Forskarantologi belyser den snabba omkastningen av svensk säkerhetspolitik

Senast Sverige var i krig var 1814, då Karl XIV Johan tvingade in Norge i en union med Sverige. Unionen med Norge bestod fram till 1905, då den upplöstes under fredliga former. Denna mer än 200 år långa period av fred ger Sverige en närapå unik ställning i Europa, eller för att inte säga i världen. Endast få länder har under så lång tid undsluppit krigets fasor.

Många förknippar Sveriges långa period av fred med en militär alliansfrihet och en medveten strävan att stå neutralt i händelse av krig. Så enkelt är det förstås inte. Vid flera tillfällen har det i stället varit tillfälligheternas spel, maktpolitiska omständigheter och avsteg från en strikt neutralitetspolitik som hållit Sverige utanför krigshandlingarna. Men sammantaget har kombinationen av fred och militär alliansfrihet givit neutraliteten en stark ställning i svensk opinion och självbild.

Under bara några veckor våren 2022 genomfördes ett epokskifte i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. I november 2021 lovade försvarsminister Peter Hultqvist (S) dyrt och heligt den socialdemokratiska partikongressen att en svensk ansökan om Nato-medlemskap var uteslutet:

Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvars­minister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera er alla!

Hultqvists löfte blev inte långvarigt. Bara några månader senare, efter Rysslands invasion av Ukraina, öppnade Social­demokraterna för ett svenskt medlemskap i Nato. Den 18 maj 2022 överlämnade Sverige sin ansökan om Nato-medlemskap och den 7 mars 2024 inträdde Sverige som fullvärdig medlem i Nato.

Hur ska vi förklara och förstå denna snabba omkastning av svensk säkerhetspolitik, och vilka konsekvenser kommer förändringen att få? I boken Sverige i Nato resonerar ett tiotal framstående forskare och praktiker hur det gick till när Sverige ansökte om medlemskap och vad medlemskapet kommer att betyda för Sverige och för Sveriges plats i världen.

Bokens redaktör Ingvar Mattsson är fil. dr i statsvetenskap och han har under många år kombinerat en forskargärning med en karriär med viktiga uppdrag i svensk förvaltning. Sedan 2018 är Ingvar Mattsson riksdagsdirektör. Det är glädjande när personer med avslutad forskarutbildning förmår växla mellan akademiska uppdrag och yrkesverksamhet i samhällets tjänst.

Det är glädjande när personer med avslutad forskarutbildning förmår växla mellan akademiska uppdrag och yrkesverksamhet i samhällets tjänst.

På ett sätt är svaret på frågan varför Sverige i sådan hast bestämde sig för att söka medlemskap i Nato förförande enkelt. Rysslands invasion av Ukraina kullkastade den rådande säker­hetspolitiska ordningen i Europa och innebar att hotbilden mot Sverige ökade. Finland markerade tidigt att man avsåg att söka medlemskap i Nato. Dessutom växte stödet i folkopinionen för ett svenskt Nato-medlemskap snabbt, och till hösten väntade ett riksdagsval. Hade den socialdemokratiska regeringen egentligen några andra handlingsalternativ än att lämna in en ansökan om svenskt Nato-medlemskap?

Bokens författare väljer att inte på djupet problematisera frågan om en svensk Nato-ansökan verkligen var oundviklig. Sveriges Nato-ansökan tas för given, och bokens frågeställningar blir i stället de lite mer allmänt hållna: Hur gick det till när Sverige blev medlem? Och vad innebär det för Sveriges del att vara medlem av Nato? Det är lite synd. Jag tror att en skarpare problematisering av utgångspunkterna hade givit författarna ett kraftigare tuggmotstånd än de breda frågeställningar som nu inramar deras enskilda kapitel. Kommer Sverige att även fortsättningsvis kunna föra en oberoende utrikespolitik, eller kommer Sverige att anpassa sin utrikespolitik till andra Nato-stater? Sverige blir som Nato-­medlem en del av Natos kärnvapendoktrin – vad betyder det för Sveriges möjligheter att även fortsättningsvis kunna föra en aktiv nedrustningspolitik och aktivt delta i internationella förhandlingar om förbud mot kärnvapenanvändning? Finns det ett demokratiskt problem i att processen fram till beslutet om att söka Nato-medlemskap var så snabb och därför inte gav utrymme åt en tillräckligt stark folklig förankring? Denna typ av lite spetsigare frågor får nu en något styvmoderlig behandling i boken.

Hur stark är egentligen värdegemenskapen när en medlemsstat (Donald Trumps USA) hotar en annan medlemsstat (Danmark) med att ta över en del av dess territorium?

För att förstå dynamiken kring den svenska medlemsprocessen är det viktigt att också förstå vad Nato är för en slags organisation. Diplomaten och skribenten Ulla Gudmundson lyfter i sitt kapitel förtjänstfullt fram att Nato i grunden är en politisk organisation, om än med militärstrategiska kärnuppgifter. Det som skiljer Nato från en traditionell militärallians, skriver Gudmundson, är att den inte bara byggts på militärstrategiska intressen utan också på värden som uppfattats som gemensamma av medlemsstaterna. 

Gudmundsons kapitel väcker spännande frågor: Vad händer till exempel med Nato som politisk och militär allians när värdegemenskapen luckras upp genom framgångar för högerauktoritära krafter i USA och Europa? Hur stark är egentligen värdegemenskapen när en medlemsstat (Donald Trumps USA) hotar en annan medlemsstat (Danmark) med att ta över en del av dess territorium? Vilka blir konsekvenserna för värdegemenskapen när demokratin urholkas i flera av Natos medlemsstater, och inte minst i den överlägset mäktigaste medlemsstaten USA? 

Statsvetaren Magnus Christiansson lyfter i sitt kapitel upp en snarlik problematik. Som nybliven Nato-medlem förklarade statsminister Ulf Kristersson vid flera tillfällen att Sverige nu »kommit hem«. En fullständig integration i Nato pekades ut som »den enskilt viktigaste och mest brådskande åtgärden för att stärka Sveriges säkerhet«. Men bara några månader senare konstaterade Kristersson paradoxalt att »vi kan i det långa loppet inte ha USA som vår huvudsakliga försvars­garant«. Sverige har kommit hem, konstaterar Christiansson, »men det är uppenbarligen ett otillfredsställande hem«. 

I ett kapitel om Nato och den svenska konstitutionen analyserar folkrättsjuristen Inger Österdahl frågan om maktrelationen mellan riksdag och regering i Nato-relaterade frågor. Österdahl beskriver hur riksdagen tidigare haft ett direkt inflytande på besluten om att sända svenska väpnade styrkor till andra länder. Men nu finns lagförslag om att i Nato-­sammanhang förskjuta den direkta beslutanderätten till regeringen. Lagförslaget ger regeringen rätt att sätta in svenska väpnade styrkor för att delta i operationer för Natos samlade avskräckning, och i vissa situationer även utanför de ramar som riksdagen tidigare har beslutat om för deltagandet. 

Resultaten visar att ordet ›neutralitet‹ successivt mönstrats ut från riksdagsdebatterna. Sedan mitten av 1990-talet har ordet ›Nato‹ varit mer vanligt förekommande än orden ›neutralitet‹ eller ›alliansfrihet‹.

Även Österdahls kapitel väcker intressanta frågor. Vad innebär maktförskjutningen från riksdag till regering ur ett demokratiperspektiv? Vad händer om regeringen väljer att tacka ja till deltagande i en Nato-operation utomlands även om det finns en stark opposition, kanske till och med en riksdagsmajoritet, emot ett sådant deltagande?

I kapitlet »Nato i riksdagen« studerar bokens redaktör Ing­var Mattsson hur frågan om Sveriges relationer till Nato diskuterats i riksdagen över tid. Resultaten visar att ordet »neutralitet« successivt mönstrats ut från riksdagsdebatterna. Sedan mitten av 1990-talet har ordet »Nato« varit mer vanligt förekommande än orden »neutralitet« eller »alliansfrihet«. Statistiken speglar utvecklingen av den utrikespolitiska debatten. Som statsvetaren Jacob Westberg visar i sitt kapitel om Sveriges säkerhetspolitiska vägval över tid förespråkade inget riksdagsparti under det kalla att Sverige skulle söka medlemskap i Nato. Först efter murens fall och Sovjetunionens upplösning började de borgerliga partierna – först Liberalerna, sedan Moderaterna följt av Kristdemokraterna och Centerpartiet − argumentera för att Sverige skulle avsäga sig neutralitetspolitiken och den militära alliansfriheten för att i stället söka medlemskap i Nato. Det viktigaste argumentet för ett svenskt Nato-medlemskap som då framfördes var att hotbilden förändrats och att det inte längre fanns någon risk för krig i Sveriges närområde. 

Sedan dess har utvecklingen gått fort. Rysslands alltmer aggressiva utrikespolitik kulminerade – åtminstone tillfälligt – med den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022. Hamas terrorattack mot Israel i oktober 2023 följdes av en israelisk krigföring i Gaza som hittills skördat över 60 000 dödsoffer, varar flertalet civila. Allt fler experter talar om ett pågående folkmord. Donald Trumps valseger i USA innebar en politiskt auktoritär utveckling i Natos viktigaste medlems­land och att den transatlantiska axeln mellan USA och Europa klipptes av. Sveriges första år med Nato har fått en minst sagt dramatisk början.

Samtidigt som framtiden är i högsta grad oviss möts vi av en bokflod om den svenska Natoprocessen och vad Nato­-medlemskapet betyder för svensk utrikespolitik och svensk säkerhet i framtiden. Vid sidan av Sverige i Nato kan här nämnas Högt över havet – Så övergav Sverige alliansfriheten av journalisterna Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson (Albert Bonniers förlag, 2024), antologin Är Sverige säkert nu? Perspektiv på Nato och svensk säkerhetspolitik redigerad av statsvetarprofessor Linus Hagström (Carlsson, 2024), den tidigare försvarsministern Peter Hultqvists (S) och den tidigare utrikesministern Tobias Billströms (M) egna berättelser om processen − När allt förändras (Norstedts, 2024) respektive Skarpt läge (Albert Bonniers förlag, 2025).

Men i denna bokflod och mångfald av perspektiv saknar jag fortfarande en syntetiserande monografi som inte räds de större och mer kontroversiella frågorna: Vilka var de viktigaste förklaringarna till att Sverige valde att gå med i Nato? Fanns det inga realistiska alternativ? Hur stark var egentligen den demokratiska förankringen av beslutet? Vad kommer Nato-­medlemskapet att betyda för Sveriges säkerhet i framtiden?

I väntan på en sådan volym utgör antologin Sverige i Nato ett relevant och läsvärt bidrag till diskussionen om den svenska Nato-processen. Bokens styrka består i dess kombination av sakliga empiriska beskrivningar av Sveriges agerande under förhandlingarna om medlemskap (till exempel kapitlet skrivet av Sveriges chefsförhandlare Oscar Stenström) och perspektiv som tidigare inte lyfts fram i debatten − till exempel medlemskapets konsekvenser för civilsamhället, för civilförsvaret, för regeringsformen och riksdagsordningen samt för maktförhållandena inom regeringen.