Färgläggning av historiens gråskalor

Ett centralt problem för all historieskrivning är hur spänningen mellan historien och det förflutna ska hanteras. Å ena sidan är man tvungen att summera och lägga förflutenhetens myller av händelser, människor och levnadsomständigheter till rätta, å andra sidan kan inget sådant tolkningsbud fullt ut fånga dess fulla komplexitet. Saker går alltid förlorade, det är historieskrivandets själva grundförutsättning, och det är också en sorg, inte minst för den historieskrivande. Alla försök att sannskyldigt återskapa det förflutna är på förhand dömda att misslyckas. Som bäst blir resultatet en god spegling. 

När jag läser Per Landins nya bok, Langbehns testamente – Ett tyskt århundrade i tio kapitel, är det till detta problemkomplex som tankarna först går. Det beror på formen. Tio essäer som följer tio enskilda individer, ur detta ett helt århundrade – är det ens möjligt? Jo, visar det sig, det är det. I Landins bok får personporträtten historien att öppna sig.

Historien betyder i det här fallet allt det vi redan vet om 1900-talet. Mot bokens tio livsöden står bilden av århundradet, katastrofernas och de stora omvälvningarnas tid. Essäerna är för den skull inte motbilder. De vederlägger inte, vill inte rätta till något som blivit fel eller ge en alternativ bild av händelseförloppen. I stället vill Landin mänskliggöra det sorgmättade tyska 1900-talet.

Essäerna är kronologiskt ordnade. De leder läsaren från århundradets början till dess slut och slingrar kring seklets nyckelpunkter: kejsardömets kulmen och första världskriget, Weimarrepubliken och den nationalsocialistiska totalitarismen, andra världskriget, Förintelsen, det kalla krigets nationssplittring, ungdomsrevolten och generationsuppgörelsen runt år 1968, murens fall, den polära världsordningens sammanbrott och det märkliga rum för elegier den lämnade efter sig.

Genom att fästa uppmärksamheten på Tyskland medan seklet förflyter, blir det möjligt att få syn på det större 1900-tal som mer allmänt formats i den västerländska föreställningsvärlden.

Att det är tyska erfarenheter som står i centrum gör inte boken provinsiell. Genom att fästa uppmärksamheten på Tyskland medan seklet förflyter, blir det möjligt att få syn på det större 1900-tal som mer allmänt formats i den västerländska föreställningsvärlden. Häpnadsväckande mycket av det som ur ett västerländskt perspektiv brukar räknas till seklets främsta kännetecken finns representerade inom det tyska territoriets gränser, från världskrigen, folkmorden och totalitarismen till frågorna om demokrati, medborgarskap och historisk skuld. Detta innebär förstås också ett problem. Hur får man syn på människorna bland dessa skarpt lysande nyckelhändelser och de stora berättelser som binder samman dem? Hur kan seklet gestaltas som livsrum snarare än som ett pärlband av centrala historiska händelser? 

Landins svar är tudelat. För det första zoomar han som sagt in på individerna. För det andra går han bortanför de vanliga periodgränserna. Också detta hänger samman med formen. Att följa livsöden, snarare än händelser, tvingar honom att röra sig över epokgränserna. Han bemödar sig genomgående om att dra ut essäernas tidslinjer så långt som möjligt och vara uppmärksam på upptakter och eftermälen.

Det vore fel att säga att Landin med denna form reducerar seklets nyckelhändelser till kontext. Snarare placerar han människorna och de ikoniska händelserna parallellt med varandra. På så vis synliggör han hur människor alltid både formar och formas av den tid de lever i. Historien med stort H får för en stund åter mänsklig skala och blir till liv som levs, beslut som fattas och konsekvenser som visar sig långt bortom beslutsögonblicket. 

Utöver att de hålls samman av tiden (1900-talet) och platsen (Tyskland) förenas de tio kapitlen också av ett återkommande tema: frågan vad det egentligen innebär att leva i det historiska. Detta är en bok om människor som försökt agera efter de specifika förutsättningar som kännetecknat en viss tid och som sedan tvingats hantera dessa handlingars efterbörd när den historiska tiden fortsätter bortom den. 

I Landins persongalleri finns individer som med rätta måste räknas till historiens brottslingar, exempelvis Östtysklands första dam Margot Honecker, frikårskommendanten Gerhard Roßbach eller Karl-Heinz Kurras, den västtyske civilpolis som kallblodigt sköt studenten Benno Ohnesorg vid en demonstration 1967. Också dessa blir i Landins framställning begripliga, utan att han urskuldar dem. Mest intressanta är emellertid de individer som befinner sig någonstans på gråskalan, som varken var brottslingar eller hjältar, utan någonting mitt emellan. 

Ett exempel på en sådan karaktär är Hermann Rauschning, kulturkonservativ veteran från första världskriget, doktor i musikhistoria och godsägare, som blev NSDAP-funktionär i Ostpreussen och senare regimkritiker i exil. Efter valet 1933 var han under en tid senatspresident i Danzig för partiets räkning. Men sedan hände något. Rauschning trivdes allt sämre i partiet. Den idé om nationalsocialismen som en vitaliserande kraft i den tyska politiken som han omfattat under början av 1930-talet, trots rörelsens också för Rauschning uppenbara brutalitet och hatretorik, tycktes inte längre övertyga honom. I trots mot Berlin stod han upp för fristaten Danzigs författning och vägrade följa påbuden om att internera katolska präster, förbjuda socialdemokraterna och låta fängsla en judisk journalist. 1934 tvingades han från sin post. Han lämnade Danzig och gick i exil, först i polska Thorn, sedan i Schweiz, Frankrike, England och USA. 

I exilen inledde Rauschning ett antinazistiskt författarskap och trädde fram som en konservativ kritiker av regimen. Först skedde det i form av öppna brev i dagspressen, texter präglade av erkännelser av skuld och de egna misstagen. Efter krigsutbrottet publicerades en rad uppmärksammade böcker i vilka Rauschning gjorde upp räkningen med det parti han en gång tillhört. När kriget var över försvann han ut i periferin, driven dit dels av sin egen besvikelse med dem som inte tagit till orda mot naziregimen, men som nu ändå kunde ta plats i Förbundsrepublikens förvaltningsapparat, dels av sina svårigheter att finna sig till rätta i det nya politiska landskapet i Västtyskland. Sanningshalten i hans böcker, särskilt 1940 års Samtal med Hitler, ifrågasattes. 

Det intressanta med Rauschning i Landins framställning är komplexiteten. Oavsett sina privata känslor för regimen hade han enkelt, som majoriteten av hans generationskamrater, kunnat hålla god min i utbyte mot trygghet för sig själv och sin familj. När han valde livet som oppositionell i exil var det helt och hållet hans eget beslut. Beslutet straffade sig när det fattades, men fick också konsekvenser långt senare. En paradox som Landin uppmärksammar är hur Rauschnings tidiga avståndstagande från Hitler och nazismen kan ha varit en av de saker som gjorde det svårt för honom att verka i Västtyskland under efterkrigstiden. Han visade, skriver Landin, att det visst varit möjligt att stiga ur kraftfältet kring den nazityska maktapparaten, också sedan man sugits in i malströmmens mitt. Detta var en svår sak att höra för de västtyska politiker och statstjänstemän som efter kriget föredrog ett narrativ som i stället betonade hur alla förhäxats av Hitler.

I essän om rasforskaren Ludwig Ferdinand Clauß finns en liknande spänning mellan mod och medlöperi. Inspirerad av sin lärare, fenomenologins moderne upphovsman, Edmund Husserl, kom Clauß under 1920-talet att intressera sig för de psykologiska skillnaderna mellan raserna. Detta betydde inte att han, som de samtida rasbiologerna, drevs av vanföreställningar om den ”ariska” rasens överlägsenhet. I Clauß föreställningsvärld var varje ras i stället sitt eget universum av kulturuttryck och förståelseramar, i grunden olika, men jämbördiga delar av mänskligheten. Samtidigt var han övertygad om att någon folkgemenskap aldrig kunde uppstå om de olika raserna blandades i ett och samma samhälle.

Under fältarbete i Palestina konverterade Clauß, trots sin övertygelse om rasåtskillnadens primat, till islam. Där träffade han också judinnan Margarethe Landé. När Clauß återvände till Tyskland följde Landé med och fortsatte, i strid med Nürnberglagarna, att arbeta som hans assistent ”för judiska frågor”. Efter det nazistiska maktövertagandet gick han med i NSDAP och grundade en tidskrift för rasforskning. Han blev bekant med Himmler och fick 1936 en docentur i raspsykologi vid universitetet i Berlin. 

I kretsen kring partiet ansågs Clauß ovetenskaplig, och själv tycks han inte ha gjort mer än en läpparnas bekännelse till nationalsocialismen. Han distanserade sig dock inte heller från den. I stället gjorde han sitt bästa för att framstå som en god antisemit och sökte stöd hos Hitler när det kunde gynna karriären. Samtidigt gömde han Landé undan de eskalerande förföljelserna, först öppet, som ”människomaterial” för sin fortsatta forskning, därefter, sedan Clauß dömts för saken 1943, i ett underjordiskt gömställe. I och med domen fråntogs han partimedlemskapet och tvingades avsluta kriget i Waffen-SS:s propagandakompani ”Kurt Eggers”. 

Efter krigsslutet blev Clauß publika antisemitism och trohetsförklaringar till Hitler en belastning. Han ställdes inför rätta 1948, men friades sedan Landé vittnat till hans fördel. 1981 fick Clauß, då död sedan sju år, ett träd planterat till sig i De rättfärdigas allé vid minnesmonumentet Yad Vashem i Jerusalem, hyllad som en av dem som hjälpt judar undan de nazityska förföljelserna. Femton år senare ströks han från listan av rättfärdiga på grund av partimedlemskapet och den roll hans forskning spelat för att främja nationalsocialismens rastänkande. 

Som Rauschning och Clauß framträder Hermlin kort sagt som en människa som försökte navigera bland de många moraliska fallgropar som präglade 1900-talet.

Både Rauschning och Clauß kan stå som spegelgestalter till en annan av bokens gråskalemän: den östtyske författarstjärnan Stephan Hermlin. Om de båda andra efter kriget fick betala för sina synder, trots handlingar under de nationalsocialistiska åren som måste betraktas som både modiga och tydligt oppositionella, fick Hermlin snarare betala priset för sitt försök att försköna sin roll under denna tid. Hermlin byggde vad Landin kallar ”ett anti-fascistiskt monument” över sig själv utan täckning i verkligheten. Bland annat påstod han sig ha suttit fängslad i koncentrationslägret Sachsenhausen. 

När lögnerna uppdagades 1996 ställdes frågan hur det hade varit möjligt att göra en sådan karriär med en fabricerad livshistoria. Landin ger inga definitiva svar. Kanske handlade det om att Hermlin helt enkelt inte klarade av att finna något annat sätt att hantera sitt återvändande från exilen till ett land slaget i spillror. Man kan förmoda att han inte var den ende återvändare som under dessa år ställde sig frågor om det egna ansvaret. (Också Rauschning brottades med detta.) Kanske handlade det snarare om en kallt kalkylerad karriärplan, eller om små lögner vid enskilda tillfällen som plötsligt seriekopplades och snärjde Hermlin i ett nät han själv konstruerat. 

Vad man däremot kan säga är att Hermlin tycks ha använt sin upphöjda position i DDR till sådant som måste betraktas som gott. Han värnade litteraturens frihet mot censuren, stod upp för kulturarbetare som fastnat i regimens klor och försökte bygga broar mellan öst och väst. Han var inte, som så många andra, en av säkerhetstjänstens informanter. Som Rauschning och Clauß framträder Hermlin kort sagt som en människa som försökte navigera bland de många moraliska fallgropar som präglade 1900-talet. Han lyckades i vissa avseenden, misslyckades kapitalt i andra. 

Langbehns testamente är en subtil bok om en tid och en handfull människor som av en mindre eftertänksam författare lätt kunnat göras till en skog av pekpinnar. Det är tydligt att Landin verkligen tagit på allvar det imperativ för essäisten han formulerar i bokens avslutande kapitel, om den västtyska kommunisten och författaren Gisela Elsner: ”man måste vara lojal med den man skriver om […] oavsett vad man tycker.” Inte minst innebär det att bemöda sig om att återge de skildrade deras mänskliga komplexitet. Det är också bara så vi kan lära oss något av dem. Pappfigurer, klippdockor eller monster har inget att säga oss.

Publicerad i Respons 2018-4