Engagerat berättande som ideal

Magnus Lintons bok är en praktika för den som vill skriva längre populärvetenskapliga texter, särskilt inom humaniora, essäer, reportage, inlägg på kultursidor eller rent av skönlitterära verk. För en sådan skribent är boken en guldgruva. Men den är till glädje även för andra skribenter, framför allt när det gäller språkbehandlingen. I den delen är hans synpunkter och exempel suveräna.

Hans tid som ”husförfattare” vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet 2017 präglar boken, liksom hans erfarenheter som journalist och författare av reportage och populärvetenskapliga arbeten av erkänt hög klass. Men den är även påverkad av de förutsättningar som råder för skönlitteratur. Stephen Kings bok Att skriva är en influens. 

Linton tänker sig att bokens läsare har bakgrundskunskaper som ligger på ”nivån på en vanlig dagstidnings kultur- eller vetenskapssidor”. Det är alltså denna breda krets som Linton har i tankarna för de skribenter som han ger råd. Författare av vetenskapliga artiklar som koncist redovisar resultatet av en studie eller argumentationen i en fråga har mindre att hämta i hans bok. Linton nämner inte artiklar skrivna på engelska annat än i förbigående och berör inte heller läroböcker, en genre som han borde kunna kommentera på ett givande sätt.

Han vänder sig alltså till en begränsad krets av vetenskapliga författare. Han tycks tänka sig att den vetenskapliga texten läses från första sidan till den sista: ”I vissa texter blir man ingenstans i början övertygad om att de timmar som ska läggas på läsningen kommer att betala sig.” Varken ”abstract”, innehålls- eller källförteckningen nämns i boken. (När han nämner sammanfattningen syftar han på det avslutande kapitlet.) 

Linton skyr metodredogörelser. Han återger gillande Steven Pinkers uppfattning: ”Skrivakten bör inte ägnas åt förvirrande reflektioner om hur man kom fram till något utan klart och så enkelt som möjligt redovisa vad man vet — sanningen”. Linton lägger till: ”Skrivandet är inte platsen att sortera och väga författarens tankar och dubier.” Det påminner om Tingstens syn på ledare. När han väl bestämt sig till 51 procent för en viss uppfattning, gick han för denna till 100 procent. 

Över huvud taget tycks inte värdet av ett “effektivt skrivande” vara ett lintonskt ideal. Jag tänker på tidskrifter som vill att varje kapitel liksom avsnitt i dessa ska inledas med ett par meningar om innehållet så att läsaren snabbt kan gå vidare i sitt sökande efter det relevanta. I samma anda tycker han inte att kapitlen behöver ha en logisk ordning så att varje kapitel bygger på de förgående. Han ogillar mellan- och avsnittsrubriker som betecknas som ”enkla skyltar”. Fördelen med finstilt text berörs inte. När han förordar korthet så avses värdet av få ord och få stavelser, inte korta texter. Han ogillar texter som inleds med frågor som författaren avser att behandla, en inställning som kan passa för en monografi, en essä och skönlitteratur, men knappast för en vetenskaplig artikel.

Hans nyckelord är berättande; han talar om betydelsen av ett engagerat berättande, berättandets bränsle är lust, starten måste ”liksom alla andra historier signalera lust”. Det är nog ingen tillfällighet att Karin Johannisson och Stephen King är två av de mest åberopade författarna och att han uppskattar Sara Danius. 

Visserligen håller han sig inom ramen för gängse råd – skriv kort, konkret, skala bort, undvik jargong och slitna fraser och så vidare – men hans stilkänsla är mästerlig utan att han mästrar.

Styrkan i framställningen är framför allt hans synpunkter och iakttagelser rörande språkbehandlingen och skrivandet mer allmänt. Visserligen håller han sig inom ramen för gängse råd – skriv kort, konkret, skala bort, undvik jargong och slitna fraser och så vidare – men hans stilkänsla är mästerlig utan att han mästrar. Ordval, skiljetecken, särskilt kommatering, bestås originella synpunkter. Och iakttagelserna om flyt och rytm är än mer tänkvärda, exempelvis värdet av att växla mellan långa och korta meningar, mellan raka och passiva satser, mellan exakt återgivna detaljer och sammanfattande avrundningar med mera. Låter det trivialt? Det är det inte. Floran av väl valda exempel visar det. 

Linton uppehåller sig utförligt vid titelsättningen. Han betonar att titeln inte är en överskrift, ”dess enda uppgift är att locka till läsning/klickning”. Men hans egen titel och undertitel är knappast av det slaget och bokomslaget känns 50-tal. Han ser dock gärna att titeln är humoristisk. Framsidan domineras av de två orden TEXT STIL. Skojar han och formgivaren med oss med omslagets associationer till tyger och gardiner? 

Publicerad i Respons 2019-6