Arkitektur och monument i maktens tjänst

År 1895 uppfördes i centrala Bristol en staty över handelsmannen Edward Colston (1636–1721). Den främsta anledningen till att Colston, ofta benämnd ”stadens fader” under den viktorianska eran, blev föremål för denna hedersbetygelse närmare 175 år efter sin död var hans framgångsrika kommersiella bana i kombination med hans omfattande filantropiska gärning. Denne furste bland handelsmän hade varit ett moraliskt föredöme, underströk hans beundrare i det sena 1800-talet. I likhet med hundratals andra monument i nationalismens era skulle statyn över Colston fungera som en påminnelse om en historia värd att minnas. Samtidigt var den en manifestation av samtida ideal som premierades av dem som beställde och finansierade dessa kostsamma konstverk. 

Att insamlingen till statyn över Colston länge gick trögt och att kritiker ifrågasatte huruvida Colstons filantropiska gärning varit så omfattande som hans tillskyndare hävdade, påvisar att monumentet var omdiskuterat redan i sin samtid. Under senare år har statyn fått förnyad uppmärksamhet. Det faktum att hans förmögenhet i hög grad var ett resultat av hans verksamhet i The Royal African Company, ett handelsbolag som transporterade 84 000 män, kvinnor och barn från Afrika till slaveri i Amerika, har resulterat i krav på ett tillägg till statyn. Det borde inte bara finnas text och symboler förknippade med handel och filantropi, utan också information om hans roll som slavhandlare med många liv på sitt samvete. Den 7 juni, i samband med demonstrationer och protester i västvärlden i efterföljden av att en amerikansk polis i Minneapolis misshandlade George Floyd så illa att han avled, tog Black Lives Matter-demonstranter i Bristol saken i egna händer. De välte bronsstatyn, varefter de förde den till den närbelägna hamnen och knuffade ner den i vattnet. 

Störtandet av statyn över Edward Colston är bara ett i raden av exempel på hur utformningen av kulturlandskap, stadsplanering, arkitektur, monument och minnesmärken har stor betydelse för människors tankar, känslor och tillvägagångssätt. Likaså illustrerar händelsen att bortom de ideal som låg till grund för uppförandena, ofta baserade på en tilltro till eviga värden, har det varit uppenbart att få förebilder är beständiga. Namnskiften av gator och torg i många städer runtom i världen kan, precis som byggnadsverks och statyers uppgång och fall, bidra till att uppmärksamma att det långtifrån alltid är möjligt att lägga historien tillrätta. Förvisso står många byggnadskonstruktioner kvar utan att väcka några reaktioner att tala om, men i andra fall bidrar nya tider och nya frågor till det förflutna till omprövningar. 

Tre verk av delvis skilda slag bidrar till att fördjupa, nyansera och problematisera hur olika slags byggnadsverk och minnesmärken sätter sin prägel på stadsbilden. Konstvetaren Sofia Aittomaa utgår i sammanläggningsavhandlingen Fyra kejserliga monument i Finland – Tillkomst, mottagande och bemötande från ett långt tidsperspektiv, då hon studerar de olika öden som tsarryska monument har mött i Finland från 1800-talet fram till våra dagar. I den av Håkan Hökerberg redigerade antologin Architecture as Propaganda in Twentieth-Century Totalitarian Regimes – History and Heritage skriver ett femtontal forskare om arkitektur och minnesmärken med fokus på 1900-talets totalitära stater och hur dessa påtagliga arv numera hanteras i länder som Italien, Tyskland, Spanien, Slovenien och Ryssland. Journalisten Pernilla Ståhls Triumfbågen i Mogadishu – Om det kolonialt byggda är ett slags resereportage. I fokus står ett antal monument i Afrika och Asien, ursprungligen uppförda av de europeiska kolonialherrarna. De utgör utgångspunkt för historiska reflexioner. Dessa kompletteras med intervjuer och samtal med människor för vilka monumenten är en del av vardagen. På så vis kretsar hennes bok kring relationen mellan kolonial dåtid och självständighetens nutid. 

Fyra kejserliga monument i Finland präglas paradoxalt nog av att en av studiens främsta förtjänster är att Sofia Aittomaa omsorgsfullt följer monumentens historia, samtidigt som det saknas djuplodande förklaringar just kring förändringar. Varför vissa monument är kontroversiella vid en tidpunkt, men bortglömda i en annan, besvaras allt som oftast med empirinära observationer utan någon större generaliserbarhet. Denna brist ska inte överskugga att studien bjuder på många intressanta observationer. I centrum för undersökningen står fyra statyer: den över Alexander II, invigd i Helsingfors 1894; Alexander I:s kolossallbyst, rest 1814 och omväxlande uppställd i Åbo och Helsingfors; Kejsarinnans sten, uppförd 1835 i Helsingfors samt Peter den store, avtäckt 1910 i Viborg. 

Att monument, likt det över Edward Colston, löper stor risk för vandalisering är en återkommande tematik.

Mycket uppmärksamhet ägnas åt monumentens placering, deras konstnärliga och symboliska innebörder samt orsaker till att statyer har flyttats eller förstörts. Tomheten framför Nationalbiblioteket i Helsingfors är högst påtaglig för den som har minnen av kolossalbysten över Alexander I, som stod där fram tills för några år sedan. Ett liknande exempel är den Alexanderbyst som avlägsnades under mellankrigstiden från solennitetssalen vid Helsingfors universitet efter återkommande krav från nationalistiska studenter. De föredrog Wäinö Aaltonens ”Frihetens gudinna bekransar ungdomen”, som invigdes 1940 på samma plats där Alexanderbysten stått. Historien om denna byst avslutades flera årtionden därefter, då den rehabiliterades och fick sin nuvarande plats i Helsingfors universitetsmuseum.

Att monument, likt det över Edward Colston, löper stor risk för vandalisering är en återkommande tematik. Kejsarinnans sten i Helsingfors var förvisso problematisk redan i det tidiga 1900-talet på grund av oklara ägandeförhållanden, vilket bidrog till osäkerhet om vem som skulle bekosta det nödvändiga underhållet. Den största utmaningen ägde rum 1917, då monumentet delvis förstördes av revolutionära ryska marinsoldater. Att monumentet, i enlighet med 1800-talets stilideal, var utformat som en obelisk hade måhända kunnat rädda den om det inte vore för att den kröntes av den ryska dubbelörnen placerad på ett klot. Efter flera årtionden kunde monumentet rehabiliteras, men det föregicks av en lång period då Kejsarinnans sten stod kvar i stympat skick.

Alexander II-statyn i Helsingfors blev en viktig plats för demonstrationerna mot förryskningssträvanden genom att Alexander II fick rollen av den gode tsaren, i skarp kontrast till Nikolaj II och dennes strävan att stärka greppet över generalguvernementet. En vanligt förekommande protest mot den ryska offensiven var de blomsterhyllningar som utgick från Alexandermonumentet. Till skillnad från många andra tsarmonument undgick det vandalisering under ryska revolutionen.

Genom sin placering i Viborg hamnade Peter den store-statyn i korselden mer än en gång. I likhet med Kejsarinnans sten vandaliserades den under ryska revolutionen, varefter den sattes ”i förvar”, först i Viborg och därefter i Helsingfors. Piedestalen, som klarat sig undan förstörelse, blev grunden för ett nytt monument i form av ett lejon. Monumentet invigdes den 6 december 1927, på tioårsdagen av Finlands självständighetsförklaring. Efter att Viborg 1940 tillfallit Sovjetunionen förstördes det, varefter Peter den store-statyn återkom till sin gamla plats. Den störtades i sin tur av finska trupper efter att de intagit Viborg i fortsättningskriget. Det blev dock tredje gången gillt 1954, då Peter den store åter uppfördes i Viborg med en ny piedestal. Även lejonstatyn fick åter sin plats i offentligheten. Efter att det skadade monumentet återupptäckts fick det en ny placering i parken Monrepos i Viborg.

Till skillnad från statyer är det betydligt svårare att avlägsna byggnader eller göra om stadsplaneringar av gammalt, totalitärt slag.

Antologin Architechture as Propaganda bjuder på ett stort antal läsvärda bidrag. Särskild uppmärksamhet riktas mot den stora betydelse som propaganda har i totalitära stater och som inte minst går igen i arkitektur och monument. Som framgår redan inledningsvis tog diktatorerna i Nazityskland, det fascistiska Italien och Stalins Sovjet inte arkitekturen i sin tjänst på grund av några inneboende ”totalitära kvaliteter”. Med facit i hand kan vi ofta identifiera byggnadsverk och minnesmärken som produkter av dessa diktaturer, men det utesluter inte att det fördes diskussioner om hur arkitektur i Italien, Tyskland och Sovjetunionen skulle utformas. I samband med Stockholmsutställningen 1930 gick debattens vågor höga om ”funkis” var att föredra framför ”tradis”. Utifrån delvis andra förtecken debatterades i det fascistiska Italien hur den nya tidens arkitektur skulle se ut med utgångspunkt i begrepp som ”tradition”, ”modernitet” och ”rationalitet”, men också i motsatspar som urbanisering och anti-urbanisering. Som Raffaele Giannantonio noterar i artikeln ”Fascism/Urbanism: Town, New-Town, Non-Town” hade flera av debatterna som präglade arkitekturdebatten i Mussolinis Italien förts före det fascistiska maktövertagandet 1922, och de återkom i likartad form i efterkrigstidens Italien.

Förvisso finns det gott om exempel på analyser av konkreta byggnader och monument i antologin, men därutöver uppmärksammas även hur de totalitära staternas representanter utformade respektive lands bidrag till de internationella utställningar som ägde rum under mellankrigstiden. Blicken riktas även mot Slovenien som ett exempel på hur arkitektur kunde tillämpas i Jugoslavien, som förvisso var en socialistisk stat, men av ett delvis annat slag än i det Sovjetdominerade Östeuropa.

Harald Bodenschatz tar Berlin Mitte som sin utgångspunkt för en kartbaserad studie av hur centrala Berlin ändrade skepnad under nazieran – då den kännetecknades av ”en aggressiv urban design” – till perioden i det kommunistiska Östtyskland. Även om mycket förändrades, både till följd av effekterna av krigets förödelse och en ideologisk nyorientering, var en del sig likt. De judiska inslagen som blivit allt mindre påtagliga under perioden 1933–45 förblev lågprioriterade i DDR:s huvudstad. Bodenschatz sätter inte punkt vid Berlinmurens fall, utan följer striderna om det centrala Berlins utformning, som har pågått med varierande intensitet alltsedan 1989.

I likhet med Bodenschatz har flertalet av antologins bidragsgivare inriktat sig på längre undersökningsperioder. En återkommande problematik är hur de påtagliga arv från diktaturerna som gör sig påminda i form av torg, kulturcentrum, hotell, monument, minnesmärken, mosaiker med mera kan och bör hanteras av eftervärlden. I några fall är sambanden mellan diktaturernas byggnader och senare tider i det närmaste dold. Till exempel medger Valerie Higgins att det tog tid för henne att inse att det Rom som hon betraktade på sina promenader i mångt och mycket var ett resultat av Mussolinis vision om antikens storstad, snarare än rester av det som en gång varit centrum för ett mäktigt imperium. Det är emellertid långt vanligare att spåren från förr är iögonfallande, vilket borgar för besvärliga diskussioner om hur de ska hanteras. Till skillnad från statyer är det betydligt svårare att avlägsna byggnader eller göra om stadsplaneringar av gammalt, totalitärt slag.

Till exempel medger Valerie Higgins att det tog tid för henne att inse att det Rom som hon betraktade på sina promenader i mångt och mycket var ett resultat av Mussolinis vision om antikens storstad, snarare än rester av det som en gång varit centrum för ett mäktigt imperium.

Tematiken med byggnader och statyer som sedan länge är bortglömda, och inte sällan förfallna, och pampiga symboler som är så gott som omöjliga att ignorera på grund av deras centrala placering och väldiga format, går igen i Triumfbågen i Mogadishu. Kapitlet om triumfbågen i Mogadishu utgör ett utmärkt komplement till artiklarna om det fascistiska Italiens arkitektur i Architechture as Propaganda. Medan de förra intresserat sig för villkoren för arkitektur och stadsplanering i Italien, betonar Pernilla Ståhl det fascistiska Italiens imperialistiska och koloniala ambitioner och vilka effekter de fick för stadsbilden i Mogadishu och många andra afrikanska städer under italienskt herravälde. Av avgörande betydelse var det för italiensk del förödande nederlaget mot etiopiska styrkor i Dogali i nuvarande Eritrea den 26 januari 1887. Förlusten sände chockvågor genom Italien och resulterade i anslående historiemålningar och ett monument, som efter Mussolinis maktövertagande flyttades till en mindre prominent position i Rom, så att minnet av denna förödmjukande förlust, åtminstone visuellt, hade hamnat i skymundan. 

I Mogadishu, som kom under italiensk kontroll 1885, var det under den fascistiska eran inte nederlag som förevigades. Inte mindre än två triumfbågar uppfördes – en 1928 inför prins Umbertos besök och en 1935 då kung Viktor Emanuel III besökte staden – och deras funktion var att påminna om att Italien hade haft koloniala framgångar under Mussolinis styre.

Ståhl följer utvecklingen i Mogadishu fram till våra dagar, vilket är något av en sorgesång eftersom stenstadens forna prakt numera i mångt och mycket är borta. Visserligen var redan italienarna nonchalanta mot äldre tiders arkitektur, men den negativa utvecklingen har under senare årtionden förvärrats av såväl krigs- som hänsynslösa byggherrars framfart.

Ett annat besvärligt arv från kolonialtiden gör sig alltjämt påmint i Namibia. Under de senaste årtiondena har de tyska kolonialtruppernas brutalitet mot herero- och namabefolkningen i det tidiga 1900-talet återkommande blivit omskriven. Denna brutala historia står i bjärt kontrast till Reiterdenkmal i Windhoek med en tysk soldat till häst och på en stensockel blickar ut i fjärran. Texten som beledsagar statyn är en hyllning till ”de modiga tyska soldater som dog för att försvara imperiet och detta land”.

Som Ståhl gör klart har Reiterdenkmal och andra hyllningar av den tyska kolonialtiden, då Namibia var känt som Tyska Västafrika, gett upphov till infekterade debatter. Namibias president Hage Geingob förespråkade 2015 att namibierna skulle uppföra monument över sina egna hjältar. Andra förespråkade att monumentet skulle tas bort eller flyttas. Det senare förslaget gick vinnande ur striden, trots protester från turistindustrins företrädare som gjorde klart att det var en av de mest välbesökta platserna i landet. För tyska turister var statyn ett givet besöksmål. En del tyskättade namibier ställde sig bakom flytten, medan andra var rasande eftersom de menade att de förvägrades en plats i Namibias historia.

Förutom att Triumfbågen i Mogadishu är ett välkommet bidrag till analyser av städer som annars sällan är omskrivna på våra breddgrader, är Ståhls journalistiska närvaro en stor tillgång. Genom samtal och intervjuer får några av lokalsamhällets företrädare komma till tals och ge sin syn på saken. Noterbart är att det inte per automatik innebär klagosånger över den gamla, koloniala tiden. Ett humoristiskt exempel är två bilder på ett monument och dess omgivningar. Den äldre bilden visar på välskötta kommunikationer, medan den som fångat situationen av i dag visar en väg som påminner om en schweizerost.

Perspektiv och tilltal är av delvis olika karaktär, men den som intresserar sig för historiens roll i stadslandskapet kommer att finna mycket matnyttigt i dessa tre böcker.

Publicerad i Respons 2020-4