fakta som sedan förvrängs eller ignoreras i debatten. Utöver de deskriptiva ambitionerna med boken – beskrivningen av ”orsaker och konsekvenser” – rymmer boken även politisk analys och handlingsrekommendationer, om än mycket mer kortfattat.

Exempelvis återupprepar Ruist ett argument som han blev känd för efter att tidigare ha framfört det i debattartiklar och på sin blogg, nämligen att nuvarande asylsystem är felkonstruerat och behöver ersättas av en ordning där länder som inte är i direkt anslutning till en konflikt ges möjlighet att sköta sitt flyktingmottagande primärt genom kvotflyktingmottagande. Argumentet bygger på Ruists analys att nyckeln till en rimlig och rationell hantering av migrationsfrågor är att separera frågan om staters förmåga att kontrollera invandringens storlek från frågan om hur stor invandringen i sin tur bör tillåtas vara. Om bara frågan om kontroll kunde garanteras, så att farhågan om vad som skulle kunna hända vid verkligt massiv invandring skulle kunna avfärdas, så skulle människors inställning i högre grad kunna grunda sig i de konkreta för- och nackdelar (både ekonomiska och moraliska) som den faktiskt existerande migrationen har. Slutligen menar Ruist att just en sådan mer sansad utvärdering ger för handen att den över flera decennier stabila majoritet i västvärldens länder som önskat minska invandringen är ”till betydande delar ett utslag av okunskap”. De eventuella negativa konsekvenser som framkommit under Ruists genomgång av forskningslitteraturen kan helt enkelt inte motivera en sådan negativ syn på invandring.

Det är i dessa analyser och ståndpunkter som det finns brister i Ruists bok, brister som dock inte förtar bokens värde som kunskapsöversikt. Först och främst underbyggs dessa ståndpunkter inte tillräckligt och Ruists normativa utgångspunkter klargörs aldrig. Resonemangen förs fram i ett trevande avslutningskapitel, som introduceras som en diskussion om ”förutsättningarna för det framtida beslutsfattandet”. Kapitlet känns halvbakat och glider mellan att diskutera faktorer som lär komma att påverka migrationsflöden i framtiden och Ruists egen syn på migrationens fördelar och risker, hur väljarnas attityder till invandring bör bedömas, och tankar kring vad stater kan och bör göra för att uppnå en migration som är hållbar, fördelaktig och har demokratiskt stöd.

Idén om att reformera asylrätten, som jag i grunden är enig med Ruist om, är naturligtvis en politiskt och moraliskt komplex fråga. Givet syftet att främja en kunskapsunderbyggd debatt hade det varit särskilt lägligt om Ruist hade föregått med gott exempel och i boken passat på att utveckla sitt tidigare argument med en gedigen konsekvensanalys av olika sätt att institutionalisera en rätt till asyl. Ruist skulle kanske anse att ett sådant stort fokus på hans egna ståndpunkt inte rimmar med bokens innehåll i övrigt. Men det är fullt möjligt att i en bok tydliggöra ett skifte i fokus och ”röst”. Det är i mina ögon snarast mer problematiskt att kasta in idén om att dramatiskt ändra asylrättens utformning närmast i förbifarten, i en bok där det primärt är den empiriska forskaren Ruist som talar till läsaren.

Frågan om ”röst” och avsändare är även relevant när det gäller Ruists bedömning att det starka stödet för minskad invandring huvudsakligen grundar sig i okunskap. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att människors empiriska föreställningar om de aspekter som Ruists tar upp ofta är felaktiga. Men Ruists slutsats – att den politiska ståndpunkten huvudsakligen bygger på sådana felaktiga föreställningar – följer inte av vad han har redovisat i sin bok. Låt mig förklara.

Det visar sig att medan migrationens effekter på arbetslöshet, offentliga finanser, brottslighet, tillit med mera varierar kraftigt beroende på kontext så är bilden entydig när det gäller effekten på de existerande befolkningarnas attityd till migration: mer invandring leder till generellt mer negativa attityder och en vilja att minska invandringen.

En konsekvens av invandringen som Ruist tar upp är förändringar i attityder till migration i de mottagande länderna. Det visar sig att medan migrationens effekter på arbetslöshet, offentliga finanser, brottslighet, tillit med mera varierar kraftigt beroende på kontext så är bilden entydig när det gäller effekten på de existerande befolkningarnas attityd till migration: mer invandring leder till generellt mer negativa attityder och en vilja att minska invandringen. ”Detta står ut som den mest framträdande konsekvensen av invandring för samhällen i västvärlden”. I västerländska länder har den kontinuerligt ökande andelen invandrare i befolkningen sammanfallit med en över decennierna stabil majoritet för att vilja minska invandringen, och perioder med ökande nivåer och bristande kontroll leder till att väljarna prioriterar frågan väldigt högt. Det har finnits en ”stor och långvarig diskrepans mellan folkets vilja och förd politik”, och detta är enligt Ruist grundförutsättningen som möjliggjort att invandringsfrågan kommit att skaka västvärldens politiska system i grunden (Brexit, Trump och diverse populist- och nationalistpartiers framgång).

Vad förklarar befolkningens negativa attityder? I genomgången av förklaringar till människors attityder till invandring använder sig Ruist av den vedertagna uppdelningen i ekonomiska faktorer (inkomst, position på arbetsmarknaden och så vidare) respektive kulturella faktorer (olika värderingar och inställning till andra kulturer, etnisk mångfald med mera). Det är här det märkliga i Ruists resonemang börjar. Han tror att de kulturella skälen ”i allmänhet har större betydelse än de ekonomiska”, men väljer ändå att redovisa och resonera endast kring studier av de ekonomiska faktorernas påverkan på attityder. Skälet är att de ekonomiska faktorerna är ”lätta att mäta”, medan de kulturella faktorerna är svåra att fastställa. Jag gissar att fler läsare än undertecknad höjde på ögonbrynen vid läsningen av denna korthuggna motivering. Utan att blinka väljer Ruist att inte diskutera de (enligt honom själv) förmodligen viktigaste faktorerna bakom den (enligt honom själv) ”mest framträdande konsekvensen” av migrationen, en konsekvens som (enligt honom själv) möjliggjort samtidens dramatiska politiska utveckling.

Detta framstår onekligen som ett betydande och märkligt åsidosättande för en författare som tagit sig an uppgiften att skriva en bok om just migrationens konsekvenser. Men det är förstås ett evigt problem inom samhällsvetenskaplig forskning att de begrepp och faktorer som intuitivt framstår som betydelsefulla ofta samtidigt är svåra att mäta. Forskaren ställs då inför en avvägning mellan att å ena sidan fokusera på faktorer som det går att säga något tillförlitligt om, men som uppenbart inte utgör en optimal indikator på eller fullödig bild av det fenomen som studeras, och å andra sidan att diskutera faktorer som framstår som de verkligt relevanta, men som det är svårt att säga något om med stor tillförlitlighet. När Ruist väljer att ignorera de kulturella faktorerna bakom människors ståndpunkter är det dock en tämligen drastisk och långtgående prioritering av tillförlitlighet över relevans, och han gör dessutom vägvalet utan att resonera om implikationerna av det.

En sådan implikation är att Ruist därmed inte har någon heltäckande förståelse av vilka skäl och uppfattningar som potentiellt ligger bakom den politiska ståndpunkt som han sedan avfärdar som empiriskt ogrundad. Ruists framställning av faktorerna bakom människors politiska ståndpunkter kring migration täcker helt enkelt inte in de faktorer som handlar om en persons inställning till homogenitet och heterogenitet, till delad identitet, språk och normer respektive en mångfald av dito fenomen. Dessa föreställningar om moral och social ontologi kan annars sägas dra antingen åt ett ”kommunitärt” håll, det vill säga betona värdet av delad kultur, normer och identitet, eller så kan människors synsätt vara mer åt det universalistiska eller kosmopolitiska hållet, det vill säga betona öppenhet, mångfald och universella moraliska principer.

Detta får konsekvenser för Ruists slutsats att motståndet mot invandring grundar sig på okunskap och felaktiga empiriska föreställningar. För i ögonen på någon som har en mer kommunitär utgångspunkt så kan det nämligen framstå som att Ruist tvärtom mycket tydligt visat att det visst finns empirisk grund för en sådan politisk ståndpunkt givet deras uppsättning värden och prioriteringar. Till exempel ägnar Ruist mycket uppmärksamhet i sitt kapitel om social sammanhållning åt en studie som visar att invandringen klart har ökat samhällets etniska och kulturella heterogenitet, inte minst eftersom integration/kulturell anpassning sker sakta. Studien som handlar om turkiska och marockanska invandrare och deras barn i några västeuropeiska länder – i termer av bland annat språk som talas i hemmet, värderingar och grad av religiositet – visar enligt Ruist att ”den kulturella integrationen hos andra generationens invandrare har varit klart begränsad. Generellt verkar de i den andra generationen mer likna sina föräldrar än vad de liknar lika gamla infödda med två infödda föräldrar”. Vidare skriver Ruist: ”Invandring ökar alltså den etniska och kulturella mångfalden inom ett samhälle, och det för lång tid. Den leder med andra ord till att människor i samhället i lägre utsträckning identifierar sig med och känner samhörighet med varandra.”

Men tänk om många människor sätter värde på kulturell gemenskap och delad identitet i sig och föredrar ett stort mått av gemensamma normer och kultur i mellanmänskliga relationer genom hela samhället.

Ruist hastar därifrån snabbt vidare, och är primärt intresserad av konsekvensen av invandringen och den medföljande mångfalden på en rad viktiga aspekter av samhället såsom tillit och konfliktnivå – negativa effekter som han bedömer som troliga, men begränsade i sin storlek. Men tänk om många människor sätter värde på kulturell gemenskap och delad identitet i sig och föredrar ett stort mått av gemensamma normer och kultur i mellanmänskliga relationer genom hela samhället. Om det är en sådan allmänt förekommande preferens för homogenitet som ligger bakom majoritetens negativa attityd till invandring, så framstår denna politiska ståndpunkt som fullt rationell och underbyggd (sett till den kunskap som Ruist just har presenterat). Invandring leder till större heterogenitet och den som inte önskar sådan heterogenitet bör därför önska mindre invandring.

Ändå drar Ruist i slutet av boken slutsatsen: ”Jag ser inte att det finns någonting i det vi vet om migrationens konsekvenser som kan förklara den kompakta önskan om att den ska minska”. Man kan undra vilken Ruist det är som kommer till tals här. Är det verkligen samhällsforskaren Ruist eller är det månne medborgaren Ruist som personligen råkar vara kallsinnig eller oförstående inför det kommunitära synsättet? Hur som helst, samhällsforskaren Ruist borde i alla fall vara medveten om att han självmant har valt att inte studera den typ av skäl som han själv tror är människors viktigaste (det vill säga de kulturella/normativa). Med andra ord vet han inte vilka normativa uppfattningar som ligger bakom den ”kompakta önskan”.

Med detta sagt är det är naturligtvis möjligt att kritisera dessa preferenser och normativa uppfattningar. Var går gränsen för när kommunitära attityder blir så extrema att de bör betraktas som rasistiska och främlingsfientliga? Vilket spektrum av olika attityder är rättfärdiga och kan legitimt kanaliseras i demokratiska beslut? Detta är rimliga normativa frågeställningar, men det är ett annat slags diskussion – en diskussion om saker som Ruist har uteslutit från sin framställning. Och jag tror att detta uteslutande av den normativa dimensionen och prioriteringen av mätbar och tillförlitlig empirisk kunskap i slutändan begränsar förståelsen av migrationsfrågorna och politikområdet. Ruists i övrigt utmärkta bok visar, oavsiktligen, på att det inte bara krävs empirisk kunskap för att få till en konstruktiv diskussion om migrationspolitik. Det krävs även förståelse för olika moraliska värden och normativa utgångspunkter.

Björn Östbring disputerade den 1 mars 2019 på avhandlingen Migrationspolitiska dilemman vid Lunds universitet.

Relaterat
Tema

De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig

Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare undviker att ta sig an dem. En orsak till detta kan härledas till de tre integrationspolitiska maktutredningar som initierades...


Björn Östbring

Björn Östbring disputerade den 1 mars 2019 på avhandlingen Migrationspolitiska dilemman vid Lunds universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark