Digital rationalisering av universiteten

Det finns knappt några skivbutiker kvar; de flesta köper eller kopierar musik på nätet. Antalet bokhandlare har sjunkit dramatiskt. Böcker köper man numera på amazon.com eller någon liknande sida. Vill man titta på film hemma betalar man för tillgång till enorma videobibliotek på nätet. Videobutiker ser man sällan några nuförtiden. Och vem kommer att prenumerera på papperstidningar om tio år, när det är så mycket enklare att ögna igenom nyheter på datorn eller läsplattan?

Frågan är vilken bransch som kommer att struktureras om och bantas härnäst. Under 2012 utkristalliserade sig ett möjligt svar: universitetsväsendet. Även föreläsningar, ja fullständiga kurser, låter sig digitaliseras och levereras via nätet. Det traditionella universitetet är sårbart. Det låter kanske otroligt, men en redan påbörjad revolution ser ut att i grunden kunna förändra den högre utbildningen.

Tänk er en student vid en genomsnittlig högskola, till exempel i juridik eller statsvetenskap. Denna student går till två eller tre föreläsningar i veckan, lämnar in övningsuppgifter, deltar i grupparbeten och skriver tentor. Professorerna är i allmänhet hyfsade pedagoger och dugliga akademiker, men de är varken de mest karismatiska lärarna eller de internationellt sett mest framstående forskarna. Under den första terminen, ja kanske under de två första åren, har den enskilde studenten hur som helst ingen nära kontakt med någon av universitetslärarna. Han eller hon sitter och antecknar i föreläsningssalen tillsammans med ett femtiotal eller hundratal andra studenter.

Men så dyker en ny studiemöjlighet upp. Den mest renommerade professorn på landets främsta universitet, därtill en extremt stimulerande och levande talare, har spelat in alla sina föreläsningar, delat upp dem i koncisa 15-minuterspass och har fått professionell hjälp med videoproduktionen. Dessutom har ett erfaret pedagogteam utvecklat övningsuppgifter, som studenter kan lösa efter varje föreläsningssegment, och inrättat digitala mötesplatser för små grupper som vill diskutera särskilt kniviga frågor.

Tar man sedan tentamen i slutet av kursen och betalar en liten summa pengar får man ett diplom som tydligt visar hur många poäng man fick på proven jämfört med tusentals andra studenter. Varför ska man då bege sig till föreläsningssalen på den genomsnittliga högskolan?

Låt oss spetsa till det. Varför ska man ta en introduktionskurs i politisk filosofi vid en medioker svensk högskola när man kan läsa på (digital) distans vid Harvard? Varför ska man ödsla tid på att lyssna på helt okända adjunkter när man kan ta kurser med världens främsta akademiker?

Det här scenariot är ingen fantasivision av en avlägsen framtid. Amerikanska elituniversitet som Princeton erbjuder redan en stor mängd nätbaserade kurser via webbsajter som Coursera (www.coursera.org). Kurserna är fullt utrustade med föreläsningsserier, kurslitteratur, korta tester, slutprov och olika möjligheter att delta i gruppdiskussioner.

En grundkurs i logik kan locka så många som 70  000 studenter världen över, unga och gamla som vill tillfredsställa sin intellektuella nyfikenhet på sin fritid eller studenter som letar efter sätt att utöka sina egna studier. Ambitionen att enskilda studenter var som helst ska kunna sätta ihop en hel utbildning finns redan. Och när det steget väl tas kommer många universitet att sättas under press. Återigen tillspetsat: Harvard kommer att konkurrera med högskolan i Halmstad.

I USA kan man lätt se varför floden av digitala kurser, eller MOOCs (Massive Open Online Courses), väcker stort intresse. En kvalificerad fyraårig universitetsutbildning kostar nästan alltid hundratusentals kronor. Utexaminerade studenter har ofta skyhöga studielån. En enskild student utan välbeställda föräldrar kan vilja spara in genom att ta ett års grundkurser i en rad naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen på nätet, för att senare under utbildningen kanske försöka komplettera med seminarier, exkursioner eller undervisning i laboratorier vid ett traditionellt universitet

Men även i andra länder utan privata universitet och höga direkta kostnader för studenter skulle man kunna tänka sig besparingsmöjligheter. Det kanske är onödigt att betala lön för 20 föreläsare utspridda över lika många lärosäten i landet när det bara behövs en som är riktigt bra. Kunskapsförmedling över nätet låter staten lägga resurser på annat än att värma upp föreläsningssalar.

Sedan 2008 undervisar jag som Assistant Professor vid Duke University. Om man skall tro amerikanska och internationella rankningar är det ett av USA:s tio bästa och ett av världens 30–40 bästa universitet. Men det är inte lika etablerat i toppen som till exempel Yale eller MIT. För några decennier sedan var Duke ett regionalt lärosäte, känt i den amerikanska södern men knappast utanför landet.

Kanske är det därför som Duke är ett rastlöst universitet, på spaning efter nya sätt att lansera sig. Gamla discipliner bryts ned till förmån för tvärvetenskapliga centrum, nya utbildningsprogram med fokus på särskilda problemområden sätts igång varje år. Experimentella undervisningsformer uppmuntras och finansieras. Det har just öppnats ett Duke-campus i Kina. Duke satsar också konsekvent på digitala kurser i en mängd ämnen, som ekonomi, filosofi, antropologi och biologi.

Digitaliseringen har förändrat undervisningen också i de kurser som inte utformats direkt för nätet. Många hävdar att den traditionella föreläsningen är död. Även professorer som håller i vanliga kurser skickar inspelade föreläsningar till studenterna för att sedan kunna använda all undervisningstid i lektionssalen till att svara på frågor och lösa särskilt svåra uppgifter. Katedern står tom.

Vad har Duke för intresse av att lägga ut fler och fler av sina kurser på nätet? Det finns olika svar, med varierande grad av idealism. Duke kan nu hävda att det verkligen delar med sig av sin forskning och sitt utbildningsutbud. Man behöver inte ett studentvisum till USA, toppbetyg från ett godkänt gymnasium och tiotusentals dollar för att lära sig mer om genetik eller argumentationsanalys. Det räcker med en internetuppkoppling. Duke river muren runt campus.

Samtidigt är det digitala kursutbudet ett sätt att fånga världens uppmärksamhet och befästa Dukes ställning som ett toppuniversitet. Varje föreläsningsvideo inleds med en bild på universitetets symbol och valspråk. Universitetets stjärnföreläsare förvandlas till globala megaprofessorer, som tack vare digital teknik når större åhörarskaror än någonsin förut.

Vilka konsekvenser kommer det växande digitala kursutbudet få på sikt? Finns det vinnare och förlorare? Vinnare är alla som har lust att ta del av universitetskurser men förut knappast haft möjlighet att sätta sig i en föreläsningssal i Yale och läsa konsthistoria eller epidemiologi. Vinnare blir nog även de studenter som i framtiden kommer att kunna ta kurser till en mycket lägre kostnad.

Bland de möjliga förlorarna kommer man kanske att finna relativt okända och mindre glansfulla universitet. Vissa kommentatorer räknar med att ett stort antal högskolor i USA kommer att kollapsa när stora skaror av potentiella studenter börjar välja billigare utbildningsalternativ. Harvard överlever digitaliseringsvågen, menar de, medan den inte fullt så karismatiska regionala högskolan i Mellanvästern tvingas slå igen.

Effektiviseringen av den högre utbildningen kommer möjligen också att slå mot universitetslärarna som kollektiv. Pressade lärosäten kommer att kunna minska antalet anställda med hänvisning till att digitaliserade kurser gör dem överflödiga, samtidigt som ett litet fåtal lärare undervisar allt fler och kanske också kompenseras allt frikostigare.

Men olika studenter behöver olika typer av stöd. En självständig och disciplinerad person kan ta kurs efter kurs hemma vid datorn långt snabbare än vid studier på ett traditionellt universitet, där studiehastigheten dikteras av terminernas rytm. Man kan dock tänka sig att en studieovan ung student behöver en fastare struktur och mer personlig handledning. Skalar man bort närvaroplikt, veckoscheman och kurskompisar börjar kanske motivationen att svikta.

Naturligtvis ligger det många hinder i vägen för universitetens digitalisering. Hur skall man förhindra eventuellt fusk på de tester och slutprov som läggs ut på internet? Går det att återskapa en intimare form av seminarieverksamhet på nätet? Hur skall studenter någonsin kunna diskutera igenom individuella forskningsinriktade projekt med en professor som undervisar 25 000 studenter via nätet?

Rättning innebär liknande utmaningar. Ett datorprogram kan naturligtvis rätta ett obegränsat antal prov så länge som man håller sig till ett multiple choice-format, men det är mycket svårare att hitta en tillfredsställande digital form av bedömning och betygssättning för uppsatser. Vissa kurser låter internetstudenter läsa och bedöma slumpvis utvalda texter av andra studenter; ingen professor förmår läsa igenom tusentals alster.

Den dominerande frågan är dock om arbetsgivare kommer att vara beredda att acceptera renodlade nätexamina. Det har länge funnits distansutbildningar och de har knappast lyckats sänka de traditionella universiteten.

Men redan nu dyker det upp tecken på att vissa företag är beredda att söka efter kompetenta medarbetare bland nätkursernas stora studentgrupper. Coursera, den största webbsidan för digitaliserade kurser med överenskommelser med ett trettiotal internationellt välkända universitet, erbjuder teknikföretag möjlighet att kontakta de studenter som lyckats bäst på populära kurser i exempelvis programmering. Elituniversitetens nätkurser konkurrerar alltså redan nu med andra kurser och meriteringsformer. Förändringen av den högre utbildningen har påbörjats.

Publicerad i Respons 2013-1