En bångstyrig befolkning som vägrar att låta sig disciplineras

Ännu en gång skakas Iran av våldsamma protester mot den islamistiska regimen. Senaste gången det hände var hösten 2022 med anledning av den unga kvinnan Mahsa Jina Aminis död i moralpolisens förvar. Då var det förtrycket av kvinnor som stod i centrum. Precis som vid tidigare protestvågor svarade regimen med kraftigt dödligt våld som krävde många dödsoffer. Denna gång utlöstes oroligheterna i Teherans basardistrikt när affärsmännen satte sig upp mot den ekonomiska krisen med 50 procentig inflation, en valuta i fritt fall och skyhöga levnadskostnader. Missnöjet övergick snabbt i regimkritiska protester som spred sig snabbt över hela landet. De omfattande protesterna bottnar i att den islamistiska regimen har förlorat sin legitimitet och sitt folkliga stöd, vilket i sin tur beror på det politiska förtrycket, den påtvingade religiösa indoktrineringen och den misskötta ekonomin. 

En annan viktig faktor är Irans misslyckade militär- och säkerhetsstrategi, som gick ut på att bekämpa Israel genom att beväpna diverse proxygrupper i regionen. Efter Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 har Israel slagit ut alla iranska proxygrupper och Irans närmaste allierade, Bashar al-Assads regim, har fallit. Under 12-dagarskriget sommaren 2025 då Israel och USA anföll Iran var landets förmåga att försvara sig katastrofalt usel. Israels underrättelsetjänst agerade fritt inne på iranskt territorium och riktade dödliga attacker mot bland annat höga militära befälhavare, samtidigt som israeliskt stridsflyg ostört anföll mål över hela Iran. Misslyckandena på olika fronter har försvagat regimen. Trumps hot om att anfalla Iran har tagit situationen till en helt ny nivå. Iran har hotat med att hämnas mot amerikanska baser och mot Israel. Frågan är vad Trump avser med att attackera Iran. Vill han bestraffa den iranska regimen eller vill han åstadkomma ett regimskifte? Det är många som har ställt sig frågan vad som kommer att hända efter regimens kollaps. Kan de olika krafter som aspirerar på att ta över ledningen i landet komma överens med varandra? Här finns allt från monarkister, vänstergrupper (som ratar monarkisterna) och demokratiska sekulära republikanska krafter, till diverse etniska grupper som kurder med vänstersympatier och al-Qaida-anstrukna och väpnade baluchiska grupper. En annan fråga är hur länderna i regionen kommer att agera efter den islamistiska regimens fall. Frågorna hopar sig och händelseutvecklingen kan leda till oanade konsekvenser.

Det är många som har ställt sig frågan vad som kommer att hända efter regimens kollaps. Kan de olika krafter som aspirerar på att ta över ledningen i landet komma överens med varandra?

Om man ändå vill försöka få ett bättre grepp om utvecklingen i dagens Iran behöver man blicka tillbaka på de stora omvälvningar som landet har genomgått under de senaste två seklerna. Förutom inhemska politiska, ekonomiska och kulturella faktorer samt sociala strukturer har mötet med moderniteten spelat en avgörande roll för landets utveckling. Genom hela 1900-talet har olika politiska regimer och företrädare för olika elitgrupperingar visat en stark vilja att implementera moderniteten i landet. Ytterligare en faktor som har påverkat utvecklingen är de europeiska/västerländska staternas geopolitiska och ekonomiska intressen i Iran, som varierat över decennierna. 

I boken Mellan Gud och stat − Iran efter ett långt 1900-tal ger historikern Rouzbeh Parsi en bakgrund till försöken att implementera moderniteten i Iran, strävanden som kan följas tillbaka till 1800-talet. Då genomfördes en rad reformer efter europeisk modell. Denna reformiver nådde sin kulmen 1906 genom den konstitutionella revolutionen. För första gången genomfördes ”allmänna” val i landet – kvinnor och obemedlade var i enlighet med den tidiga europeiska modellen uteslutna från valet – och representanter för olika ständer valdes till det första parlamentet. Övergången till konstitutionellt styre fick sig en törn genom den av Tsarryssland understödda statskuppen 1908, men efter en tid av inbördes strider gick de krafter som ville behålla det konstitutionella styret vinnande ur striden. 

Nästa bakslag kom i samband med första världskriget. Trots en tydlig neutralitetsförklaring förvandlades Irans territorium till en krigsskådeplats för de stridande parterna. Kriget hade förödande konsekvenser för civilbefolkningen som drabbades av hungersnöd och epidemier som krävde flera miljoner människors liv. 

Trots dessa missöden var intresset för den europeiska/västliga modellen stort. Under mellankrigstiden trädde nya aktörer in på den politiska scenen. Den nye kungen, Reza shah, genomdrev omfattande insatser för modernisering av industri, infrastruktur, utbildning, rättsväsende och andra områden. Han var dock inte så intresserad av politisk liberalisering. Under hans tid vid makten kombinerades moderniseringsinsatser med politiskt förtryck. Alla demokratiska landvinningar som hade gjorts genom den konstitutionella revolutionen i början av seklet trycktes tillbaka. 

Under Pahlavidynastin (1925–1979) genomdrev staten en omfattande nationalchauvinistisk kampanj som skulle bana väg för moderniseringen av landet genom en idyllisering av landets förislamiska ”ariska” historia. Under 1930-talet ändrades landets namn från Persien till Iran, ariernas land, och den siste kungen titulerade sig som konungarnas konung ariernas sol, Shahanshah Aryamehr.   

Den form av modernisering som statsmakterna genomdrev under Pahlavidynastin kännetecknades av en aversion mot islam och de muslimska rättslärda. Dessa anklagades för att utgöra ett hinder för moderniseringen och skulle därför inte ha någon roll i landets styre. Statens anti-islamiska politik ledde följaktligen till starka negativa reaktioner från religiösa företrädare.

År 1941 invaderade de allierade Iran. De anklagade Reza shah för att ha nära band till Nazityskland och tvingade honom att abdikera. Han skickades i exil utomlands och hans unge son fick ärva tronen. Efter ockupationen öppnades det politiska klimatet upp och liberala krafter tog över styret. Dessa betraktade Storbritanniens politiska och ekonomiska intressen och inflytande i Iran som ett hot mot landets självständighet och drev igenom nationaliseringen av den iranska oljeindustrin. Storbritannien svarade med att införa ekonomiska sanktioner mot Iran och trots den liberale premiärministern Mosaddeghs upprepade vädjanden ville USA inte hjälpa honom i denna kris. I början av 1950-talet blåste kalla krigets vindar och den amerikanska administrationen fruktade att en svag demokratisk regering i Iran skulle bli ett lätt byte för Sovjetunionen. Sommaren 1953 genomförde CIA och MI6 en statskupp som störtade Mosaddeghs folkvalda regering och återförde kungen Mohammad Reza shah till makten efter att han hade flytt ut ur landet. 

Efter statskuppen 1953 gjorde Mohammad Reza shah som sin föregångare och ströp de liberala politiska fri- och rättigheterna. Mot slutet av sin tid vid makten förvandlade han Iran till en enpartistat. Förutom oppositionen från vänster mötte kungens politik starkt motstånd från religiösa företrädare. Shahens och hans faders anti-islamiska modernisering och det politiska förtrycket hade väckt de fundamentalistiska krafterna till liv. 

Den form av modernisering som statsmakterna genomdrev under Pahlavidynastin kännetecknades av en aversion mot islam och de muslimska rättslärda.

Det är många som har ställt sig frågan hur islamister kunde vinna gehör bland iranierna. Detta bottnar i att sekulära liberala grupper, vänstergrupper och de auktoritära makthavarna underskattade religionens roll och dess starka grepp om människors föreställningsvärldar i Iran under denna period. Men ayatollah Khomeinis folkliga genomslag berodde bara delvis på att man inte såg någon plats för religioner i ett moderniserat samhälle. 

Som en följd av det statliga moderniseringsprojektet hade Iran genomgått stora förändringar. En effekt av det var att en stor grupp människor som levt på landsbygden begav sig till storstadsregionerna under 1960- och 1970-talen för att kunna försörja sig. Landsbygdsbefolkningens världsbild, moraluppfattning och socio-kulturella traditioner var djupt präglade av religiösa värderingar. I en undersökning som genomfördes av två iranska sociologer vid mitten av 1970-talet framträder bilden av ett samhälle som trots sin yttre moderniserade fasad och den nationalchauvinistiska statliga propagandan dominerades av djupt religiösa värderingar. Undersökningen som var den första studien i sitt slag på nationell nivå i Iran genomfördes i 23 städer och 52 byar. Den visade bland annat att majoriteten av befolkningen bestod av praktiserande muslimer, att mindre än hälften var läskunniga men också att många av dem som var det endast ägde ett fåtal, i huvudsak religiösa böcker. Synen på ”västerländska” nöjen var splittrad. 27 procent gick regelbundet på bio medan 23 procent ansåg att bio var haram, otillåtet. Däremot var det en klar majoritet av männen (drygt 70 procent) som motsatte sig kvinnors lönearbete och som ansåg att kvinnor borde bära hijab. Undersökningen visade att religionen och religionsutövningen var på stark frammarsch i den iranska befolkningen. Under första halvan av 1970-talet ökade antalet pilgrimsresor till Mekka kraftigt. 1972 fanns 700 moskéer i huvudstaden Teheran, tre år senare hade antalet ökat till 1140. 

Det är naturligtvis inte enbart graden av religiositet som kan förklara de religiösa ledarnas makt över människorna i Iran under denna period. Som Parsi påpekar i sin bok var det kollisionen mellan dessa föreställningar och det statliga sekulariseringsprojektet som skapade stor oro hos befolkningen. Denna oro fångades upp av religiösa ledare som Khomeini, som motsatte sig statsmaktens sociala ingenjörspolitik. Den religiösa identiteten kom under denna period att utvecklas till en plattform för en stabil identitet i en omvälvande tid.  

I en undersökning som genomfördes av två iranska sociologer vid mitten av 1970-talet framträder bilden av ett samhälle som trots sin yttre moderniserade fasad och den nationalchauvinistiska statliga propagandan dominerades av djupt religiösa värderingar.

Det var inte bara islamister under ledning av ayatollah Khomeini som drev fram revolutionen. Den siste kungens auktoritära politik och den hemliga polisen Savaks brutala metoder för att kväsa oppositionella, samt regimens nära band till USA mötte starkt motstånd även bland vänstergrupper och den demokratiska oppositionen. Som Parsi konstaterar rådde många meningsskiljaktigheter bland den brokiga skaran av regimmotståndare, men de hade en sak gemensam: de ville störta kungamakten. Kort efter revolutionen i februari 1979 blottades dock klyftorna. Motståndarsidan var eniga om vad de inte ville ha men de var djupt oeniga om vad som skulle ersätta den gamla regimen. Här fanns en mängd olika schatteringar av olika storlek: extrema vänstergrupper, islamistiska grupper vars ideologi var ett hopkok av islamism och marxism-leninism, sekulära demokratiska grupperingar, etniska grupper och islamistiska rörelser under ayatollah Khomeinis ledning. 

Man bråkade om allt och varje grupp ville lyfta fram sin egen vision. Parsi framhåller att de flesta av dessa grupper hade socialiserats i en revolutionär anda och följaktligen använde omstörtande metoder för att bekämpa varandra: terror, motterror, massavrättningar och politiskt förtryck blev den post-revolutionära erans sigill. Det var islamisterna under Khomeinis ledning som gick segrande ur denna blodiga strid.

Efter segern ville islamisterna omdana rättsväsendet, kulturpolitiken, ekonomin och hela samhället efter ett islamistiskt ideal som hämtades från en konstruerad bild av en svunnen gyllene era i islams begynnelse. Som ett led i detta arbete genomfördes en kulturrevolution i början av 1980-talet, som skulle leda till en islamisering av universiteten. Man rensade ut och avskedande en stor grupp akademiker som anklagades för att vara liberala eller vänsterinriktade. 

Efter segern ville islamisterna omdana rättsväsendet, kulturpolitiken, ekonomin och hela samhället efter ett islamistiskt ideal som hämtades från en konstruerad bild av en svunnen gyllene era i islams begynnelse.

Visionen om att genom ett teokratiskt styre skapa ett mönstersamhälle visade sig vara svår att uppnå. En viktig orsak till detta var konflikterna med omvärlden. Kort efter revolutionen ockuperade en grupp islamistiska studenter den amerikanska ambassaden. Ockupationen, som fick stöd av ayatollah Khomeini, pågick i 444 dagar och ledde till att den iranska regimen isolerades alltmer internationellt. I september 1980 startade Iraks diktator Saddam Hussein en fullskalig invasion av Iran. Efter åtta år av blodiga strider slutade kriget i status quo, gränslinjerna förblev desamma som före krigsutbrottet.

Förutom de internationella konflikterna visade sig implementeringen av islamistiska doktriner vara ett orealistiskt projekt. Det iranska samhället var alltför bångstyrigt efter alla sociala, ekonomiska och kulturella förändringar som landet hade genomgått. Den islamistiska rättstraditionen var anpassad efter ett förmodernt samhälle och mötte kraftigt motstånd bland annat i frågan om synen på kvinnors rättigheter. Den var inte kompatibel med en modern människosyn eller med internationell lag. Ett talande exempel är slöjtvånget som infördes efter revolutionen. Trots myndigheternas hårdhänta tilltag har det iranska civilsamhället visat sig vara mycket motståndskraftigt. Efter många års kamp och många (döds)offer samt omfattande protester – exempelvis de landsomfattande protesterna under hösten 2022 – har man nött ner statsmakten och tvingat den att backa i slöjfrågan. Trots att det på pappret fortfarande råder slöjtvång är det i praktiken många kvinnor som struntar i det. 

Den islamistiska rättstraditionen var anpassad efter ett förmodernt samhälle och mötte kraftigt motstånd bland annat i frågan om synen på kvinnors rättigheter. Den var inte kompatibel med en modern människosyn eller med internationell lag.

En gemensam nämnare mellan det teokratiska styret efter 1979 och monarkin innan dess är, som Parsi med rätta konstaterar, att makthavarna under båda dessa perioder ville disciplinera, styra och kontrollera befolkningen genom islamistiska respektive kvasi-modernistiska dekret. Synen på kvinnors klädsel är ett talande exempel. Monarkin ville under 1930-talet tvinga kvinnorna att ta av sig slöjan och trakasserade de kvinnor som vägrade underkasta sig statens dekret. Under teokratins era ville den politiska ledningen göra det motsatta. 

Monarkins totalitarism ledde till en vänsterorienterad revolt och sedermera till ett islamistiskt bakslag. Det teokratiska styrets auktoritära metoder har förutom återkommande revolter lett till att de post-revolutionära generationerna vänt ryggen åt statsmaktens politiska indoktrinering och påtvingade religiositet. Sekulariseringen bland de unga i Iran är den största inte bara i Mellanöstern och Nordafrika utan i hela den muslimska världen. 

Kontraproduktiviteten har också visat sig inom religiösa grupper. Ett stort antal tongivande muslimska rättslärda och intellektuella har vänt sig mot den politiska doktrinen om den rättslärdes styre, velayat-e faqih, som har legat till grund för det teokratiska styret i Iran sedan 1979. De har ifrågasatt dess religiösa legitimitet och riktat hård kritik mot de totalitära inslagen i den. 

En annan kritik från olika religiösa företrädares sida går ut på att teokratin har omöjliggjort det viktigaste inom det religiösa och rättsliga kollegiet. Muslimsk lag- och rättstolkning har traditionellt hanterats av de rättslärda utifrån principer som mejslats fram under århundraden. Khomeini förändrade detta i en handvändning när han 1987 utfärdade en fatwa där han slog fast att det var staten som skulle definiera och avgöra vad som skulle betraktas som rätt tolkning av islam. Hans fatwa hindrade inte de rättslärda från att komma med avvikande och alternativa tolkningar eftersom lag- och rättstolkningen inom shiaislam inte följer en vertikal hierarkisk ordning. Varje ayatolla har rätt att uttrycka sin egen uppfattning i rättsliga frågor. Khomeinis fatwa innebar emellertid att det var staten som skulle ta på sig denna uppgift. Detta var emellertid, som Parsi poängterar, en anomali eftersom Khomeini riktade hård kritik mot statens inblandning i och makt över religionen under sin tid i opposition. En konsekvens av hans fatwa har varit att varje misslyckande för staten tillskrivs religionen och varje motstånd eller protest mot staten följaktligen riktas mot religionen. Detta är en av förklaringarna bakom flykten från religionen och den utbredda sekulariseringen i Iran efter revolutionen. I de regimfientliga demonstrationerna i början av 2026 kan vi se att demonstranter vandaliserar och tänder eld på moskéer. Dessa ses som symboler för det statliga religiösa förtrycket eftersom stat och religion har varit oskiljbara i det islamistiska styret.

Att skriva om Irans samtidshistoria är en grannlaga uppgift. Det förutsätter ingående kunskaper i landets historia och kräver analyser av en mängd faktorer som har påverkat de senaste seklernas utveckling i landet. Dit hör politiska ideologier, religiösa strömningar, sociala strukturer, kulturella och ekonomiska faktorer som har varit dominerande i landet samt landets relationer med omvärlden. Förutom dessa krävs ett vetenskapligt förhållningssätt bortom ideologiska och politiska skygglappar för att kunna teckna de större mönster som har präglat landets historia. 

Rouzbeh Parsi lyckas med denna bedrift i sin bok. Han slår också hål på de absurda konspirationsteorier som exempelvis vill göra gällande att väst stod bakom revolutionen 1979. Han ger en bild av konflikterna mellan de olika fraktionerna inom det teokratiska styret och den högste ledarens balansgång mellan dessa. Parsi ger också en bakgrund till många aktuella frågor som har lett till konflikter med omvärlden, exempelvis kärnteknologifrågan och landets stöd till proxygrupper i länder som Libanon, Irak och Jemen. Andra områden som belyses är en rad inhemska problem som har präglat landet efter revolutionen. Dit hör utbredd korruption, ekonomiska problem och galopperande inflation med mera. Trots bokens stora omfång och bitvis alltför detaljerade skildringar av olika händelseförlopp är den ett måste för den som vill skaffa sig en inblick i de komplexa frågor som har löpt som en röd tråd genom Irans samtidshistoria.