Det finns bara en kapitalism och Norberg fortsätter att vilja vara dess profet

Det brukar heta att när fan blir gammal börjar han läsa Bibeln. Eftersom Johan Norberg i denna nya bok om kapitalismen nog omnämner Karl Marx flest gånger av alla systemets teoretiker samt på grund av bokens undertitel – vår värld som ”allt mer ojämlik, kinesisk och uppvärmd” – skulle man kunna förledas att tro att detta även gäller honom. Men icke!  Som tidigare har han nämligen ett svar på all världens problem: fria marknader och vinstmekanismer är de helt övergripande medlen för att nå tillväxt och lycksalighet.

Om man läst Norbergs tidigare produktion – i synnerhet Till världskapitalismens försvar (2001) – är det lätt att bli litet besviken på den nya boken. Norbergs positiva sidor kvarstår, men även de bristfälliga. Han skriver bra och associationsrikt, talar direkt och på ett slagkraftigt vis till läsaren – men han sade det mesta redan för 20 år sedan. Ändå är han inte så godmodigt optimistisk som tidigare och det finns ett visst spänningsförhållande mellan olika partier i boken. Författaren till och med bekänner att han har haft fel i tidigare förutsägelser. Särskilt är det tre företeelser som bekymrar honom i vår nya sköna värld: trumpismen och den nationalistiska populismens framväxt i USA och Europa, Kinas ökande (och alltmer negativa) roll i världen och den globala klimatuppvärmningen. Men hur han än vänder och vrider på sakerna kommer han ändå fram till att fria marknadskrafter är det enda som kan rädda oss ur alla predikament.

I Norbergs värld finns det bara det som nationalekonomer talar om i termer av ”politikmisslyckanden” men inga ”marknadsmisslyckanden”. Så fort det uppstår kriser och problem beror dessa på att politiker blandat sig i och begränsar marknadskrafterna. Att det kan finnas problem när det gäller sådant som asymmetrisk (snedfördelad) information eller stora inträdesbarriärer på många marknader avfärdar han prompt. I det långa loppet kommer marknadens självläkande krafter att överväga. Men man kan förstås med John Maynard Keynes undra hur långt är långt och om patienten överlever. I själva verket finns naturligtvis både politiska och marknadsmässiga misslyckanden. De flesta skulle nog mena att båda bör undvikas så långt det är möjligt, men Norberg är oerhört ensidig här. Inte minst ägnar han många sidor åt att kritisera ekonomen Mariana Mazzucato, som i flera uppmärksammade böcker framhävt hur viktig staten varit för att finansiera och driva fram innovationer. (Se till exempel Respons 5/2016 och 4/2021.) Norberg menar att Mazzucato ägnar sig åt ”cherry picking” genom att ensidigt lyfta fram för henne positiva exempel. Men frågan är om inte han själv gör precis detsamma från en motsatt ståndpunkt.

Så fort det uppstår kriser och problem beror dessa på att politiker blandat sig i och begränsar marknadskrafterna.

Huvuddelen av boken handlar dock om att framhäva öppna globala marknader, fri handel med varor, arbetskraft och kapital som positiva krafter i den ekonomiska utvecklingen sett i dess helhet. Många kommer säkert att hålla med så långt. Norberg har viss tendens att slå in ganska så öppna dörrar, samtidigt som han ibland redogör för forskningsläget på ett förenklat och ibland missvisande sätt. Att fattigdomen starkt gått tillbaka under de senaste decennierna kan väl ingen som läst sin Hans Rosling ha undgått. För detta spelar i synnerhet medelklassernas starka frammarsch i Kina och Indien en dominerande roll. Mätt i andel av världsbefolkningen har fattigdomen gett vika, men i absoluta tal finns i stort sett lika många fattiga som tidigare. Massfattigdomen är därför inte alls utrotad, ett mål som FN ställde upp för mer än tjugo år sedan. De flesta har dock fått det bättre, golvet har onekligen höjts.

I ett långt avsnitt behandlar Norberg den globala inkomstfördelningens utveckling. Här finns en mycket omfattande forskning som pekar i litet olika riktningar. Många menar att ojämlikheten tycks öka nationellt men minska globalt sett (särskilt när man räknar in Asien), men här har det också stor betydelse i vilken mån man talar om absoluta och relativa skillnader när det gäller inkomst och livsmöjligheter. Många ekonomer och forskare har påpekat att frågan om relativ fattigdom är ytterst viktig för att förstå hur världen fungerar politiskt och när det gäller att lösa frågor i vilka mer samarbete behövs och kollektiva beslut måste komma till stånd.

För Norberg är detta dock en icke-fråga. Sådana som talar om att man även måste inse betydelsen av den relativa inkomstfördelningens utveckling har helt enkelt fel, menar han. Men det finns faktiskt en rätt stor samstämmighet bland samhällsforskare om att människor har en förkärlek för att jämföra sin inkomst och levnadsstandard i förhållande till andra. Man bör kanske inte gå så långt som att påstå att fattigdom fördras bättre om alla andra är lika fattiga, men det är svårt att underskatta det faktum att människor som i dag betraktar sig som fattiga är så mycket rikare mätt i absoluta termer än tidigare generationer. Absoluta tal är viktiga men säger inte allt om världen.

På samma sätt är det ganska okontroversiellt att hävda att klimatomställningar och miljöproblem bekämpas bättre i rikare ekonomier än fattiga sådana. Men samtidigt är påståendet ganska allmänt hållet. Få skulle förneka betydelsen av politik och uppgörelser – helst på global nivå – för att motverka den globala uppvärmningen. Norbergs lösning är förstås fria marknader. Ändå anser han att en global koldioxidskatt skulle var det bästa botemedlet. Men det är väl i hög grad ett politiskt medel som kräver ett långtgående globalt samarbete och omfattande tilltro – sådant som verkar vara så svårt att åstadkomma, i synnerhet så länge som fattigare länder och regioner känner sig orättvist behandlade historiskt sett. Det är heller inte särskilt kontroversiellt att hävda att koldioxidskatter skulle vara bra eller att systemet med utsläppsrätter utvecklas och förbättras.

Norbergs kapitalism är ett teoretiskt ideal som ibland har ganska få likheter med den reellt existerande versionen.

Norbergs bok är i första hand en lovsång till ekonomisk öppenhet och marknadsekonomi. Men med ”marknadsekonomi” kan man mena olika varianter med olika inslag av regleringar: en helt oreglerad marknadsekonomi har aldrig funnits och kan kanske inte heller finnas. Regleringar fungerar förstås olika bra och kan leda till politikmisslyckanden. Olika länder har också tenderat att dra linjen mellan marknad och reglering på olikartade sätt. Men det finns inget som säger att länder som haft fler regleringar – upp till en viss nivå som är svår att definiera – är fattigare än sådana med färre regleringar. Norberg talar i boken för det mesta om USA, inte om Europa eller oss uppe i Norden, men man måste väl kunna påstå att vi gjort bra ifrån oss när vi hamnar högt i alla index om levnadsstandard och innovationsförmåga.

Om begreppet ”marknadsekonomi” är svårt att hantera är det ännu värre med ”kapitalism”. Syftet med boken är ju nu att framlägga ett ”kapitalistiskt manifest”, men kapitalism i alla dess olika historiska former är kanske svårt att riktigt älska. Norbergs stora fel är att han ser ”kapitalism” – ett besvärligt ord som många marknadsliberala teoretiker före honom varit skeptiska till att över huvud taget nyttja – som något tidlöst och utanför historien. Norbergs kapitalism är ett teoretiskt ideal som ibland har ganska få likheter med den reellt existerande versionen. Det man kan tala om som kapitalism har sett olika ut under olika perioder. Ett övergripande privat vinstintresse är kanske en gemensam grund sedan dess uppkomst under medeltiden. Men kapitalism är inte identiskt med marknadsekonomi eller ännu mindre fria och oreglerade marknader. Redan Adam Smith, en av Norbergs husgudar, insåg att affärsmän och kapitalister så fort de träffas söker monopol ”med syfte att skinna konsumenterna”. Kapitalister under den förindustriella tiden önskade gärna privilegier och sökte intimt samarbete med absoluta furstar. Det är knappast heller möjligt att enkelt säga att samma slags konkurrenskapitalism råder i början av det 21:a århundrandet som under 1800-talet. Visst existerar också konkurrens i ekonomi med stora globala företag och ett starkare inslag av statlig intervention, men det finns utan tvivel också stora skillnader.

Nu håller väl Norberg delvis med om att det finns avarter av kapitalism. Han talar om trumpismen och Kina, men kunde också ha nämnt Putins Ryssland, vars sammanvävning av girighet, profitlystnad och politisk makthunger utretts av Catherine Belton i hennes briljanta bok Putins krets – Maktkamp om det moderna Ryssland (Albert Bonniers förlag, 2021). När det gäller Trump har Norberg upptäckt att motstånd mot ekonomisk öppenhet och marknadsekonomi i dag inte bara företräds av en klåfingrig vänster, utan i ännu högre grad av den konservativa högern. Även här kan man kanske bidra med ett litteraturförslag, Robert B. Reichs Saving Capitalism – For the Many, Not the Few (Alfred A. Knopf, 2015) som skoningslöst skildrar hur trumpismen växte fram efter finanskrisen 2008 i USA, men till viss del också i Europa. Dess mest grundläggande drag är sammanväxandet av politiska och kapitalistiska oligarkier som drivs fram av ett knappast åtskiljbart profit- och maktbegär. Här är förstås Trump själv det bästa exemplet på en kapitalist som blir president för att gynna sin ställning. Man kan säga mycket om Trump, men att han skulle vara en sann entreprenör som brinner för öppenhet och konkurrens skulle nog få påstå.

Norberg medger att stora globala företag kan innebära en fara för monopolisering och politisk korruption. Samtidigt gör han stor affär av hur den amerikanska affärstidningen Forbes tycks visa på en stor omsättning av storföretag under det senaste halvseklet. Men det är en sanning med modifikation. För det första visar listan att USA behåller sin ledartröja när det gäller globala storföretag. För det andra döljer listan att USA förmodligen har världens tuffaste konkurrenslagstiftning, vilken Trump och hans gelikar helst vill avskaffa. Det gör att många stora företag har tvingats brytas isär och uppstått i nya konstellationer och med nya namn.

Norberg förskräcks också över Kinas framfart under de senaste decennierna. I likhet med många andra förståsigpåare hade han antagit att ökad ekonomisk tillväxt och en alltmer frisläppt kapitalism skulle tvinga fram politisk demokrati på längre sikt, särskilt som det enligt hans världsbild var så att kapitalism i Kina växte fram under 1980-talet som ett uttryck för folkliga protester, formligen en revolution underifrån. Under Xi Jinping efter 2010 har denna revolution brutalt slagits tillbaka. För dem som bevakat Kina under en lång tid känns detta mest som en lämpligt utformad saga med syfte att passa in i Norbergs ideologiska schema.

Kommunistpartiet har efter Mao knappast tappat sitt maktmonopol och den kapitalism som vi sett växa fram har många likheter med Putins Ryssland och även med trumpismen. Det är sant att folkliga protester brett ut sig på olika håll i Kina. Men de har snarare vänt sig mot den arroganta maktfullkomlighet som myndigheter i samarbete med starka kapitalistiska intressen gjort sig skyldiga till; när man har byggt landet har man struntat i äganderätter, miljö och människor. Det är kanske priset för en kapitalism som uppstår i ett totalitärt samhälle utan en brett förankrad marknadsekonomi med medel för att undvika politiska- och marknadsmässiga misslyckanden. Norberg skulle förstås i ett genmäle hävda att detta inte är ”rätt” kapitalism. Men att det är fråga om ett slags kapitalism kommer man nog inte ifrån. Vem älskar den?

Publicerad i Respons 2021-6