Belyser hur svenska domstolar tänker

Efter andra världskrigets slut stiftades två lagar i Sverige som i dag är mer aktuella än någonsin, nämligen religionsfrihetslagen och straffbestämmelser om hets mot folkgrupp. I ljuset av förintelsen av judarna och de grymheter som hade skett under andra världskriget blev det allt viktigare att skapa ett juridiskt skydd för religiösa och etniska minoriteter samtidigt som den enskildes friheter skulle garanteras. Både kollektivet och individens rättigheter skulle skyddas och det skulle inte längre vara straffbart att välja huruvida man ville omfamna en religiös övertygelse eller inte. Efter andra världskriget tog också Förenta nationerna form och de mänskliga rättigheterna blev en styrande princip för den västerländska rättsstaten.

I dag ser förutsättningar för dessa rättsprinciper helt annorlunda ut. Dels är Sverige ett land som präglas av en mycket omfattande religiös, kulturell och etnisk pluralism jämfört med tiden runt andra världskriget, dels höjs allt högre röster om att bland annat religionsfriheten måste ändras eller till och med slopas. Gränsen för vad som är socialt accepterat att säga om minoriteter tycks också ha flyttats i det politiska samtalet och samtalstonen har på flera sätt blivit råare.

För den som vill förstå det juridiska ramverket och lagarnas framväxt är det välkommet att det nu finns två utmärkta introduktioner i Victoria Enkvist, Hedvig Lokrantz-Bernitz och Kavot Zilléns Religionsfrihet – Om rättsliga skiftningar och nyanser och Hans-Olof Sandéns Hets mot folkgrupp. Båda böckerna är skrivna av jurister, men till skillnad från den första bokens författare är Sandén också rättschef vid Polismyndigheten, region Väst. Ytterligare en skillnad är Sandéns historiska perspektiv. I Hets mot folkgrupp får läsaren följa med tillbaka till 1940-talet och den så kallade lex Åberg som låg till grund för straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp.

Detta fall syftar på skriftställaren och bokhandlaren Einar Åberg, född 1890, som vid ett flertal gånger under 1940-talet och fram till sin död 1970 ställdes inför rätta för spridandet av antisemitism. I all sin komplexitet blottlade de många rättegångarna mot Åberg ett flertal luckor i juridiken. Behovet av att ge minoriteter ett förstärkt rättsskydd i samhället framstod allt tydligare. Som ett resultat av dessa processer antas straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp 1949. Sedan dess har bestämmelsen genomgått fem modifieringar som är sammankopplade med förändringar i samhället. I dag inkluderas även homosexuella och transpersoner i straffbestämmelsen.

Förutom att ge en historisk genomgång av lagstiftningen och dess utveckling redovisar Sandén också ett stort antal rättsfall som kan knytas till frågor som rör hets mot folkgrupp. Ofta handlar diskussionen om spänningar mellan åsikts-, tryck- och yttrandefrihet och diskriminering samt hets mot folkgrupp. Sandén visar hur olika rättsfall relaterar till existerande lagstiftning och varför svenska domstolar och polisväsendet exempelvis tillåter nazistiska organisationer som NMR att ventilera sina åsikter. Vad som är tillåtet och vad som är otillåtet är ofta en fråga om var gränsen skall dras och vilket lagrum som väger tyngst.

Gränsen för vad som är socialt accepterat att säga om minoriteter tycks också ha flyttats i det politiska samtalet och samtalstonen har på flera sätt blivit råare.

Till skillnad från Sandéns genomgång är Enkvists, Lokrantz-Bernitz och Zilléns studie primärt fokuserad på hur lagen om religionsfrihet kan relateras till frågor som rör skola och sjukvård. Här finns beskrivningar och juridiska analyser av frågor som rör klädsel, handskakningar, skolavslutningar, konfessionella skolor, vägran att utföra aborter etcetera. Även här relateras de aktuella rättsfallen till existerande lagar och diskussionen handlar även här om hur olika lagar vägs och relateras till varandra. I denna bok ges ett stort utrymme åt Europakonventionen (EKMR), eftersom frågan om individens rätt till religionsutövning ofta har blivit föremål för rättsfall på europeisk nivå. För den som vill lära sig mer om hur det svenska rättsväsendet förhåller sig till och bedömer frågor som handlar om religionsfrihet är Enkvists, Lokrantz-Bernitz och Zilléns bok en guldgruva. På ett förtjänstfullt sätt redovisar de ett stort antal rättsfall och som läsare får man en tydlig bild av hur dessa relaterar till olika lagar. Precis som i Sandéns bok blir det också tydligt hur olika instanser inom det svenska och europeiska rättsväsendet kan döma i frågor som handlar om religionsfrihet.

Som religionsvetare kan jag dock inte låta bli att kommentera att det inte finns någon explicit definition av vad som avses med religion i svensk lagstiftning. Det finns dock implicita definitioner som bland annat säger att man inte får bli diskriminerad på grund av religion och att man har rätt att samlas för gudstjänst. I stället för att diskutera om detta är ett problem eller inte så väljer Enkvist, Lokrantz-Bernitz och Zillén att slå fast att religionsvetare ofta utgår från substantiella (”vad religion är för något”) och funktionella (”vad religion gör”) definitioner. Detta är givetvis riktigt, men kan det inte vara ett problem att jurister och poliser skall bedöma om en överträdelse har skett som kan relateras till något som benämns som religion om man inte vet vad som avses med religion? En sådan utgångspunkt tycks bottna i en föreställning om att man känner igen eller tror sig veta när något är religion eller inte när man möter ett sådant fall.

I min roll som religionsvetare har detta definitionsproblem ofta skapat kontroverser. Kanske vore det till och med bättre att överge begreppet religion i juridiken och endast lägga fokus på människors beteende. Om man förföljer, hotar eller bedriver våld mot någon som menar sig utföra religion kan detta vara ett lagbrott, oavsett om det lyder under religionsfrihetslagstiftningen eller inte. I stället för att fokusera på bevekelsegrunder eller metafysik kan fokus flyttas till handlingar.

Denna väg tycks dock inte förespråkas av Enkvist, Lokrantz-Bernitz och Zillén som i stället slår fast att de vill bidra till en ”ökad förståelse för vad religion är” för något. Vem som skall avgöra vad religion är blir i alla fall för mig oklart och problematiskt, eftersom det finns en risk att konfessionella och normativa åsikter lätt smyger sig i denna typ av beslut. Nya religionsyttringar som till exempel hävdar att fildelning är en religion blir därmed lätt betraktade som mindre seriösa eller som ”hitte-på-religioner” jämfört med de ”gamla” religioner som ses som mer riktiga. Bortsett från denna observation är Enkvists, Lokrantz-Bernitz och Zilléns bok mycket lärorik och den som vill förstå den pågående diskussionen om religionsfrihetslagstiftningen gör klokt i att läsa deras studie.

Kanske vore det till och med bättre att överge begreppet religion i juridiken och endast lägga fokus på  människors beteende.

Sandén däremot pekar å sin sida på ett dilemma som ofta uppstår i ett öppet och demokratiskt samhälle. Om vi begränsar demokratin och inskränker människors rätt att uttrycka sina åsikter även om de är konspiratoriska, negativa och kan upplevas som kränkande eller till och med hädiska, rasistiska och hatiska, finns en risk att dessa åsiktsyttringar blir hänvisade till slutna rum där hatet och konspirationerna får ännu mer näring. Samtidigt måste det finnas en gräns för vad som är tillåtet och acceptabelt, annars är risken stor att allt fler människor känner sig otrygga och rädda. Det är i detta gränsland och i denna paradox som frågor som handlar om religionsfrihet och hets mot folkgrupp återfinns.

Oavsett våra egna åsikter i dessa frågor är dessa båda böcker nödvändiga källor om vi vill förstå hur det svenska rättsväsendet har förhållit sig till och hur dessa frågor diskuteras i landets domstolar. Samtidigt som det finns starka åsikter som vill förändra och begränsa exempelvis religionsfriheten är det viktigt att betona att religionsfrihet endast har funnits i cirka 70 år i Sverige. Före andra världskriget stod det exempelvis inte medborgarna fritt att välja vilken religion de ville ha eller om de ville slippa ett religiöst inflytande över till exempel skolan.

Detta faktum lyfts alltför sällan fram i dagens debatt. Vilket är alternativet till religionsfriheten? Utan att fördjupa mig i denna intressanta, men svåra, diskussion är det tydligt att frågor som rör religionsfrihet och hets mot folkgrupp är ödesfrågor som kommer att få en stor betydelse för hur det framtida Sverige kommer att se ut. Vilka vägar som politiker och jurister väljer när det kommer till religionsfrihet och hets mot folkgrupp kommer att definiera Sveriges framtid.

Publicerad i Respons 2021-3