Det omstridda minnet av slaget vid Narva

November var under lång tid en viktig månad i svensk historieskrivning. Både Gustav II Adolf och Karl XII hade stupat på slagfält under denna månad, vilket gjorde deras dödsdagar den 6 och 30 november till viktiga datum för diverse manifestationer och firanden till den svenska nationens ära. Likaså har slaget vid Narva, som utkämpades den 20 november år 1700, då Sverige besegrade en numerärt överlägsen rysk armé i ymnigt snöfall vid Narva, tidvis varit en viktig händelse som blivit föremål för propaganda, högtidlighållanden och monument. Intresset har dock inte varit konstant. Periodvis har bataljen rönt begränsat intresse, vilket även gäller för vår tid. Att fira Gustav II Adolf, Karl XII och uppmärksamma slag såsom det vid Lützen 1632, Narva 1700 eller Poltava 1709 är i dag inte gångbart utanför högernationalisternas skara. Det aktuella 300-årsminnet av Karl XII:s död och den därtill hörande finalen för den svenska stormaktstiden har dock bidragit till att den sena karolinska tiden åter har blivit föremål för både ett akademiskt och ett allmänt intresse.

I Minnet av Narva bidrar ett tiotal skribenter till att teckna en drygt trehundraårig utveckling med fokus på det berömda slaget år 1700 och några av de olika sätt som det har ihågkommits på, från firanden snart efter att nyheten om segern nådde Sverige till sentida diskussioner om hur minnet av det hanteras i en nation som sedan länge är präglad av fred och neutralitet. Oskar Sjöström redogör förtjänstfullt för den kaotiska, blodiga och förvirrade realitet som striderna innebar för hårt prövade soldater på båda sidor.

Tre kapitel ägnas bataljens efterspel på hemmaplan månaderna efter triumfen. I dessa avhandlas vikten av parader och uppvisande av erövrade fanor och andra troféer, liksom de många ljud som detta slags firande gav upphov till. Anna Maria Forssberg nöjer sig inte med den karolinska tidens propaganda, vars upphovsmäns aktivitet mattades av i takt med att krigets ansträngningar och motgångar blev allt fler i efterföljden av allehanda nederlag. Hon fortsätter att följa Narvaminnets konjunkturer, från ett svalt intresse under stora delar av 1700-talet, via hyllningar i nationalismens tidevarv årtiondena kring sekelskiftet 1900, till de senaste årtiondenas kritiska och inte sällan distanserade hållning, med undantag för sentida Karl XII-beundrare.

Det monument som invigdes utanför Narva 1936 och som förstördes under de hårda strider som ägde rum runt staden 1944 tillägnas ett kapitel. I det analyserar Magnus Rodell vägen från ax till limpa, från initiativtagande i december 1935 till avtäckande i snöoväder knappt ett år därefter. Monumentet i form av ett lejon på sockel inplaceras i det sena 1930-talets alltmer hårdnande politiska klimat i Europa. Av Rodells genomgång av den omfattande samtida svenska pressbevakningen framgår även vilka inrikespolitiska motsättningar som var rådande och som kom till konkreta uttryck i vitt skilda synpunkter på huruvida det var lämpligt att hylla ett slag från fornstora dar, framför allt då monumentet var placerat i närheten av den sovjetunion som väckte både positiva och negativa reaktioner. I det senare fallet var det inte ovanligt med jämförelser mellan rysk barbarism då och sovjetisk despotism nu.

Bokens två avslutande kapitel faller delvis utanför ramen, eftersom Narvaminnet får stå tillbaka för andra aspekter, nämligen soldathustrur i militärstaten Sverige respektive en diskussion om seger som ett begrepp i omvandling och i behov av nyansering. Jan Ångström laborerar i sistnämnda artikel inte bara kring segerbegreppets föränderlighet, utan resonerar även kring krigföringens olika dimensioner och vilka konsekvenser som taktisk, strategisk och operativ nivå får i militärhistoriska sammanhang.

Med undantag för det avslutande kapitlet är just begrepp och begreppsdefinitioner en bristvara i Minnet av Narva. Det tidigare nämnda kapitlet av Magnus Rodell utgör ett undantag, då han genomgående placerar in monumentet i begreppsliga sammanhang, framför allt sådana som kan förknippas med materialitet, platser, rumslighet samt faktiska och kulturella gränser. Överlag utmärks texterna av en empirisk rikedom med många illustrativa exempel, men om de adderas utan att så mycket annat tillförs är risken uppenbar att resultatet blir ”one damn thing after another”.

Det vore orättvist att påstå att Anna Maria Forssberg skrivit en text av en sådan karaktär. Hennes diskussion om slaget vid Narva i ett långt tidsperspektiv är i många avseenden mycket givande, eftersom hon har gjort en grundlig, omsorgsfull och nyanserad genomgång som sträcker sig från år 1700 till våra dagar. Dock märks det snart att hon är betydligt mer familjär med begreppet propaganda jämfört med begreppet historiebruk. Sistnämnda ord förekommer i undertiteln till hennes bidrag, men återfinns för övrigt inte i hennes text. Läsaren får därför inte klart för sig om propaganda kan anses vara ett historiebruk, vad som utmärker detta historiebruk och om det finns flera olika sätt att använda historia på.

Det klargörs heller inte någon annanstans i volymen, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att det är ett av tre begrepp som har valts ut till bokens undertitel. Att en diskussion om vad historiebruk är eller kan tänkas vara uteblir är otillfredsställande, inte minst med tanke på att det finns mycket forskning på området både på nationell och på internationell basis. Detsamma kan sägas om minne. Trots att ordet har sin givna plats i huvudtiteln och att det finns en uppsjö av litteratur på området förs det i Minnet av Narva ingen samlad diskussion om hur ett minne som det över slaget vid Narva förmedlas och förändras i skilda forum.

Avsaknaden av resonemang om övergripande tolkningsramar är förvisso frustrerande, men det ska inte skymma det faktum att Minnet av Narva är en antologi som rymmer genomgående välskrivna och intresseväckande bidrag.

Publicerad i Respons 2019-1