Ett kaninhål av icke-falsifierbara utsagor

Det finns en klassisk karikatyr av freudiansk psykoanalys: allting leder tillbaka till modern, och om du förnekar detta bevisar det hur oerhört många av dina problem som har med henne att göra. För Karl Popper var detta ett avgörande vetenskapligt problem. Han påpekade att det inte är ett tecken på styrka när en teori kan förklara alla möjliga utfall, utan snarare ett tecken på att den inte längre är vetenskaplig. Falsifierbarhet, möjligheten att i princip kunna ha fel, är Poppers grundkrav för varje legitimt anspråk på kunskap. Sociologen Niklas Luhmann tog denna analytiska insikt ett steg längre och konstaterade att ett slutet, självrefererande tankesystem inte bara förklarar världen utan också varför motstånd mot dess egna förklaringar uppstår, och infogar dessa invändningar som ytterligare bevis för sin egen giltighet. Med andra ord kan teorin aldrig visa sig vara felaktig, eftersom den redan har bakat in förklaringen till varför någon skulle hävda motsatsen som en del av sin egen självbekräftande logik.

Florence Bergeaud-Blacklers Broderism – Det muslimska brödraskapets nätverk i Europa är ett fascinerande exempel på just ett sådant slutet system. I bokens avslutning skriver hon:

Om läsarens omedelbara reaktion vid läsningen av dessa rader är att söka jämförbara exempel utanför islam (hos judar, kristna, från medeltiden eller från Syrien, etc.), för att förvissa sig om att dessa egenskaper finns även på annat håll och att det inte är så allvarligt, så kan det bero på att han i någon mån delar detta broderistiska mentala rum…

Det är en häpnadsväckande mening som hon själv lämnar oavslutad – som en insinuerande antydan. Med detta grepp stänger hon dörren för det komparativa tänkande som utgör grunden för all samhällsvetenskaplig analys.

Broderism är ett försök att kartlägga vad författaren kallar »frérisme« (broderism på svenska) – en transnationell islamistisk rörelse med rötter i det Muslimska brödraskapet, grundat av Hassan al-Banna i Egypten 1928. Begreppet betecknar inte bara organisationen som sådan utan hela det ekosystem av nätverk, föreningar, predikanter och tankesmedjor som inspirerats av dess ideologi.

Ämnet för Bergeaud-Blacklers bok, det Muslimska brödraskapet, är ingen fiktion, och dess europeiska nätverk av organisationer, tankesmedjor och utbildningsinstitutioner existerar och är väldokumenterade sedan länge. Däremot har forskningen haft betydligt svårare att fastställa brödraskapets mer långsiktiga påverkan på Europas muslimska gemenskaper.

Bokens inledande kapitel tecknar denna rörelses historia och doktrin. Kapitel ett spårar brödraskapets teologiska rötter medan kapitel två analyserar hur rörelsen gick från att vara en regional arabisk angelägenhet till att bli en transnationell kraft. Redan här står det klart att Bergeaud-Blackler i sin historieskrivning tycker sig se ett mönster som sammanväver rörelsens olika personligheter och organisatoriska experiment. Den betydligt mer balanserade sociologen Brigitte Maréchal påpekar däremot i sin bok The Muslim Brothers in Europe – Roots and Discourse, vilken bygger på omfattande intervjuer med medlemmar och sympatisörer, att brödraskapet främst etablerades i Europa organiskt − som en följd av individuella beslut − snarare än genom någon organiserad strategisk plan.

Kapitel tre ägnas åt teologen Yûsuf al-Qaradâwi (1926–2022), rörelsens viktigaste moderna teoretiker, som gav broderismen ett modernt och exporterbart ansikte – inte minst via det Qatar-finansierade medienätverket Al Jazeera, varifrån han nådde hundratals miljoner tittare och kunde sprida sin doktrin om »den gyllene medelvägen« (wasatîya). Här börjar Bergeaud-Blacklers broderism-begrepp bli elastiskt och ett fenomen som är allestädes närvarande. För henne blir både fromhet, att delta i religiösa ritualer och följa religiösa regler, och det faktum att även personer som inte gör det ändå inkluderas i Brödraskapets muslimska gemenskap, uttryck för rörelsens expansionism.

För henne blir både fromhet, att delta i religiösa ritualer och följa religiösa regler, och det faktum att även personer som inte gör det ändå inkluderas i Brödraskapets muslimska gemenskap, uttryck för rörelsens expansionism.

Efter denna historiska genomgång går Bergeaud-Blackler vidare till frågan om hur europeiska länder och institutioner försökt hantera politiskt aktiva muslimer och islamister. Tveklöst har olika EU-institutioner och andra aktörer varit naiva och tafatta i sina försök att inkludera den muslimska befolkningen i Europa. Hur stater förhåller sig till religiösa samfund och andra civilsamhälleliga organisationer är ett viktigt forskningsfält. Där ser vi att stater ofta vill att motparten ska ha en inre struktur som liknar deras egen. När det gäller muslimska samfund föredrar staten att de är organiserade enligt samma modell som de kristna kyrkor den har tampats med i århundraden, med tydliga hierarkier och ledarskap. Att europeiska politiska företrädare därmed har premierat välorganiserade, mer konservativa grupper är inget nytt. Inte heller är det något okänt fenomen att bidragsformer delvis formar de grupper som söker stöd.

Ett upplysande exempel är den framstående imamen Tareq Oubrou i Bordeaux, som studerats av både av Bergeaud-Blackler och Maréchal. Den senare diskuterar Oubrous mångåriga arbete med att historisera Koranen, separera kulturella praktiker från religiös norm och formulera en »sharia för minoriteter«, och därmed möjliggöra för muslimer att leva som religiösa subjekt inom den franska republiken. Bergeaud-Blackler citerar samma Oubrou och låter honom själv beskriva sitt program som »en integrationsinriktad sharia som inte siktar till brytning« – för att därefter beskriva hans hans integrationssträvan som ett uttryck för »rörelsens expansionsstrategi, som går ut på att ständigt utvidga sitt centrum, att införliva och uppsluka«. Är Oubrou då en reformator eller del av en synnerligen raffinerad konspiration? Bergeaud-Blackler kan inte svara på frågan utan att antingen spränga sin egen broderism-tes eller göra den ofalsifierbar. Zoomar man ut blir bilden, som statsvetaren Schirin Amir-Moazami har påpekat, ännu mer komplicerad: själva integrations­paradigmet förutsätter att staten ska avgöra vad som utgör korrekt och felaktig religiositet hos minoriteten – och därmed reproducerar det just de gränsdragningar och utanförskap som det utger sig för att vilja lösa. Inget av detta är i sig några nyheter, det finns redan omfattande forskning på området, vilken författaren hanterar ytterst vårdslöst.

Broderisterna försöker islamisera samhällsvetenskaperna vid europeiska universitet och i detta får de enligt Bergeaud-Blackler god hjälp av den politiska vänstern och andra ›woke-smittade‹ grupperingar.

I de nästföljande kapitlen blir Bergeaud-Blacklers manikeiska retorik och konfliktperspektiv än tydligare. Broderisterna försöker islamisera samhällsvetenskaperna vid europeiska universitet och i detta får de enligt Bergeaud-Blackler god hjälp av den politiska vänstern och andra »woke-smittade« grupperingar. Hon attackerar ett antal forskare, särskilt inom sitt eget fält, och menar att de genom postmodernism och relativism undergräver västerlandets inre kompass och banar väg för islamister av allehanda slag att ta plats och omtolka referenspunkter som »vi« måste hålla fast vid. Statsvetaren Françoise Burgat schavotteras under rubriken »Medlöpare«, och de perspektiv på hur man ska kunna ta sig an religiösa erfarenheter, religiös historia, och religiösa skrifter som lagts fram av den inflytelserike antropologen Talal Asad framställs först på ett felaktigt sätt för att sedan likställas med en salafistisk åskådning!

I likhet med många andra som upplever att världen utmärks av en manikeisk konflikt mellan väst och islam (exempelvis Ruud Koopman i Halvmånens fall – Fundamentalismens konsekvenser för den muslimska världen, Fri tanke 2025) misslyckas Bergeaud-Blackler både med att begreppsligt särskilja islam, muslimer och fundamentalister och med att förklara vad exakt »Väst« står för. Det mest slående är kanske den ironi som uppstår när den förvrängda broderistiska världsbild hon beskriver i grunden speglar samma typ av förenklingar som hennes egen oproblematiserade bild av västvärlden.

Det är i analysen, när hon ihärdigt ska koppla samman en mängd spridda fenomen med anknytning till islam under epitetet »broderism«, som det verkligen brister. För att »broderism« ska fungera som en allomfattande förklaring måste Bergeaud-Blackler undvika att analytiskt särskilja olika former och uttryck för muslimsk praktik, från det vardagliga till det politiska. Vanlig fromhet – att be fem gånger om dagen, bära slöja, äta halal-märkt mat, ladda ner en arabisk tecknad serie för sitt barn – kategoriseras som tecken på brödraskapets genomslagskraft snarare än som exempel på vanlig hederlig trosutövning. Att delta i det politiska livet i sitt europeiska hemland är då inte ett tecken på integration utan på infiltration:

Den [broderismen] antar lokala koder och symboler men genom att förändra deras innebörd, som i fallet med demonstrationen på Place de la République mot islamofobi, fallet med blå-vit-röd hijab, fallet med det »kyska« modet, osv. Den förstör lokala kulturer, inte genom sin form men genom sin innebörd, inte genom sin fenotyp utan genom sin genotyp.

Ibland verkar hon vara något på spåren. Det finns skäl att kritisera vissa samhällsvetares narcissistiska förtjusning i teoretiska paradoxer och deras förblindade tro på analysmodeller som »fyrfältare« och definitionsmässiga uppdelningar utan större förankring i den levda verkligheten. Men Bergeaud-Blackler argumenterar inte mot detta genom att erbjuda mer öppna, mindre deterministiska perspektiv, exempelvis från sin egen disciplin, antropologin. Med en dåres envishet hävdar hon i stället att allt muslimskt handlande (där islamisterna endast utgör en del) är uttryck för Muslimska brödraskapets tankar, avsikter och strategier. I denna slutna och absurt överdeterminerade värld är den långa listan av forskare som hon förkastar antingen nyttiga idioter eller själva en del av konspirationen. Följaktligen är boken full av forskare som fallit till föga för den försmädliga postmodernismen, som hon hävdar gynnar brödraskapet så väl.

Det är svårt att läsa Broderism utan att väga in det franska klimat i vilket den är skriven. Begreppet »islamo-gauchisme«, som betecknar idén om en destruktiv allians mellan vänsterakademiker och islamister, har sedan tidigt 2000-tal fungerat som ett slagträ i den franska kulturdebatten och politiken. Bergeaud-Blacklers bok sällar sig till kritiken av denna påstådda allians. Med få undantag (exempelvis Gilles Kepel som har skrivit förordet) är bokens försvarare inte forskare eller experter på islam i Europa. Broderism är faktiskt den enda bok jag känner till som sågats två gånger i samma tidskrift (Scandinavian Journal of Islamic Studies), först för sitt undermåliga sakinnehåll och sedan som ett exempel på ett infiltrationsnarrativ, alltså en berättelse som förespeglar att den dokumenterar ett faktiskt fenomen, men inte lämnar något utrymme för att kunna motsägas och således snarare ger uttryck för en konspirationsteoretisk logik. Att boken dessutom innehåller en rad sakfel har de danska forskarna Lene Kühle och Manni Crone visat i en 30 sidor lång genomgång av dess brister.

Broderism bör alltså inte främst läsas som ett vetenskapligt verk, utan som ett inlägg i ett kulturkrig om tolkningsföreträdet kring islam i Europa. Boken rymmer visserligen vissa insikter, men Bergeaud-Blacklers envisa försök att föra samman alla varianter och grupper av troende muslimer i Europa till en och samma rörelse leder henne ner i ett kaninhål där det vetenskapliga värdet till slut går förlorat. Resultatet blir ännu ett uttryck för en återkommande rörelse genom en spegellabyrint, där Europas identitet formas genom kontrasteringen mot ett historiskt och till stor del fiktivt »Andra«.

Plus ça change, plus c’est la même chose…