Diagnos men ingen vision
De växande inkomstklyftorna i världen har sin grund i de avregleringar och privatiseringar som föreskrivits av den nyliberala ideologin, hävdar Björn Elmbrant, och orsaken till dessa idéers genomslag är ekonomernas makt. Men för att återta initiativet i dag krävs en vision, en alternativ ekonomisk teori, och någon sådan erbjuder Elmbrant inte.
Det är en imponerande bok Björn Elmbrant har skrivit. I rasande tempo plöjer han igenom beslutsordningen bakom många av de marknadsliberala reformer som genomförts sedan början av 80-talet. Elmbrant problematiserar inte, utgångspunkten är given och finns utvecklad i tidigare böcker som Hyperkapitalismen (2000) och Dansen kring guldkalven (2005). De växande inkomstklyftorna både i Sverige och i omvärlden har sin grund i de avregleringar och privatiseringar som föreskrivits av den nyliberala ideologin.
Ett återkommande tema ägnas (ny)liberalismens rötter. Elmbrant gör en serie nedslag bland liberala profiler av olika dignitet. Herbert Tingsten och Bertil Ohlin framstår som undantag genom att inte beläggas med en likgiltighet inför nöd och ojämlikhet eller antidemokratiska böjelser. Två andra svenska liberala portalfigurer naglas däremot fast i dessa avseenden, trots erkända förtjänster i andra. Den ene är J. A. Gripenstedt för att han under nödåren i slutet på 1860-talet nekade statlig hjälp med ord om att den enskilde måste ”manligt bekämpa svårigheterna.” Den andre är Torgny Segerstedt för att han, före sitt motstånd mot Hitler, i Handelstidningen på 20-talet kallat Mussolini ”en örn bland småfåglar.”
Elmbrants förklaring till nyliberalismens genomslag är ekonomernas makt. Här kommer Friedrich von Hayek in i bilden, speciellt genom att hans status höjdes med Ekonomipriset till Nobels minne 1974. Assar Lindbeck ges en viktig roll, både på grund av sitt inflytande i Priskommittén och inom den svenska ekonomkåren. Elmbrant påpekar att Lindbeck blev rasande när Villy Bergström i Nationalekonomiska föreningen kallade nationalekonomin en skola i liberalism. Detta var ett ifrågasättande av den vetenskapliga objektiviteten och Lindbeck krävde att föredraget inte som brukligt skulle tryckas i Nationalekonomiska föreningens förhandlingar! Elmbrant bygger på med att James Buchanan, mer ideolog än ekonom med sin teori om public choice, fick ett större genomslag med Ekonomipriset 1986. Sammanfattningsvis blev resultatet att nyliberalismen, som växte fram som en kritik mot staten, kom att erövra och göra staten till sitt verktyg.
Elmbrants förklaring till nyliberalismens genomslag är ekonomernas makt.
Buchanans kritik av demokratiska beslutsprocesser passar väl in i Elmbrants tolkning av hur marknadstänkandet fått sådant genomslag i praktisk politik. Avgörande beslut har nämligen inte dragits genom några parlamentariska utredningar, utan drivits igenom i slutna rum av några få personer. Så var fallet med kreditmarknadsavregleringen, ”novemberrevolutionen” 1985, som utan förvarning till utomstående beslöts av riksbanksfullmäktige. Pensionsreformen förbereddes länge i slutna förhandlingar, men Elmbrant slirar förbi att det sedan var ett riksdagsbeslut. Skattereformen 1990 framställs på liknande sätt, med Erik Åsbrink (s) som förhandlare och drivande, tillsammans med Kjell-Olof Feldt, för nyliberalismens genomslag inom själva socialdemokratin. Många andra av besluten, till exempel att överordna inflationsmålet framför sysselsättningen eller kronans anknytning till ECU (eurons föregångare), kanske genomdrevs med överrumpling, men en riksdagsmajoritet konfirmerade besluten.
Bokens undertitel – Och hur vi kan rädda demokratin – kan förstås som en plädering riktad till socialdemokratin, särskilt riksdagsgruppen, att upphöra som transportkompani av fattade beslut. I annat fall är ”vi” ganska obestämt och anonymt. Det krävs något mer än en kritik av genomförd och med tiden förankrad politik för att vända en genomgripande politisk trend. Kanske oavsiktligt är detta något som Elmbrants bok också belyser: det handlar om att vinna problemformuleringsinitiativet. Elmbrant beskriver hur Ola Ullsten tvingades avgå som ledare för folkpartiet, men glider förbi sammanhanget med striden om löntagarfonderna och hur Saf samlade styrkorna. Paradigmskiftet inom ekonomkåren från keynesianism till nyliberalism, eller uppfattningen att marknadsmisslyckanden alltid är politikers fel, skapade sedan det intellektuella klimat som möjliggjorde förändringarna. En lärdom är att för att ta initiativet i debatten krävs en vision. Problemet i dag är att det som mest liknar en vision finns hos högerpopulismen. Om Elmbrant har rätt angående ekonomernas makt, så är det som behövs en alternativ ekonomisk teori, som i grunden gör upp med uppdelningen av samhället i ”närande” och ”tärande.”
Elmbrants bok erbjuder ingen vision men ger i alla fall en diagnos. Den är imponerande genom sin breda genomgång och idéhistoriska nedslag. Den rappa stilen framstår till en början som en serie mer eller mindre välgrundade påståenden, tills man som läsare upptäcker att fotnoterna ersatts av en källförteckning i slutet av boken, sida för sida, så den är lätt att hitta i. Nå, ibland stämmer inte sidhänvisningen och det är störande. Störande är även de grammatiska fel som förekommer här och där. Eller så är det något som hör till ett engagerat och viktigt arbete som snabbt ska ut till läsekretsen.
Publicerad i Respons 2019-5
