Både föreläsningen och kritiken av den uppvisar stor kontinuitet

När jag 1979 började studera litteraturvetenskap i Uppsala hade vi inga föreläsningar. Vi hade utmärkta lärare – allihop universitetslektorer – och den undervisningsform de använde kallades seminarier. Detta var 10–15 år efter att massuniversitetet blivit verklighet. Under 1960-talet ökade antalet Uppsalastudenter från 8 000 till 21 000. Som ny student såg jag inte de stora förändringarna så tydligt som jag gör nu: nya undervisningsformer men också lokalbrist, studentbostadsbyggande, trängsel i studiegrupper och på bibliotek. På Carolina Rediviva hade studenterna tidigare varit förvisade till ”barnbordet”. Nu öppnades dörrarna och forskarna upprördes av invällande studenter på jakt efter studiero.

Även om Bo Lindbergs bok Den akademiska läxan – Om föreläsningens historia i första hand behandlar den tidigmoderna tiden, så hjälper den mig att sortera i min egen studieerfarenhet. Varför hade vi inga föreläsningar? Jo, eftersom dessa traditionellt varit professorernas område och råkat i visst vanrykte. I universitetsutredningen 1955 framhölls att föreläsningar fortfarande borde förekomma för att komplettera kurslitteraturen samt introducera vetenskapliga problemställningar och nya forskningsresultat. Men de behövde inte försiggå hela tiden och kunde vara ”vinjettföreläsningar”. I stället tryckte utredningen på behovet av lektionen i grupp, som kunde underlätta studenternas självstudier och förebygga de många studieavbrotten. Det var detta slag av grundläggande kunskapsinhämtande som universitetslektorerna var tänkta att ägna sig åt. De skulle vara docentkompetenta och ha mycket goda pedagogiska meriter. Mina egna lektorer på A- och B-nivån var just sådana. De var högt vetenskapligt meriterade och hade i flera fall en bastjänst som gymnasielektor någonstans i Sverige. Men de föreläste sällan.

Lindbergs bok ägnas alltså den akademiska föreläsningens historia, särskilt i Sverige. Han konstaterar att kontinuiteten är påfallande. Inför en lyssnande skara traderar föreläsaren fortfarande ett kunskapsinnehåll, muntligen och med ämnesauktoritet. Kontinuitet finns också i kritiken av föreläsningsformen. I alla tider har man efterlyst klarhet, aktuellt innehåll och förmåga att utnyttja den muntliga framställningens möjligheter. Kritikerna har varit skoningslösa mot professorn som oengagerat läser upp ett torrt manuskript. Samtidigt påpekar författaren att traditionen i dag är bruten. Mediernas utveckling har gjort den muntliga kunskapsöverföringen till vardagsmat. Den är inte exklusivt en professorsgenre och informationsteknikens pedagogiska möjligheter lyfter inte bara föreläsningen ur föreläsningssalen, utan ger fantastiska möjligheter att kombinera tal, skrift och bild.

Ändå är det något särskilt med en lyckad föreläsning. Som akademisk lärare har jag njutit av seminarieformen; engagerade studenter blir med små medel snabbt medskapare i kunskapsprocessen. Men med tiden blev jag mer och mer att fascinerad av föreläsningen. Det är en svårare undervisningsform, men när den fungerar ger den resultat som ingen annan form förmår. Lindbergs slutkläm är också att i en värld som överflödar av kunskap är den muntliga undervisningens uppgift att skapa ”meningsfulla sammanhang som förvandlar myllret av tillgängliga men orelaterade data till insikt”.

Min egen tro är att hemligheten ligger i ett personligt möte. Även om föreläsningen kan förefalla enkelriktad är den egentligen en dialog, en kommunikativ process. Jag minns när jag första gången insåg vidden av att det inte bara i samtalet utan också i föreläsningen är tillåtet att möta motpartens blick. Den erfarna föreläsaren kan i rummet känna åhörarnas klentrogenhet, entusiasm, oförståelse och i bästa fall växande insikt. ”Se där, vi fattar galoppen och nu förstår vi varann.”

Kritikerna har varit skoningslösa mot professorn som oengagerat läser upp ett torrt manuskript. Samtidigt påpekar författaren att traditionen i dag är bruten.

Bo Lindbergs fascinerande bok faller alltså inom universitets- och undervisningshistoria. Mycket källmaterial finns och det mesta härrör från Uppsala. En del är bevarat från universitetets första, medeltida verksamhet, men huvudparten är från 1600- och 1700-talet. Lindberg räknar till nästan tusen katalogiserade föreläsningstexter i universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund samt på Kungliga biblioteket. Dessa faller i tre kategorier. För det första föreläsarnas egna, men sällsynta föreläsningsmanuskript. För det andra föreläsningsanteckningar som kännetecknas av samtidighet och har tillkommit vid föreläsningen eller i nära anslutning till den. Den tredje kategorin är störst och utgörs av föreläsningsavskrifter. Här har man skrivit av anteckningar som härstammar från en ursprunglig föreläsning, ibland i flera led och med kompletteringar. Uppenbarligen handlar det om en handskriftlig läromedelstradition. Man pluggade helt enkelt in det som sades på föreläsningarna och Lindberg för en intressant diskussion om huruvida den svenska bokbristen förklarar varför så många föreläsningstexter är bevarade. Relationen muntligt/handskrivet/tryckt är ett återkommande tema i boken. Lindberg påpekar till exempel att i tidigmodern tid kunde föreläsningen vara ett sätt att fördjupa innehållet i de kortfattade handböcker som fanns tillhands, det vill säga motsatsen mot situationen i dag.

Undersökningen bär titeln Den akademiska läxan. Författaren påpekar att betydelseutvecklingen av ordet ”läxa” speglar en mediehistorisk process. ”Läxa” kunde användas för just ”föreläsning”, och studenterna förväntades skriva ner det de hörde och plugga in det. Med tiden blev det alltså studenten som läste läxan och inte läraren. Samma förskjutning, påminner Lindberg, finns i ordet ”läsa”. Förr var det professorn som ”läste” ett ämne, nu är det studenten. Med rätta understryker författaren att förskjutningen speglar skriftlighetens växande betydelse under tidigmodern tid.

Föreläsningsformen kan inte ses isolerad, utan Lindberg sätter in den i dess undervisningshistoriska sammanhang. Vid sidan av föreläsningen var kollegierna och disputationerna viktigast. Inte minst de förra är intressanta. De bevarade kollegie- och föreläsningsanteckningarna skiljer sig föga från varandra. Den viktiga skillnaden mellan de två undervisningsformerna var att föreläsningarna vara öppna och gratis, men för kollegierna tog professorerna betalt. Lindberg visar att det inte bara var strategiskt att visa sig på föreläsningarna, utan ofta också uppfattades som nödvändigt att betala sig in på kollegierna. Det var då man verkligen fick veta ”vad som kommer på tentan”. Här finns ett stort undervisningssociologiskt fält som Lindberg visserligen berör, men som skulle kunna fördjupas ytterligare. I Sverige har vi alltid haft gratis universitetsutbildning, men rätt ofta har den fattiga studenten dragit det kortare strået. Han (för det var en han) hade dålig tillgång till de dyra böckerna och svårt att bekosta den avgiftsbelagda extraundervisningen.

Möjligen kan man säga att Lindbergs bok ger ett visst professorsperspektiv på föreläsningens historia; professorerna kämpar så gott de kan för att föra lärdomens fana. Jag sympatiserar djupt med hållningen, men kan någon gång tycka att systemkritiken kunde ha fått större utrymme. Lindberg redogör väl för statens misstänksamhet mot akademin, men hans sympati finns hos professorerna. I tidigmodern tid anas en kraftmätning mellan stat och akademi. Den förra ville ha undervisning på svenska, praktisk nytta, ingen diktamen från föreläsningskatedern och minimal tillkrångling av tankegodset. Akademin var konservativ, höll på sina former och sitt humanistiska arv och var misstänksam mot det lättviktiga och publikfriande.

Särskilt studentperspektivet kunde ha belysts mer. I min forskning har jag lagt vikt vid att studenterna själva började konkurrera med sina lärare. Att studentnationerna i Uppsala på 1660-talet gick från att vara förbjudna till obligatoriska inte så mycket berodde på glada fester, som på det faktum att de äldre studenterna alltmer systematiskt undervisade de yngre. På så sätt sparades dyra kollegieavgifter. Genom att en professor sattes in som inspektor vid varje nation fick emellertid professorskollektivet åter kontroll. Sedan gick dock utvecklingen en annan väg än professorerna kanske väntade sig. Kamratundervisning och studentdrivna kollegier, orationsövningar och disputationer bedrevs ända fram till början av 1800-talet och var en viktig del av studiemiljön i Uppsala, i synnerhet för de fattiga studenterna. Professorerna tycks ha anpassat sig till ordningen, och det hjälpte säkert att de regelbundet fick silvergåvor från sina nationer.

Boken kännetecknas av en diskret vältalighet, och det är en glädje att slå sig ner framför professor Lindbergs kateder och ta del av hans engagemang och djupa lärdom.

Under 1800-talet gestaltades den humboldtska universitetsidén. Bildning och vetenskaplig undervisning ställdes i centrum. Föreläsningen fick en ny roll. I arbetet med införandet av nya svenska universitetsstatuter 1852 framhålls att föreläsningen skall syfta till studentens självständiga utveckling snarare än uppnående av examensfordringar. Kunskapsprocessen skall vara en intellektuell upplevelse. Bildningen gör studenten skickad att möta livet. Här finns en misstro till boken och i stället en tro på den levande rösten, vox viva.

Lindberg lyfter fram två professorer som bärare av de nya undervisningsidéerna, C.A. Agardh och Israel Hwasser. Den förre var misstrogen mot föreläsningsformen, men hade inte mycket att sätta i dess ställe. Dock jämför han professorn med skalden. Vetenskapen skall hanteras som ett epos eller ett drama. För den senare är ”studier” ett viktigare begrepp än ”undervisning”, som bara syftar till att överföra kunskaper. Studier är en andlig kraftansträngning som genom en process leder till grundlig vetenskaplig bildning – för övrigt en process där även professorn var en student.

Jag saknar ännu en röst från denna tid. Visserligen blev C.J.L. Almqvist aldrig professor, men han skrev engagerat om behoven av universitetsreformer i Om Svenska Uppfostringsväsendet (1839–1840). Det kapitel som ägnas föreläsningar inleds sarkastiskt: ”Vi hysa den bestämda öfvertygelsen, att när en professor håller föreläsningar, är det godt att han har åhörare.” Almqvist hör till dem som ser att boken hotar universitetsvärlden. Kollegierna – ”nötta mellanting emellan bok och tal” – går man på för att klara examen. Att professorer dikterar från föreläsningspodiet är meningslöst och Almqvist hör till dem som efterlyser en vox viva. Föreläsningen måste vara något mer och annat än en bok. Detta magiska uppnås genom en ”elektriserande” kraft som inte har med rop och åthävor att göra, utan det faktum att professorn älskar sitt ämne och samspelar med auditoriet. Almqvist talar om en ”vexel-upplifning” och förordar vältaligt extemporerade föreläsningar. Skrivna föreläsningar och tal är en ”onatur”. Sedan ställer Almqvist ytterligare ett krav. Professorerna måste vara progressiva och i takt med tidens utveckling, annars kommer inte studenterna.

Almqvist drömmer om en romantisk, ur individens inre vällande vältalighet. Det är inte retorikens regler han litar till, men han delar retoriktraditionens tro på den övertygande rösten. Bo Lindberg är i sin bok avvaktande gentemot den tidigmoderna kulturens starka retorikämne och menar att retoriken normalt haft liten betydelse för föreläsningskonsten. Så är det nog, i varje fall när det handlar om de basala råd och regler som förmedlades redan i skolan. Ändå skulle nog mer kunna sägas om föreläsningsgenrens vältalighet, och jag känner mig inte övertygad när Lindberg säger att Linnés föreläsningsframgångar knappast hade med retoriken att göra, utan byggde på föreläsningarnas innehåll och att ”något av lyskraften i hans skrivna texter återfanns också i hans muntliga framställning”. Kanske faller Lindberg här offer för just det han själv vill se hos forna dagars professorer – en ”akademisk misstro mot förment ytliga och publikfriande föreställningar”.

Bo Lindberg har skrivit en lysande bok om den brokiga svenska föreläsningstraditionen. Framställningen är oupphörligt intressant, och i föredömligt koncentrerad form gör författaren oss bekanta med gestalter, idéer och ideal i den akademiska traditionen. Boken kännetecknas av en diskret vältalighet, och det är en glädje att slå sig ner framför professor Lindbergs kateder och ta del av hans engagemang och djupa lärdom. Här kan man tala om en levande röst.

Publicerad i Respons 2018-6