Familjen Mann upphör aldrig att fascinera

Det skulle bara vara en kort resa. Thomas Mann skulle hålla sitt föredrag om Richard Wagners lidande och storhet i Amsterdam och Paris; därefter var tanken att han och hans hustru Katja skulle vila upp sig i Schweiz innan de återvände till München. Så blev det inte.

I Paris träffade Thomas Mann sin bror Heinrich, som i grevens tid hade lyckats undkomma Gestapo. Någon hade tänt eld på riksdagshuset i Berlin, undantagstillstånd hade införts och i mars 1933 utropade NSDAP sig till segrare med 44 procent av rösterna. SA och SS marscherade på gatorna och stämningen piskades upp mot judar och motståndare till det nationella uppvaknandet.

I stället för att återvända till Tyskland blev familjen kvar i Frankrike på obestämd framtid. Det är här författaren Florian Illies tar vid i sin senaste bok Wenn die Sonne untergeht om familjen Manns första skälvande månader i exil i den sydfranska kuststaden Sanary-sur-Mer.
 
Illies är i grunden konsthistoriker, och har även varit verksam som feuilletonist och kulturredaktör på tidningar som Frankfurter Allgemeine Zeitung och Die Zeit. Han har tidigare publicerat flera verk, senast Tystnadens magi (från 2023, i svensk översättning 2025 av Jesper Festin) om den mest romantiska av alla tyska konstnärer: Caspar David Friedrich. Illies slog igenom för en internationell publik 2012 med den globala bästsäljaren Århundradets sommar – 1913, där han i tolv kapitel skapade ett fascinerande panorama över ett Europa på randen till första världskrigets katastrof, när La Belle Époque gick under i senapsgas och skyttegravskrig. Med boken skapade han nästan en ny genre för historieböcker: Årtalsbiografin. Han skrev fram ett slags montage av episoder och anekdoter som framför allt skapar en känsla av Zeitgeist, tidsanda. Flera har sedan dess följt i hans fotspår, där Jon Savages 1966 – The Year the Decade Exploded (2015), Elisabeth Åsbrinks 1947 (2016) och Uwe Wittstocks Februari 33 – Litteraturens vinter (2021) utgör några exempel. 
 
Lagom till avrundningen av 150-årsjubiléet av Thomas Manns födelse tar sig Illies med Wenn die Sonne untergeht an denna stora tyska författare med familj. Den som läst Florian Illies tidigare böcker känner igen stilen: Ledig, elegant och känslig. Boken har under vintern toppat de tyska bästsäljarlistorna för sakprosa.

Illies vet hur man gestaltar ett redan färgrikt galleri med intensiva kulörer när han målar upp Sanary som en förlorad värld av intellektuella, droger och sex, morfinmissbruk, älskare och älskarinnor.

Sanary-sur-Mer var den insomnade fiskebyn som under 1930-talet blev ett mecka för konstnärer. Författaren Ludwig Marcuse utnämnde den till och med till »den tyska litteraturens huvudstad«. Här möttes Bertolt Brecht, Arnold Zweig och Lion Feuchtwanger över en flaska rosé nere vid hamnen innan Brecht gav sig i väg till Danmark. Författaren René Schickele firade sin 50-årsdag här, och konstnären Eva Herrmann kom hit och målade av de prominenta exilanterna. De badar, promenerar, går på restaurang och bjuder in till fest. De spelar kort, dricker och röker. Allt för att fördriva tiden och hålla tankarna borta från massarresteringar, beslagtagna tillgångar, våld och barbari i hemlandet.  
 
Illies vet hur man gestaltar ett redan färgrikt galleri med intensiva kulörer när han målar upp Sanary som en förlorad värld av intellektuella, droger och sex, morfinmissbruk, älskare och älskarinnor. Han kan berätta så utförligt om allt detta eftersom alla skrev och allt skrevs ner, i dagböcker och brev, eller omvandlat till litteratur. »Ja, under dessa sommarmånader i Sanary förvandlar sig livet i realtid till litteratur«, skriver Illies. Här skriver Heinrich Mann den politiska essäsamlingen Der Hass, om nazisternas hat mot allt som heter förnuft, humanism och upplysning. Boken publicerades 1933 samtidigt i en tysk och fransk utgåva. Den produktive Lion Feuchtwanger gjorde upp med det nationalsocialistiska Tyskland i sin roman Oppermanns (1934) om en judisk familj under maktövertagandet 1932–33, och Aldous Huxley å sin sida fångade middagarna, drogerna, älskarna och älskarinnorna i sin Eyeless in Gaza (1936).

Wenn die Sonne untergeht är bara en av många böcker som utkommit på tyska om Thomas Mann och hans familj. En liten kulturindustri har vuxit fram kring denna intellektuella och excentriska familj, »en glänsande församling« där alla »har en skruv lös«, som Thomas Mann själv diagnosticerade i dagboken. Men det var också en olycklig familj. Den drogberoende äldste sonen Klaus tog sitt liv strax efter kriget – och den enda som besöker hans begravning är lillebror Michael. Michael blir själv violinist (kanske, som Illies antyder, för att det endast är genom musiken som han kan vinna faderns uppskattning) och därefter germanist. Han blir också den som får uppdraget att redigera faderns dagbok. När han läser att hans föräldrar helst ville abortera bort honom tar också han sitt liv med en mix av alkohol och sömnmedel nyårsafton 1977.
 
Ett annat exempel är Tillmann Lahmes två biografier över Thomas Mann, varav den senaste, Thomas Mann, utkom ungefär samtidigt som Wenn die Sonne untergeht. Denna biografi är inte bara en livsteckning, utan också en bok med ambitionen att förändra bilden av den store författaren. Lahme för fram homosexualiteten till förgrunden och insisterar på att den – och hans undertryckande av begären – måste förstås som bestämmande för såväl författarskapet som livet. Thomas Mann anlade ett strikt program gällande kost, rörelse och rutiner, rutade in livet i strikta former för att kunna hålla begäret i schack. Kärleken dyrkades på avstånd, det outlevda blev ideal, begäret omvandlades till litteratur och han skapade litterära masker som han både kunde gömma sig bakom och visa sig igenom. 
 
Lahmes biografi är fantastisk. Innehållsrik och kunnig. Det är en bok som ser författaren för vad han är, med styrkor och svagheter, utan att förlora hans romaner ur blicken. Den är ambitiös och ett framtida referensverk. Att jämföra den med Illies bok är som att jämföra äpplen och päron. Wenn die Sonne untergeht är intim i tonfallet, medlemmarna i Mannfamiljen kallas vid sina smeknamn. Kanske kunde tilltalet till och med klassas som lite pladdrigt. Florian Illies dyrkar ytan, det glamorösa, det vackra, det tragiska. Han dyrkar atmosfär och stämningar. Han beskriver vad familjemedlemmar tänker och känner, fartvinden i bilen, hur solen kastar sina skuggor i trädgården. Han skildrar hur Klaus går genom det övergivna huset och snurrar på en jordglob, »man hör hur jordgloben roterar i sin sockel« och »idag vill inte Klaus injicera, nej, inte idag, det är lite för ovärdigt även för honom«.
 
Det är förtroget och filmiskt. Kanske alltför filmiskt. Det är som att Florian Illies har försökt skriva en bok i samma stil som Heinrich Breloers fantastiska miniserie Die Manns – Ein Jahrhundertroman från 2001. Vi är alltid nära inpå. Problemet är bara att man aldrig riktigt vet var fiktionen börjar och faktan slutar. En notapparat saknas, liksom litteraturhänvisningar och litteraturlista. Vi får till exempel inte veta varifrån Illies har hämtat uppgiften att mellansonen Golo Manns kropp började skälva efter besök av Gestapo. Från ett brev till modern Katja kanske, eller från de opublicerade dagböcker som Illies haft tillgång till. Eller så har han bara fantiserat, för det är väl inte orimligt att man börjar skaka när man utsätts för extrem fara? Akribi offras på inlevelsens altare, skulle man kunna säga. 
 
Ett annat problem är att boken ofta hemfaller till kitsch. Ett omdöme man också kan fälla om Illies tidigare bok om Caspar David Friedrich, Tystnadens magi. Illies stil är så inkännande att den riskerar att falla över i det överdrivet känslomässiga, ja, i ett närmast patetiskt tonfall. I Tystnadens magi vägdes det upp av att konstverken tog större plats i framställningen. I Wenn die Sonne untergeht är novellerna och romanerna – ja, det som gör att vi över huvud taget intresserar oss för Thomas, Heinrich, Golo eller Klaus Mann, i princip frånvarande. 

Problemet är bara att man aldrig riktigt vet var fiktionen börjar och faktan slutar.

En annan Mannbiografi värd att nämna i sammanhanget är Martin Mittelmeiers Heimweh im Paradies – Thomas Mann in Kalifornien, även denna utgiven i fjol. I likhet med Illies biografi handlar också Mittelmeiers bok om exilen, nämligen de tio år Thomas Mann tillbringade i Los Angeles, dit även Huxley, Feuchtwanger, Hermann och Brecht sökt tillflykt efter tiden i Sanary, tillsammans med en rad andra tyskar, däribland Döblin, Horkheimer, Adorno, Schönberg med flera. Mittelmeier skriver – liksom Illies – underhållande, litterärt och anekdotiskt, men växlar det närgångna med avstånd och analys. 
 
Mittelmeier skriver i sin bok om tillkomsten av Doktor Faustus (1947) – Thomas Manns stora allegori över Tysklands moraliska förfall − och skildrar diskussionerna bland de exilerade kring hur ett demokratiskt Tyskland efter Hitler skulle kunna se ut, och huruvida man kan skilja tyskarna som folk från nazisterna. Han fokuserar mindre på sina huvudpersoners privata umbäranden. Inte för att de saknas i framställningen, men de görs aldrig till huvudpoängen. Mittelmeier berättar engagerat men inte sentimentalt. Och han får sin energi från intellektuella debatter. Som när han till exempel redogör för en middag hos Adorno där den då okände filosofen får utveckla sina tankar om musiken och Beethoven för Thomas Mann, som inte är så intresserad av att försvara sin tanke om Beethoven som frihetens apostel, men däremot av att i sin kommande roman använda Adornos tankebygge om att humanismen hos Beethoven först uppstod när kompositören stirrat in i avgrunden, i det Ciss som följer på ett C i den sista klaviersonaten. Det är initierat och ledigt. Men det handlar också om perspektiv. Mittelmeier zoomar in och zoomar ut, han dyker ner i detaljer för att sedan skapa överblick.

Det är en typ av facklitteraturens fastfood.

Florian Illies Wenn die Sonne untergeht däremot kan sägas ha fastnat i ett kameraläge – det närgångna. Till bokens förtjänster hör att han lyckas göra det förgångna samtida. Han skriver så att vi kan känna historiens vingslag inpå bara huden; som att vi är där. Närheten och inlevelsen må förvisso dra in läsaren i händelserna, men för att få insikter som läsare krävs också en mer distanserad reflektion. För Illies är den kuriosa detaljen allt, han njuter av att fånga det excentriska i familjen, prosan är underhållande och lättsmält. Men den skapar också snabbt en mättnadskänsla. Det är en typ av facklitteraturens fastfood. Man läser den snabbt och glömmer den snabbt. Klokare har man nog inte blivit. Men möjligen väcker den lusten att läsa Thomas Bergtagen (1924), Klaus Mefisto (1936) eller Heinrichs Undersåten (1918), och möjligen visar den att dessa tre genialiska romaner är skrivna av människor med svagheter och löjliga sidor. Att stor litteratur inte behöver stamma från stora människor. Och att den intressantaste litteraturen handlar om olyckliga familjer.