Demokratin kan inte överleva om sanningen dränks i oväsen

Ett antal böcker belyser hur den amerikanska extremhögern har lärt sig av Putins metod att fabricera förvirring och översvämma offentligheten med nonsens till den grad att själva verklighetsuppfattningen för miljontals amerikaner undergrävs. Resultatet blir ett samhälle i vilket ingenting är sant och allt är möjligt. De sociala medierna har skapat förutsättningarna för detta, i synnerhet Facebook.

Filosofen Hannah Arendt visade i Totalitarismens ursprung” att auktoritära regimer inte behöver censurera information och nyhetsmedier för att kontrollera befolkningen. De kan i stället pumpa ut så mycket vilseledande information att det dränker sanningen. ”Den ideala mottagaren för en totalitär ledare är den som slutat göra distinktioner mellan sanning och lögn”, skrev Arendt. Målet med en sådan svallvåg av desinformation är att sprida ovisshet, förvirring och, till sist, politisk apati. Det handlar om att göra befolkningen så förvirrade att inget längre verkar ha någon betydelse. Därmed uppnås en offentlighet där ”ingenting är sant och allting är möjligt”, som Arendt uttryckte det. Denna bevingade fras av Arendt blev ett halvt sekel senare titeln på en bok av den brittiske journalisten Peter Pomerantsev, där han skildrade cynismen, bristen på tillit och det offentliga samtalets kollaps i det moderna Ryssland: Ingenting är sant och allting är möjligt – Det nya Rysslands surrealistiska själ (2016). 

Att Pomerantsevs bok fick ett så brett internationellt genomslag beror dock inte bara på ett intresse för Ryssland. En del av förklaringen är nog mer oroväckande: att allt fler länder känner igen sig i skildringarna av dagens Ryssland. Enligt Freedom House, en Washington-baserad organisation som kartlägger demokratins globala hälsotillstånd, har antalet länder som kan betraktas som fullvärdiga demokratier sjunkit nio år i rad. Demokratins tillstånd i världen är just nu det sämsta sedan början av 1990-talet. I Freedom House senaste årsrapport belyser de i synnerhet hur tillståndet för fria medier försvagats. Det gäller inte bara länder som Polen, Ungern och Filippinerna, där den auktoritära utvecklingen fått gott om uppmärksamhet, utan det handlar även om världens två största demokratier: Indien och USA.

Orsakerna till attacken är otaliga, men det är svårt att förstå hur något sådant kunde hända i världens rikaste land utan att ta hänsyn till den alternativa verklighet, den parallella världsbild, som präglade så många av dem som deltog.

Attacken på Kapitoleum i Washington DC den 6 januari blev kulmen på en utveckling som experter på våldsam extremism har varnat för i många år. Tusentals anhängare till Donald Trump stormade kongressens byggnader, bröt sig in i kontoren för kongressens ledarskap, stal representanthusets talarpodium och talmannen Nancy Pelosis dator samt hotade med att döda vicepresidenten Mike Pence i en galge som upprättats utanför kongressen. Några smetade avföring över Kapitoleumbyggnadens väggar – den amerikanska demokratins heligaste sal. Fem personer dog. 140 poliser skadades. Orsakerna till attacken är otaliga, men det är svårt att förstå hur något sådant kunde hända i världens rikaste land utan att ta hänsyn till den alternativa verklighet, den parallella världsbild, som präglade så många av dem som deltog. 

Många som stormade kongressen såg det inte alls som en attack på demokratin, utan snarare ett sista desperat försök att skydda Donald Trump från vad de betraktade som ett historiskt valfusk från demokraterna. Grundlösa påståenden om valfusk hade spridits i månader av Trump, av högerpopulistiska medieröster och av hundratusentals amerikaner på sociala medier. Det formade en världsbild som nu delas av miljoner amerikaner, där Trump sågs som ett offer för en kupp av meningsmotståndare. Donald Trumps talesperson Kellyanne Conway hånades i hela världen när hon i början av Trumps kortlivade sejour som president talade om ”alternativa fakta”. Men vi vet nu att hennes vision överlevde Trump. 

Attacken på kongressen måste förstås i ljuset av det som The New York Times-kolumnisten David Brooks har kallat ”USA:s epistemologiska kris”. Det är en kris för själva verklighetsuppfattningen för miljontals amerikaner, för grundläggande kunskap om hur USA fungerar, för ett nyhetsklimat där sanningen inte längre förmår tränga igenom vallgravar av desinformation. Det är en kris för ett samhälle där ingenting är sant och allt är möjligt.

Denna kris skulle inte ha kunnat äga rum utan internet och en kollaps för det offentliga samtalet. De sista bromsklossar som tidigare förhindrat vansinniga konspirationsteorier från att få fäste i amerikansk offentlighet har rämnat i USA de senaste åren. Den så kallade QAnon-rörelsen, som en betydande del av dem som deltog i attacken förespråkar, framstår för en utomstående som en parodi på konspirationsteorier. De hävdar att demokraterna är delaktiga i ett globalt nätverk av pedofiler som opererar via celler kopplade till Hillary Clinton och en pizzeria i Washington DC. De tror även att judiska affärsmän finansierat avancerade laserstrålar i rymden, som då och då skjuter laser mot skogarna i USA för att orkestrera skogsbränder i ständiga försök att bibehålla ”myten” om global uppvärmning. Omkring 30 miljoner amerikaner tror på detta, enligt analyser av bland andra Pew Research Center. 58 procent av Donald Trumps väljare tror att de som utförde attacken på kongressen inte var Trump-anhängare, utan radikala vänsteraktivister.

Donald Trump förlorade presidentvalet, men USA:s epistemologiska kris tyder på att han vann åtminstone en delseger i striden mot legitima nyhetsmedier. Alla amerikanska presidenter gnäller emellanåt på medierna, men ingen har tidigare fört ett öppet krig mot pressfriheten. Enligt The Washington Posts slutliga sammanställning av Trumps lögner som sittande president hann han med drygt 20 000 lögner under fyra år. Vid mer än 20 tillfällen uppmanade Trump i tal och kampanjevenemang till direkt våld mot journalister. Det var med andra ord ingen slump att det bland de mer än 200 personer som misshandlades under attacken på kongressen fanns dussintals journalister, bland annat ett tv-team från nyhetsbyrån AP som fick utrustning för tiotusentals dollar förstörd.

Attacken beskrivs överlag som högerextrem, men den går knappast att förstå i en traditionell ideologisk matris, utan måste betraktas som just en kollaps för verkligheten själv. Miljontals amerikaner förstår helt enkelt inte vad som händer i landet längre. 77 procent av Donald Trumps väljare sade efter att attacken att de delade hans uppfattning om att Joe Biden fuskat sig till valsegern, utan några som helst bevis. 50 procent av Trumps väljare anser att de som stormade kongressen, som krossade fönsterrutor, placerade rörbomber för att döda politiker, och bar tröjor med nazistiska budskap som ”6 miljoner är inte tillräckligt”, bör benämnas som ”patrioter” och inget annat. Till The Atlantic säger en kvinna som deltog i attacken: ”Det här är godheten mot ondskan, mörkret mot ljuset”. Ett annat sällskap motiverade attacken med att det ”står i Bibeln” att Trump ska vara president.

Så hur hamnade vi här? En skörd av böcker har försökt skildra USA:s demokratiska och epistemologiska kris de senaste åren. The New Yorker-journalisten Andrew Marantz Antisocial – Online Extremists, Techno-Utopians, and the Hijacking of the American Conversation är en av de mest ambitiösa.

Marantz beskriver hur Silicon Valleys teknikjättar medvetet motarbetat traditionella medier, på ett sätt som banat väg för högerextrema alternativnyheter. Marantz är inte så historielös att han tror att sociala medier uppfann högerextremism och våldsam extremism. Men han visar hur sociala medier effektiviserat extremism och radikaliserat miljontals användare. Det har aldrig varit så lätt att organisera en grupp människor bakom en rasistisk eller antisemitisk konspirationsteori. Han visar även hur de sociala mediernas arkitektur rymmer ett slags inbyggd skepsis mot allt som upplevs som etablissemang – i media, politik och näringsliv. Vänsterradikale Bernie Sanders kommer alltid vara mer populär än Joe Biden på Twitter och Facebook. Högerextrema provokatörer sprids alltid snabbare än nedtonade pragmatiker. CDU:s partiledare Armin Laschet kommer aldrig bli viral. 

Den digitala radikalhögern har ofta studerat antidemokratiska strategier i totalitära kommunistregimer. Många av den amerikanska extremhögerns intellektuella betraktar sig själva som ett slags leninistisk förtrupp, som går i bräschen för en nationalistisk våg som vidgar fönstret för det politiskt möjliga. Marantz visar hur lätt denna ytligt rebelliska estetik attraherar unga anhängare. Med budskapet att allt du lärt dig i skolan, av dina föräldrar, av traditionella medier är fel och att du i stället måste lyssna på den riktiga sanningen, som ”etablissemanget” försöker dölja från dig. 

Marantz bok gör tyvärr samma misstag som många andra skildringar av modern högerextremism: den går vilse i de individuella biografierna. Med fåtöljpsykologiska analyser försöker han förklara hur de högerextrema männen blev som de blev. Dramaturgin känns igen från Hollywood-filmer om massmördare. Men precis som Trump själv är dessa män ofta rätt ointressanta som individer och ideologer. Det vi behöver är snarare en makroanalys av vår kollapsade offentlighet, någon som kan läsa själva koden, uttyda mönstren, i de digitala plattformarnas arkitektur.

Där är Peter Pomerantsevs journalistik mer givande. Som uppföljare till berättelsen om det moderna Ryssland har Pomerantsev skrivit Det här är inte propaganda – Kriget om sanningen (se Respons 6/2020), där han lyfter blicken från Putin och skildrar en global kris för demokratin, delvis orsakad av en kaotisk digital offentlighet. För Pomerantsev är denna kris personlig. Hans egna föräldrar trakasserades och förföljdes som dissidenter i Sovjet. Han skriver bland annat gripande om hur hans pappa tillfångatogs av KGB när han var ute och simmade en morgon. Under förhöret fick han sitta i drypande badbyxor. Sådana små förödmjukelser var vanliga i Sovjets tyranni och de känns välbekanta även för den som bevakat Trumps regim i fyra år, även om det i hans fall oftast handlade om verbala angrepp.

Pomerantsevs bok påminner samtidigt om att detta borde vara personligt för oss alla. Demokratin kan inte överleva om befolkningen inte längre har en grundläggande förståelse för den politiska utvecklingen. Pomerantsev betonar i den nya boken det auktoritära skiftet från censur till distraktioner och påhittade nyheter. För Putin var en nyckelperson den sluga strategen Vladislav Surkov, som är en av de politiska aktörer som skickligast använt metoden att dränka sanningen i oväsen.

Internet och sociala medier har skapat möjligheter att vilseleda och distrahera befolkningen som Hannah Arendt aldrig hade kunnat föreställa sig.

Internet och sociala medier har skapat möjligheter att vilseleda och distrahera befolkningen som Hannah Arendt aldrig hade kunnat föreställa sig. Donald Trump har knappast utvecklat sin mediestrategi i hemlig symbios med Putin, men däremot har Trump och hans nationalistiska anhängare på ett instinktivt sätt förstått att denna ryska taktik fungerar särskilt väl i dagens USA. Jay Rosen, medieforskare på New York University, har sagt att Trumps mål är att ”fabricera förvirring”. Det är hans egen variant på Putins mediestrategi.

Trumps tidigare rådgivare Steve Bannon beskrev i sin tur Trumps mediestrategi som ”flood the zone with shit”, att få offentligheten att svämma över av nonsens, lögner, konspirationsteorier och hat. Pomerantsev kallar det ”censur genom oväsen”.

Till skillnad från Marantz stirrar sig Pomerantsev inte blind på individuella troll. I stället blottlägger han metodiskt Facebooks tillkortakommanden. Han visar hur skrämmande enkelt det är för auktoritära regimer att exploatera plattformen för att spä på motsättningar i samhället och hetsa upp befolkningen till våldsamheter och hat. I Filippinerna startade den auktoritära presidenten Rodrigo Dutertes digitala strateger en mängd Facebook-grupper, som initialt låtsades vara lokala nyhetsorganisationer och spred inlägg med oförargliga lokalnyheter. När de väl vuxit till 100 000 medlemmar förvandlades de till propagandakanaler, ett slags filippinska motsvarigheter till högerextrema Breitbart, som enbart delade sensationalistiska nyheter om lokala våldsbrott. Stategerna fyllde sedan kommentarsfälten med ursinniga inlägg om att våldet orsakats av droghandel. Denna kampanj hade målet att bilda opinion för Dutertes brutala krig mot drogkarteller, där mer än 8 000 påstådda drogbrottslingar dödades i utomrättsliga avrättningar under Dutertes första år som president.

Inför presidentvalet i USA 2016 exploaterade både ryska aktörer och inhemska Trump-strateger Facebook-grupper med liknande metoder, då de spred påhittade nyheter och inlägg för att bland annat orkestrera en våldsam konflikt i Texas mellan högerextremister och vänsterradikala antirasister. Trots Facebooks envisa löften om att ta denna sorts problem på allvar var plattformen i början av det här året fortfarande grogrund för den extremism som kulminerade med attacken på kongressen.

Många av högerextremisterna som organiserade attacken, som i högsta grad var koordinerad, hittade varandra på sociala medier och framför allt på Facebook. I en databas som den amerikanska public service-radiokanalen NPR sammanställt med de misstänkta för attacken nämns Facebook som en plattform som användes för att organisera eller sprida information om attacken i minst 26 fall. Via Facebook-gruppen ”Stop the steal”, som startades redan dagen efter presidentvalet, spred Donald Trump grundlösa påståenden om valfusk och fick på bara ett dygn mer än 365 000 medlemmar. Hundratals liknande grupper florerade snart på Facebook, där medlemmar hetsade upp varandra med tal om inbördeskrig, skjutvapen och våldsdåd mot demokrater, medier och republikanska ”förrädare”.

Nyhetsbyrån Reuters och analysföretaget Counteraction publicerade strax efter attacken en granskning där de kunde visa att tusentals Facebook-grupper användes för att uppmuntra till politiskt våld i USA sedan presidentvalet i november. Våldsamma budskap som ”vi behöver ett inbördeskrig”, ”döda allihopa” och ”dags att börja skjuta” förekom i mer än 57 000 kommentarer och inlägg i Facebook-grupper, enligt rapporten. I många fall stängdes våldsbejakande Facebook-grupper av först efter att nyhetsmedier uppmärksammat dem, ett mönster som präglat Facebooks krishantering i tio år. 64 procent av alla nya medlemmar till högerextrema grupper på Facebook har hittat grupperna via Facebooks egna rekommendationssystem, enligt Facebooks egen analys.

Men Facebook, Twitter och sociala medier har även blivit effektiva verktyg för auktoritära regimer som vill trakassera dissidenter och besvärliga nyhetsreportrar. Pomerantsev citerar en studie av tankesmedjan Institute for the Future som visar hur de journalister som Donald Trump handplockat för personangrepp på Twitter omedelbart drabbades av en svallvåg av hot och trakasserier som ofta betyder att de tvingas lämna plattformarna av säkerhetsskäl. Pomerantsev citerar även ny forskning från Harvard, som avslöjat den kinesiska statens extremt utbredda nätverk av digital propaganda, där de årligen ska publicera mer än 448 miljoner inlägg och kommentarer på sociala medier – ofta under fejkade konton. ”Målsättningen är inte att informera utan att distrahera”, skriver han.

Facebooks problem är globala. Enligt FN:s organ för mänskliga rättigheter var Facebooks aktivitet i Myanmar en avgörande faktor för folkmordet där 2017. Internetforskaren Zeynep Tufekci kallade folkmordet i Myanmar ”det första fallet av etnisk rensning som drivits av sociala medier”. Efter kritiken från FN erkände Facebooks till slut själva sitt ansvar för folkmordet och den våldsvåg som orsakade mer än 700 000 flyktingar, hela byar lamslagna av tortyr och våldtäkt och till slut mer än 30 000 dödsfall. Även i Filippinerna, Honduras, Bolivia, Sri Lanka, Vietnam och Azerbajdzjan har Facebook de senaste tre åren använts för farlig propaganda, våldsuppmaningar och hets till hatbrott mot etniska minoriteter och homosexuella och för att spåra upp, trakassera och tortera politiska dissidenter. 

Facebooks PR-avdelning har gjort tappra försök att vifta bort den här sortens anklagelser de senaste åren, men de mest alarmerande rapporterna kommer ofta från företagets egna anställda. Sophie Zhang, som arbetat på en särskild avdelning för att övervaka demokratiska val och internationell säkerhet, ett område Facebook internt kallar ”samhällsintegritet”, avgick förra året med ett avskedsbrev där hon förklarade att Facebook saboterar demokratin och spär på våldsamma globala konflikter: ”Under tre år på Facebook har jag sett otaliga försök av utländska regimer som försöker missbruka plattformen för att vilseleda sin egen befolkning. Jag vet nu att jag har blod på mina händer”, skrev Zhang.

Roger McNamee var en av Facebooks tidiga investerare, en veteran i Silicon Valley som gjorde sig en förmögenhet när företaget växte. Men han är också en av de röster som mest högljutt varnat för att Facebook utgör ett hot mot demokratin. I boken Zucked – Waking Up to the Facebook Catastrophe framställer han sig närmast som en överlevande som lyckats fly en dödlig sekt och nu kan rapportera krasst och nyktert om sektledarnas livsfarliga illusioner. Han hävdar att det vore naivt att tro på företagets ständiga löften om att ”ta dessa problem på allvar”, eftersom ingenting blivit bättre trots alla reformer. 

I en utförlig rapport från Internet Institute på Oxford University konstateras det att Facebook blivit den enskilt värsta plattformen för felaktig och skadlig politisk information. I 56 av de 70 länder där regimer orkestrerat manipulativa, digitala propagandakampanjer de senaste åren var Facebook den viktigaste plattformen. 

Men det är få länder där demokratins kris eskalerat så snabbt som i USA, med attacken på kongressen som mest alarmerande exempel. I ett tecken på hur allvarlig situationen i USA blivit har FBI och amerikanska underrättelsetjänster alltmer börjat flytta över de resurser som tidigare använts för att kartlägga islamistiska terrornätverk till att spåra inhemsk högerextremism. FBI har sedan 2011 sagt att högerextremism är det största inhemska hotet, men under Trump tämjdes underrättelsetjänsternas försök att åtgärda dessa hot – samtidigt som presidenten själv blev en del av problemet. Med en ny administration i Washington ställs däremot stora delar av den inhemska säkerhetsapparaten om för att på allvar ta itu med detta hot. Både USA:s nya justitieminister Merrick Garland och FBI-chefen Christopher Wray har sagt att deras enskilt viktigaste uppdrag de kommande åren är att ta itu med högerextremt, inhemskt våld – Trumps politiska arv. Samma förflyttning av resurser sker på amerikanska nyhetsredaktioner, där många av de mest luttrade reportrarna som bevakat krig och terrorism i mellanöstern nu återvänt hem till USA för att bevaka den inhemska högerextremismen. 

CNN:s tidigare mellanösternkorrespondent Jim Sciutto packade nyligen sina skottsäkra västar och gav sig ut högerextremisterna i Washington. I en artikel för The Washington Post skildrade han parallellerna mellan terrorismen i USA och i mellanöstern: ”Terroristerna jag träffat från Afghanistan, Somalia, Saudiarabien och västra London har alla trott att deras stolthet har berövats dem, så de lockades till en rörelse som lovade att återställa denna stolhet, även om det krävdes våld. Dagens amerikanska extremister tror, eftersom de blivit övertygade om detta av den tidigare presidenten, att systemet är riggat för att krossa allt de tror på”, skriver Scuitto. ”Likheterna mellan inhemska och islamistiska terrorgrupper är svåra att undgå. Båda lockas av ett ändamål som är större än de själva, vilket ger dem en delad identitet och känslan av utföra ett uppdrag för att korrigera upplevda orättvisor, med alla tänkbara medel. I botten av detta finns en djup känsla av förödmjukelse”. Men båda dessa gruppers upplevda förtryck är byggt på en fantasi, fortsätter Scuitto: 

Jag har intervjuat många islamistiska terrorister med medelklassbakgrund, stabila jobb och universitetsexamen. Bland upprorsmakarna som stormade kongressen fanns läkare, småföretagare och bostadsmäklare – systemets vinnare snarare än förlorare.

Det är en världsbild där inget kan rubba en ingrodd manikeism enligt vilken republikanerna för evigt är de goda och demokraterna för evigt är de onda, så att alla medel som kan användas för att rubba demokraternas makt per definition blir nödvändiga. Det vore med andra ord naivt att tro att det går att lösa USA:s epistemologiska kris genom att korrigera de miljontals amerikaner som fallit för konspirationsteorier och desinformation. Problemet måste lösas vid själva källan för informationen, inte hos mottagarna.

Den konservativa debattören David Frum, som var rådgivare åt George W Bush men under de senaste åren främst varit känd som en av Donald Trumps hårdaste kritiker, beskrev i en intervju i podcasten The Bulwark hur Trumps ekosystem av vilseledande information fungerar.

Du kan varna din vän för att han håller på att bli blåst, men han kommer bara att bli arg på dig. Även om allt kollapsar och han förlorar alla sina pengar så kommer han inte förlåta dig. Han kommer att förlåta skurken som blåste honom, men han kommer aldrig förlåta de som varnade honom för att bli blåst. Det enda skurken gjorde var att ta hans pengar. Men den som kom med varningen fick honom att känna sig dum. 

Publicerad i Respons 2021-5