Jorden runt för klimatet

Den kontroversielle men på sin tid uppburne norske sociologen Johan Galtung lärde mig en gång ett knep. Om du skriver en artikel eller bok, kom ihåg att du ska ha exakt en tes. Ingen tes alls? Ett uppenbart misslyckande! Mer än en tes? Nästan lika illa! Då jag med den regeln i bakhuvudet läser Erika Bjerströms bok Demokratin dör i hettan är min första tanke: ett misslyckande. Boken spretar i alla riktningar. Ändå läser jag den med engagemang och intresse. Är det något fel på Galtungs knep? Nja, vid närmare eftertanke går det nog ändå att uppfatta boken som om den har ett bestämt ärende. Eller snarare, ett tema. Och detta är självbiografiskt, väl utfört och rafflande, men i slutändan djupt sorgligt att ta del av. 

Bjerströms bok skildrar hennes tid som klimatreporter vid Sveriges television och består väsentligen av redogörelser för hennes viktigaste reportage, tillsammans med avslöjanden om livet på redaktionen. Vi får följa författaren på reportageresor till platser där klimatfrågan är akut och vi får möta såväl offer som expertis. Vad som blottläggs är ett veritabelt drama, språkligt mycket känsligt och fint berättat, med cliff-hangers och en äkta peripeti. Peripetin infinner sig när man som läsare förstår att det som skildras inte är ett justitiemord, där Bjerström sparkas från jobbet av fega chefer vilka dukar under för trycket utifrån. Nej, ska det visa sig, det som skildrats är hennes egen kapitulation inför ett övermäktigt tryck. Hon blir inte avskedad. Hon säger upp sig. Hennes berättelse blir därmed inte i första hand upprörande utan rörande. Som läsare sörjer man lätt förundrad med henne snarare än att fyllas med vrede.

Peripetin infinner sig när man som läsare förstår att det som skildras inte är ett justitiemord, där Bjerström sparkas från jobbet av fega chefer vilka dukar under för trycket utifrån.

Det är ingen enkel uppgift att exklusivt vara den som ansvarar för rapporteringen om klimatet. Budskapet ogillas av de flesta. Klimatskeptikerna vredgas och trakasserar henne grovt. Folk i allmänhet tycker ämnet är tungt. En ängslig redaktionsledning vädjar till henne att inte bara måla i svart utan att också bjuda på hopp. Och framför allt, rapportera så att tittarna kan identifiera sig med drabbade och aktörer i frågan.

Bjerström gör vad hon kan. Hon reser världen runt i en jakt på engagerande berättelser i »ögonhöjd« − som det journalistiska påbudet lyder − där klimatkrisens verkningar kopplas till begripliga och engagerande berättelser. Hon söker också med ljus och lykta efter uppmuntrande nyheter, och hoppas för en tid mycket på Barak Obamas gröna deal som tycks peka i rätt riktning, åtminstone i jämförelse med vad Donald Trump bjuder på i dess ställe. Men Bjerström är plågsamt medveten om att också Obamas deal är otillräcklig. 

Mitt intryck som läsare är att hon nog menar att loppet är kört. Ändå sägs inte detta rakt ut. Kanske är vissa sanningar för svåra medge öppet? En bok som hade kunnat underbygga en sådan pessimism som Bjerström inte omnämner är Jean-Baptiste Fressoz More and more and more − An all-consuming history of energy (2024, i engelsk översättning). Fressoz påvisar hur innehållslöst talet om en omställning till rena energikällor är. Tvärt emot hur vi tenderar att tänka på saken har det historiskt sett inte skett några övergångar från trä till kol, över olja och naturgas, till kärnkraft, vindkraft, eller solkraft. Vad som historiskt sett har inträffat är i själva verket att energikonsumtionen ökat medan alla de »föråldrade« energikällorna är fortsatt är med oss. 

Tvärt emot hur vi tenderar att tänka på saken har det historiskt sett inte skett några övergångar från trä till kol, över olja och naturgas, till kärnkraft, vindkraft, eller solkraft.

Den händelse som läsaren fått vänta på, och som till sist får Bjerström att lämna jobbet vid Sveriges television, är en radiosatir som driver med alla hennes flygresor. Bakgrunden var en resa hon gjorde för att intervjua Maldivernas klimatminister Aminath Shauna. Bjerström uttryckte sig själv, om jag förstått saken rätt, aldrig alarmistiskt i sina reportage. Men hon gav röst åt dem som på goda grunder slog larm. Aminath Shauna var en sådan. Då Bjerström intervjuar henne på plats ger hon röst åt en befolkning som bokstavligt talat håller på att förlora sitt territorium på grund av höjda havsnivåer. Hon skräder inte orden.

Detta med Maldiverna tycks ha varit droppen som fick bägaren att rinna över. Den 13 mars 2024 kommer ett påhopp från kollegorna på P3 på Sveriges Radio. Det undersökande satirprogrammet Fas 3 med programledaren Olle Palmlöf och reportrarna Malin Collin och Fredrik Boltes ställer frågan: Är SVT:s ständigt resande klimatkorrespondent Sveriges största miljöbrottsling?

I programmet får en reporter som falskeligen utger sig för att vara från SAS Bjerström att svara på frågan vart hennes nästa bonusresa ska gå. Hennes tanke var om jag förstår saken rätt att spara pengar för sin arbetsgivare genom att resa gratis till sitt nästa mål, Hanoi. Så hon svarar aningslöst: Hanoi. 

Satiren gav inte utrymme för subtiliteter. Som lyssnare antar man att hon vill göra en gratis turistresa. Radioprogrammet polisanmäler henne för miljöbrott! Nu vill Aktuellt göra ett inslag där hon redogör för sina resor i ett nyhetsinslag. Hon tackar först ja, men ändrar sig och anser att hon inte behöver försvara sin journalistik. Hon får stöd från redaktionen för sitt nej med följd att TV-tittarna går miste om en diskussion på temat: Är det försvarligt att flyga jorden runt för att rapportera om en klimatkris, som borde få oss alla att sluta flyga?

Trots att Bjerström får som hon vill säger hon upp sig i sorg och vredesmod. Som läsare är jag inte helt med på noterna. Varför tog hon inte debatten?

Hon får stöd från redaktionen för sitt nej med följd att TV-tittarna går miste om en diskussion på temat: Är det försvarligt att flyga jorden runt för att rapportera om en klimatkris, som borde få oss alla att sluta flyga?

Även om den personliga berättelsen är bokens huvudsakliga tema, så kommer Bjerström längs vägen in på flera viktiga frågor kring klimat och demokrati. Visst spretar det, men det är viktiga ämnen som berörs i hennes reportage, vilka utgör stommen i bokens berättelse. Hon ger inga bestämda svar, men refererar litteratur, intervjuar både experter och berörda, och hon strävar hela tiden efter att levandegöra vad som står på spel.

Framför allt är det tre frågor som bekymrar henne och som lockar läsaren att tänka själv: 

För det första, hur kan det komma sig att mänskligheten rör sig mot avgrunden, utan att vidta erforderliga åtgärder för att slippa katastrofen?

För det andra, kan demokratier hantera problem som innebär att den nuvarande generationen måste göra uppoffringar framtida generationers skull? Eller hanteras den typen av generationsöverskridande problem bäst av despotier?

För det tredje, kommer demokratin i världen att överleva klimatkrisens verkningar? 

Enligt Bjerström bör passiviteten i klimatfrågan framför allt knytas till mäktiga konspirationer från fossilkapitalets sida. Några få klimatförnekare köps upp och även om de inte i allmänhet blir trodda så sprider de osäkerhet hos allmänheten och skapar ilska inom den lilla men hårt sammansvetsade aktivistiska grupp som verkligen tar dem på allvar och som på olika sätt trakasserar Bjerström i hennes dagliga arbete och vardag. Dessa sammanhang är förstås välbelagda och Bjerströms berättelse är en skakande illustration av hur dessa mekanismer fungerar, då de direkt drabbar författaren. 

Bjerström pekar också på olika psykologiska mekanismer bakom passiviteten och refererar den norske klimatpsykologen Per Espen Stoknes vid handelshögskolan i Oslo. Han har talat om den klimatpsykologiska paradoxen, vilken innebär att krisen aktiverar våra försvarsmekanismer. Bjerström refererar till hur han i sin bok What we think about when we try not to think about global warming (2015) har identifierat fem psykologiska barriärer som vi använder oss av för att slippa ta till oss obekväma fakta. Försvaren är distans – att klimatkrisen uppfattas ligga i en avlägsen framtid; dissonans – den inre konflikten mellan vad vi vet att vi borde göra och vad vi vill göra; domedag – att nyhetsrapporteringen gör oss passiva; förnekelse – vi lyssnar hellre på dem som förlöjligar och förnekar klimatforskningen, och till sist identitet – klimatkrisen och dess politiska åtgärder passar inte in i det som vi ser som vår identitet. 

Personligen tror jag – och har jag utvecklat detta resonemang i min bok Från despoti till demokrati (2024) att den avgörande förklaringen till passiviteten är en annan, som inte alls berörs av Bjerström, nämligen avsaknaden av global lagstiftning. Som det ser ut i dag kan varje nation hävda att just de egna utsläppen är försumbara för upphettningen. Nyss var det USA som hävdade detta. Och det stämmer ju. Så länge världen består av suveräna nationalstater, vilka i första hand ser till den egna befolkningens bästa, sitter vi fast i en allmänningens tragedi. Oavsett hur andra gör har var och en goda egoistiska skäl att fortsätta med utsläppen. Hur annorlunda vore det inte om vi kunde stifta lagar för hela jordklotet? Å andra sidan: Hur svårt är det inte föreställa sig tillkomsten av en sådan global lagstiftande församling? Tråkigt nog lyser denna problematik med sin frånvaro i Bjerströms bok.

Det kanske kan tyckas akademiskt och världsfrånvänt att haka upp sig på smala demokratifrågor i en situation där, som Bjerström konstaterar, bara 13 % (i skrivande stund 12%) av världens befolkning lever i välfungerande demokratier. Men demokratifrågorna är ändå värda att tänka över. 

Vi behöver fråga oss vilka som hanterar klimatkrisen bäst, despotier eller demokratier? Hur utfaller till exempel en jämförelse mellan ett despotiskt Kina och en demokrati som USA? Bjerström oroas av att väljare i demokratier tycks föredra en kortsiktig politik, som lämnar klimatet i sticket. Man kan ana att Bjerström lutar åt att demokratin inte duger för uppgiften, men tvekar att säga det rent ut. Hon berör frågan i samband med ett besök i Vietnam, ett land som åstadkommer stordåd när det kommer till produktionen av ren energi. Samtidigt konstaterar hon att den vietnamesiska ledningen begår brott mot mänskliga rättigheter. Men dessa brott ligger väl i despotins natur? De påverkar ju inte jämförelsen i själva sakfrågan. 

Dessutom finns det gott om negativa nyheter från Trumps demokratiska USA. Vid sitt tal till FN:s generalförsamling den 23 september 2025 kallade han klimatförändringen för »the greatest con job ever perpetrated on the world«. Någon dag senare presenterade Kinas ledare Xi Jinping ett program för kraftigt minskade koldioxidutsläpp till 2030.

Hur går det då med de existerande demokratierna i en allt hetare värld? Ju mer klimatkrisens verkningar gör sig påminda, desto större tycks risken vara att det demokratiska beslutsfattandet ytterligare trängs undan. Kampen om utrymmet på klotet tilltar. Upprustning och krig ersätter i allt större utsträckning fredligt samarbete. I en sådan miljö tenderar demokratin att få stryka på foten. Även här anar man en i grunden pessimistisk syn hos Bjerström. Trots detta avslutar hon boken i en tillkämpad förhoppning, både beträffande sin egen och jordklotets framtid. Bjerström har sökt sig till ett retreat nära Kapellskär i Roslagen för att hantera sin egen livskris när hon råkar läsa en dikt av Martin Lönnebo.

I kalla Atlanten flyter en varm ström
Golfströmmen det varma är lika verkligt som det kalla Atlantvattnet
En rättvisare väg
Det är inte dårskap att älska det varma i universum
Och att vistas där
Det är inte att fly verkligheten
Det är ett möjligt val

Men detta stämmer ju inte längre, tvingas hon konstatera. I den värld vi nu har skapat blir Atlanten allt varmare och Golfströmmen allt svagare. »Käre Martin Lönnebo«, frågor hon retoriskt, »vad gör vi när dina metaforer inte längre beskriver den verklighet vi lever i?«.

Och ändå, som om hon är fortsatt trogen påbudet från sin chef på SVT om att bjuda på ljus i mörkret, klingar bokens slutackord optimistiskt. Under sitt retreat finner hon en rar blomma:

Det är den sällsynta orkidén Sankte Pers nycklar. Den har fortfarande sin livsmiljö här, som den haft i hundra år. Precis som den svarta orkidén i Costa Ricas regnskog trotsar den förändringarna och förmår att blomma på den här platsen. Jag väljer att tolka det som att än finns det tid. Trots allt.

Fan tro’t.