Polsk militär skeptisk till Sverige som allierad

Mellankrigstiden har blivit på modet. Vi har visserligen alltid ägnat uppmärksamhet åt den moderna välfärdsstaten, vars förverkligande vi traditionellt har placerat i denna epok, liksom åt vad vi ofta uppfattat som dess diametrala motsats, den totalitära stat som leddes av fascistiska, kommunistiska eller nazistiska regimer. Men numera tenderar vi att ta ett bredare grepp om perioden. Inte minst har intresset väckts för de auktoritära regimer, med illiberalt odemokratiska, nationellt isolationistiska och konservativt tillbakablickande program, som dominerade Central- och Östeuropa under mellankrigstiden, från de baltiska staterna till Medelhavsområdet. Namn som Antanas Smetona, Józef Pisudski, Miklós Hórthy och Ioannis Metaxas börjar bli kända utanför modernhistorikernas lilla krets. Det är inte djärvt att gissa att intresset kommer sig av att vi ser likartade tendenser i dag i vår omvärld, i Putins Ryssland, Orbáns Ungern, Kaczyn´skis Polen och Erdoğans Turkiet, men långtifrån bara där. 

Därför är det välkommet att en svensk historiker tar sig an aspekter av denna mellankrigshistoria. Militärhistorikern Piotr Wawrzeniuks bok rör författarens födelseland och den största av de nya stater som uppstod som ett resultat av Parisfrederna efter första världskriget: den ”andra republikens” Polen. Temat är försvars- och säkerhetspolitiskt: den polska statens, och särskilt dess militärattachéers, syn på försvarsförmågan hos och det allmänna läget i grannländerna i Östersjöområdet, det etablerade Sverige och de nyetablerade Finland och Estland. Att författaren inte tar med andra nya och ännu mer närliggande stater som Lettland, Litauen eller Tjeckoslovakien förklarar han med att Polen hade ett annat slags, mer konfliktladdade relationer med dessa stater. Boken hade rimligen blivit tjockare om han gjort så, men kanske också analytiskt ännu mer djuplodande.

Återkommande kopplingar mellan den tiden och nuet, historiografiska såväl som realhistoriska, bidrar till att ämnet känns relevant och nytt. Samma funktion får ett kontrafaktiskt resonemang om hur Polens situation kunde ha varit, givet ett slags idealtypisk liberal framstegsberättelse, i förhållande till vad som verkligen var fallet, med ständiga gränskonflikter, krig mot grannar, regionala obalanser, stora inrikespolitiska motsättningar som mynnade ut i auktoritärt styre, inskränkta minoritetsrättigheter, snabbt skiftande konjunkturer i den agrart dominerade ekonomin, kostsam tung satsning på försvaret och rovdrift från utlandet.

I sin insiktsfulla problematisering av forskningsuppgiften karakteriserar Wawrzeniuk frederna som en övergång från ett stabilt internationellt system dikterat av förkrigsårens imperier Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern, till ett anarkiskt mellankrigssystem med många nya stater i behov av identitet, erkännande och stabilitet, och, som han uttrycker det, en ny mental karta och en ny tideräkning. Instabiliteten hängde, menar han, i huvudsak samman med att det överallt, men kanske allra mest i Polen, ”fanns en utbredd övertygelse om att Tyskland och Ryssland förr eller senare skulle göra anspråk på sina forna territorier”. 

Sammanfattningsvis kan man nog säga att planerna på allianssamarbete var betydligt mer omfattande än de reella resultaten, även om såväl Estland, Finland som Polen faktiskt ingick icke-angreppsavtal med Sovjetunionen 1932.

Han beskriver det polska predikamentet som ett småstatsproblem. Det tål verkligen att diskuteras, vilket författaren också gör, om mellankrigstidens Polen var en småstat, ”en mindre stat som inte kan sörja för sin egen säkerhet med egna medel”, med tanke på dess tämligen aggressiva annekteringspolitik. Framför allt handlar det väl i en analys av människors tolkningar och föreställningar om omvärlden huruvida de polska ledarna uppfattade sig och agerade som representanter för en småstat. Men reellt var Polen förstås en sådan stat i förhållande till de expansiva stormakterna i väster och öster, vilket med all önskvärd tydlighet skulle visa sig i september 1939. För övrigt diskuterar författaren med god uppbackning från forskningslitteraturen klokt hur perceptioner av säkerhetspolitik förhåller sig till både ett kulturellt arv från det förflutna, verkliga, till buds stående förmågor och resurser hos de inblandade staterna, och det samtida internationella läget.

Den analys av Polen från 1919 till 1939 som Wawrzeniuk därefter genomför har stora förtjänster, inte minst för att den formar sig till en bred, långt mer än militär översikt över ett land med både historiestinna drömmar om att bli en regional stormakt, fjärran från småstatsetiketten, och mycket mer jordnära insikter om att vara fångat mellan stormakterna och i stort behov av modernisering. En nyckeluppgift på det internationella planet var att finna allierade, i en situation där allianser med de revisionistiska stormakterna Sovjetunionen och Tyskland ansågs uteslutna. Ett första avtal med Frankrike kom till redan 1921. 

I detta sammanhang av Polens trygghets- och legitimitetssökande blev även grannstaterna vid Östersjökusten intressanta, och författaren ägnar ett komplext och litet svåröverskådligt kapitel åt de skilda, realpolitiskt grundade hållningar till den kollektiva säkerheten som fanns i Sverige, Finland och Estland, och i Östersjöområdet som helhet. Medan Sverige förordade nedrustning och visade föga av alliansintresse i en situation av en svag hotbild och stark tilltro till Nationernas förbunds förmåga att värna freden, medförde Finlands och Estlands närhet till och rädsla för den store grannen i öster och för ”vänstern” en större vilja till ett starkt försvar och ett närmande till både Skandinavien och andra Östersjöstater, däribland Polen och Tyskland. Sammanfattningsvis kan man nog säga att planerna på allianssamarbete var betydligt mer omfattande än de reella resultaten, även om såväl Estland, Finland som Polen faktiskt ingick icke-angreppsavtal med Sovjetunionen 1932. Inget av dem betraktades dock som en seriös garanti mot aggression, och inget av dem visade sig mycket värt när andra världskriget bröt ut. 

Det större analytiska avsnittet har en tydligare polsk utgångspunkt, eftersom det berör hur polska militärer betraktade de potentiella alliansländernas historia och civila och militära samhällen, allt med avsikt att utläsa mottagligheten hos dem för tankar om en polsk allians. Man förstår sig själv, sin historia och sin möjliga framtid, idén om Polen, genom att spegla sig i andra. Eller, med författarens formulering: ”Grannländernas historia tolkades ofta specifikt för polskt inrikes bruk.” I det polska historiemedvetandet kom Finland nära genom att liksom Polen ha utsatts för ryskt förtryck. Sveriges härjningar i Finland och Polen bleknade i jämförelse och blev till ett mindre ont. Återkommande krig mellan Polen och Sverige hade försvagat båda länderna, vilket hade gynnat Ryssland, som i egenskap av tredje part kunnat etablera ryskt styre – och förtryck – i Polen. I de polska ögonen hade Finland, Estland och Polen alltså framträdande gemensamma historiska drag, inte minst av kamp för självständighet, de båda förstnämnda länderna dessutom med svenska minoriteter, vilket borde borga för gott samarbete mot den ryske fienden, tyckte man. Alla länderna kunde bygga samhörighet genom att de genom historien hade fungerat som bålverk mot hotet österifrån. 

Wawrzeniuk noterar dock att den svenska historien med dess tradition av alliansfrihet och fred inte riktigt följde det större Östersjömönstret och inte passade in lika väl i det polska historiebruket, särskilt inte under decenniet efter 1925 års försvarsbeslut och dess stora nedskärningar, som polackerna skyllde på svenska vänsterkrafter. De stridsovana svenska officerarnas brist på praktiskt kunnande, otillräckliga förmåga att upprätthålla auktoritet och disciplin och dåliga politiska och samhälleliga stöd väckte också frågetecken och kritik hos de polska attachéerna och officerarna, som inte imponerades av svenskarna vid manövrar och övningar. Den långa freden hade gjort svenskarna uppgivna och passiva, var ett återkommande omdöme som av allt att döma reducerade den polska samverkansviljan. Intresset att knyta Polen närmare till Finland och Estland hölls däremot mer levande under hela mellankrigsperioden.

Med polska ögon öppnar intressanta perspektiv mot en mellankrigstid där Stalin och Hitler håller sig i bakgrunden, men ändå kastar långa skuggor över Östersjöområdets randstater och deras ömsesidiga relationer. Det är en studie av försvarsförmåga men samtidigt en mycket både djupare och bredare genomlysning av vad geografer brukar benämna som räckvidd och räckhåll. Medan den förra handlar om de faktiska kontakter som togs och förbindelser som skapades, rör det senare de relationer som fanns i människors huvuden, i föreställningar om vilka som var vänner och fiender, ”vi” och ”de andra”, och om vilka man kunde tänka sig att stå tillsammans med i det skarpa läge som hotade vid horisonten. Det är en mycket läsvärd studie med räckvidd långt utanför Pisudskis Polen.

Publicerad i Respons 2021-1