Den digitala revolutionen slår igenom på bred front genom pandemin

Digerdöden är en av den mänskliga historiens största katastrofer, men den banade också väg för den moderna civilisationen. Samtidigt som minst en tredjedel av Europas befolkning dukade under för en brutal och hänsynslös farsot – som dessutom återkom i vågor under både 1300- och 1400-talet – fick nya ekonomiska och politiska krafter skjuts framåt. Medeltidens maffialiknande feodalvälde fick på sikt se sin makt förminskad; nationalstaten tog större andelar av den politiska makten; handelsmän och bankirer började alltmer konkurrera med lantadeln; fritänkarna fick större spelrum: renässansen dörrar öppnades – i alla fall på glänt. Dagens coronapandemi kommer givetvis inte i närheten av Digerdödens destruktivitet, men liksom i de flesta kriser testas nu den mänskliga innovationsförmågan, den förmåga som är grunden för all utveckling.

Världen över varnas det för en global ekonomisk depression. Att sådana får katastrofala konsekvenser är välkänt. Den stora depressionen 1929–1934 är det tydligaste exemplet med massarbetslöshet, hyperinflation, diktatur och världskrig som följd. Det görs nu olika beräkningar på vad åtgärderna mot coronaviruset kostar samhällsekonomin, men också på vilka kostnader som skulle uppkomma om vi inte stängde ned ekonomin. Vissa av dessa ger vid handen att försiktighetsåtgärderna kan vara befogade på kort sikt (även av ekonomiska skäl). Men på lång sikt riskerar en ekonomisk depression inte bara miljontals människoliv utan hela det civiliserade samhällssystemet. Samtidigt uppkommer det ett gyllene tillfälle att utveckla vår ekonomi genom att den digitala revolutionen får ytterligare en skjuts framåt. Dessutom blottas våra institutioner och kulturella kapital – idéer, normer, etik, etcetera – på ett unikt sätt. Detta ger oss värdefull information på sikt. Alla beräkningar är i detta läge givetvis osäkra och jag tänker inte dra några slutsatser om vad som bör och inte bör göras på kort sikt. Denna text handlar om det långa perspektivet.

Den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeters (1883–1950) idéer har de senaste decennierna fått en renässans. Långt före dagens vurm för entreprenörer och innovatörer definierade Schumpeter dessa aktörer som samhällets främsta utvecklingskraft. Nya teknologiska, institutionella och organisatoriska innovationer gör att de gamla lösningarna konkurreras ut i en ”kreativ förstörelse” med konkurser, arbetslöshet och ekonomisk nedgång som kortsiktig följd, men med ökat välstånd och utveckling som långsiktig följd. Detta är i Schumpeters teori främst en inneboende dynamik i det kapitalistiska systemet. Dock kan den kreativa förstörelsen både startas och förstärkas av externa faktorer, som exempelvis krig och naturkatastrofer. Eller en pandemi.

Vi har naturligtvis varit med om åtskilliga pandemier och epidemier genom historien. Dock har vi aldrig förr så snabbt stängt ner så stora delar av vårt globala ekonomiska liv för att hindra dem som vi gjort i dag. Varför sker detta nu? Den viktigaste orsaken är förmodligen den tredje industriella revolutionen, det vill säga digitaliseringen av samhället, och delvis den fjärde industriella revolutionen med AI som främsta drivkraft. Nu kan vi se de enorma förtjänster och brister som digitaliseringen fört med sig. Detta kan få positiva följder för både ekonomi och hälsa i det långa loppet. Initialt är dock digitaliseringen liksom alla tekniska innovationer ett tveeggat svärd. Vi har inte riktigt lärt oss att hantera att information (sann och falsk) färdas blixtsnabbt över världen. Osäkerhet och förändring föder dogmatik, vilket gör att världen ibland liknar en liten by, där den som inte följer flocken riskerar att stötas ut (vilket inte bara coronakrisen exemplifierat de senaste åren). Om vissa politiska ledare och tjänstemän världen över börjar stänga ner ekonomin, så ökar givetvis trycket på andra ledare att införa liknande åtgärder. Ingen politiker eller tjänsteman vill stå till svars för att ha försummat chansen att rädda människoliv.

Antalet döda människor till följd av en smitta är något konkret och dramatiskt. Antalet döda människor till följd av en ekonomisk kris är något abstrakt och utdraget.

Samma skam föreligger givetvis inte för de negativa konsekvenser som åtgärderna för med sig för ekonomin – i alla fall inte i början. Dödsoffren för dessa syns ju inte lika tydligt som under en medialt uppmärksammad pandemi. Antalet döda människor till följd av en smitta är något konkret och dramatiskt. Antalet döda människor till följd av en ekonomisk kris är något abstrakt och utdraget. Samma fenomen uppkommer på individnivå. Alla med en internetuppkoppling kan följa hur världen stänger ned frivilligt eller med tvångsåtgärder. Även om Sverige blivit det ovanliga landet, med uppmaning som policy snarare än tvång, så blir resultatet detsamma: efterfrågan faller.

Riskerna med detta är givetvis enorma. För vad händer när man stänger ner stora delar av världsekonomin? Ekonomin är ingen maskin som man bara kan trycka av i månader och sedan trycka igång igen. Ekonomin är snarare ett evolutionärt kretslopp som när det stängts ner tar tid att bygga upp igen. När företag som det tagit generationer att bygga upp riskerar att slås i kras på några månader ser man skörheten i detta kretslopp. Visserligen kan staten kan gå in och rädda företag, även på ganska lång sikt, men riskerna med detta är i sin tur betydande, inte bara rent ekonomiskt. När det sker på bred front riskerar maktkoncentrationen att bli i det närmaste planekonomisk.

Den digitala revolutionen har för första gången gjort det möjligt för folkflertalet att isolera sig fysiskt en längre tid.

På lång sikt är detta förödande. Den del av opinionen som nu ropar på socialisering av näringslivet och kapitalismens nedmontering kastar inte vatten på krisens eld, de kastar bensin på den. Viruset hade varken uppkommit eller spritt sig till en pandemi utan det kinesiska kommunistpartiets maktkoncentration, tystnadskultur och maffiametoder – som givetvis är en rest från landets planekonomiska förflutna. I kriser är det i stället tekniska och institutionella innovationer, i decentraliserade kapitalistiska system, som utvecklar samhället. I vår tid kommer många av dessa att uppstå i digitaliseringens kölvatten.

Den digitala revolutionen har för första gången gjort det möjligt för folkflertalet att isolera sig fysiskt en längre tid. Precis som första världskriget blev den kris som gav den andra industriella revolutionen – det vill säga den med förbränningsmotorn och elektriciteten som främsta tekniska innovation – en rejäl skjuts, kan krisen som nu uppkommit till följd av covid-19 vara det som gör att den digitala revolutionen slår igenom på radikalt bredare front. Vad exempelvis de multinationella företagen måste göra nu är att inte bara hålla möten utan också koordinera det dagliga arbetet via avancerade digitala arbetstjänster. Möjligheten att gå in i digitala ”arbetsrum” med kollegor är bara ett exempel som visar potentialen hos dessa tjänster att genom ”virtual reality”-teknik utvecklas till nya digitala kontor. Om det digitala kontoret slår igenom kan det föra med sig avsevärda miljövinster, då både bilpendling och tjänsteflyg kan minskas.

Men teknik och innovationer kan förvisso inte särskiljas från kulturella krafter. David C. Rose argumenterar i Why Culture Matters Most (2018) förtjänstfullt för vikten av en icke-opportunistisk kultur som den främsta förutsättningen för att det kapitalistiska systemet ska kunna omsättas i mänsklig blomstring och civilisation. ”Icke-opportunistisk kultur” innebär i detta sammanhang att den individuella vinsten också blir samhällets vinst genom att parasiterande och ”fult spel” ses som oetiskt och missgynnar affärerna på sikt.

Staten, nationen, den globala marknaden, och för den delen den globala pandemin, blir en uppgift för den stora gruppens samarbete.

Eftersom mänskligheten under större delen av sin tid här på jorden levt i små konkurrerande stammar på runt 150 individer har vår biologi utvecklats till att gynna vår egen grupp, av den enkla orsaken att vi var beroende av den för vår överlevad. Att stötas ut från den lilla gemenskapen var och är förknippat med starka ångestkänslor, och att missgynna den är förknippat med starka skamkänslor. En framgångsrik liten grupp präglas därför av ömsesidig välvilja. Det som leder till den mänskliga blomstringen och civilisationen är dock, enligt Rose, samarbete i stora grupper. Staten, nationen, den globala marknaden, och för den delen den globala pandemin, blir en uppgift för den stora gruppens samarbete.

I digitaliseringens och pandemiernas tidevarv, när mycket av den stora gruppen integreras med den lilla, får Roses bok förnyad aktualitet. För vi har inte någon biologiskt kodad egenskap för att bry oss om den stora gruppen. Relationen till den stora gruppen präglas i regel av ömsesidigt egenintresse. Genom rätt normer och institutioner kan vi dock kanalisera denna drift till innovationer som kommer den stora gruppen till del.

Dessa normer och institutioner finns i dag och bör vårdas. På kort sikt har många företag ställt om produktionen för att hjälpa sjukvården, exempelvis genom handspritstillverkning – ett skolexempel på altruism i det kapitalistiska systemet. På lång sikt har vi innovationer: nobelpristagaren William Nordhaus har uppskattat att cirka två procent av vinsterna från nya innovationer i USA mellan 1948 och 2001 tillföll innovatörerna. Resterande 98 procent tillföll allmänheten – ett skolexempel på när det individuella egenintresset i det kapitalistiska systemet omsätts till att gynna allmänheten.

I kriser testas våra institutioner och vårt kulturella kapital på ett unikt sätt. Med sund kultur och bra institutioner kan krisen bli en guldålder för innovationer som för mänskligheten framåt – likt renässansen efter Digerdöden. Digitaliseringen av samhället är en av de faktorer som kan få en positiv skjuts tack vare detta globala ekonomiska experiment. Kriser av olika slag, och de innovationer de föder, har alltid varit en viktig del av vår utveckling. Det är frukterna av dessa som gjort att sjukdomar som tuberkulos, kolera, mässling och influensavirus skördar radikalt färre liv i dag än någonsin tidigare.

Publicerad i Respons 2020-3