Självhjälpsbok med för stora vetenskapliga anspråk

Historiens vingslag gör sig på ett litet oroväckande sätt gällande vid läsningen av Vem är du? – Den moderna forskningen om Big Five, av psykologerna Anna Dåderman och Petri Kajonius. I fokus för framställningen står en modell för hur man kan identifiera olika typer av personligheter, vilket leder tankarna till alla de försök som genom tiderna gjorts i samma ärende och som har en tendens att snabbt åldras. Säkert kommer historiens dom att falla även denna gång, frågan är bara hur den kommer att se ut. 

I den nyutkomna boken beskrivs människors olika personligheter genom den modell som går under beteckningen Big Five och som enligt författarna är den självklara utgångspunkten inom dagens personlighetspsykologi. I modellen görs en indelning i fem olika personlighetsdrag: extraversion (en variant av Jungs beskrivning av extroverta personligheter), neuroticism (förklarat som negativ känslosamhet), välvillighet, samvetsgrannhet och öppenhet. Författarna framhåller att det inte är fråga om helt fasta och avskilda kategorier, utan att det handlar om skalor mellan ytterlighetspositioner. I boken presenteras dessa och hur de kan fångas in genom personlighetstester.

När psykologin och psykiatrin under senare delen av 1800-talet utformades som discipliner med vetenskapliga anspråk, blev det vanligt att resonemangen om personlighetstyper försågs med vetenskaplig rekvisita.

Att försöka identifiera skilda personligheter genom denna typ av kategoriseringar har alltså en lång historia, alltifrån den antika läkaren Hippokrates teori om de fyra temperamenten (med beteckningarna sangvinisk, kolerisk, melankolisk och flegmatisk) och framåt. Modellerna beledsagas i allmänhet av teorier om hur man ska förklara olikheterna. För Hippokrates var temperamenten beroende av vilken av fyra kroppsvätskor som dominerar hos en människa. Inom frenologin, som hade en storhetstid under 1800-talet, kopplades personligheten i stället till olika delar av hjärnan som antogs komma till uttryck genom kraniets utseende. 

När psykologin och psykiatrin under senare delen av 1800-talet utformades som discipliner med vetenskapliga anspråk, blev det vanligt att resonemangen om personlighetstyper försågs med vetenskaplig rekvisita. En av auktoriteterna på området, vars inflytande sträcker sig långt fram under 1900-talet, var den tyske psykiatern Ernst Kretschmer, som med vetenskapliga ambitioner hävdade att det finns ett samband mellan personlighet och kroppskonstitution. Med empiriska belägg och föregiven vetenskaplig metodik menade han sig exempelvis se samband mellan en atletisk kroppsbyggnad och anlag för sävlighet.

Dåderman och Kajonius befinner sig alltså på kända tassemarker och utmärkande för deras sätt att närma sig området är högt ställda vetenskapliga anspråk – detta har till och med förstärkts i förhållande till äldre föreställningar. De slår fast att personlighetspsykologi är en vetenskap och framhåller att det nu är dags att lämna samhällsvetenskapliga och humanistiska perspektiv för att i stället närma sig naturvetenskap, närmare bestämt neurovetenskap och molekylärgenetik. 

Behovet av vetenskaplig legitimitet framstår som omättligt. I vilken grad en person förmodas ha ett visst personlighetsdrag går enligt Dåderman och Kajonius att siffersätta, och personligheterna antas formas efter en normalkurva. I anslutning till detta redovisas en arsenal av vetenskapliga attiraljer, såsom faktarutor, tabeller, grafer och resonemang om validitet, reliabilitet, algoritmer med mera. När det gäller Big Five handlar det inte om att relatera personlighetsdragen till vätskor eller kraniets form utan till hjärnans insida, så kallad hjärnmorfologi. Det finns enligt författarna ett samband mellan personlighet och strukturer i hjärnan, och även om de tvingas konstatera att det inte är helt lätt att fastställa hur dessa ser ut, fälls i boken minst sagt häpnadsväckande påståenden om att man genom att blicka in i hjärnan kan upptäcka sådant som vilken politisk ideologi en viss person omfattar. 

Det finns enligt författarna ett samband mellan personlighet och strukturer i hjärnan, och även om de tvingas konstatera att det inte är helt lätt att fastställa hur dessa ser ut, fälls i boken minst sagt häpnadsväckande påståenden om att man genom att blicka in i hjärnan kan upptäcka sådant som vilken politisk ideologi en viss person omfattar.

En viktig sak för författarna är att visa i vilken hög grad personligheter är genetiskt betingade. De hänvisar här till ”beteendegenetikens första lag” (det är en av flera liknande ”lagar” som presenteras i boken) som säger att alla – ja, det stämmer, det står verkligen ”alla” – känslor, tankar och beteenden är ärftliga och således genetiskt betingade. Och även om de erkänner viss påverkan från den yttre omgivningen, slår de fast att uppväxtmiljön spelar en nästintill obefintlig roll för personligheten eller, med en mer allmän formulering, för ”vilka vi är”. Här avfärdas allt som har med psykoanalys och anknytningsteorier att göra, vilket framhålls som en tröst för självanklagande föräldrar, vilkas betydelse för barnets personlighet alltså sägs vara näst intill noll. Om ett barn som växer upp i ett hem med bokälskande föräldrar kommer att intressera sig för läsning, så har det, menar författarna, inget med föräldrarnas inverkan att göra, utan beror på barnets genetiska likhet med föräldrarna. I boken slås också fast att personlighet är något som är mycket stabilt och förändras föga över tid, vilket gör att vi med åtminstone viss säkerhet kan göra förutsägelser om en persons känslor, tankar och beteenden ”långt fram i tiden”. 

Det finns enligt författarna tydliga geografiska skillnader när det gäller dominans av olika personlighetsdrag – här talas om nationella och regionala skillnader och till med om sådana mellan stadsdelar. I Sverige är exempelvis norrlänningar mer välvilliga än människor i andra delar av landet. Detta ska inte tillskrivas kulturella faktorer, utan har, menar författarna, en genetisk grund. Att en välvilligt sinnad person gärna flyttar till Norrland kan alltså förklaras med dennes välvillighetsgener. 

Alltsedan senare delen av 1800-talet har mätningar gjorts av människors psyke, vilka mer sällan har klarat historiens dom. Det gäller exempelvis utformningen av intelligenstester där det länge ingick rena kunskapsfrågor.

Man baxnar. Arvsbiologiska resonemang är inte långt borta, men en skillnad i förhållande till den äldre eugeniken är att det här inte presenteras metoder för att styra arvet. Dock framhålls teoriernas samhälleliga användbarhet, inom exempelvis arbetslivet och då framför allt för arbetsgivarna som genom personlighetspsykologin erbjuds metoder för att öka de anställdas motivation och prestation. Här sägs inget om att man som anställd skulle kunna få verktyg för att framföra kritik eller på andra sätt påverka sin arbetssituation. Hisnande kopplingar görs överlag till samhälleliga förhållanden. Den period som inleddes i slutet av 1960-talet var, menar författarna, inte någon gynnsam tid för forskning om personligheter, eftersom människor då, som en konsekvens av ”politiska vindar av social ingenjörskonst” betraktades som en produkt av samhällsandan. I det moderna, individualiserade samhället med gott om val att uttrycka personligheten genom, har det däremot blivit en renässans för denna typ av forskning – underförstått alltså en forskning som utgår från samma uppfattningar om personlighet som författarna omfattar. Personligheterna kommer framöver att spela en allt större roll, siar Dåderman och Kajonius, och menar att det exempelvis kommer att innebära att könsskillnader framträder tydligare än tidigare. En följd av resonemangen är förstås att den sociala rörligheten kommer att minska. Klassresor är inget som står högt i kurs, utan tvärtom betonar författarna att det är de genetiskt betingade personlighetsdragen som ”långt mer” inverkar på personers socioekonomiska status än tvärtom. Den vetenskapliga fernissan förmår på intet vis dölja framställningens minst sagt tydligt ideologiska innehåll. 

Hur får man då kunskap om vilken personlighet man har – eller, för att tala med författarna, om ”vem man är”? Så länge det inte går att blicka direkt in i hjärnan får man ta omvägen via personlighetstester. I boken presenteras enkäter med frågor knutna till Big Five som ska besvaras genom självskattning. Även i beskrivningar av dessa kan man erfara historiens vingslag. Alltsedan senare delen av 1800-talet har mätningar gjorts av människors psyke, vilka mer sällan har klarat historiens dom. Det gäller exempelvis utformningen av intelligenstester där det länge ingick rena kunskapsfrågor. Ett av de exempel som ges av Dåderman och Kajonius är en fråga om i vilken mån man som ny i en stad är benägen att uppsöka museer. Frågan avser att testa graden av öppenhet och här antyds inte något om att tanken på museibesök skulle kunna påverkas av tidigare erfarenheter och vanor, av tillhörighet till en viss socialgrupp eller liknande. Utfallet av testerna bygger alltså på självskattning, men kan i vissa fall kompletteras av föräldrar eller lärare som antas ge en rättvisande bild av personen i fråga. Inte heller detta blir föremål för reflektion från författarnas sida.

Klyftan mellan behovet av vetenskaplig legitimitet och grundläggande vetenskaplig kompetens är iögonenfallande.

Det stora problemet med Dådermans och Kajonius framställning är att en exakt vetenskapligt utformad kostym tvingas på företeelser som är så komplexa och svårfångade som personligheter. Här saknas helt resonemang om de svåra vetenskapliga frågor som rör själva utgångspunkterna för teorier om och metoder för att ringa in olika personligheter. Frågan om vad en personlighet alls är, är naturligtvis en av dem. I boken beskrivs det som ”de återkommande egenskaper i form av tankar, känslor och beteenden som skiljer en person från andra”. Detta åtföljs inte av några reflektioner kring hur detta närmare besett ska förstås, vilket är särskilt bekymmersamt eftersom det ofta görs glidningar från talet om personlighet till formuleringar om ”vem du är” på ett mer övergripande plan. Att det i stort sett saknas referenser till studier när det gäller den icke västerländska delen av mänskligheten är förstås ett problem i en framställning som avser att behandla något allmänmänskligt. Klyftan mellan behovet av vetenskaplig legitimitet och grundläggande vetenskaplig kompetens är iögonenfallande.

Man kan också undra över vilken typ av bok detta är. Genom författarnas ambition att erbjuda läsaren svar på frågor om ”vem du är” ansluter framställningen till en tradition av rådgivnings- och självhjälpslitteratur, där resonemang om personligheter har en framträdande plats. Det är en tradition som har rötter långt bak i historien men som från början av 1900-talet växte fram som en fåra vid sidan av den mer etablerade psykologin och som i flera fall sökte vetenskaplig legitimitet genom att hämta teorier och antaganden från denna. Kanske hade det varit bättre om Dåderman och Kajonius på ett tydligare sätt hade placerat sig i den traditionen – och samtidigt skalat bort de vetenskapliga anspråk som gör den här typen av litteratur till ett så lättfångat byte för eftervärldens dom. Det finns alldeles säkert mycket klokt att säga om det vi kallar för personlighet, men det måste sägas med stor känslighet för nyanser och för ämnets komplexitet. 

Publicerad i Respons 2020-6