Behöver vänstern lansera sin variant av populism?

Betraktarna av våra dagars storskaliga populism i Amerika och Europa kommer sällan längre än till att förfasa sig över hur väljarna kunnat rösta fram Trump, framtvinga Brexit och på den europeiska kontinenten kraftigt reducera stödet för socialdemokratin och kristdemokratin. Varför sviker medborgarna idén om att vilja bädda in kapitalismen i demokratin? Författarna till de här aktuella böckerna nöjer sig inte med att moralisera. ”Sveket” tolkar de som uttryck för berättigad kritik. I stället för att förfasa sig över tendensen att ”felaktigt” lägga sin röst, frågar de sig varför tilltron sviktar och vad som finns att göra.

Bakgrunden är den djupverkan som kombinationen av nyliberalism (marknaden är naturlig) och postmodernism (inget går att förbättra) har utövat under de senaste fyrtio åren. Om ett antal böcker med denna tes skrev jag en samlingsrecension för två år sedan (Respons nr 5/2016). Sedan dess har diskussionen gått vidare. Vi ser i dag huvudsakligen två olika sätt att förhålla sig till den populistiska idén om majoritetsstyre utan politisk liberalism.

Om vi vill slippa inskränka rösträtten, föreningsfriheten, yttrandefriheten och öppenheten för opposition är lösningen mer expertstyre, säger den som i första hand är inställd på att värna marknadshushållning och frihandel. Mer domstolsmakt, mer oberoende centralbanker och ytterligare internationell reglering anses vara lösningen. Viktiga avgöranden bör förläggas ännu längre utom räckhåll för valrörelser och politisk bearbetning. Den marknadsliberala rutinpropaganda, som Timbro, Ratio och SNS sedan fyra decennier tillbaka institutionellt understödjer, återkommer ständigt till denna handlingsrekommendation.

Det intressanta med de här aktuella författarna är att de försvarar det slags demokratisk reformism som en kombination av nyliberalism och postmodernism för fyrtio år sedan gav stöd för att börja förakta och undergräva. Tesen de driver är att tre saker finns att lära av hur Trump argumenterar. Om utvecklingen skall kunna vändas behöver socialdemokratin besjälas av en tydligare ambition. Den bör gå ut på att verka för hela folkets bästa, tydligare karaktärisera grundläggande motsättningar samt att ge syn för sägen i fråga om att politisk styrning är möjlig.

Den norska boken av Mímir Kristjánsson, tjänstledig nyhetschef på tidningen Klassekampen, sammanfattar enkelt och slagkraftigt vad som finns att lära av Trump i relation till landsfadern Einar Gerhardsens sätt att vinna brett folkligt förtroende. Under dennes ledning hade Arbeiderpartiet egen majoritet i Stortinget för arbetet med att ”gjenreise” Norge politiskt, ekonomiskt, moraliskt, socialt och regionalt efter den tyska ockupationen. Varje enskilt projekt under de första trettio åren efter kriget förtjänar naturligtvis inte att upprepas, men det finns ändå något för framtiden viktigt att tillägna sig från decennierna av återuppbyggnad.

Poängen är den tredelade ansats som vägledde Gerhardsen och hans generation. Ansatsen är gammaldags, men ändå förebildlig. Det centrala är att partierna erkänner det fundamentala behovet av helhetssyn, att motsättningar tydliggörs samt att en principiell styrningsoptimism vägleder tänkandet och handlandet. Ett framgångsrikt socialdemokratiskt parti vänder sig till hela folket och hela landet. Dess ledning räknar med starkt motsatta intressen, men också att detta inte behöver föranleda handlingsförlamning.

Kristjánsson argumenterar förhållandevis jordnära. Jämfört med honom framträder Chantal Mouffe, Åsa Linderborg och Göran Greider med större anspråk. De vill försöka fånga och forma tidsandan. Det som händer i Amerika och Europa signalerar enligt deras mening början till slutet för den nyliberala hegemonin. Historien står och väger. Hur framtiden kommer att gestalta sig beror inte bara på i vilken utsträckning partierna förmår återupprätta helhetssyn, praktisk blick för motsättningar och styrningsoptimism. Den allt överskuggande frågan är vilken hegemoni som skall avlösa nyliberalismen och postmodernismen.

Mouffe, Linderborg och Greider skriver engagerande och stilistiskt njutbart som man kan förvänta sig av en brittisk statsvetare och två erfarna svenska författare och opinionsbildare. Texterna gnistrar av väl genomförda blixtbelysningar av demokratins praktiska predikament efter fyrtio år av nyliberalism och postmodernism. För studiecirklar, seminarier och samtal är det svårt att tänka sig ett bättre underlagsmaterial för framåtsyftande överläggningar.

Av särskilt intresse för en konstruktiv framtidsdebatt är skillnaden mellan Kristjánsson å ena sidan och Mouffe, Linderborg och Greider å den andra. Alla fyra förespråkar innehållsligt ungefär samma politik. Konkret handlar det om bättre pensioner, utbyggd barnomsorg, avgiftsfri utbildning, att våga låta staten låna till investeringar, att värna arbetsrätten samt att möjliggöra kollektiv självreglering på arbetsmarknaden. Framtidstro och maktomfördelning från kapital till arbete är den vägledande synpunkten. Samtidigt är det bara de tre senare författarna som framställer sig som populister. Hur kan det komma sig och vad finns att lära av den skillnaden?

Med samma eftertryck som hans brittiska och svenska kolleger hävdar Kristjánsson att helhetssyn, motsättningar och styrningsoptimism är vad situationen kräver. Utan det går det inte att nedkämpa den fyrtio år gamla idén om att marknaden är naturlig och att demokratisk bearbetning är meningslös. Skillnaden är att han inte karaktäriserar sin egen uppfattning som ”vänsterpopulistisk”. Vänsterpolitik förutsätter, menar han, att inslaget av politisk liberalism aktivt försvaras och utnyttjas. Utan yttrandefrihet, föreningsfrihet, rättsstat och legitim opposition, förmår partierna inte ens marginellt rubba en ordning som enligt sina förespråkare är naturlig och den enda möjliga. Populist anser han sig därför inte vara.

Greider och Linderborg besvarar inte samlat frågan om varför de anser att vänsterpolitik förutsätter ”vänsterpopulism”. Det försöker däremot Mouffe göra. Av framgångarna för högerpopulismen bör den som är vänstersinnad, menar hon, dra slutsatsen att högerpopulism och ”vänsterpopulism” är de enda återstående alternativen. Inom ramen för det formativa moment – the populist moment – som nu stundar kommer frågan om helhetssyn, motsättningar och styrningskonst att ställas på sin spets.

Poängen ligger enligt Mouffe i vad de västeuropeiska medborgarna under de närmaste åren kommer att vara tvungna att välja mellan. Antingen kommer en auktoritär tolkning av idén om det oförstörda folket mot det korrupta etablissemanget att segra. Eller också kommer jämsides härmed en ”vänsterpopulism” att på demokratisk grundval lyckas länka samman idéer och intressen till stöd för full sysselsättning och en solidarisk välfärdsstat.

Bakgrunden är den oförsonliga kritik som Mouffe i ett antal tidigare publikationer riktat mot den tredje vägens politiker Bill Clinton, Tony Blair, Gerhard Schröder och Lionel Jospin. Hon har också kraftfullt angripit dem hon anser vara deras akademiska ackompanjatörer, nämligen John Rawls och Jürgen Habermas. Genom sina idéer om politisk triangulering och att det går att resonera sig fram till bästa möjliga samförståndslösning bidrog alla dessa ”föregångsmän” till att sinnet för helhetssyn, politiska motsättningar och styrningskonst under ett antal decennier förlorades. På det sättet bereddes marken för högerpopulismen. Det Mouffe förebrår dessa auktoriteter är att de aldrig på allvar motverkade nyliberalism och postmodernism och att fältet därigenom lämnades fritt för en nyliberalt utformad offentlig politik på snart sagt alla områden. Människor av skilda slag i alla slags miljöer bragtes därigenom till förtvivlan och började rösta högerpopulistiskt.

Det är lätt att förstå varför Mouffe retoriskt lockas av idén om en vänsterpolitiskt mobiliserande vitalisering grundad på idén om det oförstörda folket mot det korrupta etablissemanget. Svagheten är likafullt att hon inte tar ställning till två nära till hands liggande invändningar, i linje med Kristjánssons tes om att vänsterpolitik på intet sätt förutsätter ”vänsterpopulism” utan tvärtom som praktiskt villkor har politisk liberalism.

Begreppsligt tar Mouffe på oklara grunder för givet att en politisk inställning grundad på helhetssyn, motsättningar och styrningsoptimism skulle vara principiellt oförenlig med det ”föregångsmännen” hävdade. Rawls och Habermas argumenterar förvisso för vikten av vetenskaplig bearbetning. Lika litet är politisk bearbetning främmande för Clinton, Blair, Schröder och Jospin. Men följer av detta att en bearbetning av motsättningar är oförenlig med vänsterpolitik? Förhöll det sig inte snarare ”bara” på det sättet att ”föregångsmännen” grovt underskattade den målmedvetenhet och vilja till klasskamp från höger som vägledde nyliberalismen? 

En grundtanke hos Mouffe är att hon önskar återupprätta ”det politiska”. Hennes strävan på den punkten ligger enligt min mening väl i linje med idén om demokratin som överideologi. Under moderna förhållanden är det bara inom den ramen som klasskampen effektivt kan bedrivas. Konkret handlar det om allmän rösträtt, föreningsfrihet, yttrandefrihet, rättsstat och legitim opposition. Utan dessa rambetingelser blir det fritt fram att utplåna det som för nyliberalismen är ”onaturliga” och postmodernismen ”meningslösa” tillämpningar av frihetsläran.

Till detta kommer en språklig invändning. Också den som väljer att kalla sig ”vänsterpopulist” lever i en värld av motsättningar och klasskamp. Motståndarna gör vad de kan för att misskreditera den politik som socialdemokratiska partier och opinionsbildare förespråkar. Det sker genom att avfärda all samhällskritik från vänster som populism. 

Också av taktiska skäl finns det därför skäl att framhålla innebörden av demokratin som överideologi. Jag kan inte finna annat än att Greider, Linderborg och Mouffe faktiskt bejakar inslaget av politisk liberalism. Desto mera obetänksamt förefaller det mig vara att de på ett retoriskt plan önskar ge intryck av ett mera utvecklat släktskap med Trump och hans europeiska motsvarigheter än vad som faktiskt är förhanden. Att det blir på det sättet beror på att ingen av dem tillräckligt tydligt skiljer mellan ekonomisk och politiskberalism.

Majoritetsstyre tillsammans med politisk liberalism är sammanfattningsvis det saken gäller. Även under kommande år behöver den idén vara bärande. Ty den gör att motsättningar kan lagligt artikuleras och läggas till grund för bindande uppgörelser. Demokrati är majoritetsstyre med politisk liberalism. Populism är majoritetsstyre utan politisk liberalism. Den tredje grundkategorin är diktatur. De kinesiska, liksom på sin tid de sovjetiska, ledarna praktiserar varken majoritetsstyre eller politisk liberalism. Allmänna val vågar de inte arrangera. Samtidigt lyser föreningsrätten, yttrandefriheten, rättsstatligheten och idén om legitim opposition med sin frånvaro. Så som Kristjánsson och jag använder orden finns inte rum för någon särskild ”vänsterpopulism”.

Vad blir det då av Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Jean-Luc Mélenchon, Pablo Iglesias Turrión och Alexis Tsipras? De har tydliga vänsterprogram och deras synpunkter avfärdas därför i den marknadsliberala rutinpropagandan som populism. Men av motståndarnas kategorisering bör man inte låta sig missledas. Mitt svar är att dessa politiker inte alls tummar på principen om politisk liberalism. Inget tyder på att de skulle vilja inskränka rättsstaten eller några medborgerliga fri- och rättigheter. Denna hållning kommer enligt min mening att visa sig vara en styrka om och när det politiska klimatet – enligt Mouffes förutsägelse – blir ännu kärvare. Fackföreningar, samhällskritiska publikationer och oppositionspartier kan då inte utan vidare förklaras vara olagliga.

Inslaget av politisk liberalism bör med andra ord inte förväxlas med en inriktning mot ekonomisk liberalism. Poängen är att föreningsfrihet, yttrandefrihet, rättsstat och legitim opposition för ett socialdemokratiskt sätt att tänka praktiskt möjliggör en kombination av helhetssyn, starka motsättningar och styrningsoptimism. Utan liberala rättigheter omöjliggörs klasskampen.

Publicerad i Respons 2018-4