Försök att tänka på nya sätt om ekonomi

När världen slöt upp bakom FN:s nya globala mål 2015 var syftet inget mindre än att skapa en bättre värld. De sjutton målen i Agenda 2030 handlar om att utrota fattigdomen och att ge alla tillgång till grundläggande rättigheter som utbildning, sjukvård och rent vatten, men också om att skapa fredligare samhällen och minska ojämlikheten. Målet är att skapa en hållbar värld till år 2030. Även om det skett enorma förbättringar på de flesta områden de senaste 25 åren är världen långt ifrån målbilden. Medan klimatfrågorna blir allt hetare fortsätter omkring 800 miljoner människor att leva i extrem fattigdom och ojämlikheten i många länder är skriande. 

Med den utvecklingen i bakhuvudet är det intressant att läsa Kate Raworths nya bok Donutekonomi – Sju principer för en framtida ekonomi. Där skapar hon en ny ekonomi som placerar in mänskligheten i en lagom-zon där alla lever goda liv i enlighet med Agenda 2030, men där vi inte frestar på planeten utöver de gränser som jorden på lång sikt enligt forskningen klarar av.

Att tala om en ny ekonomi ger lätt associationer till millennieskiftets nyfrälsta IT-era. Så när Kate Raworth skriver att den ekonomiska läran gått sönder och att det behövs ett nytt alternativ, en klatschig donut-formad kompass som pekar mot framtiden, går det eventuellt en lätt rysning längs den cyniskes ryggrad. Detsamma gäller när en gyllene framtid helt utan fattigdom, arbetslöshet eller utsläpp av koldioxid målas upp i hyllade Nobelpristagaren Muhammad Yunus nya bok A world of Three Zeros – The New Economics of Zero Poverty, Zero Unemployment, and Zero Net Carbon Emissions. Ändå pockar böckerna på uppmärksamhet. Att världsekonomin har problem och brister i hur framtiden ska hanteras är uppenbart. Men är den nya, nya ekonomin svaret?

Kate Raworth är en ansedd ekonom som de senaste 20 åren gått från att arbeta med mikroentreprenörer på Zanzibar till att numera undervisa och sitta i rådgivande styrelser för både Oxford universitetets Environmental Change Institute och flera andra universitet. Hennes donut-formade ritning har både uppmärksammats och lovordats. I modellen utgörs den yttre linjen av de så kallade planetära gränserna som Johan Rockströms forskargrupp vid Stockholm Resilience Centre har tagit fram, nio miljöproblem vilkas gränsvärden om de överskrids kan ge oöverskådliga miljöeffekter. Biologisk mångfald och koldioxid i atmosfären är två exempel. Den inre cirkeln utgörs av FN:s globala mål. Mellan de två parallella cirklarna är det ”lagom” och hållbart att vara. Just nu befinner sig mänskligheten till stor del både utanför den yttre gränsen och innanför den inre, i donutens tomma mitt.

Vägen in i det balanserade utrymmet kännetecknas enligt Raworth av sju nya sätt att tänka: det handlar om att lämna bruttonationalprodukten (BNP) som ekonomiskt mål till förmån för den nya balanserade donut-formen, om att gå från isolerad marknad till inbäddad ekonomi och se helheten. Begreppet rational economic man måste lämna plats för socialt anpassningsbara människor. Och man måste enligt henne helt enkelt sluta tro på de gamla modeller som säger att tillväxt i sig kommer att göra samhällen mer ekonomiskt jämlika och i stället skapa distributiva system för det. Detsamma gäller föreställningen att miljöproblemen automatiskt löser sig när ett fattigt lands ekonomi växer; i stället måste man skapa regenerativa system. Besattheten av tillväxt måste bytas ut mot en mer agnostisk syn.

Ett exempel på detta nya tankesätt är vad som händer i en ekonomi när företagen förändrar sin syn på den egna miljöpåverkan, från att arbeta för att minska den, till att gå mot noll, till att i förlängningen producera sin egen energi i tillverkningen. Då är nästa steg att man kan dela med sig av den till andra i samhället. På så sätt skapas en regenerativ ekonomi. Den sortens lösningar ger effekter som inte är mätbara som framgångsfaktorer i dagens system. 

Båda anser att bilden av människan i dagens ekonomiska modeller inte stämmer och att det krävs nya modeller för att vi över huvud taget ska ha en framtid.

Muhammad Yunus, som fick Nobels fredspris 2006 för sitt banbrytande arbete med mikrokrediter i Grameen Bank i Bangladesh, tar i sin nya bok steget från de små lånen till social business, sociala företag som löser samhällsproblem genom affärsmässiga metoder. Han formulerar framtidens tre utmaningar som fattigdom, arbetslöshet och koldioxidutsläpp och beskriver också hur de ska lösas. Det handlar om ett skifte i den ekonomiska teorin, att inte bara se människan som en resurs i form av anställningsbarhet utan i stället som entreprenör. Dessutom vill även han sudda ut bilden av economic man, människan som i ekonomisk teori tar rationella beslut utifrån egen vinning, och i stället visa på att det är många andra faktorer som driver våra beslut, till exempel godhet, vilja att dela med sig och att skapa en bättre värld. Kombinationen av detta utmynnar i de sociala företagen, som han vill ska få en framträdande plats i det ekonomiska landskapet och därmed bli svaret på hur världen ska nå titelns tre nollor.

Det finns en poäng med att läsa Raworths och Yunus böcker tillsammans. Båda anser att bilden av människan i dagens ekonomiska modeller inte stämmer och att det krävs nya modeller för att vi över huvud taget ska ha en framtid. Men medan Raworths bok tecknar en ny ekonomisk teori och samtidigt ger en bitsk och påläst kritik av de gamla teorierna, ger Yunus vardagsexempel på hur det skulle kunna fungera i praktiken. 

Vid en första anblick finns det mycket att inte hålla med om i Raworths bok. Delar av argumentationen känns överdriven och inledningsvis mer politisk än den vill ge sken av. Det flesta samhällsproblem kan skyllas på gamla modeller och på nyliberalismen. Men om man slutar irritera sig på det ger boken gott om stoff att tänka vidare på. Raworth blir också mer och mer nyanserad och formulerar kloka insikter som ställer många förutfattade meningar på huvudet. När tillväxtkurvan enligt alla ekonomiska teorier pekar stadigt uppåt, var tar den då slut? Planar den ut? Vad innebär framsteg om det inte längre är uppåt, framåt? Finns det bara en sorts tillväxt eller kan den vara grön? 

De frågor som blir kvar efter läsningen är den stora behållningen, inte nödvändigtvis de mer skissartade svaren. Oavsett tidigare ståndpunkt krävs det att man tar sig en närmare titt på varför man utgår från den punkt man valt. När Raworth synar de klassiska modellerna känns det andefattigt att de så länge tagits för givna. 

Alla vet att undantag gäller i ekonomisk teori, ändå har man använt de enkla, tydliga kurvorna som förklaringsmodell för världen år ut och år in – Samuelsons korsande utbud och efterfrågans-kurvor, Kuznets Nobelprisbelönta upp- och nervända U som visar att ojämlikheten kommer minska igen bara ekonomin växer tillräckligt länge och så vidare. Raworth vill framför allt sudda ut de föråldrade bilderna, diagram fyllda av antaganden och brister, som sitter fast på näthinnan hos varenda före detta ekonomistudent och som därmed har lagt grunden till dagens ekonomiska, finansiella och politiska system.

Kate Raworths donut lämnar också obesvarade frågor. Modellen måste ses som ett tankeexperiment, ett sätt att ifrågasätta och ett delvis nytt sätt att tänka kring ekonomi. Vad hon egentligen vill ha är en värdebaserad diskussion om ekonomi, mer humanistisk, med paralleller till den indiske nationalekonomen Amartya Sen. Hennes bok är både underhållande och tankeväckande. Storheten ligger i att hon får oss att ifrågasätta det vi ibland håller för självklart, likt naturlagar. I själva verket är det konstruktioner som i bästa fall har varit bra förklaringsmodeller i en annan tid. Ekonomi ska inte behandlas som en vetenskap som matematik eller fysik. Det innebär inte att man köper alla hennes lösningar. 

Även Yunus bok väcker tankar om vilka teorier vi använder för att förklara världen och framför allt hur vi ser på mänsklighetens roll. Han vill också se systemförändring, men av ett mildare slag, en ny kapitalism snarare än en ny ekonomi. Problemet är till exempel inte den fria marknaden i sig, utan att alla inte har tillgång till den. Han tror på att det finns ren, grön tillväxt och hans ton är trots de allvarliga problemen optimistisk.

Idén om att lyfta entreprenörskapet och att skapa en betydande plats för de sociala företagen i de ekonomiska modellerna och politiken är intressant. Att de enskilt ska lösa världens problem känns däremot naivt. Exemplen som han ger på hur olika utmaningar lösts med socialt företagande är också givande – de första gångerna. Sedan radas exempel på exempel upp, både egna initiativ och sådana som är inspirerade av honom, och det blir en manual för de redan frälsta, eller för den som vill ge sig in i branschen. Själva grundtanken hade kunnat avhandlas rappare, med en bråkdel av exemplen för att förklara potentialen i teorierna.

För den som följt arbetet med FN:s framtida mål och som intresserar sig för klimatfrågor är innehållet i Raworths modell i sig inte nytt. Men kopplingen blir tydligare för en bredare målgrupp. Sammansättningen av komponenterna är också intressant som en kontrast till tidigare modeller. För den som följt de senaste årens utveckling av mikrokrediter och socialt företagande är potentialen i dem heller ingen nyhet. Men sammantaget väcker böckerna en nyfikenhet och ett nytt sätt att se på ekonomiska samband. Det är ingen liten förtjänst.

Publicerad i Respons 2018-4