En fruktsallad av jämförelser mellan äpplen och päron

Våren 2021 utkom Lars Strannegårds bok Kunskap som känns – En lovsång till att lära sig något nytt. Strannegård är rektor på Handelshögskolan och publiceringen uppmärksammades raskt med profilintervjuer i Sveriges Radio, Dagens Nyheter, Dagens Industri och samma sommar bjöd Svenska Dagbladet på åtta kapitel ur boken som hängmatteläsning. I höstas fortsatte uppmärksamheten med hyllningar från till exempel universitetsrektorn i Lund och i Kyrkans Tidning. Det är nog bara Aftonbladet som varit kritisk. För den som vill ha mer finns dessutom möjligheten att mot ett, förmodligen inte ringa, arvode leja rektorn från Athenas – Skandinaviens största talarbyrå. Vad är det då för märklig bok som kikat upp ur en vak i den för övrigt ganska svårgenomträngliga is som ligger över de flesta intressanta nyutkomna fackböcker och som i bästa fall får uppmärksamhet i Respons?

Enligt förordet ska den handla om kunskap och utbildning i hjärnan liksom i hjärtat. Författaren rensar strupen för en ”lovsång till det fina att lära sig något nytt”. Han tänker inte peka med hela handen; vi kan inte förvänta oss ”tydliga ståndpunkter eller färdigtänkta svar”. Följaktligen har texten många ”kanske”, ”nog” eller ”i mitt tycke”. Försiktigt som vid en stillsam promenad med goda vänner flödar tankarna åt olika håll. Strannegård tar höjd för intellektuella saltomortaler, väl medveten om att hans likasinnade i offentligheten spänt skyddsnätet så hårt att publiken kan sätta händerna för munnarna och tryggt bevittna sprången mellan trapetserna.

Rektorn har sedan tjugoårsåldern engagerat sig i ”konst och kultur” och vill överföra intresset till dagens studenter. Som framtidens ledare måste de ha med sig både tanke, kropp och själ. Därför har han öppnat Handels portar för konst och bokcirklar. Han drömmer sig tillbaka till sin tid på Stanford; dofter, dagliga simturer, promenader i de oklanderligt ansade parkanläggningarna och sena frukostar i bokhandelns kafé. Han ”levde i en lycklig symbios med allt vad platsen hade att erbjuda i form av tradition, idrott, kunskap och spirit”. Där i Kaliforniens sol uppenbarade sig sambandet mellan fysisk aktivitet, kroppslig sensorik och studier – han drabbades omedelbart, utan omvägen över intellektet.

I Strannegårds dröm om det goda universitetet kontrasteras Stanfords stimulerande miljö mot Stockholms universitets fula skivhus i natursköna Frescati. Skivhusen, menar han, vittnar om att Sverige blivit ett ingenjörsland präglat av ekonomiskt effektivitetstänkande. Det har i sin tur lett till att de själsliga värdena satts på undantag. För att finna vackra läromiljöer i Sverige får man söka sig hundra år tillbaka i tiden. Redan här är det något som skaver – har inte Nordamerika massor av fula universitetsbyggnader och är inte ekonomisk effektivitet en ledstjärna också i USA? Byggdes inte Stanford också för drygt hundra år sedan? Han jämför äpplen med päron, och resultatet blir en hel fruktsallad. Rektorns tankar virvlar boken igenom, ofta med Sverige som avskräckande exempel.

I Strannegårds dröm om det goda universitetet kontrasteras Stanfords stimulerande miljö mot Stockholms universitets fula skivhus i natursköna Frescati.

Strannegård tycker exempelvis att det mäts för mycket, särskilt i Sverige. I ett avsnitt tar han inskriptionen över ingången till Uppsala universitets bibliotek, ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”, som utgångspunkt för kritiken. Att rätt är större än fritt väcker hans misstanke om inskränkthet, att ”det i viss mån ger uttryck för ett nationellt kynne”. Han ser den ”svenska mätivern” föröka sig från universitetsbibliotekets port via undervisning och studenter till ”en vidare spridning över landet”. Vi svenskar tror att ”mätning och vägning leder till rättvisa, det är en nationell övertygelse”. 

Orden och flosklerna travas på varandra, som om han sökte rätt formulering i ett sent samtal efter en god middag: ”Stringens, mätbarhet, stegvis förbättring och social ingenjörskonst är något som utmärker Sverige, och något vi naturligtvis kan klappa oss på axeln för”. Med risk att välta ut de sista dropparna ur de urdruckna glasen rycker han hastigt bort den klappande handen och utbryter storvulet: 

Visst är det bra att ”tänka rätt”, men kombineras detta med kontextualisering, andlighet och koppling till andra världar så skapas ett ännu bättre land – ett land som är friare, mer inkluderande, innovativt och bejakande. Naturligtvis finns en eventuell risk att något skulle gå förlorat om vi kompromissade alltför mycket med vårt djupt grundade svenska kynne.

Jag hör hur rektorn drar en vemodig suck, ”det som faktiskt givit oss framgångar som ingenjörsland”.

Sedan söker han efter exempel som kan bekräfta hans teser. Frankrikes finansminister Bruno Le Maire har skrivit en bok! På ett högprofilerat förlag! Boken är en ”lovsång” till vänskap, som ”belyser det nästintill gudomliga i nära relationer” och i ”litteratur och musik”. Efter en stund söker tankarna sig, trots allt, tillbaka till vårt förkättrade ingenjörsland där han faktiskt kan dra sig till minnes böcker av ministrar som Bengt Göransson och Thomas Bodström. Dessa svenska politiker kan förstås inte mäta sig med den franske finansministern som är ”litterär, poetisk och filosofisk”. Hos oss ”skulle nog många betrakta det som något udda och esoteriskt” viskar han, för att slutligen ta i med hela kroppen:

I Frankrike däremot är det en självklarhet att en politiker eller företagsledare är bevandrad i poesi och litteratur, och att en finansminister skriver en poetiskt anstruken betraktelse över vänskap är inget att förvånas över.

Nu börjar det bli riktigt sent och dags att traska hem. 

Nästa dag skriver han vidare med oförminskad kraft. Strannegård hänger bokstavligen upp sina övertygelser som tavlor på Handels väggar och installationer i korridorer och atrium: ”en välfungerande utbildningsinstitution måste utgå från att vår själ rör sig mellan både förnuft och känsla, det vetenskapliga akademiska och det estetiska och känslomässiga”. Men när kärleken till de estetiska uttrycken inte delas av studenterna vredgas han. När någon tycker att en installation som rektorn lånat in är pornografisk och drar ur sladden, väcks hans auktoritära sida till liv: ”Om ni gör så här är ni inte värdiga att vara studenter här”, ryter han till studentkårens ordförande som han kallat hem till samtal i sitt vardagsrum! Han spelar in en ljudfil som läggs ut i Handels kommunikationskanaler och undrar om sladdutdragandet inte är ett exempel på ikonoklasm. Han är upprörd och är ”starkt övertygad om att Handelshögskolan absolut inte kan examinera studenter som tycker att de kan ta sig rätten att ta bort något som inte behagar dem”, för om tjugo år sitter de ”på höga beslutsfattande positioner i samhället, med makt att dra ur sladden till större sociala maskiner”.

Några sidor senare erkänner han att ”detta också var lite min förhoppning: jag ville att studenterna skulle få ta del av konst som väckte känslor, som fick dem att tänka till och prata med varandra”. Han inser att studenterna måste komma till föreläsningar och vistas i lokalerna ”så vi undviker konst som kan upplevas som kränkande, eller som äter sig in i deras känsloliv på ett sätt vi inte har förmåga att hantera. Framför allt försöker vi tänka: ’Hur kan vi få en bra effekt av detta?’ Det är hela syftet. Det ska vara ett klipulver, inte ett slag i huvudet.” Som läsare blir man ju nyfiken på vem som tänker fritt och vem som tänker rätt på Handels? Rektorns inlånade installation kränkte en eller flera studenter som i sin tur drog ur sladden och kränkte rektorn. Jag får intrycket att det trots allt är Strannegård som har tolkningsföreträde. Han är övertygad om att konsten på Handels har hög kvalitet eftersom hans val av verk understöds av en rådgivande grupp av museichefer, konstnärer och konstprofessorer. Samtidigt skriver han att kvalitet måste ”pratas fram, och deltagarna i samtalet bör komma från olika håll. Ha olika erfarenhet och olika bakgrunder. Framför allt måste de vara exceptionellt insatta i området”. Här finns ingen plats för känslor eller obildade studenter.

Jag tror Strannegård är en ovillig rektor. Kanske ångrar han sin yrkesbana? Bättre hade det varit om han i ungdomen, med hela hjärtat (för att inte säga kroppen) hade satsat på konsten. Då hade han kanske varit direktör för Louvren eller i alla fall Moderna Museet. Men nu sitter han på Sveavägen och får låta konsten komma till sig och till studenterna som inte ens kan ”nämna namnet på en enda svensk samtida konstnär”, vilket tillhör ”allmänbildningen” – särskilt för universitetsutbildade som kommer ut i världen och som kan riskera få frågor om svensk samtidskonst. Och än värre: ”Att inte kunna nämna en författare, konstnär eller musiker innebär att du saknar markkontakt, kulturkontakt och därmed samhällskontakt.” Det är fint att han vill bredda studenternas intressen utanför Handels comfort zone, men sträcker det sig egentligen längre än till rektorns eget specialintresse? Han har tagit initiativ till en breddad studentrekrytering baserad på mer än bara betygen. Bra! Men hur väl rimmar den ambitionen med rektorns expertcertifierade kulturkanon? Tänk om den unge Strannegård i stället varit intresserad av djur och natur? Då hade han kanske krävt att studenterna kunnat namnen på si och så många fåglar och blommor? Och hur intresserad är egentligen rektorn själv av att lära sig något nytt? Inget sägs om de egna kunskapsambitionerna.

Tänk om den unge Strannegård i stället varit intresserad av djur och natur? Då hade han kanske krävt att studenterna kunnat namnen på si och så många fåglar och blommor?

Boken är en saluhall av tankar och påståenden, om det ena och det andra. Han tycker att barn lär sig för litet i skolan och föreslår skolstart vid fem års ålder, som om han missat vad förskolans pedagogiska uppgift är. Han saknar forna tiders respekt för auktoriteter – läkare och lärare – men tycker samtidigt att vi måste respektera varandras normer och ”låta varandra vara annorlunda, på ett sätt som går bortom vad vi själva accepterar som normalt”. Hans ovilja mot siffror och tal leder till obegripligt naiva idéer om kvalitet och kvantitet: ”I en kvantitativ studie görs observationer som redovisas i siffrornas språk, medan det i en kvalitativ studie görs några få observationer, som går på djupet när de beskrivs”. För kvantiteter är språket siffror och för kvaliteter är språket ord, får vi veta. Menar han, professorn i företagsekonomi, verkligen att det är så enkelt? Är ord djupare än tal? Och vad säger metodlärarna på Handels?

Som fackbok är Kunskap som känns undermålig, som personlig betraktelse ointressant och dessutom illa skriven. Den är som en samling osorterade, färgglada post it-lappar på kickoffens andra dag. 

På ett av mina gamla bokmärken finns ett Steinbeck-citat: ”I guess there are never enough books.” Jag tvivlar. Fast det mest fascinerande med boken är den mediala lovsången som endast bidragit till att stärka varumärket Strannegård.

Publicerad i Respons 2022-1