Berättelsen om Genji i behov av ny svensk språkdräkt

Berättelsen om Genji (på japanska Genji monogatari och här förkortad Genji) är en uppdiktad berättelse från så långt tillbaka som 1000-talets Japan. Den kretsar kring det kejserliga hovet i Kyoto och är tätt sammanvävd med tidens aristokratiska kultur och dess koder, om än inte en exakt återspegling av hur samhället fungerade. Verket i sin helhet består av 54 kapitel, varav större delen följer huvudpersonen Genji till hans död, medan handlingen i den senare delen förflyttas till en liten by strax söder om den dåvarande huvudstaden, där generationen som följer står i centrum.

Genji är skriven på en japanska som idag kräver förklaringar för att förstås även av japanska läsare. Trots detta intar den fortfarande en plats bland klassikerna såväl i Japan som utanför landet, och den läses i skolor och på universitet. Verket tillskrivs en hovdam som blivit känd som Murasaki Shikibu och som även efterlämnar en diktsamling och en litterär dagbok. Förutom att boken översatts till ett flertal språk har den också inspirerat till parodiska omskrivningar, liksom till mangautgåvor och filmatiseringar. Trots det har denna klassiker ännu inte utkommit i sin helhet i svensk direktöversättning – dock finns två översättningar mer eller mindre via engelskan av de nio första kapitlen. 

Förutom att boken översatts till ett flertal språk har den också inspirerat till parodiska omskrivningar, liksom till mangautgåvor och filmatiseringar.

I Monika Braws nyutkomna bok Genji − Tusen år med världens första roman utgår hon från just det faktum att det ännu inte finns någon fullständig svensk översättning, och uttrycker att hon med sin bok vill börja fylla den luckan.

Braw, född 1945, är fil. dr i japansk historia, journalist och författare av ett flertal böcker om Japan, senast om japonismen, konstinriktningen från 1800-talet som var inspirerad av i synnerhet japanska träsnitt. Redan under 1970-talet utkom hon dock med Den gömda solen − En bok om Japan och japanska kvinnor och 2013 med Kvinnor i Japan under tusen år – Nio porträtt. Bägge kan sägas ligga nära Braws nyutkomna bok, då Genji tillskrivs en kvinnlig författare och Braw särskilt lyfter fram bokens kvinnoporträtt.

Genji −Tusen år med världens första roman är en kulturhistorisk introduktion med ett personligt tilltal och förhållningssätt som gör det lätt för läsaren att ta till sig den klassiska berättelsen. Den består av tolv kapitel som vart och ett bidrar till att skapa en kontext runt verket, ett slutord, ett slags appendix med en kort resumé av berättelsens intrig, samt listor med ett urval av berättelsens persongalleri respektive japanska ord och uttryck. 

Återkommande, men främst i första kapitlet »Murasaki Shikibu« och i slutordet, ramar författaren in sin bok med egna utflykter i Genjis fotspår, mestadels i Kyoto med omnejd. Där befinner sig således Braw på plats för att utforska platser med anknytning till Murasaki Shikibu och Genji. Hon gör det med inlevelse och målande miljöbeskrivningar. Därefter följer kapitel med rubriker som »Makten«, »Genji – en mans väg« och »Kvinnorna och deras strategier«.

I kapitlet »Makten« redogör Braw för förhållandet mellan den symboliska och den verkliga makten, det vill säga mellan kejsaren och den adliga släkten Fujiwara, och varför man behållit en kejsare som var en ren staffagefigur i kontrast till några mäktiga män inom nämnda släkt. I slutet av kapitlet förklarar hon kopplingen mellan den politiska verkligheten och Genji – att berättelsen inte är en ren romans utan även handlar om just politik.   

I »Genji – en mans väg«, där huvudpersonen Genji presenteras mer i detalj, går Braw djupare in på berättelsens politiska tendens. Här får vi först en kronologisk redogörelse för huvudpersonens liv, och vissa händelser med politiska implikationer sticker ut: det faktum att Genjis mor är av låg rang får hans far kejsaren att avlägsna honom från successionsordningen och göra honom till ofrälse för att kunna bilda en ny släkt. Som en historiens ironi grusas dock dessa planer genom kärleken mellan Genji och hans fars nya gemål (som är närmare Genji i ålder). Resultatet av detta förhållande blir ett barn som officiellt räknas som son till kejsaren, och därmed blir arvprins. Samtidigt betyder detta att kejsaren ovetandes gör sig skyldig till att kedjan av ättlingar i rakt nedstigande led bryts. Braw framhåller här att Genji betyder just att huvudpersonen bär ett släktnamn.

Ett av berättelsens särdrag är hur den för samman tragiska teman med komiska motiv. Ett sådant är det tragiska temat förtida död i kombination med motivet kärlek som hemlighålls för omgivningen, vilket har inslag av komiska förvecklingar och förklädnad. Berättelserna om hemliga kärleksäventyr utspelar sig företrädesvis i Genjis ungdom, och Braw påpekar att de kunde få så allvarliga konsekvenser som att han behövde försätta sig i exil under en tid. Exilen får dock även en annan betydelse såtillvida att han då möter den kvinna som blir mor till hans dotter. När dottern så småningom blir kejsarinna kan han lämna exilen och återvända till hovet i stor stil. Den förstärkta makten utnyttjar Genji, som Braw påpekar, till att få kontroll över arvsföljden. På detta sätt blir Braws politiska läsning i detta avsnitt tydligare än i övriga kapitel. 

Berättelserna om hemliga kärleksäventyr utspelar sig företrädesvis i Genjis ungdom, och Braw påpekar att de kunde få så allvarliga konsekvenser som att han behövde försätta sig i exil under en tid.

Genji rymmer dock betydligt fler tolkningsplan än det politiska. De poetiska inslagen i form av dikter och en allusionstät poetisk prosa, formar ofta en symbolisk struktur som kan läsas parallellt med det intrigdrivna narrativet. På så vis skapas olika tidsplan och en fördjupning av verkets karaktärer. Fördjupningen av personskildringen sker i synnerhet i slutet av berättelsen när fokus skiftar från Genji till Kaoru, hans son i officiell bemärkelse. Här utvecklas den inre monologen som berättargrepp och de invecklade relationerna mellan Kaoru och några andra män och kvinnor beskrivs med psykologisk skärpa. Ytterligare en dimension i detta drama finner vi hos en av de kvinnliga huvudpersonerna som vill undfly oönskade närmanden. I kapitlet »Kvinnorna och deras strategier« knyter Braw denna karaktärs självsvält till de strategier som hon urskiljer att kvinnorna tar till för att hantera svåra situationer.

Såsom den japanska titeln, Genji monogatari, visar är verket en så kallad monogatari, en berättelse, ett narrativ. Enligt Braw ägnas detta faktum även en metaberättelse i berättelsen, det vill säga att det finns ett slags monogatari-poetik instucket i verket, där några karaktärer diskuterar vad en monogatari är. På det sättet placeras Genji i en tradition av monogatari, och Braw kommer fram till att Genji visserligen tillhörde denna tradition, men samtidigt stod för någonting nytt i förhållande till vad som dittills hade skrivits i Japan – en generationsöverskridande historia med karaktärer som växer och förändras, berättad av en allvetande berättare. Hon kommer också in på hur verket togs emot under de efterföljande seklerna, hur det fick spridning vid hovet genom att presenteras kapitelvis och sedan tilldelades olika funktioner. Alla dikter som den innehåller innebar att den fick en viktig roll inom diktkonsten, som poetisk källa att gräva ur. Den oöverblickbara mängd kommentarer och tolkningar som lagrat sig över varandra genom historien har i dag blivit ett eget forskningsfält.

Braw redogör dessutom mer i detalj för några av de parafraser och översättningar till modern japanska och till andra språk som ackumulerats genom tiderna. I denna process uppstod en kanonbildning med bäring på litteraturhistoria som akademiskt ämne, där Genji blev föremål för den nationalistiska tanken att man skulle visa upp en lång tradition av nationell litteratur. Det fick en sedermera framstående japansk politiker som studerade vid Cambridge i slutet av 1800-talet att ge ut verket i en förkortad engelsk översättning. Denna första internationalisering gör att bland annat den tidiga feministiska rörelsens intresse väcks för verket, eller kanske främst dess kvinnliga författare. Efter mer fullständiga översättningar till engelska och andra språk, har Genji numera intagit en plats inom världslitteraturen. Att ett verk med denna position ännu inte översatts till svenska i sin helhet kallar Braw en »kulturell underlåtenhetssynd«.

Såsom Braw själv påpekar finns det en diger forskning om Genji, som sträcker sig om inte över 1000 år, så i alla fall över 900 år tillbaka i tiden. Boken är försedd med en lista på ett urval av denna forskning på engelska och svenska. Nu sällar sig Genji − Tusen år med världens första roman till denna rad av böcker. Man kan i och för sig fråga sig om det verkligen finns behov av ännu en bok i ämnet? Men faktum är väl att på samma sätt som det fortfarande saknas en fullständig direktöversättning av Genji till svenska, fyller nog Braws lättillgängliga, populärvetenskapliga introduktion till verket en lucka för svenska läsare. 

Denna första internationalisering gör att bland annat den tidiga feministiska rörelsens intresse väcks för verket, eller kanske främst dess kvinnliga författare. Efter mer fullständiga översättningar till engelska och andra språk, har Genji numera intagit en plats inom världslitteraturen.

Braws bok kommer alltså att fylla en funktion som introduktör till ett av världslitteraturens stora epos, inte minst genom att vi som läsare får tillträde till dess värld genom de svenska citat som författaren bidrar med. Mängden citat kan dock bli lite överväldigande ibland. Samtidigt hade man önskat att alla – inte bara ett urval – hade försetts med en hänvisning till vilket kapitel de är hämtade ur. En av bokens stora förtjänster är att den kan inspirera fler läsare att gå i Genjis fotspår, såsom ett slags guidebok. Å andra sidan är våra kunskaper om Murasaki Shikibu i hög grad baserade på legender, vilket Braw kunde varit lite tydligare med när hon spekulerar vidare. Ibland tangerar hon nästan det skönlitterära.

Det är också lite svårt att få grepp om Braws inställning till Genjis genretillhörighet och dess grad av fiktionalitet. På ett ställe hävdar hon att »det är förrädiskt lätt att tro att Murasaki Shikibu skriver om sin egen tid, om sådant hon själv upplevt«, för att bara ett par sidor senare påpeka att »det Murasaki skriver i romanen var delvis självupplevt«. Ett annat exempel är hur boken behandlar frågan om hur Genji egentligen ska betecknas. Av undertiteln på Braws bok, »tusen år med världens första roman«, får man intrycket att det är en roman, men i slutet av boken redogör hon för en framstående forskare i ämnet som anser att den japanska genren monogatari skiljer sig i form från den västerländska romanen. Tidigare har hon själv framhållit att Genji är den första stora psykologiska, realistiska romanen, och att man inte kan avfärda den som »en monogatari, en romans, ett slags Heiantidens chick-lit«. Man får intrycket att Braw med sin klassificering roman vill höja Genjis status, men forskarens uttalande ger snarare en fingervisning om att man bör betrakta denna beteckning med något kritisk blick för att inte falla i den anakronistiska fällan.

Boken innehåller vissa sakfel. Här ska nämnas ett: I analysen av karaktären Utsusemi står det att guvernören är hennes »svärson« och att hon inte tänkte förbli i »svärsönernas våld«. I själva verket har Utsusemi inga svärsöner. Däremot har hon en styvson. Nämnda invändningar förtar dock inte nöjet av att läsa denna bok om ett av världslitteraturens viktigaste verk. Braw lotsar oss genom dess innehåll och olika kontexter. Dessutom ger hon oss en försmak av hur den skulle kunna framställas i svensk språkdräkt. En förhoppning är också att Braws bok ska inspirera till nya läsare av klassikern – om än i engelsk eller annan översättning – för en svensk fullständig direktöversättning lär dröja länge än.