Digital koll i klassrummet

På de nya iPadskärmar som skolorna nu köper in kommer redan i höst ett antal ambitiösa lågstadieelever att försöka skriva lika fina små och stora a:n och siffror som datorgrafiken ger som förebild, de kommer att med ”svärd” skilja ut orden i en bokstavsräcka, träna aritmetik på gungbräde – och mycket annat. Deras ansträngningar blir kontinuerligt jämförda med det digitala idealet. Så säker på handen som datorn kommer ingen att bli. Men hen har något att sträva efter i denna Qnoddarnas värld som Natur & Kultur öppnar för lärare och elever.

Läraren å sin sida sitter vid sin dator och följer i detalj klassens ansträngningar. Statistik över var och en kommer omedelbart upp på skärmen. Om någon räcker upp handen – i datorn, förstås – kan läraren snabbt ingripa digitalt. Klarar inte eleven en övning nöjaktigt blir det stopp. Läraren låser då inte upp nästa steg och trycker heller inte på sin ”lys upp”-knapp som gör att det strålar kring det blåbär eller hallon där nya pedagogiska godbitar gömmer sig.

En ny skön värld öppnar sig alltså. Eller kanske inte så ny. De flesta 7–9-åringar har i dag avsevärd datorvana. Många av dem är långt inne i den digitala kulturen och väl hemma med de tecken och dramaturgiska gester som gäller där. Datorspelen har trimmat deras handlag. När de kommer till skolan – dit de flesta längtar hett – skall nu inte någon kritdammig pedagog tråka ut dem. Det är vad förlaget lovar med lanseringsutrop som ”äntligen” och ”kul!”.

Förlagen har försökt få fram elektroniskt material sedan 80-talet, då bland andra Natur och Kultur drev en utvecklingslinje för datorläromedel. Det var ambitiöst men med den dåtida tekniken och estetiken blev det inte stort mer än en överföring av text och bilder till disketter. Ingenting rörde sig, ingenting gick att påverka från användarens sida. Under de senaste fem åren har dock mycket skett. Man utvecklar interaktiva skrivtavlor (”smartboards”) som följer olika (tryckta) läromedels innehåll. Läraren snuddar med sin hand vid tavlan och exempel, tillämpningar etcetera uppenbarar sig i fyrfärg utan tillstymmelse till kritdamm. Rörelserna på tavlan är eleganta och ansträngningslösa. Det är som på tv.

Enligt Malin Fogelström, utvecklare av digitala medier på Natur & Kultur, har skrivtavlorna blivit populära i skolorna, men de är dyra. Det iPad-baserade nya läromedlet ser hon som början till ett större genombrott för digitala läromedel. Ett genombrott är efterlängtat på förlagssidan, eftersom den elektroniska utgivningen hittills varit en investering som inte givit något ekonomiskt resultat.

Nu får man hjälp av Apple Education som säljer sina plattor i skolorna. Redan är 150 lärarkonton etablerade, främst i storstäderna, vilket i teorin betyder närmare 4 000 elever. Om alla har fått en iPad ännu är osäkert, eftersom man inte riktigt vet om lärarnas elevpengar räcker till. Gör de det kommer i varje fall Apple att tjäna pengar. De ger inga mängdrabatter.

Qnoddarnas värld presenteras som ett ”heltäckande” läromedel i svenska, matematik, samhällsorientering och naturorientering för grundskolans årskurs 1–3. Innehållet följer den gällande läroplanen och är ”pedagogiskt kvalitetssäkrat”. Under hösten 2012 föreligger en version i svenska och matematik för första klassen. Resten kommer senare.

Som alltid i förlagens marknadsföring är tonläget självsäkert. Det hör till spelet. Här ska det bli ”spelkänsla och driv för att komma vidare i lärprocessen”. Malin Fogelström menar att sjuåringar snart kommer att kräva digitala läromedel när de kommer till skolan. Det handlar då inte bara om att digitalisera böcker utan om att skapa en dramaturgi och ett belöningssystem som de känner igen från sina andra aktiviteter vid datorn.

Efter ett par dagars umgänge med denna dramaturgi kan man konstatera att många repetitiva övningsuppgifter (4+1=5, 0+2=2, 1+0=1 etc, etc) sköts med fullkomlig outtröttlighet av datorn och dessutom i en elegant formgivning som en lärare med krita inte kan åstadkomma. När räkneövningarna drar i gång behöver eleven inte heller själv skriva några siffror utan plockar dem från datorns hylla med de för Apple typiska lätta fingerrörelserna på skärmen. Ibland avlöses de långa exerciserna med något underhållande – men pedagogiskt! – spel.

Feedback kommer omedelbart i form av underkännande eller godkännande. Är man godkänd blir det tillstånd av läraren att gå vidare.

Man kan fråga vad en heltäckande datoriserad undervisning av detta slag betyder för lärarrollen och dialogen med eleverna i klassrummet. Frigörs tid för undervisning, som förlaget menar, eller tar datorhanteringen den mesta tiden i anspråk även för läraren, som ju ska övervaka hela processen? I varje fall måste samspelet mellan lärare och elev bli mer indirekt än hittills. Det snabba och känsliga mötet ansikte mot ansikte ersätts till väsentlig del av meddelanden via datorn. Kanske är det bra, kanske höjer det effektiviteten i undervisningen. Vem vet.

Till sist kan man undra över namnet på läromedlet. Förlaget menar att ”knodd” numera betyder en liten människa och hänvisar till att det används som smeksam beteckning i födelseannonser. I Svenska Akademiens ordlista 1998 noteras dock detta som en bibetydelse vid sidan av grundbetydelsen bodbiträde, bracka eller person som gör sig finare än han är. Det är förstås inte lätt att sätta slagkraftiga namn på läromedel. Men varför väcka associationer till en gammal bildningselits nedlåtande syn på de uppåtsträvande klasserna?

Skolans nybörjare är knoppar, inte knoddar!

Publicerad i Respons 2012-5