Böcker som skadar motståndet mot rasism genom sin antiliberala tendens

Det är fascinerande att få två böcker om och framför allt mot rasism i sin hand, där den ena definierar rasism så ensidigt att den enligt den andra i princip kan klassas som rasistisk. Detta visar hur komplicerat ämnet är – eller görs i dag – och hur besynnerliga resultaten blir när fakta och analys ersätts av aktivism. Medan Robin DiAngelo i Vit skörhet uttryckligen talar om rasism som något enbart vita riktar mot ickevita, eftersom det inte handlar om attityder, yttringar eller fördomar utan om maktrelationer, understryker Ibram X. Kendi i Så blir du en antirasist att rasism är något som alla kan uttrycka och utöva, vita mot svarta, asiater mot araber, och svarta mot både vita och andra svarta. Ingen av dem har en särskilt tydlig definition av vad de egentligen menar att rasism är, men att deras användning av begreppet inte stämmer överens sinsemellan är det första som slår en då man läser böckerna jämsides.

Rasism har blivit vår tids stora fråga. Den är omfattande och komplicerad, men samtidigt jämförelsevis lättare att hantera än frågor som rör verklig makt, ekonomi, fördelning och sociala förhållanden. För den som någon gång rest i USA och passerat nedgångna stadsdelar där svarta dominerar, är det rätt uppenbart att det finns stora problem som antagligen även hänger samman med rasism i detta land. Exakt hur de gör det är svårt att veta. Det är exempelvis skillnad mellan infödda svarta och invandrade från Afrika, där särskilt nigerianer utmärker sig som en framgångsrik grupp. Det är också slående att av de två svarta personer som nått högst i den amerikanska hierarkin, Barack Obama och Kamala Harris, är det ingen som är en slavättling, utan barn till invandrade föräldrar.

Dessa båda böcker, som blivit bestsellers i USA och som antagligen kommer att sälja bra här i Sverige också, på grund av den okritiska hype som lätt uppstår kring denna typ av litteratur i dag, förklarar inte på djupet hur de rasistiska strukturerna egentligen ser ut. Och inte ens Kendi, som ändå har det intressantare perspektivet och den historiska kunskapen, lyckas göra mycket mer än att ge en svepande överblick över den rasism som specifikt riktas mot de svarta slavättlingarna. Asiater, sydamerikaner eller den komplicerade gruppen indier, inom vilken trakasserier utifrån kastsystemet är förekommande också i exilen, ges inget utrymme.

Medan Vit skörhet är ett tidstypiskt uttryck för den amerikanska terapeutiska inställning till världens problem, som så väl passar samtidens techjättar, vilka excellerar i att samtidigt smita från skatt och uppträda som stora filantroper, är Kendis bok lika tidstypiskt svepande i sin historieskrivning, som givetvis mynnar ut i att allt är kapitalismens fel och bara vi övervinner den och ersätter den med något – alltid lika oklart och odefinierat – annat, så kommer även rasismen att försvinna. Men den sorgliga sanningen är väl snarare att rasismen hänger samman med fördomar som följer med oss sedan för- och tidigmodern tid. Kapitalismen är färgblind, likgiltig för såväl traditioner som värderingar och utseenden; den vill ha så stora marknader som möjligt och bryr sig inte det minsta om konsumenten är vit, svart, gul eller brun eller om den skulle vara bög, kristen eller bowlare. De rasistiska lagar som funnits och som det ännu finns spår av i USA är politikers verk, inte företagares, även om dessa senare givetvis utnyttjar de möjligheter lagarna ger dem för att maximera sina vinster. Det är inte nödvändigtvis etiska överväganden som styr dem, även om sådana anspråk blivit viktigare i marknadsföringen och profileringen av företag under senare år.

Det är inte lätt att recensera en bok som Vit skörhet, vars grundpremiss är att all kritik jag som vit framför mot den bekräftar dess tes. Jag måste underkasta mig, acceptera alla definitioner och hela analysen för att inte själv reduceras till ett exempel på vit skörhet. Mina erfarenheter, kunskaper, vänskaper och åsikter betyder ingenting jämfört med det faktum att jag vad jag än gör och säger och hur jag än beter mig, bara kan befästa rasistiska strukturer. Robin DiAngelo är inte intresserad av någon dialog. Hon är inte ens intresserad av konstruktiva lösningar, vilka, som jag ser saken, bör innebära att man möts och försöker förstå varandra. Hon är intresserad av att predika underkastelse: är du vit – och ”vit” kan betyda mycket i den typ av pseudovetenskapliga teoribildning som ligger bakom hennes tänkande – ska du bara lyssna, du får inte ifrågasätta, du får inte ens fråga egentligen, utan ska bara tyst ta emot. Om du är skeptisk är det rasistiskt. Om du är frågande är det rasistiskt. Om du är för vänlig är det rasistiskt. Det finns inget du kan säga eller göra som inte kan tolkas som rasistiskt. DiAngelo tecknar en värld utan utvägar, utan lösningar, utan svar, en totalt sluten värld där rasismen är evig och ensidig, den riktas från vita mot svarta och kan inte ens avskaffas, knappt ens mildras. Det enda som går att göra är att varje dag, varje ögonblick, göra bot och bättring och i princip be om ursäkt för sin blotta existens. Tillhör du en grupp som tidigare diskriminerats i USA? Judar, italienare, irländare har ju exempelvis behandlats rätt illa, i egenskap av nykomlingar med främmande religion – judendom och katolicism – men sedermera integrerats helt. Nu anses de vara vita, det historiska arvet är bortspolat och de är rasister som alla andra icke-rasifierade.

Det är spännande att försöka förstå hur en så rasistisk antirasist som DiAngelo avgränsar och definierar olika rasgrupper. Hur är det till exempel med latinamerikaner? I olika sammanhang brukar de i USA klassas som antingen vita eller svarta, men det måste ändå vara svårt att hålla isär sakerna. En tysk- eller italienskättad argentinare till exempel är väl vit, antar jag, om än inte fullt så vit som en ”riktig” italienare. Och hur är det med centralamerikaner? Är ättlingar till den amerikanska urbefolkningen vitare än svarta från Karibien? Spelar socioekonomisk status in? Kan en libanesiskättad kristen mexikan, som Carlos Slim, som för några år sen var världens rikaste man, tänkas vara vit? Eller är han rasifierad? Hur ser den intersektionella analysen av honom ut, jämfört med till exempel en ryskfödd industriarbetare, som är ättling till tidigare livegna?

Det mest stötande med DiAngelos bok är att hon utgår från USA, där de definitivt har problem med sina rasrelationer, men sedan överför hon dessa erfarenheter svepande till hela västvärlden. Hon påstår att ”Den här boken tittar närmare på USA och västvärlden generellt (USA, Kanada och Europa).” Litet senare fortsätter hon: ”Dessa mönster har emellertid även observerats hos vita personer i andra vita bosättarsamhällen såsom Australien, Nya Zeeland och Sydafrika.” Vad betyder ”vita bosättarsamhällen”? Menar hon att fransmän, italienare eller svenskar är någon sorts ”bosättare” i sina egna länder? Delar bulgarer skulden för den transatlantiska slavhandeln? I detta, liksom i det mesta andra i denna hopplösa bok, blir hon så svepande heltäckande att hennes slutsatser blir orimliga och oanvändbara.

Detta är en bok som aldrig borde ha översatts. Den har inget över huvud taget att tillföra oss i självförståelse. Den lär oss ingenting som vi har nytta av när det gäller att bekämpa den verkliga rasismen. Att detta mitt svar, min recension och reaktion på den av bokens författare skulle klassas som ”vit skörhet” understryker bara hur fel hon har; ett teoribygge eller snarare en ideologi som varken låter sig diskuteras eller kritiseras och som inte kan falsifieras är per definition felaktig och oanvändbar. Möjligen kan den ligga till grund för en kult, men inte för kritiskt tänkande, konstruktiv dialog eller politiskt handlande.

En av de centrala teserna i hennes bok är att rasism inte är något personligt. Den är uppbyggd av strukturer och lagar som vita skapat för att hålla nere svarta och befästa och bevara sina egna privilegier. Rasismen är alltså strukturell och konkret, samtidigt som den uttrycks genom alla möjliga attityder, mikroaggressioner och, ja, även missriktade vänligheter, vilka i sig kan vara exkluderande. Denna syn på rasism delas av många svenska antirasister, vilket gör att de är blinda för till exempel muslimers judehat och reducerar den typen av rasism till fördomar. Samtidigt som DiAngelo gärna berättar att flera svarta anser att hon själv är ovanligt bra, men inte perfekt, så upprepar hon att det är så svårt att påpeka vitas rasism för vita, eftersom de då reagerar negativt och tar det personligt – det är det som är skörheten i bokens titel. Det är nämligen inte individens ansvar vad den gör i dessa sammanhang, utan individen är enbart uttryck för kollektiva föreställningar och förtryck. Upprepade gånger pekar hon på individualismen som ett stort problem för förståelsen och undanröjandet av rasismen. Men utan individualism förstår jag inte vad individuell förbättring skulle kunna spela för roll.

Denna syn på rasism delas av många svenska antirasister, vilket gör att de är blinda för till exempel muslimers judehat och reducerar den typen av rasism till fördomar.

Kendis bok är mycket mer välskriven och intressantare, fast inte utan problem den heller. Han väver samman sina personliga erfarenheter och sin uppväxt som enda sonen till ett svart akademikerpar med den amerikanska historien. De tolkningar han gör av händelser och texter är visserligen ofta starkt vinklade, men det behöver inte vara något problem, givet bokens anspråk på att vara en personligt hållen essä, med drag av pamflett, snarare än en fackbok om rasismens historia. Det personliga gör den sympatisk, även om man inte håller med om alla slutsatser i den – eller om man, som jag, reagerar starkt på hans närmast totalitärt syftande förslag att det ska inrättas en särskild antirasistisk myndighet som ska ha domsrätt över alla andra institutioner i landet. Denna myndighet, tänker han sig, ska granska, kritisera och godkänna alla lagar och lagförslag, alla politiska beslut och även stå över presidenten. Det vore visserligen en konstitutionell sensation om den skulle inrättas, men vem vet vad som kan hända på några decenniers sikt, om nuvarande aktivism fortsätter.

Den som försöker bekämpa rasism med så auktoritära metoder och utifrån en svepande och oklar definition av vad det egentligen är frågan om och vilka beteenden, yttranden och beslut som skulle göras olagliga, bygger ett samhälle där lösningen garanterat kommer att vara värre än problemet. Liberala friheter och principer kring yttrandefrihet, organisationsfrihet, ansvarsfrihet, rätten att överklaga och så vidare är helt grundläggande, inte minst för minoriteters erövring av de rättigheter som nu så ofta, så starkt missvisande kallas ”vita privilegier”, när de helt enkelt borde betraktas som mänskliga och medborgerliga rättigheter, och inte bekämpas utan utökas.

Medan DiAngelo för fram en icke falsifierbar och därmed också obevisbar tes om vit skörhet i en form som utesluter allt kritiskt tänkande, och klassificerar all kritik som bekräftelse av hennes teser i ett oskönt cirkelbevis som mest av allt ger en svindel, är Kendi konkret, personlig och försöker nå ut. DiAngelo gör rasism till något evigt närvarande som kräver permanent botgöring, Kendi gör den till konkreta handlingar och yttranden som det går att göra något åt. Det mest svårsmälta i hans bok, och som är en närmast retorisk idé lika påträngande och bortom diskussion som hennes vita skörhet, är hans påstående att man inte kan vara ickerasist. Att kalla sig ickerasist är, enligt Kendi, en retorisk strategi som ska dölja att man är rasistisk. Den enda riktiga positionen är enligt honom att vara antirasistisk, och i linje med det menar han att allt, alla beslut, alla institutioner, all lagstiftning och dessutom forskning och kultur är antingen rasistisk eller antirasistisk, och om den inte är uttryckligen antirasistisk är den rasistisk. Denna binära uppdelning utplånar alla möjligheter till samtal, möten och kompromisser av olika slag. Visst, kan någon invända då, men man kan inte kompromissa med rasister eller med rasism. Givetvis inte. Men du kan inte sätta dig till doms över allt och alla och kräva att din sorts aktivism ska vara överordnad alla andra hänsyn. Och förresten: hur kan du vara säker på att all dålig behandling av dig beror på ditt utseende? Den andra personen kanske inte är rasist utan bara en osympatisk jävel. Eller så är det kanske du som är det. Får man inte kritisera, bli arg på eller tycka illa om någon som ser annorlunda ut? Det låter som en högst märkvärdig form av rasism, en inbjudan till hyckleri som enbart kan skapa större avstånd mellan människor.

Ytterligare en sak som är anmärkningsvärd är hur Kendi själv skriver ihop sin och sin hustrus erfarenheter av cancer med kampen mot rasismen, där rasismen kallas just för en cancer. Hur, undrar jag, är det möjligt att uttrycka sig så kring cancer mer än fyrtio år efter att Susan Sontag förtjänstfullt demonterade den sortens retorik i sin Sjukdom som metafor? Där visar sig Kendis intellektuella begränsningar, och hans användande av egna erfarenheter, som fungerat någorlunda väl dittills, slår över i narcissism.

Kendi är mycket noga med att påpeka att alla kulturer, alla rasgrupper, inklusive olika undergrupper, är likvärdiga. Han avvisar bestämt alla krav på att till exempel USA:s svarta ska utbilda sig enligt den vita hegemonins krav på kunskap, kriterier för intelligens, kvalitet och så vidare. Gång på gång understryker han att den vita, ursprungligen europeiska kulturens anspråk på universell giltighet inte är rimlig. På ett plan är det lätt att spontant vilja ge honom rätt. Visst är det europeiska i någon djupare mening inte självklart universellt. Men innebär det att den yppersta persiska poesin, indisk dramatik, kinesisk filosofi eller för den delen latinamerikansk och afrikansk litteratur inte heller kan vara universella? Och med universell menar jag då gångbart, begripligt och beundransvärt för alla människor som intresserar sig för det. Visst kanske en lesbisk kvinna från Ghana inte nödvändigtvis identifierar sig med Hamlet. Men varför skulle hon intekunna det? Betyder det att Peter Brooks uttryckligen mångkulturella och mångrasiga scenversion av den franske författaren och dramatikern Jean-Claude Carrières dramatisering av det väldiga indiska eposet Mahabharata var – eurocentrisk? Indocentrisk? Appropriering? Kanske var den rasistisk rentav enligt de vansinniga kriterier för antirasistisk ideologisk renhet som tycks vara gällande i USA i dag, och som en del till varje pris vill importera till Sverige.

Frågan om den europeiska kulturens universella anspråk har flera nivåer. Vänder Kendi sig mot idén om mänskliga rättigheter, utvecklade i Europa och vidareutvecklade i USA? Denna fråga blir ännu märkligare när vi lämnar den rena kulturens blommande ängder och i stället ser på vetenskap, naturvetenskap, fysik, matematik, ingenjörskonst och liknande ämnen. Finns det andra naturlagar i andra delar av världen? Jo, en del fanatiska aktivister verkar vilja påstå det, men det är mera oklart hur Kendi själv förhåller sig. Han uppbär dock en professur vid ett västerländskt universitet, så helt främmande för den västerländska vetenskapens universella giltighet kan han inte vara. Handen upp den som hellre blir opererad av en alternativ kirurg med en egen syn på vetenskap, än en som tror på västerländsk vetenskaps universella sanning. Säg till om du vill att den nya motorvägsbron mellan alptopparna hellre ritas av en representativt sammansatt grupp än av de bästa ingenjörerna och arkitekterna, oavsett deras utseende och ursprung.

Den aktivistiska antirasismen tar inga verkliga historiska hänsyn. Den erkänner enbart en historisk skuld: slavskulden. Och den härleder hela sin analys av världshistorien, liksom av dagens sociala och etniska förhållanden, till denna. Givetvis var slavhandeln fruktansvärd, ett historiskt brott i allra högsta grad. Kendi redogör för en del av denna historia, men endast för en del. Sedd som helhet, i den förindustriella och förkapitalistiska eller tidigkapitalistiska ekonomin, i vilken den var så viktig, går det inte att komma undan ett antal problem. Slaveriet var utbrett över hela jorden under årtusenden. Nästan alla samhällen som byggt på jordbrukande har varit beroende av slavar. Det var med industrialismen slaveriet blev obsolet. Sverige är unikt i det att vi inte haft trälar sedan vikingatiden, medan det varit vanligt i hela övriga Europa. Rysslands livegna, som utgjorde nästan fyrtio procent av landets totala befolkning under 1800-talet, frigavs samma år som det amerikanska inbördeskriget bröt ut, 1861. Somliga islamiska stater fortsätter med slaveri in i vår tid och frågan är om inte de många sydasiatiska gästarbetare som bygger emiratens skyskrapor och shoppingcenter befinner sig närmare slavar, eller åtminstone de kulis, asiatisk lågutbildad arbetskraft som lurades att skriva på rena slavkontrakten, men liberalt och frivilligt naturligtvis, och som under andra hälften av 1800-talet ersatte slaveriet med i USA och på andra håll.

Det är helt avgörande att dessa tolkningar och de som står för dem inte tillåts äga dessa frågor i Sverige. Annars kommer det nödvändiga arbetet mot rasism att inte bara försvåras utan rentav att omöjliggöras.

Rasismen är en viktig fråga. Vi måste tala om den och undersöka vad den beror på, hur utbredd den faktiskt är och vad vi kan göra åt den, men vi måste samtidigt bevara de individuella fri- och rättigheter som vår demokrati vilar på. Dessa böcker skadar motståndet mot rasism genom sin i vid bemärkelse antiliberala tendens. De öppnar för en ny sorts intolerans som gör anti-rasism till en ideologi i sin rätt, något mer än bara motstånd mot rasism. Sverige och Europa är inte USA, men inte ens där är dessa böcker till någon konkret hjälp i arbetet mot orättvisor och förtryck. Det är helt avgörande att dessa tolkningar och de som står för dem inte tillåts äga dessa frågor i Sverige. Annars kommer det nödvändiga arbetet mot rasism att inte bara försvåras utan rentav att omöjliggöras.

Publicerad i Respons 2021-1